Vi är många som läser och skriver för att kunna överleva. Det finns ingenting passivt över det, ingenting försonande. Det är en speciell slags hunger. Det är en speciell slags törst.

Detta slår Kristian Lundberg fast redan tidigt i den nya boken. En skrivande människa är i det närmaste alltid också en läsande människa. Att läsa, och framför allt att läsa andra, borde också alltid vara en del av den skrivande människans poetik.

”Om du vill lära dig att skriva så måste du skriva.” är en annan sentens som, åtminstone den som har gått en skrivarkurs eller läst någon form av skrivhandbok någon gång i sitt liv, har hört i evinnerlighet. Egentligen borde det inte behövas mer. Skrivhandböcker är en industri på samma sätt som självhjälpsböcker är det. Att läsa om skrivandet, i stället för att helt enkelt skriva hjälper ingen – något som Lundberg också påpekar när han förklarar sin poetik. Kanske är det också därför många skrivhandböcker riktar in sig på konkreta råd. Den skrivande människan behöver handla och hen behöver få veta hur hen ska göra det.

Men så enkelt är det ändå inte. Skrivandet är mer än det som går att samla i listor. Särskilt för oss som inte känner igen oss i ”Så skapar du driv i din berättelse” eller ”Fem knep för att lyckas med ditt bokmanus”. För oss är det en tröst i snö att få lyssna till hur en poetik formuleras, så som den görs i Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.

Den som tidigare har läst Kristian Lundberg vet att hans skrivande är cirkulärt, att han ständigt omprövar det och försöker hitta en ny plats att börja på. Samtidigt tycks det som han har försonats med sitt språk. Om detta skriver han också:

Jag hade börjat upptäcka det egna språkets hemlighet, den ryggrad som finns i oss alla. För mig var min hemlighet elva ord. Mitt språk, min dikt.

Också detta måste vara en del av skrivandet. Den som, likt jag själv, vill syssla med poesi, upptäcker befrielsen i det. Att acceptera sitt språk. Att det finns punkter dit du behöver återvända. I repetitionen blir språkets nyanser till – det är där det kan ombildas. Det är också i repetitionen ett författarskap kan fördjupas.

Något annat som jag också uppskattar mycket i Kristian Lundbergs skrivande är han känsla för Platsen.

Jag skriver om Torpgatan, Malmö. Jag skriver om Ringgatan intill Värnhemstorget. I själva verket formulerar jag mig biografi, ger den form. Jag rör mig genom staden, gatorna, torgen, Alla dessa platser. Allt i denna stad sjunger för mig.

Och lite senare skriver han:

Ett sätt att skriva en dikt är att låta den finnas till i just det ögonblicket som den skapas, i detta ”nu” som länkar din hand till ditt hjärta, till din hjärna.

Varför känner jag mig så hemma i dessa formuleringar? Jag vet ingenting om Värnhemstorget, ändå blir allt så outsägligt rimligt när jag läser om det. Kanske för att det är så det går att bringa ordning i dikten. Den får ett fäste, gör sig obeveklig och blir närvarande i kroppen på ett sätt som inte går att bortse från. Detta är ett sätt att skriva dikt. Det är också ett sätt att läsa. Lundberg skriver om Marguerite Duras, han skriver om Inger Christensen – två författare jag läser just så. Med omedelbarhet. ”Christensen reducerade omvärlden, destillerade den, återbördade orden till verkligheten.” står det i Lundbergs bok.

En författare som skriver sin poetik länkar också lämpligen ut till det som har lett fram till denna poetik. Människor, minnen, text. Lundbergs bok leder, förutom till Duras och Christensen, vidare till författare som Pia Tafdrup, Michael Strunge, Göran Sonnevi, Arthur Rimbaud med flera. Han kretsar kring deras ord, växlar till sin egen biografi, till Kairo, till Värnhemstorget, till ett rum där ljuset faller över stolarna, och försöker på så sätt göra det begripligt hur dikt blir till.

Men det blir det aldrig. Skrivandet är inget som går att fatta. ”Att skriva är konkret. Det är en rörelse som måste upprepas. Dag efter dag.” säger Lundberg. Jag tänker: i bästa fall hittar du skrivande vänner som peppar dig efter refuseringar och går med på att läsa dina texter om och om igen. I annat fall kanske du hittar en bok som Kristian Lundbergs. Att bära med sig, spilla kaffe på och ha som en påminnelse om vad som behövs göras.

Similar Posts:

• De döda måste rymmas
• Tröstande medicin
• Från en ljusare plats
• En skrivande kamp
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson

För vi är många av oss som är bekväma i engelskan. Själv har jag alltid fått höra att jag har språköra, att det är något jag borde satsa på, men på gymnasiet var det teatern som lockade och drog, mer än franskan. Och sedan har det mest varit det svenska språket jag fördjupat mig i. Ett tag tänkte jag att min framtid låg inom filmen, och då var det helst dansk film jag ville göra, för där var de ju så mycket bättre på det än i överdramatiska Sverige. Nu blev det inget av med den saken. Några år senare förälskade jag mig i en dansk, och blev ambitiös igen. Såg på Riget och svensk film med dansk text, köpte danska diktböcker av Pia Tafdrup och lärde mig fem glosor per dag. Men så kär var inte han i mig…

Den franska drömmen har jag också närt. Om att flytta till Paris och träffa en romantisk konstnär, som jag skulle sitta modell för och sedan bli tillsammans med. Försökte jag förklara på franska för den franske poeten på poetry slammet. Efter några glas tror jag gärna att jag kan. Då växer självförtroendet och det dyker upp ord som jag tror att jag glömt, för någonstans långt bak; tro fan om den inte finns där: den löjligt svåra grammatiken? Å, om vi bara hade haft franska i vår vardag som vi har engelska! Tänk vilken gratisträning vi får, i alla Hollywoodfilmer och importerade dokusåpor…

Veckan på dagensbok börjar med att Tone läst Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar av Tadeusz Borowski. Hon tycker att det är en briljant novellsamling, skriven ur ett ovanligt perspektiv vad gäller förintelselitteratur.

Imorgon, tisdag, skriver Joel ”om något så oväntat som” Knyt Slipsen! av Andreas Nylund, en bok med exempel på slipsknutar. Joel tycker den är ganska rolig i all sin meningslöshet. Betyg 6.

Nina har läst Sanningen de döda vet. av Anne Sexton och känner sig helt lyrisk. Högt betyg blir det!

På torsdag skriver Kari om Peter Sylwans Människans natur, ett slags berättelse om allt, som Kari har svårt för.

På fredag skriver Anna Liv om den nyligen Mare Kandre-prisbelönte Martin Tistedts fjärde roman Vår. Det är en lyrisk liten smaragd som doftar skog. Det handlar om att stå på kanten till vuxenvärlden, om att vilja mycket men att emellanåt bli begränsad av självförtroende, äckel och blygsel. Språket böljar och blandar gamla, nästan utrotningshotade vokabulär med moderna uttryck.

Och på lördag firar vi att det i år är hundra år sedan Tove Jansson föddes. Finska! Det blir stor special, där vi rör oss långt utanför det välkända muminlandet… Bland annat har jag läst hennes fina novellsamling Meddelande, och Håkan skriver om Tuula Karjalainens biografi Tove Jansson – Arbeta och Älska, som rör sig i andra världskriget, och handlar om kärlekens betydelse i ett mycket färgrikt och produktivt konstnärsliv.

Veckan avslutas med Daniels recension av Benjamin Steins Den vita duken. Det är en roman med två möjliga startpunkter där läsaren uppmuntras att själv välja berättelsens ordning. Positiv förvirring utlovas!

Similar Posts:

• Kometer och konster och kärlekar
• Tove bakom Mumintrollen
• I upplevelsen av landskap och människor
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!
• Tema: Tove Jansson

Därefter blev det ytterligare ett varv runt utställningen. Handlade med mig Sara Granérs nya bok Med vänlig hälsning och Pia Tafdrups fantastiska poetik Över vattnet går jag, som jag läst hur många gånger som helst och därför har en självklar plats i bokhyllan (förstår inte varför jag inte har inhandlat den tidigare).

Oplanerad som jag är hade jag förstås inte hunnit med bankomaten innan (trots påminnelsenot till mig själv) så när jag skulle köpa Loka Kanarps Pärlor och Patroner till min syster i namnsdagspresent räckte inte pengarna och jag var tvungen att springa iväg och jobba.

Similar Posts:

• Textmässa imorgon!
• Da capo
• Textmässan 2011
• All I need for Christmas is Sara Granér!!!
• Nyskapande manér från Sara Granér

Personligen är jag väldigt förtjust i hans filmer och har sett de flesta. När jag slår upp Tafdrups diktsamling förbereder jag mig på att översvämmas av allusioner men så är inte fallet. Det förekommer referenser till Den yttersta domen men jag har ändå svårt att se någon djupare betydelse. Det är däremot inte svårt att förstå vad som håller diktsamlingen samman. Den åldrade fadern som sjunker allt djupare in i demensen förekommer i så gott som varenda dikt. Perspektivet växlar hela tiden mellan att vara hos honom och dottern. Det finns dock en distans till fadern vilket är ganska skönt. Det säger något om omöjligheten i att krypa in i en annan människa och framförallt om omöjligheten att leva sig in i någons demens.

Tafdrup har gjort sig känd som en obotlig romantiker. Hon är en av de få, vågar jag mig på att säga, som fortfarande kan betrakta världen genom dikten. Tarkovskijs hästar utgör inget undantag. Det är mullrande ljus och mångfärgade minnen, det är rostfärgade skratt och ekande hovslag. Språket är hela tiden sådär översubjektivt vilket är typiskt för romantikern. Dessvärre funkar det inte alltid. Naturbilderna och färgerna, ljudet och framförallt ljuset gör att jag blir övermätt. Emellanåt finns det ingen hejd.

Det snöar tätt och stilla –
frostkristaller dansar
med kometers fart.
Snöglöder, insamlade till oändligheten,
räknar även oss.
Världen har mist sina färger till yrseln,
landskapet försvinner.
Det finns bara vi mitt emellan isvirvland flingor,
så landsflyktigt nära varandra
att bara avlägsenhetens avlägsenhet
återstår,
den malströmsgrav vi i sugande ljus
stirrar upp i.

Men det finns också några riktiga guldkorn i diktsamlingen. Det är enkla dikter som utgår från konkreta situationer. Bäst blir det framåt slutet då dottern sitter vid faderns dödsbädd. Här får dikterna plötsligt en otrolig skärpa och de mest vardagliga reflektionerna träffar rakt i hjärtat.

Det som är nutid för mig,
är en framtid
min far inte vet om.
Bakom en öronbedövande tystnad
har hans kropp
kylts ner.
I mina muskler
känns kölden
ordagrant översatt. Blåsvart.

Framåt slutet av diktsamlingen gör jag en anteckning om att det påminner om T.S. Eliots The Waste Land. Mycket är rena grekiskan men det finns ändå någon slags kontinuitet som gör det möjligt att fortsätta. Tarkovskijs hästar är en ojämn diktsamling som behandlar tiden och minnet. Stora anspråk som den bara lever upp till stundvis.

Similar Posts:

• Söndagsapelsin med Tafdrup
• De döda och de levande
• Tvättäkta dikt
• Stram torka
• September finns; dikten finns

Frukten

Griper kniven
från bordets blanka kakel
frukten från skålen
solen från himlen
hotar saften
med silvervass egg
ristar en linje
i den glödande kinden
och borrar
naglarna
i den gula huden
kränger av skalet
och känner lukten av köttet
slickar saften från armen
suger upp gnistrande droppar med läpparna
från den drypande apelsinen
sörplande monolog i eftermiddagsljuset
öppnar den
i halva månar
intar den
båt för båt

Får jag presentera den perfekta söndagsfrukten. En bagatell kanske, men en bagatell skriven med sådan elegans så söndagsglufsaren båt för båt tappar andan. Får jag presentera den vackert erotiska touchens mästarinna. En som litar på sina bilder totalt, klyftorna är halva månar för att i nästa rad vara båtar. Detta görs utan att blinka.

Detta är ingen bagatell trots att det är söndag, det är en mästare som bara lutar sig tillbaka och skriver med lätthet. Det är poesiuppvisning som simhopp.

Denna lätthet och det vardagliga, dikten heter frukten och den nämner apelsin om en vill tolka den så får en anstränga sig. Jag behöver inte tolka den, jag ser den som fulländad även om den endast är en beskrivning av att äta upp en apelsin. Jag ryser. Jag älskar det danskan skrivit. Här har jag det komprimerat. Jag skall designa en fruktskål i glas i vilken jag har ingjutet ett papper i det tjocka glaset, det ska vara typ 3 cm tjockt och där i kan man läsa dikten på botten så fort man flyttar på apelsinerna.

Tafdrup är aldrig vulgär hon är elegant och precis. Hennes dikt är som en apelsin som man äter med kniv så det blir lite fuktigt på fingrarna men inte kladdigt överallt som när man äter den utan kniv med bara händerna. I denna samlingsutgåva kan man se en tydlig säkerhet som vecklar ut sig men det är lätt att känna igen poeten 81 liksom 94. Men allt detta vet ni väl antagligen redan. Ni kan er poesi. Då ursäktar jag och återgår till min apelsinsöndag.

P.S Läs textutdraget (helst hela boken) den dikten är raka motsatsen till denna, den måste tolkas för att bli intressant, väldigt lätt att tolka om snigeln dock! En minst lika ljuvlig dikt som ovan men ingen "bagatell" ur hennes debut. När det går hål på en ängel.

Similar Posts:

• Ojämn skildring av demenssjuk fader
• Rock’n’roll och politiskt och sådant förlegat underbart
• En poetik att lyssna till
• Ensamhet i förvandling
• Tvättäkta dikt

Den 21 oktober gästas Stanza av Mara Lee, Kerry Shawn Keys och Bertil Pettersson, och den 4 novenber blir temat danskt med Pia Tafdrup och Mette Moestrup.

Stanza huserar på Inkonst, Norra Parkgatan 2 i Malmö.

Similar Posts:

• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Ja, men vad är det som är queer?
• Händelserik vecka på dagensbok.com
• Konsekvenserna av att inte bli tagen på allvar
• Vecka 49: Livet i språk