Vi börjar med Erik. Erik är inte så gammal, men gammal nog att följa med att följa med morsan (Erik är ett av alla barn som har en morsa och en farsa men inte längre ett mammaåpappa) på semester till ett ställe med vit sand, blått vatten, gamla ruiner och slitna hotell. Och han är gammal nog att ha fått en egen kamera; en liten billig digital historia som alltid tar någon sekund på sig att ta en bild när man trycker på knappen, men som sedan direkt visar en liten platt och inte särskilt högupplöst bild av vad man sett på den lilla skärmen. Ett ögonblick fångat för evigt, ryckt ur sitt sammanhang. Där går han omkring, fortfarande hängande i morsans kjolar, och klickar. Klick, den nästan tomma matsalen på hotellet. Klick, en papegoja i en bur. Klick, morsan som pratar med en annan farsa och skrattar. Klick, morsan som röker, det gör hon inte hemma. Klick, en trött hund långt borta med något rött på sig. Det är varmt och han vill inte gå. Klick. Sandalerna skaver, han låter havet ta dem och går barfota. Klick.

Sedan slutar det klicka, för sedan händer Något. Något fasansfullt, något alldeles för stort för att fånga i den lilla kameran utan vidvinkelobjektiv. Och sedan har vi Erik igen, fortfarande inte gammal men mycket äldre, hemma hos farsan i den svenska staden. Han bläddrar i kameran och i minnet, han försöker förstå, han försöker känna, han gömmer sig under täcket när farsan försöker vara hurtig om morgonen, han smiter från skolan där de andra barnen kallar honom psyko, vandrar runt på stan och ser på fåglar i bur, jagar falkar över taken.

Det har varit en liten udda trend de senaste åren, historien om den förment upplyste och förstående svensken och mötet med… om inte det apokalyptiska så i alla fall det kataklysmiska, den där tragedin så stor att den lika gärna kunde betyda jordens undergång. Lotta Lundbergs Ön, Per Ole Perssons Jaco, Susanna Lundins Hindenburg, Carolina Fredrikssons Flod, till och med Mikael Niemis nya vad jag förstår… alla kretsar de kring liknande tankegångar, självbilden som sviker, fördämningen som brister, de krossade bitarna som måste fiskas upp och sättas ihop igen. Om detta ska skyllas ekonomiska kristider, thailändska tsunamis, ett sätt för romankonsten att slå sig ut ur en återvändsgränd må de lärde debattera, men fan vet om inte Vit vit ändå slår hårdast av dem.

Och jag säger ”fan vet” därför att jag ärligt talat inte vet. På många sätt är det en frustrerande roman, med en berättare så ung och så förkrossad av sorg att historien lika ofta ligger i vad han inte förstår, vad han inte kan se i det han skickar vidare till oss. Den slår luften ur mig trots att den är nästan kliniskt fri från känslor; vi får ett gäng korta, lösryckta intryck, bilder där bildtexten bara kan beskriva exakt det som finns på bilden. Norin, poet till vardags, har ett språk som fångar varenda detalj men vägrar ge dem en tolkning, tvingar oss in i Eriks lilla ruta där orden är tomma, där lungorna svider, där han svarar nej tack på frågor om han vill ha något att dricka fast han är törstig, där han stirrar på det lilla fönstret i kameran. ”Detta är en bild av en morsa.” ”Detta är en bild av en död fisk.” ”Detta är en bild av en jeep.” När skräcken kommer, när katastrofen slår till, kan den inte beskrivas. I en värld där allt kan fångas på bild är den inte längre förståelig. När du ser alla färger samtidigt blir spektrat bara vitt.

Det fina med digitalkameror är ju att de ger oss omedelbar feedback, du ser direkt vad du sett, klick klick klick. Blev bilden inte bra? Ta en till, ta tjugo. Är du på plats? Skicka bilder till Aftonbladet nu! Stor bildspecial från undergången. Vi har bilder av allt, och en bild säger mer än en bild säger mer än en bild säger mer än…

Den världen har Erik spolats upp i. Och någonstans utanför ramen sitter han nu på ett tak högt över staden, med huvudet fullt av bilder, och har tappat sitt ord och sin papperslapp.

Similar Posts:

• RECENSION
• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik
• Stirrar du eller väjer du undan med blicken?
• God träsmak
• Poesi für alle

Vi befinner oss på Timor. Året är 2006 och ett inbördeskrig ligger och trycker runt hörnet. Det har inte brutit ut, men oron vibrerar i luften. Textens jag – en ung, svensk man – driver runt utan vare sig mål eller mening. Ingen vet varför han befinner sig på Timor, knappt han själv. Var kommer han ifrån och vart är han på väg? Som av en slump träffar han träffar Elias och Miriam, två symbolladdade karaktärer, som blir hans ödes katalysatorer. Med sina profetiska namn och sin dunkla bakgrund får de något mytomspunnet över sig. Miriam är dessutom gravid och barnet som hon bär i magen blir en oförlöst möjlighet till ett steg mot försoning och förståelse. För att fly undan våldet reser trion iväg till en annan ö – Jaco – som påstås vara ett stycke besjälat, levande land. Eller är ön i själva verket mörkrets hjärta?

Jaco har starka paralleller till Joseph Conrads Heart of Darkness från 1902. Trots att det är över hundra år mellan de båda böckerna, etablerar de en otäck dialogicitet: här möts kolonialism och postkolonialism, politik och ekokritik – the west and the rest – i ett ständigt virrvarr av bokstavlig och bildlig amputering av människor, djur och natur. En våldtäkt på världen utförd av världen. Men dialogiciteten är inte bara tematisk. Böckerna belyser även språkets stilistik och estetik. Perssons uppbrutna mardrömsprosa speglar Conrads surrealistiska text och tillsammans bildar de ett förrädiskt och opålitigt vakuum som rubbar jämvikten.

Jaco är på många sätt dunkel och tvetydig. Läsaren befinner sig på osäker mark och läser man noggrannt upptäcker man snart flera parallella, minutiöst utförda, perspektivförskjutningar. Den är tät, trots sin löst sammanhållna historia, och påfallande episodisk. Små stycken varvas med längre, men de är alla fragment – små klossar – som ingår i ett mycket större pussel. Ett pussel där en bit saknas. Tillsammans bygger dessa fragment upp en historia – som bitvis andas minnets och drömmens struktur. Förstklassig spänning – på högsta nivå.

Missförstå mig inte nu. Perssons roman är ingen deckare eller skräckis. Istället finns här en subtil ton av ondska som filtrerar sig genom texten. En klibbig, men vag, nästan ohörbar stämma som blir plågsamt synlig i hela sin komplexitet. Visserligen har historien flera glapp och glipor, men de ger ingen ro. Dessa är inte rum för återhämtning utan förstärker snarare vansinnestempot och infernot. Ett dramaturgiskt grepp som fungerar mycket bra. Jaco är stilsäker, snygg och tät. Jag hoppas få läsa mer av Per Ole Persson. Medan jag väntar får jag nöja mig med att rekommendera hans första bok. Den är, trots sin brutalitet, helt enkelt en perfekt förtjusande sommarskräck.

Similar Posts:

• Jorden runt med andan i halsen
• Pics and it didn’t happen
• Ytligt om HSB
• Förlustens och tystnadens historia
• Tredje Världens kamp