Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen förkroppsligar på något sätt kopplingen mellan ideologiska system och trivial vardag. Vi har den här föreställningen om att män och kvinnor är radikalt annorlunda och för att upprätthålla den behöver verkligheten manipuleras. Eftersom män har kroppshår och kvinnor därför inte kan ha det – en logik enligt vilken man kanske borde vara tacksam att ingen bestämt sig för att det är manligt att ha två armar, för då hade väl kvinnor systematiskt fått hugga av åtminstone den ena av sina – leder till en mängd små vardagliga kostnader och besvär.

Inte alltid så små heller, för den delen.

Feminism för mig – i Fittstim svarar alla medverkande på just vad feminism är för dem – har att göra med det där ifrågasättandet, och det är väl därför jag har så svårt att förstå när feminism framställs som en kvinnofråga, som något motsatt mäns eller andra sociala rörelsers intressen. Vi är alla begränsade av en massa godtyckliga och inte sällan idiotiska idéer om vad en man eller kvinna, eller vad det nu handlar om, får vara och göra. Vilket inte betyder att de idéerna alltid slår lika mot alla, men i grunden innebär ifrågasättandet ett större frihetsanspråk för alla inblandade.

Det finns förstås åtminstone två anledningar att läsa om Fittstim såhär femton år senare. Jag tycker det är spännande att se vilka frågor unga kvinnor uppmärksammade då, och hur de stått sig. Det mer iögonenfallande skälet är förstås redaktören Belinda Olssons ganska bedrövliga programserie Fittstim – min kamp som gått på SVT nyligen.

Vad är det som gör att Belinda Olsson numera upplever feminismen som irrelevant, som topless-aktivism och hen-dagis, som manshatande och biologiförnekande? På ett sätt känns det förstås som den mest irrelevanta frågan av alla: vi som sett programserien har ju redan hört tre timmars ältande av vad Belinda Olsson känner – och inte så mycket mer än det. Förmodligen är programmet svar på sin egen fråga: när media, med debattörer som Olsson i spetsen, inte förmår definiera feminismen som något mer avancerat än brudar som är taskiga mot Pär Ström, ja, då blir den väl inte mer relevant än så.

Men det är ju inte så att frågorna som diskuteras av de unga skribenterna i Fittstim är sedan länge överspelade. Att vi löst allt det där och gått vidare till mer marginella frågor. Tvärtom.

Jag tror inte det finns många frågor som avhandlas i Fittstim som inte många unga tjejer fortfarande tampas med. Kan man ta plats i klassrummet utan att kallas hora? Vara kåt utan att verka slampig? Måste man raka benen och vara snäll och smal och skötsam, hålla ordning på killarna i klassen och ständigt balansera på det nästan obefintliga utrymmet mellan ”pryd” och ”billig”? Måste tjejkompisar alltid konkurrera och killarnas uppmärksamhet vara det centrala? Är det bättre att vara lesbisk? Kan man vara invandrartjej utan att ständigt behöva ses som offer? Kan man spela fotboll? Spela i band? Vara författare och något mer än ”kvinnlig författare”? Vara feminist och mamma? Hitta vettiga förebilder?

Vad av allt det där skulle ha tappat i aktualitet?

Det har gulnat betydligt, mitt exemplar av Fittstim. Ändå är det ingen förstaupplaga. Det vet man utan att behöva lusläsa kolofonen: brevet från Ulf Lundell är nämligen borttaget. När någon skriver 90-talsfeminismens historia skulle det vara intressant att veta om den där brevskandalen inte var högst medvetet orkestrerad – nog måste någon på ett förlag som DN ha fattat att det skulle bli bråk om man oavkortat och utan tillåtelse trycker en lokal rockstjärnas gubbklumpiga uttalanden? En smart marknadsföringsstrategi var det i alla fall, helt i paritet med själva titeln Fittstim. Den anspelar på hur Stig Malm kallade det socialdemokratiska kvinnoförbundet för ”jävla fittstim” och håller precis som brevpubliceringen upp en spegel där gubbväldets hela inskränkthet framträder tydligt.

Det fanns mycket att bli förbannad på då, och det gör det fortfarande. Fittstim blev kanske mer ikonisk än det mesta, men antologin var en del av en större rörelse, en bred rörelse som fortfarande behövs i allra högsta grad.

För några veckor sedan hörde jag Maria Sveland berätta om kvinnorörelsens och sin egen besvikelse på Suzanne Brøgger, som på 70-talet skrev feministklassiker som Fräls oss ifrån kärleken men numera mest är tacksam och kärnfamiljig och opolitisk (”Hon har ju rätt att vara gift och lycklig och så – men att hon var så tacksam”). Kanske är Belinda Olsson något av min generations Suzanne Brøgger?

Fast skit i Belinda Olsson nu. Ibland – eller, ganska ofta – är böcker faktiskt större än sina författare.

Similar Posts:

• Röster och möjligheter
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Kampen är din, min, vår, allas

Maria Sveland börjar i hotbrevet hon fick som uppmanade henne att dra sig tillbaka från offentligheten, annars skulle hon bli mördad. Det är ett väldigt obehagligt brev, och boken igenom får vi via korta reflektioner döpta efter månaden de skrivits i ta del av vad som händer i Sveland efter att hon fått brevet. De turer psyket går igenom för att återhämta sig efter ett dödshot.

Men främst är detta en debattbok, som börjar i feminismens glada nittiotal, där till och med Göran Persson glatt kallade sig för feminist. Sedan kom ”Könskriget”, ett teveprogram som sändes 2005, som uppgav sig granska den feministiska rörelsen ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer), och som över en natt vände upp och ner på synen på feminister. Sveland går igenom precis hur vinklad denna produktion var, genom att intervjua de medverkande och se över tillvägagångssättet. Till exempel nämns uttalandet ”män är djur”, som Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för ROKS, har fått äta upp sedan det yttrades, trots att det handlade om en recension av Valerie Solanas SCUM Manifestet, och alltså inte speglade ROKS värderingar.

Media fungerar ofta så. Saker sätts i ett visst sammanhang, några skribenter som syns och hörs mycket bekräftar detta sammanhang utan källkoll, och snabbt planteras bilden i folks medvetande. Plötsligt spelar det ingen roll längre hur det såg ut från början. Media har tagit uttalandet och satt det i sin egen kontext, och människor är sällan benägna att söka kunskap själva. Särskilt inte om uttalandet skulle bekräfta något de själva redan tycker är sanningen.

Tyckande och kännande: det är vad som står över kunnande idag. Internet skulle förmedla en uppsjö av visdom, vi hade chansen i våra händer att bli som uppslagsböcker allihop. Istället blev det tvärtom. En googling på jämställdhet leder till exempel snabbt till Pär Ströms sida, Ström som gjort ordet till sitt, trots att hans kamp snarare går ut på att kasta skit mot feminismen och berätta om hur synd det är om mannen än någon insatt kamp för allas lika rättigheter. Har du googlat något, vad som helst, och hamnat på flashback.org? Grattis, och lätt hänt. Det är hemmaklubben för misogyna män med mycket att säga så länge de får vara anonyma. Fastna inte här, du riskerar en förvrängd världsbild. Ett försvar av yttrandefriheten som betyder rätten att säga negerboll och kalla kvinnor för hora, inte så mycket annat. Jag har själv många gånger gjort misstaget att googla olika symptom för att se vilken sjukdom jag har. Jag får nästan alltid cancer. Så mycket för uppslagsboken.

Men Sveland kartlägger och granskar. Det visar sig till exempel att både Ström och Pelle Billing, en annan så kallad jämställdist, har både incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. Hatiska kommentarer får stå kvar i kommentarsfältet, trots att de tydligt leder till uppvigling. Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och ”ge henne kuk”. I korta koncisa kapitel avpolletterar Sveland fienden, påminner en förvirrad värld om vad ordet feminism egentligen betydde, och vem det är synd om. De misshandlade kvinnorna, eller männen som känner sig kränkta?

Varför går det inte att tala om mäns våld mot kvinnor utan att män känner sig sårade? Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är livsviktigt för att utvecklas som människa, och genomgående i den här boken. Sveland berör även debatten om Julian Assange, där kvinnorna som anmälde fick ta mycket skit och misstroddes. Om vi ska återgå till medias hantering av viktiga debatter, så har #prataomdet-kampanjen, som kom i kölvattnet av detta, faktiskt något annorlunda över sig. Den mynnade ut i en bok, en turné och en bok till. Alltihop startat med en hashtag och en debattartikel i DN av Johanna Koljonen i december 2010, om gråzoner. Sexuella möten där allt inte gick rätt till. Inte nödvändigtvis våldtäkt, men ett klart steg över gränsen. En debatt som väckt mycket skitsnack den också, men som just genom att den fått utvecklas och fortleva förhoppningsvis kan fördjupa samtalet.

För det är just fördjupning som vi sällan når fram till idag. Det ska vara snabba debatter där den ena sidan måste stå i opposition mot den andra. Har man antifeminister med en helt egen agenda och världsbild på ena sidan, så måste därför feministerna stå på andra sidan. Som försvarare, men också som de som ”kritiseras”. Trots att all fakta står på deras sida. Klara, färdiga, gå!; – den som skriker högst vinner. Maria Sveland liknar det vid en debatt om huruvida jorden är rund eller platt. Den sida som förespråkar platthet kan alltid komma med påhittade argument som de grävt fram genom att förvanska statistik. Eller kanske bara en känsla? Jag går ju upprätt, jag har aldrig märkt av att jag trillar framåt; ergo måste jorden vara platt…

En intressant del att läsa om är turerna kring partiet Feministiskt Initiativ. Varför recenserade man hur Tiina Rosenberg såg ut, om Gudrun Schyman var tillräckligt kvinnlig, om hon egentligen gjorde detta för en välförtjänt comeback eller vad? Varför var granskningen av detta nystartade parti så hatisk och löjeväckande? När granskningen av Sverigedemokraterna totalt uteblev…

På samma sätt som Magnus Linton målar Maria Sveland upp hur de olika företeelserna och tendenserna korrelerar med varandra. Först när allting läggs samman kan vi se vad som lett fram till dagens klimat. Hur det kom sig att ordet ”feminist” plötsligt blev ett lika starkt skällsord som ”politiskt korrekt” och ”solidaritet”, alla ord som från början hade goda värden. Fast till skillnad från Lintons bok, som jag upplevde som svårläst och tungt akademisk, är Svelands bok tillgänglig för alla. Och alla borde onekligen läsa den. Det går snabbt och du lär dig mycket. Till exempel att det fanns en mansrörelse på sjuttiotalet som hette ”Befria mannen” och som inte alls sysslade med att prata ner feminismen, utan kunde kritisera mansrollen på samma gång som de kunde se hur priviligerade de själva var i samhället. Se där, två tankar i huvudet samtidigt! Något vi alla borde prova på, inte minst dagens journalister, som skapar vårt medieklimat och därigenom står för en stor del av upplysningen.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Samhällskritik som inte når fram
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Bokmässefredagen i bilder

Politisk korrekthet som gör att allt ses som kontroversiellt. Till exempel att folk uttalar sig om Slitz utan att ens ha läst den.

Jag tänker inte skriva något om skillnaden i människosyn mellan de som läser och försvarar Slitz och de som väljer att inte läsa Slitz. Det jag istället tänker på när jag läser Eriks svar är att det inte alls är särskilt svårt att uttrycka sig sexistiskt eller rasistiskt i dagens Sverige. Det som är svårt är att göra motsatsen, att stå upp mot sexism och rasism. Det är inte helt lätt att skriva den här recensionen. Inte för att jag har svårt för att hitta orden men för att jag funderar på om några vita kränkta män kommer att läsa den här texten. Jag beundrar Kawa Zolfagary och alla andra som ständigt blir hotade och påhoppade för att de står upp för alla människor. Kawas tack ser ut såhär:

Tack alla som hjälpt till genom att tipsa om material till denna bok. Tack alla som bidragit till att producera boken och tack till de som gett stöd när de kränkta blivit hotfulla. Tillsammans har vi hittat det roliga i det hemska och upptäckt att humor är bästa försvar.

Vita kränkta män är ingen bok att läsa från pärm till pärm, det är en bok att bläddra i. Jag läser ofta Facebook-sidan Vita kränkta män (som är förlagan till boken) och följer även Kawa Zolfagary på Twitter. Det han gör där är viktigt. När jag läser boken känner jag igen många av inläggen och klippen. Det blir tyvärr lite tråkigt i längden. På Facebook och Twitter kan man följa de direktreaktioner som följer av ett inlägg och jag kan delta själv i diskussionen på nära håll. Det går givetvis inte att skapa med hjälp av bokformatet och jag funderar lite på syftet med boken.

Det hade varit mer intressant att läsa boken om man hade skrivit till kommentarer, diskussioner och utvikninger av de vita kränkta männens inlägg. Som det är nu blir boken snabbt ett dött forum, en plats att skratta åt arga, hotfulla män.

Jag blir förbannad när jag läser vad de skrivit men jag skrattar också åt upprörda hen-hatare, de som använder bög som skällsord, de som skriker nej till böneutrop i Sverige, de som osar sexism och hatar invandrare bara för att de är invandrare (eller nja, troligtvis födda i Sverige av invandrade föräldrar).

Det enda som finns vid sidan av alla saxade inlägg är Maria Svelands starka förord.

… när Pär Ström efter ett tag upptäckte Vita kränkta män och skriver en upprörd kommentar där han förklarar att han är kränkt över Vita kränkta män, ja då överträffar verkligheten dikten så många gånger att jag brister ut i jubelsång över livets förunderliga absurda sätt att överträffa sig självt gång på gång på gång.

Och det stämmer. De roligaste av alla är de som påstår att Kawa Zolfagary har startat det här projektet för att ”se till att vita män överhuvudtaget inte längre betraktas som människor som förtjänar att inte kränkas utan tvärtom gärna ska kränkas.”

Vad man svarar på det, det får man väl inte säga i vita kränkta mäns land.

Similar Posts:

• Buzzwords men med mening
• Hur är män och kvinnor egentligen?
• Nätets mörka sida
• En ”skör” recensents bekännelser
• Strålande om rasism i Sverige

Om det nu inte vore för den där lilla detaljen att Strindberg troligen inte menade det här som satir. Boken börjar med att anklagelsen är klar: Han är vansinnig, han är en kvinnohatare, han behandlade sin exfru och hennes exman illa, han är utskälld av hela kultursverige. Eftersom anfall är bästa försvar förklarar han krig, och gör det med det enda vapen han som man och författare har: rätten att styra vad berättelsen handlar om.

Sedan jag läst Émile de Girardins ”L’homme et la femme”, fattar jag kvinnofrågan i alla dess konsekvenser.
Att avsätta mannen, ersätta honom med kvinnan genom att återgå till matriarkatet.
Att störta skapelsens sanne herre, som skapat civilisationen, kulturens välgärningar, skaparen av stora tankar, konster, yrken, för att i stället upphöja de usla kvinnodjuren, som aldrig tagit del i civilisationsarbetet annat än i obetydliga undantagsfall, det innebar i mina ögon en utmaning mot mitt kön. Och vid blotta tanken att se dessa bronsåldersintelligenser, dessa människoapor, halvapor, denna hord skadedjur komma till makten reser sig hanen inom mig, och märkligt nog tillfrisknar jag från min sjukdom, besjälad av en hatfull vilja att göra motstånd mot en fiende som är underlägsen i begåvning men vida överlägsen genom sin totala avsaknad av moralisk känsla.

Det är en kuslig dubbelhet i En dåres försvarstal. Aug… f’låt, ”Axel” som berättaren heter försvarar sig, mot anklagelserna att han skulle ha behandlat Siri von… f’låt, ”Maria” illa, med självbiografins äkthet i ena handen och berättarens kontroll i den andra som en original-Humbert Humbert utan pedofilvinkeln.

Det är en kärlekens förnyelse. Jag äger en jungfru, en ung flicka!

…eh, jaja. Poängen är denna: Strindberg berättaren är i högform här, och vi är inlåsta i boken med en språkekvilibrist som skildrar en stormande kärlekshistoria om två väldigt olika människor som inte kan hålla sig ifrån varandra. Som berättare har han ensamrätt till historien; han kan påstå att hela berättelse handlar om henne, om hans kärlek till henne, samtidigt som den verkliga kvinnan därbakom försvinner spårlöst bakom ett nytt namn, sminkad tills hon blir den han säger att hon är. Vem kan säga emot Strindberg i en bok av Strindberg? Allt kan vändas från honom mot henne, allt kan användas som bevismaterial. Om hon underkastar sig honom bevisar hon kvinnans svaghet, om hon står på sig bevisar hon kvinnans illvilja. Om han slår henne är det hennes fel för att hon tvingar honom till det, och skammen han känner blir bevis på att hon förtjänade det. Om hon har kvinnliga vänner är hon lesbisk, om hon har manliga vänner är hon en hora. Om han kallar henne hora är det hon som tvingat honom använda detta skymford om kvinnan han ju faktiskt älskar. Det säkraste tecknet på kvinnans underlägsenhet och rättmätiga brist på rättigheter är att hon kräver lika rättigheter och påstår sig vara förtryckt … av HONOM? Av den lidande konstnären, tjänstekvinnans son som alla är ute efter? Det är ju HAN som är den förtryckte! Varför skulle han annars behöva skriva ett försvarstal? Hur vågar hon försöka ta det ifrån honom?

Och då, skamsen att framstå som blyg, utom mig av förödmjukelse, kanske till och med misstänkt för att vara impotent, våldtar jag henne, om nu våldtäkt existerar, och jag stiger upp stolt, lycklig, svällande av högmod, belåten med mig själv som om jag betalt en skuld till kvinnan.

Och där någonstans, mitt i detta hysteriska (slå upp) försvar av mannens rättigheter och beskrivningar av hur de hotas av quinnan, spricker det. Det blir för mycket, tankekonsterna han måste ta till för att försvara sig blir för… tja, dåraktiga, och vi skymtar romanförfattaren bakom berättaren; han som vänder försvarstalet till en anklagelseakt mot honom själv, som i sin katalogaria om kvinnans ondska bara blottlägger sina egna brister, sin egen dubbelmoral, sin egen maktfullkomliga skitstövlighet, och lämnar upp till oss om vi vill förlåta honom.

…Som sagt, om det nu var så Strindberg menade, vilket väl kan diskuteras. Om det är äkthet man vill ha, om man läser detta som en rak självbiografi och politisk inlaga där vartenda ord är allvarligt menat blir den ganska obehaglig. Men nu är ju boken inte skriven 2012, författaren är på alla sätt död, och bara romanfiguren Axel lever kvar där bakom skranket, som ett museiföremål från en förment mindre jämlik tid. Och när nyutgåvan recenseras i svenska tidningar fylls kommentarsfälten av uttalanden av typen ”Typiskt fruntimmer att påstå att det fortfarande skulle vara skillnad på män och kvinnor år 2012. Ni är jämlika nu, så sitt ner och håll käft.” Men det kanske bara är för att det råkar vara Strindbergsår just i år.

Similar Posts:

• Stockholm läser 2012
• Madonnan blir hora
• ”Jag har hämnats; vi är kvitt….…”
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Som om Strindberg knaprat piller

Pär Ström har blivit hårt kritiserad för sina teorier om att feminismen har slagit över och att det nu är männen som förtrycks. Läsningen av hans bok väcker både irritation, bestörtning och nyfikenhet. Kan detta verkligen stämma? En titt på källorna visar att mycket av Ströms fakta är hämtat från artiklar på exempelvis DN Debatt, vissa artiklar är bortåt 40 år gamla, samt ur tveksamma källor som studier gjorda av konservativa London School of Economics. Men det finns även pålitliga källor, som Statistiska Centralbyrån och Socialstyrelsen. Det händer att Ström inte väljer den senaste undersökningen, utan den som bäst driver hans tes, vilket förstås inte är förbjudet i litteraturen, men också ger en viss eftersmak av tvivel. Särskilt när Ström i förordet så innerligt hävdar sig sitta inne med ”sanningen”. Då skulle jag nog vilja se fler källor redovisas, som inte bara styrker utan även ifrågasätter hans tes.

I en recension av Pär Ströms tidigare bok Mansförtryck och kvinnovälde (boksidan.net) ger recensenten förslaget att Ström skulle samarbeta med en feminist för att de tillsammans skulle komma fram till jämställdhetsförslag. Det låter spännande! Som det är nu utgår allt resonemang från just tesen att mannen är förtryckt, vilket skapar få nyanser. För liksom Sverigedemokraterna sätter ljuset på invandrarfrågan, fast på helt fel sätt, så sätter Pär Ström ljuset på frågor som hamnat lite utanför debatten, men han är fel person till jobbet.

Sex feministiska myter är en tunn bok, 100 sidor. Den är skriven med små infällda rutor för att poängtera vissa citat. Ungefär som att det rör sig om en intervju. Eller en hjärntvätt. Kort och koncist halshuggs myt för myt. Det går snabbt att komma till slutsats i Ströms värld, och jag kan inte hjälpa att tänka ”fast å andra sidan”, för att problematisera det som för Ström är så svartvitt. Exempel: Jämförelsen mellan människa och djur. Intressant. Samtidigt, är det gångbart? Människan har en sak som skiljer oss från djuren och det är vårt högt utvecklade intellekt. Det skapar negativa saker som krig, rasism och alltför stort fokus på pengar. Men det skapar också positiva saker som forskning, Internet och kultur. Att jämföra oss med djuren när det gäller vår jämställdhet i dagens samhälle är ungefär lika intressant som att jämföra med hur det var på stenåldern. (Vilket många gärna hemfaller åt när det gäller genusdiskussioner…)

Den viktigaste faktorn är att det föreligger mycket stora skillnader i yrkesval – män väljer oftare än kvinnor yrken med höga löner, medan kvinnor ofta väljer yrken med låga löner. Det är viktigt att understryka att detta är fria val.

Benämningen ”fria val” är intressant i sammanhanget. När läraryrket för några år sen plötsligt uppsteg till att innefatta 75% kvinnor hände något underligt med lönerna. De sänktes! (GP 8 mars 2010) Traditionellt kvinnliga yrken som sjuksköterska och vårdpersonal har sämre betalt och har haft det länge. Är det grundat på att utbildningsnivån är lägre? Eller på att maskiner anses viktigare än mänskligt liv? En retorisk fråga i sammanhanget är vad vi vore utan våra barnmorskor? Det går att kika på det ganska lätt. I Sverige är risken en på 17 400 att dö i samband med graviditet eller förlossning. För en kvinna i Niger är risken att dö en på sju. De flesta dödsfall och komplikationer beror på undermålig vård under graviditet och förlossning. En barnmorska i Sverige idag tjänar i medellön 27 000 i månaden. Jämför med programmerare (traditionellt manligt yrke), där medel ligger på 32 000 (källa: www.lonestatistik.se) Enligt Ström är kvinnor dåliga löneförhandlare som får skylla sig själva. De är hemma med barnen för lång tid och får skylla sig själva. De har biologiskt svårt att fokusera på en sak, tenderar att be om deltid istället för heltid, vägrar flytta när jobbet kräver det, och får skylla sig själva.

Motsägelserna är bland det roligaste i läsningen av Sex feministiska myter. För medan kvinnan ”glider in i offerrollen. Hellre gnälla och vakta på varandra än att göra något själv”, så visar ny statistik Ström också tar upp, att kvinnor går om män både utbildningsmässigt och lönemässigt (statistik från bland annat Storbritannien). 2014 kommer kvinnorna att ha gått om männen när det gäller chefspositioner, säger Scandinavian Recruitement. Något Ström vänder från positivt till negativt. Tillsammans med Arne Jernelöv som skrivit boken Amazonia: den framtida värld där kvinnor styr, oroar han sig för feminismens framfart, snarare än hyllar dess segrar mot ett mer jämställt samhälle.

Ström tycker även att det är diskriminering att kvinnor får gå chefskurser och kurser om att våga ta för sig i arbetslivet, trots att han några sidor tidigare argumenterat för att kvinnor har sämre förutsättningar från grunden att klättra i karriären. Ska jag tolka det som att han tycker att femtiotalsmodellen trots allt är den som fungerar bäst; det vill säga där kvinnan inte gör karriär alls, utan främst fungerar som hemmafru fjättrad av barn och disk, medan mannen gör karriär på arbetsplatsen? För att män har en gen som gör det omöjligt för dem att sköta en tvättmaskin, torka av en vask, byta blöjor på ett barn, laga ett mål mat?

”– Jag är inte feminist (en som bara kämpar för kvinnor), och inte heller maskulist (en som bara kämpar för män). Utan helt enkelt jämställdist”, skriver Ström i förordet, och visar här redan på inledningsstadiet att han missuppfattat ordet feminist. En sann feminist kämpar för rättvisa mellan könen. Inte för att kvinnan ska ha det bättre än mannen.

I en tevedebatt jag ser på youtube skriker Ström sig hes för mannens rätt att få vårdnaden av sitt barn. Det hade jag velat läsa mer om. Inte om hur kvinnor tar ansvaret för att städa mer hemma, för att de ”är mer intresserade av hemarbete än män”. Var finns problematiseringen där? Eller att det skrivs för lite om mäns våld mot män, och för mycket om mäns våld mot kvinnor i hemmet. Vikten av att prata om våld inom hemmets väggar ligger ju i att den annars riskerar försvinna ut ur statistiken. Som så ofta sker ändå eftersom misshandlade kvinnor skäms, tiger på grund av hot, hjärntvättas att tro att det är deras eget fel att de misshandlas. Att detta våld tar stor plats i media är lika viktigt som att vi diskuterar varför våldtäktsoffer inte beter sig lika rationellt som säg ett rånoffer. ”Det är inte skillnad på våld och våld”, säger Stöm, men jag vill hävda att det är stor skillnad på våld och våld. Det ena våldet är gatuvåldet, och där har Ström rätt, det är främst män som slår och det är främst män som drabbas. Det är ett våld som syns och som det absolut skrivs om, jämför den ständigt pågående debatten om gängbråken i Malmö. Något polisen också jobbar med på uttalat stor basis. En nerslagen man på stan behöver inte tveka att anmäla. En kvinna bakom låsta dörrar, som dessutom skuldbelägger sig själv, hon behöver mediauppbåd för att se att hon inte är ensam.

En poäng Ström har är att det skrivs för lite om kvinnors våld mot män. Sydsvenskan hade en serie om det för ett tag sen, och Martin Svensson har gått ut i pressen och pratat om sina erfarenheter. All sådan fokus på ämnet är förstås bra. Däremot håller jag inte med Ström om att det är feminismens fel att män inte vågar anmäla. Det är könsrollernas fel, och ett tecken på det ojämställda samhälle vi har, där en man fortfarande ska ha en stark fasad utåt och inte visa tecken på svaghet. Lite genuspedagogik på det, och några generationer framåt i tiden ska vi säkert ha en förändring!

För att sammanfatta Pär Ströms syn på världen: Kvinnor är för det första inte biologiskt lämpade att göra karriär, och om de försöker och misslyckas, trots alla kvoteringar som finns till bara för deras särbehandlings skull, så får de skylla sig själva. All snedfördelning är en myt. Med samma retorik argumenterar jag tillbaka. Män är logiskt tänkande varelser med bättre kunskap inom matematik. En man är ofta antingen geni eller fullkomlig idiot. Han fokuserar på ett mål: karriären. Han har svårt att vara pappa på grund av sämre empatisk förmåga. Män toppar självmordsstatistiken, super mer, får sämre betyg och lever kortare tid än kvinnor på jorden. Det är en fruktansvärd bild av en man, tycker jag, och om den stämmer är jag inte bättre än Ström själv på att läxa upp. Skyll er själva då, säger jag. Se er roll i systemet och ta konsekvenserna.

Similar Posts:

• Min generations ikoniska besvikelse?
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Vem ska trösta mannen?
• Feministisk kärnfråga?

foto: Sonet film.

foto: Den Nya Välfärden.

På 90-årsdagen av den allmänna rösträttens införande skriver Roland Poirier Martinsson en ledare i Svenska dagbladet som handlar om att vi borde prata om feminismen, som kostat Sverige så mycket pengar. ”I samma veva som jag slutade vid Lunds Universitet för ett drygt decennium sedan, utgick det ett dekret från någon som bestämde, att det inte längre skulle vara tillåtet att föreläsa utan att först ha gått en kurs i något som hade med kön att göra”, skriver han. Något luddigt och utan närmare hänvisning. Och hävdar i samma ledare att feminismen inte syns idag, att den inte tar någon plats i den allmänna debatten. Lite motsägelsefullt, javisst. Och han blir snabbt uppläxad av Anna Laestadius Larsson dagen efter, som påpekar hur det var konservativa män som han själv som försökte sätta p för just kvinnornas rösträtt 90 år tidigare. Hon anklagar Poirier Martinsson för att skriva gott om hemmafrun som varje alfahanne behöver för sitt välmående. ”Jag håller med Roland om en sak: Vi måste verkligen prata om feminismen. Och ständigt påminna oss om hur samhället skulle sett ut utan den.”

Genusvetenskap anklagas ofta för att vara hitte-på-vetenskap, och i somras rasade debatten på Facebook. En mamma kände sig tvungen att skapa en grupp för att tjejer skulle få klä sig som tjejer, och killar som killar. En grupp för de som är ”för könsbestämda kläder”. Rädslan tycks ständigt skymta fram: att det ska handla om ett form av tvång så fort det blir tal om genus. Pär Ström argumenterar i sin senaste bok för att till och med apbebisar leker könsstereotypt. Apor, som väl knappast behöver tänka i termer av karriär och jämställdhet.

I tv huserar Hollywoodsfruarna och kvittrar om inredning och makens alla pengar. Downshift, att välja att gå ner i arbetstid för att vara hemma med barnen, är fortfarande ett kvinnligt attribut i första hand, inte ett manligt. Bilden av Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren från slutet av 70-talets kampanj för pappaledighet, det stora röda rufset, de svällande musklerna mot den mjuka sköra lilla bebisen. Hur långt har vi kommit idag? Är det fortfarande exotism? Trots lättare möjligheter att ta ut pappaledighet genom ett politiskt beslut 2009 är det fortfarande kvinnan som generellt är hemma mest tid med barnet. När folkpartisten Birgitta Ohlsson och hennes man valde att låta pappan ta det stora ansvaret som förälder, speglade debatten fortfarande de cementerade könsrollerna. ”Hon är inte bara en farlig förebild”, skrev Eva Sternberg för Expressen. ”Hon visar också att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder.”

foto: Vibeke Aronsson.

Karl Ove Knausgård skriver i sin roman Min kamp 2 att hans manlighet tar stryk av att han går ut och går med barnvagnen. Bob Hansson skriver att männens enda roll gentemot feminismen idag är att säga ”förlåt”. Alltmedan partiet Fi blev Simrishamns tredje största parti. Är det ett krig? tänker jag. Och frågar Martin Svensson på Parks uteservering, Bokmässan, vad han har att säga om manligheten idag. Men han har inte så mycket att säga. ”Vi har bara skrivit en bok om två killar som kramas.”

Ur serieboken Prins Charles känsla, foto: Liv Strömqvist.

Liv Strömquist gör sina inlägg desto tydligare, och späckar sina serieböcker med mer och tyngre fotnoter än Pär Ström brukar känna för. I Prins Charles känsla funderar hon över kärnfamiljen och vad för slags skada det egentligen ger samhället i längden när manlighet och kvinnlighet klassas som två vitt skilda begrepp, och där manlighet dessutom innebär att vända ögat utåt, att tänka på sig själv och sin karriär, medan kvinnlighet är att bekräfta relationer och ta om hand.

Hela tiden i bakgrunden hör jag den sjuda. Ilskan av männen som känner sig nedtryckta i skorna, som tycker att samhället har klivit över dem. Vilka är de? Hur ser de ut? De som är arga i den offentliga nätrymden, men utan att skriva under med sitt namn. De som kallar Katarina Wennstam för ”kärring” och skapar hets mot såväl kvinnor som invandrare och homosexuella. Nanna Johansson ritar dem som en vanskapt tjock man, inte helt olik Jabba the Hut från Star Wars, som en gång i månaden kravlar ut ur sin grotta och skriver en arg felstavad kommentar med mycket utropstecken och ettor efter.

Så hur kom jag slutligen in på detta? Näthatet har väl inget med manlighetsdiskussionen att göra? Det beror på hur man ser det. Jag skulle vilja höra vettiga diskussioner om hur manligheten är i fara. Inte grundat i att det är ”de där jävla feministernas fel”. För det tror jag inte att det är. Men kanske behöver manligheten lösgöra sig ur sin snäva roll, lika mycket som kvinnligheten behövt göra det? En man ska också kunna gråta, kramas, visa svaghet och säga nej till sex. Absolut! Vårt samhälle har allt att vinna på en sådan verklighet. Jag är gärna med och tröstar mannen. Om han också börjar agera, slutar stå med armarna hårt knutna över bröstet och krampaktigt säga ”förlåt”. ”Jag är gärna hemma halva föräldraledigheten”, är en tusen gånger bättre replik.

Similar Posts:

• Hur är män och kvinnor egentligen?
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Slå inte ned blicken!
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Jävla samhället