Snabbt förstår jag som läsare att allt har förändrats. Werner ser igenom kompisens beteende, han vill sjunka genom golvet när mamma frågar om han är deprimerad, han ser pappa ligga kopplad med slangar och sladdar på sjukhuset – och ingenting kan han sätta ord på.

Vardagen i familjen skildras med blickar på en poesiälskande mamma samt småsystrar som krigar sinsemellan och mot klockan. Farmor serverar sig whisky så fort hon kommer åt. Mest spänning råder i relationen med den oroliga mamman. Hon är inte lätt att tampas med. Tonåringens kortfattade och återhållna språk känns igen. Men att mamman ses som jobbig borde rimligen ses i ljuset av att både hon och Werner är i chock efter bilolyckan.

Den utomstående personen som gör att Werner håller ihop är Zadie, klasskamraten som en dag krokar i hans arm och drar bort honom från killgänget. Hon har tröttnat på de andra killarnas jargong. Werner ger henne andra tankar och de blir två om att se igenom spel och tillgjordhet. Med Zadie upptäcks lust och sex. Pinsamhet blandas med att prova lite till. De första trevande försöken ger omväxlande reaktioner på kroppsvätskor och smaker. I den meningen är skildringen både realistisk och inkännande, menar jag.

Allt som ska sorteras innefattar inte bara känslor. Varför finns vildsvin? Visst ser människorna i storstaden ut som myror där de rusar runt? Bilkraschen liknas vid Big Bang. Werner insuper vetenskapligt utformade teorier och placerar dem i sitt nuvarande kaotiska liv. Saker och sammanhang vill bli förklarade. Och samtidigt inte.

Werner kan så småningom blicka tillbaka på den omtumlande tiden. Jag gillar att författaren skippar vuxenanalysen. Ingenstans ser jag att han faller för frestelsen att skriva något klokt och förlösande för att blidka medelklassens recensenter.

I en bredare jämförelse passar den här ungdomsromanen in i en socialrealistisk tradition som tog avstamp i böckerna som Kerstin Thorwall skrev på 1970-talet. De skildrade också ungdomars närmande till sex och alkohol. Men visst kan man som Oskar Kroon också väva in ljusa och hoppingivande känslor. Det är väl så ett kaos ser ut för oss människor?

Similar Posts:

• Ö- och morfartryggheten
• Sorg ur barnperspektiv
• Skruva isär och sätta ihop
• Gripande läsning om alkoholism
• Sommaren när pappa inte ville leva

Det är en het sommar, varm och vindstilla. Från fastlandet kommer rapporter om stora skogsbränder. Vinga har fått en segelbåt, en liten snipa, av morfar. Den ska göras sjöduglig i värmen, och sedan är det bara att, just det, vänta på vind.

I den där väntan, eller flykten, eller vad det nu är, dyker en ny person upp. En annan flicka. Rut. Hon hatar havet, säger hon, och längtar hem till stan. Med Vinga, som vill bli sjökapten och älskar havet, har hon kanske inte enormt mycket gemensamt, men det uppstår något ändå. Vänskap, eller kanske ”mer än vänskap”, mellan de här sinsemellan olika flickorna.

Vänta på vind är en lågmäld roman, någonstans på gränsen mellan ungdomsbok och kapitelbok för barn. Vinga är härligt lillgammal, men inte på det där gamla vanliga sättet, som skulle hävda att Ruts testande av gränser är en fas också Vinga måste komma fram till. Det måste hon kanske inte alls. Hon är bara någon annan.

Någon som kan få gömma sig bakom en morfar, på en ö, ett tag, men inte för alltid. Verkligheten där utanför, hemma i stan, gör sig påmind. Fast kanske kan den där ötryggheten vara så stor att den liksom går att bära med sig, också utanför ön? Att gömma i hjärtat och bära vidare genom tiden? I slutänden är inte ens ön förskonad från förändringar.

Similar Posts:

• En mammas längtan efter havet
• Knasigt, peppigt och lustfyllt
• När mamma och pappa måste till Sverige
• Ponnyprivilegier och stallspöken
• Fotbollsspelande, cool och ganska underbar