Andra gånger när man ska skriva en recension så surfar man runt och läser andras recensioner och nästan misströstar: ”Herregud, är det ingen som tänker som jag gör? Vad i hela friden är det jag inte fattar som alla andra verkar fatta?”

När det gäller Laurent Gaudés Orkanen är det den sistnämnda situationen jag befinner mig i. Överallt läser jag om hur fint språk han har, vilket angeläget ämne han skriver om, hur skickligt han hanterar det formmässigt. Och jag är ledsen, men jag fattar ingenting.

Orkanen utspelar sig i och omkring New Orleans precis när staden 2005 drabbas av orkanen Katrina. I korta avsnitt, sällan längre än någon sida åt gången, följer vi en rad personer som blir kvar – eller i ett fall återvänder – när stadens befolkning evakueras. Växlingarna är snabba, som om författaren redan har ett filmkontrakt i åtanke. Karaktärerna är mestadels fattiga svarta, sådana som saknar resurser att ta sig därifrån, initiativkraft eller faktiskt vilja att lämna staden.

Den som framför allt präglar berättelsen, som får inleda och avsluta den, är en gammal motvalskärring. Hennes textavsnitt börjar allt som oftast formelartat: ”Jag, Josephine Linc. Steelson, negress sedan nästan hundra år tillbaka, öppnade fönstret i morse” och så vidare. Josephine har en särskild känsla för stormen, för träsket utanför staden som hotar att spränga fördämningarna och inte minst för alla orättvisor och skymfer som någonsin drabbat den svarta rasen (nej, det är kanske inte modern svenska att prata om ”ras”, men det här är trots allt en karaktär som använder ”neger” lika frekvent som smurfarna använder ”smurf”). Det hade kunnat ligga något ytterst rimligt i det, det där att vårda sina oförätter, men istället får alltsammans en lätt exotiserande bismak. Det vilar något övernaturligt över tanten som förstärks språkligt när hennes jag-berättelse på några ställen flyter ihop med andras tredjepersonsperspektiv och gör henne liksom upphöjd, transcendent. Allvetande.

Jag vill inte vara en sådan som tycker att en framgångsrik, vit, medelålders fransman inte kan få skriva om en hundraårig, fattig, svart amerikanska. Författare måste ju få skriva om precis vad de känner för och empati med människor som inte är precis som vi är en grundförutsättning och grundpoäng med skönlitteraturen. Jag tycker bara inte att just han gör just det här särskilt bra.

De gånger jag alls reagerar på språket är det i lätt irritation över att Canal Street heter ”Canal Street” i en mening och ”Kanalgatan” i nästa, eller att han faktiskt trycker in ”varthän” i vardaglig dialog flera gånger (om man i någon mån kan skylla på översättarna har jag tyvärr ingen aning om). Och vad gäller det angelägna ämnet så, jo, jag blev ju nyfiken på den här romanen just för att den handlar om New Orleans under Katrina, men saken är den att jag inte alls är säker på att det är New Orleans under Katrina som Gaudé egentligen skriver om.

Det utger sig för att vara det, javisst. Men att det finns något övernaturligt över alltsammans har jag redan varit inne på. Det här är inte en katastrof framkallad till lika delar av naturens makter som av mänskligt övermod och dålig och fördomsfull styrning. Det här är något apokalyptiskt, bibliskt. Eller något kitschigare ändå. Voodoo-bibliskt.

Alligatorer krälar in i staden i massor, krälar på varandra, anfaller. Människor blir galna, drivna från sina sinnen. Präster börjar ränna omkring med slaktarknivar och planera barnamord. Kriminella gäng skjuter mot räddningshelikoptrarna och hotar att plundra, våldta och mörda alla som kommer i deras väg. Det meningslösa våldet briserar.

Det är med andra ord alla fördomar om vad som hände i New Orleans 2005 som man kan komma på. De mest uppblåsta, fördomsfulla mediebilderna som kablades ut snabbare än någon kollade fakta – and then some. (David Jonstad har skrivit intressant om det där i sin bok Kollaps.) Det som är verkligt – fångar som lämnades inlåsta och oövervakade medan vattnet började strömma in, alla fattiga som bara lämnades åt sitt öde i katastrofen – försvinner under träskdyngan av vanvett, av allas krig mot alla, det brutala urtillståndet.

Jo, det finns en liten kärlekshistoria som berör mig, en relation mellan mor och barn som är rätt intressant, men allra mest undrar jag bara hur i hela friden författaren tänkte. Varför lånade han över huvud taget just New Orleans till sin sliskiga apokalyps? För att det är ett starkt varumärke?

Nej, glöm Orkanen. Se teveserien Treme istället. Det är en skildring av New Orleans och Katrina med betydligt fler nyanser.

Similar Posts:

• Gilla läget?
• Vecka 5 på dagensbok.com – Orkaner, knogjärnspoesi och nya skribenter
• Nedräkning till den storm som skall komma
• Vem är du utan din energiförbrukning?
• Gå på jazzklubb på tisdag?

Romanen är en lång nedräkning inför den storm som vi läsare ju vet skall komma, men som den fattiga familjen på södra Mississippis landsbygd inte kan ana vidden av. Bor man vid Mexikanska golfen så är ju orkaner inte något unikt utan mer ett säsongsbetingat väderfenomen. Tolv dagar innan orkanen passerar deras fallfärdiga hus i Bois Sauvage är det också bara deras fader, den alkoholiserade änklingen vars namn vi aldrig får reda på, som är orolig. Barnen oroar sig aldrig särskilt mycket, då de hjälper till med förberedelserna – leta reda på plankor och spikar att täcka för dörrar och fönster med samt använda sina sista dollarsedlar till att köpa konservburkar – är det mer av rädsla för pappan än för väderfenomenet.

De har fullt upp med annat, med sina egna liv. Storebrodern Randall förbereder sig inför en basketmatch. Om han gör bra ifrån sig kan han få möjlighet till sponsring för ett basketläger. Där kan det i sin tur dyka upp talangscouter från något universitet som kanske kan ge honom ett stipendium och därmed en chans att komma bort från fattigdomen. Den andra storebrodern, Skeetah, lägger all sin tid på sin kamphund China och hennes första kull, något som kanske inte skulle innebära någon definitiv väg ut ur fattigdomen men ändå kunna inbringa åttahundra dollar om alla fyra valparna överlever. Berättar jaget Esch är en femtonårig flicka vars egna tämligen tragiska levnadsöde, där hon sedan flera år ligger med sina bröders vänner för att det är enklare att göra det än att säga nej, stärks av att hon genom läsandet av grekiska klassiker hela tiden ser paralleller mellan dessa tragedier och sitt eget liv. Slutligen finns här lillebrodern Junior, som söker den uppmärksamhet hos sina äldre syskon som han inte ges av fadern och vars minnen från den annars ständigt närvarande modern inte existerar.

Nej, det är ingen munter historia som målas upp, även om det till viss del kanske är mer ur betraktarens ögon än dess huvudpersoners. För trots extrem fattigdom och att familjen på flera sätt satts i förfall efter moderns död, så finns här också en stark syskonkärlek, och inte bara för att nöden kräver det. De rika miljöbeskrivningarna och den tidlösa atomsfär som uppstår där extrem fattigdom tar bort de flesta av vår tids teknologiska konsumtionsartiklar för tankarna nästan hela vägen tillbaka till Huckleberry Finns dagar. Ward, som är uppvuxen i området och själv upplevde förödelsen av Katrina, följer till viss del den litterära traditionen i sydstaterna med starka familjeband, en institutionaliserad rasism och en handling som utspelas helt på landsbygden.

Men framförallt är detta en litterär röst från ett avsides, närmast u-landsmässigt USA som alltför sällan kommer till tals. Och bara det i sig gör att Rädda varje spillra värd att läsa, att den sedan är välskriven, har ett rikt persongalleri och ett närmast apokalyptiskt upplägg kan man se som en ren bonus.

Similar Posts:

• Apokalyptisk alligatorsoppa
• Gilla läget?
• Den gamla floden, han bara rullar förbi …
• Febrig vampyrroman
• När legenden överträffar verkligheten

David Jonstad är inte precis någon nykomling i miljödebatten och på ett sätt kan man kanske säga att han, precis som Mark Lynas, blivit desillusionerad. I Kollaps. Livet vid civilisationens slut konstaterar Jonstad att vi inte tycks kunna hantera de allt mer akuta ekonomiska och ekologiska kriserna omkring oss och att civilisationen i sin nuvarande form förmodligen kommer att gå under – men får det samtidigt att framstå lite som en intressant utmaning.

Men vad innebär det egentligen att civilisationen skulle gå under?

Kollapsen kommer förmodligen inte som på actionfilm med dunder och brak och spektakulära katastrofer. Jämfört med tidigare civilisationer som gått under verkar det troligare att resurserna tryter, medan vi snor in oss i en alltmer komplicerad struktur som till slut inte går att underhålla. Då blir det av vikt att vi klarar av att samarbeta och försörja oss mer småskaligt.

Jonstads bok är på många sätt en grundbok i vad som är fel med samhället, full av pedagogiskt bildspråk. För den som inte är fullständig novis på området blir det till en början mycket upprepningar, men samtidigt är det uppfriskande med en författare som försöker greppa så överväldigande frågor som varför civilisationer uppstår och dör ut, vad som faktiskt kan tänkas hända ”om det värsta händer”, hur vi kommer att reagera på det och hur vi kan gå vidare därifrån.

Förutom från historiska kollapser hämtar författaren lärdomar från katastrofer som New Orleans efter orkanen Katrina 2005. Här finns en bild av samhället som havererar, av våld och plundringar och dålig krisberedskap, såväl inom staden som från den federala regeringen. Jonstad ger en delvis annan vinkel, där bildligt och bokstavligt strandsatta människor hjälptes åt att skaffa skydd, mediciner och föda – men pekar också på vilken skada själva föreställningen om allas krig mot alla gör, när medborgargarden ur medelklassen sköt först och frågade sen.

Det är bland annat därför vi bör förbereda oss, menar Jonstad, eftersom rädda och defensiva människor sällan visar sina bästa sidor. Kollaps är inte precis en praktisk överlevnadsguide, även om Jonstad refererar till sådana också (fast de verkar mest skriva av machoamerikaner, de där som tänker just skjuta först och fråga sen), men det är en sympatisk bok som på ett lite okonventionellt sätt väcker många intressanta frågor om både samhället och oss människor.

Kanske är det lite stört att jag tycker att han får det där med civilisationens undergång att låta liksom lite mysigt och spännande. Kanske är det ren bonderomantik (Jonstad är en intellektuell som bedriver småskaligt ekologiskt jordbruk i kollektiv någonstans, och jag vet inte hur det är med er, men sådant faller jag patetiskt nog för varje gång). Kanske är det helt enkelt tilltalande med någon som orkar ge sig på att tänka utanför de snäva ramarna.

Similar Posts:

• Apokalyptisk alligatorsoppa
• Vad kostar en älg?
• Långsiktigt hållbar hållbarhet
• Lite klimatförändringar ska man väl tåla?
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”

Chomsky är dock långt ifrån ensam, om man ser vad som ges ut på alternativa förlag i USA. Ett exempel på en annan radikal röst är Mike Davis. Till vardags är Davis professor i geografi, med en rad tunga fackböcker bakom sig (några av dem även översatta till svenska).

I den här essäsamlingen skriver Davis mer lättsamt om USA:s politik – både inrikes och utrikes. Essäerna tar upp en rad olika ämnen – allt från orkanen Katrinas härjningar i New Orleans till valfläsk i valdebatter. Essäerna har tidigare publicerats i andra sammanhang – framförallt i olika mindre tidningar och tidskrifter i USA.

Tyvärr får man konstatera att boken hade tjänat på om författaren eller en redaktör hade funderat lite mer på vilka essäer som verkligen förtjänar en återutgivning. Nu känns en hel del av dem inaktuella – framför allt flera essäer som handlar om valdebatter i det förra amerikanska valet. De här essäerna var möjligen intressanta när de publicerades, åtminstone för en amerikansk publik, men har vid det här laget helt klart passerat bäst-före-datumet.

Många andra essäer lyfter dock boken. Det gäller såna essäer där författaren inte bara talar om den dagsaktuella politiken i USA, utan vidgar perspektivet – antingen det är historiskt eller geografiskt. Här kan man läsa riktigt spännande inlägg om allt ifrån amerikansk bilkultur till invandringspolitik eller USA:s kolonisering på Grönland (!). I de essäerna kommer Davis verkligen till sin rätt.

Och vilka är då barbarerna, som titeln anspelar på? Tja, alla som gör motstånd mot det romerska … förlåt, amerikanska imperiet, antar jag. Men paradoxalt nog framgår det aldrig tydligt vilka barbarer som Davis menar egentligen hyllas.

Similar Posts:

• Terrordåden i USA – vems är felet?
• Chomsky och vargen
• Chomsky upprepar sig… igen
• Vår bedrägliga samtid
• Only in America!