Det är år 2012 och i detta drömspel har Stockholm har förvandlats till en stad delvis i ruiner, med ett avspärrat Gamla stan efter ett förödande krig och med nybyggda skyskrapor (så som stadsarkitekterna vill ha det). Förlåt jämförelsen men det ser ut som en mix mellan Damaskus och Dubai. Nordens Venedig har i den här fantasin inte bara hamnar för båtar utan också lufthamnar för zeppelinare, för såna skulle vi såklart åka runt i om det här var framtiden. NK har blivit Nordiska Korrektionsanstalten där man spärrar in dårar, Klara i centrala Stockholm är återigen tidningskvarter, precis som innan rivningarna för snart 50 år sen och på de fiktiva löpsedlarna skrivs det om marsexepeditioner och den tvåhundrademiljonte invånaren i Sverige.

I den här miljön springer Arvid Falk runt i jakten på sanningen om August Strindberg (som Strindberg-sällskapet håller gömd i en järnlunga under det som en gång var Blå tornet på Drottninggatan i Stockholm). Därnere under jord bor en väktare som varje dag matar Strindberg med den vätska han behöver för att hållas vid liv och den 12 april, exakt 100 år efter sin död ska han väckas till liv igen. Planen är att ta över världen.

Arvid Falks sökande efter sanningen om Strindberg är något som Don Bernadotti (ja han är väldigt lik vår kung Carl XVI Gustaf) vill stoppa eftersom han själv försöker störta Drottning Kristiina VI som stöds av rojalisten Herman Lingvist, som också är den enda förutom väktaren som känner till Strindberg och hans järnlunga. Berättelsen är full av såna här blinkningar till existerande personer.

I det här drömspelet har historia, tid och rum förvrängts och det biter inte riktigt på mig. Det är roligt men det hade kunnats göra ännu roligare och mer intressant. Författarna pressar in för mycket på för få sidor och det är för skruvat. Läsaren får aldrig en chans att leva sig in i berättelsen och den här världen. Istället tvingas man hänga med i Arvid Falks snabba tempo. På varenda bild springer han eller är i rörelse, både bokstavligt talat och bildligt talat. Jag föredrar berättelser som övertygar mig om att det är så där jag vill att världen ska vara (även om den framställs som hemsk).

Nu när jag har läst klart Döda rummet är jag glad att Strindbergs återkomst bara var en dröm.

Similar Posts:

• 7,5 hp Strindberg för dig som har bråttom
• Ger mersmak
• Strindberg 101
• Järnrörssvingande jubilar tål omläsning
• En förlorare i debatten

Nog med känslosvall, är man såhär nöjd ska det finnas belägg också! Mumiens blod handlar som sagt om Theo. Theo är, som nämnt, en stor brunbjörn. Han driver antikvariatet Theos ockulta kuriositeter och vid sidan av löser brott med sin vän Max. Med sig har de också den unga tjejen Felicia, som hellre spenderar sin tid med Theo och Max än sin mamma som dejtar rörmokare, advokater och alla andra som kan bjuda henne på en gratis drink och en trevlig kväll. Genom en serie mordfall, där samtliga offer har hittats med kraniet sönderslaget och kropparna tömda på blod, upptäcker Theo, Max och Felicia något som verkar vara en sammansvärjning mot Theo inom den ockulta världen.

Visst låter det väl lite barnsligt, men en riktigt bra författare kan få det att funka, och Ola Skogäng tillhör definitivt den kategorin! Det märks att han är väl påläst – han kan sina vampyrer, mumier, häxor och undervattensmonster. Samtidigt tar han inte sig själv på alldeles för stort allvar, det finns en lekfullhet i hans berättande som är föredömlig! Som när Theo, Max och Felicia är fångade i ett rum som sakta fylls med vatten och Theo säger: ”I en Indiana Jones-film knuffar han omkull en staty så det blir ett hål i väggen, vi provar med det! Vi kommer bli blöta, men det borde funka!”

Det var längesedan jag läste en så väl fungerande fantasy/thriller/action-serie av en svensk författare, och det var riktigt längesedan jag läste en serie som är så här snygg! Jag applåderar alla serietecknare som väljer att använda färg i sina verk, men här skäms man inte bara bort med en färglagd serie, den är löjligt vältecknad och detaljerad också! Från panoreringarna över Stockholm, till karaktärernas kläder, via tidningsartiklar och undervattenspyramider på havets botten – allting är perfekt in i minsta detalj! Skogäng tecknar i Hergés fotspår och använder sig av stilen ”ligne claire” som ger hans serie en väldigt klassisk ton och kompletterar hans story.

Jag har en svaghet för när man för in det övernaturliga på ett bra sätt – serien Preacher och tv-serierna Arkiv X och Buffy – the vampire slayer står högt i kurs hos mig – och trots att Skogäng lyckas göra det på ett väldigt bra sätt når inte Mumiens blod riktigt fram till den 10:a som jag antar att man förväntar sig efter en så här positiv recension. Storyn är lite för rörig, man har tryckt in lite för många sidohandlingar och det lämnas många lösa trådar. Trots att det finns en förklaring, att Mumiens blod är den första delen av 20 om Theo och att det således ska till att introducera karaktärer, huvudlinjer etc, kan jag inte riktigt ge den allra högsta betyg. Däremot ser jag med stor nyfikenhet och förväntan fram emot nästa. För efter den här uppvärmningen tror jag att det kommer att bli ännu bättre!

Similar Posts:

• På väg nedåt?
• Sagor för blodtörstiga barn
• Marsvinsvampyrer och slayer-mormödrar
• Ursprunget och lite till
• Framtidens slayer idag