Jag blir lite kär i boken redan på försättsbladet, där författarna har citerat min gamla favoritlåt, Hello Saferides ​”My best friend”​ – den som har refrängen “damn! I wish I was a lesbian”. Men jag blir inte besviken när jag fortsätter läsa heller. Författarna går metodiskt igenom varför du som heterotjej bör vara missnöjd med den roll som förväntas av dig i ett förhållande med en man, varför det är bättre att vara lesbisk, och hur du ska göra för att “konvertera”. På så sätt är den verkligen den handbok den utger sig för att vara.

Men den är också så mycket roligare att läsa än handböcker brukar vara! Formatet är luftigt och lättillgängligt, bitvis nästan som en antologi. Insprängt mellan författarnas informerande eller argumenterande stycken återfinns texter av en rad framstående figurer inom feminism- och HBTQ-rörelsen, som författaren Maria Svedland, skådespelaren och komikern Nour El Refai, författaren och sociologen Carin Holmberg, och skådespelerskan Bianca Kronlöf. Detta varvas också med rena intervjuer, små informationsrutor (om t.ex. bra sätt att ha tjejsex på), och täta illustrationer av två av mina favoritserietecknare – Liv Strömqvist och Nina Hemmingsson.

En vän till mig brukar säga att vi kommer att flamsa oss hela vägen fram till revolutionen. Lite känns det som att det är vad Lodalen och Tudor gör i den här boken, för under humorn finns ett stort allvar. Samma strukturer som föder det där vardagsgnabbet som författarnas heterovänner har tröttnat på ligger också till grund för det våld och den diskriminering mot kvinnor som är en faktum i samhället idag. Tonen i boken är positiv (den kommer ju med en lösning!) men det går inte att ta miste på att författarna tar problemen med det ojämställda samhället på allvar.

Även om jag på sätt och vis gjort en resa från straight till homo, så passar jag inte riktigt i målgruppen för den här boken – heterotjejer som fått nog av killar. Som transperson “blev” jag lesbisk i och med att jag började identifiera mig som kvinna. Jag lever fortfarande i samma förhållande som när jag för omvärlden såg ut att vara man, det är etiketten på förhållandet som har förändrats – hur andra ser på oss.

Och det för oss in på några av de saker jag saknade när jag läste ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Ett par gånger nämns helt i förbifarten att man som lesbisk måste förhålla sig till omvärldens attityder, men det följs inte upp. Samhället går visserligen framåt, men homofobi är ett faktum. Att behöva ta hänsyn till sådant som ifall landet man turistar i erkänner ens äktenskap eller om en viss miljö ens är säker att vistas i som öppet lesbisk, är ändå värt att nämna. Boken må vara en reklamkampanj för att bli lesbisk, men det hade känts rimligt att också ta upp några av de potentiella problem som man kan stöta på – inte minst för att det är bra att vara förberedd om man ska ta sina första stapplande steg in i lesbianismen.

På samma sätt saknar jag en kommentar om hur HBTQ-communityt kan vara svårnavigerat, och har sina interna schismer och motsättningar. Det är med stor glädje som jag noterar att författarna inkluderar transkvinnor och intersexpersoner när de pratar om lesbiskhet. Jag blir också glad över att transkvinnan Aleksa Lundberg fått delta med ett avsnitt i boken. Men faktum är att inte alla lesbiska ciskvinnor är lika inkluderande, och det är inte bara transkvinnor som kan känna sig ovälkomna. Marknadsstrategen och opinionsbildaren Shadé Jalali nämner i en intervju hur hon inte togs på allvar i flatvärlden på grund av sina feminina attribut. Hon säger: “Jag förstod att om jag ska attrahera tjejer så får jag sluta attrahera killar. Så heteroattireljerna åkte av”. Det är synd att det uttalandet inte leder till någon följdfråga. För nog finns det ändå i vissa kretsar en hierarki, där “butchflatorna” med sina maskulina attribut står högre i kurs än de mer feminina “femmeflatorna”? På samma tema nämner Nour el Refai i förbifarten sin beundran för “Gold star lesbians”, det vill säga kvinnor som aldrig haft sex med en man. Och nog finns det väl grupperingar där de “riktiga” guldstjärneflatorna är mer välkomna än de bisexuella, nykonverterade, eller de som rentav undrar, tvivlar, eller experimenterar? Det är i alla fall min erfarenhet.

Det här är inte alls den attityd som författarna för fram – tvärtom! Hela deras budskap är ju att du som förmodad hetero är välkommen att smaka på konceptet med samkönade förhållanden – kanske tycker du rentav om det! Men det är attityder som finns, och de hade varit värda att nämna i avsnitten som handlar om hur man som nykomling tar sig in i flatgemenskapen.

En annan sak jag som hjärntvättad av akademin hade velat se mer av är källhänvisningar. Många intressanta påståenden förs fram – att män i snitt gör av med 80 % av ett gemensamt hushålls resurser, till exempel – men jag skulle gärna vilja veta hur beräkningen är gjord. Jag tror säkert att författarna har underlag för sina påståenden, men jag vill kunna läsa vidare, gräva djupare.

Med detta sagt är ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk​ en rolig och informativ bok som tar upp många viktiga frågor. Och om du är en av de där missnöjda heterotjejerna kanske den rent av blir livsomvälvande. Det är svårt att verkligen se och förstå en maktstruktur så länge man är en del av den. Det blir uppenbart för mig och andra transpersoner när vår plats i samhället, och dess förväntningar på oss förändras under transitionen. Många av berättelserna i ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk vittnar om en liknande insikt: genom att börja ha förhållanden med kvinnor blir de aspirerande lesbianerna plötsligt medvetna om bristerna och maktstrukturerna de varit blinda för i sina heteroförhållanden. Och någonstans är det vad jag tar med mig när jag läst färdigt. ​Liten handbok i konsten at bli lesbisk​ känns som en vänlig knuff i homosexuell riktning som säger: om du inte trivs som hetero, så testa! Kanske blir bilden tydligare när du undersökt alternativen. Och vill du stanna är du välkommen.

Similar Posts:

• Någonting måste ju förändras
• Hurra för fittans år!
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• En bögtjej med lesbiska erfarenheter väcker tankar om vad kön är
• En högst levande kropp i en högst levande bok

Vi är många som lever eller har levt det liv som beskrivs i Skitliv. Jag känner få i min generation som inte vet vad det innebär att ställa sig i den hopplösa kön hos arbetsförmedlingen, att ständigt undra hur hög lönen blir i slutet av månaden, att jaga timmar, vänta på sms, att ständigt vara utbytbar eller att aldrig kunna ta semester. Det är många fler än de röster som ryms i boken. Åtskilliga är de som inte hörs alls.

Därför är det på många sätt en fördel att Skitliv till stor del består av journalistiskt intervjumaterial. Den som har getts makten att ha en offentlig röst bör också ibland se till att överlåta den rösten åt andra. Innanför pärmarna till antologin finns många fler än de journalist- och artistnamn som presenteras som bokens medverkande. Här är säljaren Richard, lagerarbetarna My och Erik, Odeta som driver ett städföretag, Terése som är utbildad socionom men jobbar på ICA, Guilia och Joan som berättar om finanskrisens Italien och Spanien.

En annan person som läsaren möter i Skitliv är papperslöse Beso från Georgien. Han är helt beroende av sin flickväns städlön för att kunna köpa mediciner mot den livshotande njursjukdom han drabbats av sen han kom till Sverige. Om många av de andra i Skitliv befinner sig strax utanför den eftertraktade trygghet som fast jobb, bostad och del i ett välfärdssamhälle innebär, tycks Beso vara milsvidder från den.

Det blir tydligt när jag läser Skitliv hur stor spännvidden är mellan de människor som berörs av den samhälleliga otryggheten. Ekonomiprofessor Guy Standing, vars teorier dyker upp i Katrine Kielos text i boken, menar att det rör sig om nya klassförhållanden. Han använder begreppet prekariat som term för den nya samhällsklassen. ”Termen är ett försök att beskriva den nya osäkerheten i blivande.”, skriver Kielos. Standing anser att arbetarklassen i konventionell mening är död och utbytt mot ett komplext system där det så kallade prekariatet är en del. I denna samhällsklass ryms såväl den traditionella arbetarklassen som förlorat sina jobb, som de som alltid levt med otrygga anställningar, liksom de som utbildat sig men ändå inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Prekariatsbegreppet har dock kritiserats från olika håll, bland annat för att det anses för brett. Kritikerna menar att den utbildade, behovsanställda medelklassen har få gemensamma intressen med exempelvis svartarbetande migranter.

Skitliv innehåller också personliga texter berättade utifrån skribenternas egna perspektiv. En sådan text är Torrun Carrfors berättelse om sitt arbete som sjuksköterska. Det är en av bokens inledande texter, och den första texten som ger mig en gråtklump i halsen som inte vill ge med sig. Carrfors skriver:

Jag tänker på mig själv och på hur min egen yrkeskarriär har sett ut hittills. Jag har aldrig stannat mer än ett år på samma arbetsplats. Hittills har jag alltid bytt när vinter går mot vår. Jag säger högt att jag är en rastlös själ. Att jag ständigt söker nya utmaningar. Jagar vidare, mot grönare vårdgräs. Men jag tror att det inte räcker som förklaring. Jag har stannat i relationer, i andra projekt, på utbildningar, i städer längre än så. Jag är ett barn av min tid. Jag har fortfarande aldrig haft en fast tjänst.

Jag är där med Carrfors i texten när hon en kväll börjar leta efter nytt jobb, eftersom ”det måste göras innan sommarsemestrarna och innan syren står i full blom”.

Allt blir kännbart. Våren som håller på att bryta ut utanför. Löften om något varmare, om semesterdagar, gör sig påminda. Det andas genom väggarna på arbetsplatsen. Samtidigt denna tyngd av att ännu en gång behöva söka sig vidare. Den ovissa framtiden. En höst som fortfarande är blank i almanackan.

Det är flera av de mer personligt hållna texterna som så väl gestaltar den där glidande känslan som jag tror att Skitliv vill förmedla. De kompletterar också den ibland torra och upprepande journalistprosan och skapar, tillsammans med lyrik från till exempel Daniel Boyacioglu, dynamik i boken.

Ord som trygghet och flexibilitet återkommer i antologin. På gott och ont, måste väl sägas. På ett sätt vattnas de ur, men samtidigt visar repetitionen hur centrala dessa begrepp är i det moderna livet och arbetslivet. De har blivit en nödvändig upprepning.

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Fördjupad bild av ”mamma”
• Engagerat om Sveriges flyktingarbete 2016
• Kroppar, makt och poesi
• När är man hemma?

Sonja Schwarzenberger och hennes mamma gick på bio i nattlinne, med blomkål som snacks. Hon verkar ha en mamma som struntar i jantelagen och vågar synas, sträcka ut handen för att ta tag i livet och kräva. Men mörkret har också krävt, av både mor och dotter. Svåra dagar, när Sonjas mamma legat deprimerad på soffan och Sonja försökt trösta och hjälpa. Sonja växte upp och kände också av det där mörka som fick henne att vilja supa och tröstäta, fast hon lät bli. Hennes terapeut sa åt henne att hon och hennes mamma ”borde luckra upp det förbund som var vårt och bryta en ohälsosam symbios”. Så hon satte sig på tåget från Västerås till Stockholm och grät hela vägen dit.

Anna Jörgensdotter minns inte sin mamma. Hon berättar hur hon kände som barn: ”Fast hon är där precis hela tiden längtar jag efter henne, så det känns som jag ska dö.” Hennes mamma städade, fixade, lagade mat och var hemma nästan hela tiden. När hon gick till Konsum kände Anna en stark oro, som inte lättade förrän mamman kom hem igen. Som mormor river Annas mamma ut otäcka bilder ur böcker och plockar bort allt som får barnbarnen att gråta. Att döma av Annas beskrivning, skapar mamman en skyddad, men aningen låst tillvaro, en bubbla där det svåra sorteras bort. Det verkar också ha funnits ytterligare en bubbla under Annas uppväxt. Där levde Annas mamma och gick inte att nå.

Augustin Erba skriver ett brev till sin mamma, som han inte tror hon kommer att läsa. Hon ligger nämligen till sängs, isolerar sig och vill varken träffa barnbarn eller svärdotter, eftersom hon tror att kontakten med människor gör henne sämre. Augustin håller ett tal på sin bröllopspicknick. Han säger till gästerna att de är hans familj; ”för det är ni som är här.” Mamman är inte där.

Kristian Lundberg var elva eller tolv när hans mamma insjuknade i schizofreni, men hon hade visat symptom på det även tidigare. En dag samlade hon alla barnen i bilen och berättade att ett radioaktivt moln skulle förinta deras hus. Gummit i bildäcken skyddade dem tills faran var över. Kristians pappa lämnade familjen efter den incidenten och återvände aldrig. I Kristians text finns en dialog där en mager pojke frågar sin mamma om det finns någon mat hemma. Mamman sitter vid köksbordet och skriver brev. Hon brukar göra det. Skriva brev efter brev till myndigheter, utan att få svar. Mamman ställer en motfråga till sin son:

-Har du träffat Pappa?
-Nej.
-När träffade du honom senast?
-Det vet jag inte.
-Nej, det är just det. Du vet inte.
-Nej?
-Han kan ha opererat om sig. Det är inte helt ovanligt. Han kan ha bytt både ansikte och röst.

Till slut säger hon:

-Idag får du verkligen gå till skolan. Du måste äta där.

Det finns många mammor och många sätt att växa upp på. Det kan inte vara lätt att skriva om något som ligger så nära en själv, men som samtidigt också berör någon annan. Författarna i Mor, mamma, morsan har vågat ställa dörren på glänt. Det är väl värt att titta in.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• Att sakna mamma
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• En syster att fullkomligt ta till sitt hjärta
• Studier av en försvunnen mor