Blomsterdalen är en våldsam uppgörelse med detta. Skriven av Niviaq Korneliussen och tilldelad Nordiska rådets Litteraturpris 2021 synliggör den de förödande konsekvenserna av postkolonialismen på Grönland. Vi får följa ett namnlöst jag, en siffra i statistiken, en bit kött och blod, som samtidigt är en hel människa – med en svår uppväxt bakom sig, med känsloutspel och en färgstark personlighet. Hon ska flytta från Grönland och börja plugga i Danmark, lämna sin nya flickvän och hela sitt tidigare liv bakom sig.

Men det verkar inte riktigt fungera – Grönland finns i henne också när hon reser därifrån, hon blir inte kvitt ordspråken, mörkret och de ständiga uppdateringarna på Facebook: livsbejakande citat varvat med nya uppdateringar om grönländare som begått självmord. Danskarna ser på henne som om hon vore en utomjording, hemifrån ligger förväntningarna på att hon ska lyckas som en tjock dimma. Den branta nedåtspiralen för jaget blir ganska snart tydlig, ändå hoppas man att hon inte ska förpassas till det öde som så många andra grönländare möter.

Blomsterdalen är en viktig bok – temat är så pass bärande att det väger upp för en del av de svagheter som boken tyvärr dras med. Även om jaget är en färgstark individ, och Korneliussen lagt energi på att göra henne tredimensionell med minnen från barndomen och relationer till andra människor, kommer man ändå inte riktigt nära. Man förstår heller inte helt varför relationen till föräldrarna, och i synnerhet mamman, är så pass infekterad som jaget menar att den är. Några formativa minnen tas upp där jaget känt sig sviket av sina föräldrar, men mer än något annat känns det som modelleringar av en sanning som författaren vill få fram snarare än något djupt och riktigt. Detsamma gäller handlingen – intentionen är tydlig, men vissa avgörande vändningar sker plötsligt och utan riktig förklaring eller bakgrund.

Detta till trots lyckas Blomsterdalen förmedla sitt budskap – att grönländarna, också de som tar som tar sina liv, är mer än bara siffror i statistiken, att Grönland är mer än en turistort för danskar att åka på semester till när de behagar. Korneliussen lyckas dessutom kanalisera detta budskap genom en röst som känns ny och normbrytande.

Similar Posts:

• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Det nordiska djurlivets hänförande skönhet
• Med landskapet som plattform
• Död och blommor i försiktig skrud
• Modet att dra eller modet att stanna?

I bilderboken Älskade Kulu har inuitiska-kanadensiska artisten Celina Kalluk gjort sin version av denna i många fall så omstörtande upplevelse. Inledningen berättar om solen som ger barnet en bädd av värme och strålar av ljus. Vinden ger kunskap om vädrets makter och när den susar vidare berättar den för alla djur att den charmerande Kulu är född.

Du hade många sällsamma och storslagna besökare!
De delade tankar och känslor med dig, och önskade dig lycka,
Bedårande Kulu.

Något ordinär poesi, kan en läsare tycka inledningsvis. Men på de följande sidorna får läsaren vidga sina associationer från det slitna ordet lycka. Lyckan uppstår inte ur intet utan egentligen består den av många olika saker. Djuren ger därför gåvor till Kulu, som handlar om att tro på sig själv, odla sin givmildhet och förmåga att hjälpa andra. Ibland är det läge att vara spontan och andra gånger känna glädje i att avsluta vad man påbörjar.

Texten har sina förtjänster i själva budskapet men förlorar däremot på rytmen. Personligen kommer jag ur takt i läsningen så att jag faktiskt börjar längta efter ett klassiskt versmått. Trots många omläsningar tycker jag inte att dikten lyckas stå på egna ben.

Jag gläds desto mer åt bildspråkets musikalitet. Illustratören Alexandria Neonakis fyller sidorna i bokuppslagen med kraft för att återge vidsträckta arktiska landskap. Färgerna frammanar havsdjup där det mänskliga ögat inte uppfattar botten. Silhuetten av ett djur förlängs i många av bilderna – nästan som att bilden sjunger mjukt. Min favoritbild är uppslaget där sälen och fjällrödingen simmar och hur deras spår i vattnet getts flera nyanser av blått. De har en böljande smidighet och klarar havets kyla. Kulu omges i stället av värme, och jag kan se framför mig hur en vuxen parallellt med högläsningen boar in barnet inför nattens sömn. Vi kan låtsas att täcket är isbjörnsmammans famn, eller hur?

Tillsammans lyckas bild och text förmedla alla möjligheter som erbjuds när människan lever i samspel med jordens element och naturens djur. I Kulus värld är de arktiska djuren och landskapen närmast. Myskoxen är inte hotfull, bara jordnära. Blickar som riktas uppåt ser den oändliga rymden.

Litteratur från Arktis är inte så vanligt men jag vill minnas att Nordiska Rådets litteraturpris år 2021 tilldelades Niviaq Korneliussen för romanen Naasuliardarpi (på danska Blomsterdalen)? Inget av biblioteken jag besöker har köpt in den men kanske är det bara ett förbiseende som åtgärdas snart?

Similar Posts:

• Djur som inspirerat
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Surrealistisk uppväxtskildring i Arktis
• Kom igen mänska, det svänger ju
• ”Så närvarande och så främmande”