Det handlar om kärlek och kärlekar, men kanske allra mest om kärleken med stort K: som tar sig uttryck i olika personers skepnader och som löper genom livet som en oförstörbar, röd tråd.

Ett jag sitter i en biosalong och minns tillbaka de brännande, euforiska stunderna med ett du: dofter, beröringar och eviga nätter på ett dansgolv. Som ringar på vattnet vidgas minnena och duet till alla kärlekar som jaget upplevt: ”(…) i fantasin är ni alla mina/från den första till den senaste//älska DET, om du törs (…)”.

I det växer kärleken, från att vara kopplad till en person, till något som handlar om livet och själva förmågan att älska som, hos jaget, tycks outsinlig, allsmäktig och strålande. Den här törsten, som Boye också var inne på, är i Shams dikter ett begär efter mer: mer hud, mer närhet, mer liv och eufori, det är en livsbejakande törst som handlar om att vilja dricka utan att tänka på morgondagen.

Diktjaget är oövervinnerligt och ivrigt på ett sätt som man, om man ska vara cynisk, bara är när man är ung och inte hunnit bli avtrubbad och rädd om sitt lilla hjärta. Shams fångar det på ett fint sätt. Det sårbara, öppna och euforiska få ta plats, som i den ensamma raden: ”hjärtat RUSAR!!!!!!!” och i det totalt ärliga, livsbejakande tycks diktjaget bli osårbart:

se på mig i ljuset/se på hur jag rör mig/se hur jag häller i mig/girig, ivrig//glimten i ögat/nyckfullheten/alltid lite för mycket/alltid några för många

I och med det lyckas Shams hålla en diktsamling, som om man ska vara krass handlar om kärlek som gått i stöpet, envist glad och sprittande på ett sätt som smittar av sig: ”å, tjejerna på sommaren!/& deras lår i solen!//snart sprängs jag av begär, hör ni det?”

Men samlingen blinkar också till i andra bilder: i biosalongen som jaget befinner sig i finns en spegling till bio Rex som brann i Iran 1978, det finns luddiga minnen tillsammans med en pappa som diktjaget bara träffade varannan helg, längtan till ett land där ens rötter finns:

”(…) mamma fick höra att det fanns palmer i helsingborg/men till vår besvikelse var de planterade//de hade inte ens ett rotsystem/de hade inte ens språk//kapade,/kunde inte bli vår räddning (…)”

I de här bilderna har den euforiska tonen som annars präglar samlingen skruvats ned och även om de i sig är starka upplevs de möjligen som något aparta i den helhet som samlingen utgör. Man skulle kunna tänka sig en diktsamling där dessa bilder kunde ha fått mer utrymme, där man faktiskt skulle fått möjlighet att bottna i dem – möjligen hade dessa bilder då kunnat fungera som törstens mörka baksida, ett lodande nedåt som kontrast mot den ivriga rörelsen uppåt.

Samtidigt är det just detta, det i all välmening naiva, ivriga, längtande som gör Teshne till vad den är. Det är diktjaget som allsmäktigt och livsbejakande i sin hyllning till kärleken och begäret som utgör den starkaste rösten, det är det som klingar kvar och som Shams också tycks ha velat förmedla, som hon skriver i samlingens avslutande dikt: ”vad vill jag i livet?/jag vill kärlek, ljus och mer!”

Teshne är en diktsamlingen som strävar mot ljuset och tycks vilja understryka Boyes tes om att själva upplevelsen, vägen, gör mödan värd i slutändan. I alla fall när det handlar om kärlek.

Similar Posts:

• Färgskimrande och famlande om sorg
• Ava Hashemi som aldrig blir kär
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• I den olyckliga kärlekens djupa brunn
• Mitt i levandet

Jag är Ava Hashemi, totalt elektrisk och alltid ovillig att lägga mig platt. Jag är… en fucking panter, en palang sprungen ur Ahvaz torra jord.

Nioosha Shams debutroman är välskriven, rapp och med en omsorgsfullt uppbyggd historia om vänskap och den första stora kärleken. Ava och hennes bästa vänner, Hugo och Mira, genomlever gymnasiet med hjälp av misosoppa, pundarkullen, aktivism och en osviklig sammanhållning. Vi rör oss i Stockholm, från Folkets kebab på Hornsgatan till små ateljéer på Konstfack fyllda av personer i B.A.C.K-kläder och 50-kronors-vin i plastglas. Feministiska citat blandas med mycket självdistans och en ironisk, fyndig humor som jag tycker mycket om.

Och så är vi i lägenheten i Örnsberg. Hos en mamma som oroar sig för att grannarna nedanför ska klaga när Ava går för hårt över golvet. Hos en lillebror som aldrig går hårt utan istället smyger och stänger in sig på sitt rum. Hos en pappa som dyrkar regnet och förbannar paraplyer efter sin uppväxt i Ahvaz. Och här hade jag gärna sett att Shams stannade längre. I de ömma men osentimentala beskrivningarna av familjerelationerna finns något som jag önskar att hon utforskat ytterligare. Samtidigt förstår jag att det inte fanns utrymme nog i romanen för att låta familjen ta mer plats. För framförallt är vi hos Nadja. Vi är i Nadja, runt Nadja, vi är i oron och i dagdrömmarna om Nadja. För Ava Hashemi som aldrig blir kär blir det ändå.

Men vi är som sagt aldrig i skammen. Och det som kanske skulle gett mitt 17-åriga jag styrka är samma sak som mitt 38-åriga jag saknar. Jag saknar förödmjukelsen. Jag saknar fulheten, smutsen, paniken. Jag kan inte låta bli att känna att vi får ta del av en genomtänkt presentation av Ava. Vi får bara komma så nära som hon tillåter oss att komma. Det finns en kontroll över narrativet som förvisso driver historien framgångsrikt men som också gör att jag saknar något. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som blivit om Shams släppt alla begränsningar. Vilken röst, vilket språk vi fått ta del av då.

Similar Posts:

• Sprittande om kärlek och begär
• Möten över avstånd
• Efter våldtäkten
• Att pröva, växa och ändras
• Kärlek, könsroller och uppehållstillstånd