Vince Neil tyckte att han inte fick fram allt i bandets The Dirt och ville berätta sin egen version av uppväxten, bandet och det allmäna kaoset. Visst berättar han ärligt genom hela boken och alla hans exfruar får komma till tals, men det är ju inte en speciellt sympatisk bild som målas upp av den blonde sångaren. Dock är det kanske meningen, vem vet?

Med hjälp av Mike Sager berättas hela historien med början i den tidiga uppväxten i Compton, som då var ett helt ok område, men som sedan försämrades snabbt. Gängvåld och drive-bys hörde till vardagen och mitt i den smeten läggs grunden till den galenskap som senare skulle komma.

Visst är det en del intressanta historier som förtäljs, men när man läst sista sidan har man bara en tanke i huvudet och det är vilket svin Vince Neil har varit, och i mångt och mycket, fortfarande är. Notoriskt otrogen genom alla fyra äktenskapen, där det sista tog slut strax innan boken kom ut. Han sa själv nyligen i en intervju att skälet till at han ville bli rockstjärna var att ”get laid and drink free beer”. Man kan som sagt inte beskylla herr Neil för att hymla.

Något som fattas i boken är musicerandet, låtskrivandet, den kreativa sidan. Genom hela boken talas det mest bara om vilka och hur många brudar han knullat och att han inte under några omständigheter kan vara för sig själv, därav den ständiga otroheten. Boken ger helt klart en bild av en emotionellt skadad man som aldrig växer upp.

Han snackar skit om sina bandkollegor sida upp och sida ner, vilket får en att tänka att nästa stora bandmöte efter boksläppet måst ha haft en något tryckt stämning. Dock hävdar han också att de alla tycker lika illa om varandra, samtidigt som de älskar varandra som bröder.

De enda avsnitten i boken som egentligen berör är bilolyckan som orsakade Razzles (trummis i Hanoi Rocks) död, samt hans fyraåriga dotters förlorade strid mot cancern. I de avsnitten visas nog Vince Neils allra innersta upp med ånger, skuld och sorg. Tragiska händelser som ändrat honom för alltid.

Men som sagt, det är egentligen inte så mycket nytt som kommer fram. Det hela blir mest som ett hopkok av The Dirt och Nikki Sixx The heroin diaries, där den sistnämnde egentligen är betydligt mer intressant än de andra två tillsammans.

Similar Posts:

• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Mörkrets furste
• Backstagesnusk
• Pistoler och rosor
• None more black

Nu, tjugo år senare, publiceras Nikki Sixx dagboksanteckningar från ett år då hans band visserligen stod på topp, men han själv befann sig på botten.
Mötley Crüe var mitt KISS, dvs att jag var med från början. KISS nådde sin absoluta topp runt 1977–78 och då var jag helt enkelt för liten för att ta del av det hela. Men med de glamourösa galningarna från LA fick jag möjlighet att följa bandet från början och all den galenskap som följde. Och vilken galenskap sen! Ett mer kaotiskt band än detta får man leta efter. Allt var extremt: drogerna, sexet, slagsmålen, konserterna och så vidare. Att Nikki Sixx under denna turbulenta tid lyckades föra en dagbok övergår mitt förstånd.

Boken tar sin början på julafton 1986 för att sedan fortsätta fram till julafton ett år senare. Drogerna, i alla dess former, är en i stort sett självklar del av vardagen. Likaså är de paranoida tankarna, hallucinationerna och smärtan. Ganska tidigt i boken står det klart att mycket av den konstanta psykiska, och därefter fysiska, smärtan har sin grund i en delvis katastrofal uppväxt. Nikki Sixx klandrar sin ständigt frånvarande mamma och pappan som försvann ut ur bilden tidigt. Inget sensationellt med andra ord, men den väg Sixx väljer är desto mer svart.
Som läsare får vi följa med på en resa som går via skivinspelning, turnerande, ett dysfunktionellt band och all form av dekadens som tänkas kan. Att någon av bandets medlemmar fortfarande är i livet är och förblir en gåta. Nämnas bör väl att författaren faktiskt förklarats kliniskt död vid mer än ett tillfälle. Första gången döden knackar på sker i London tillsamans med Hanoi Rocks labile gitarrist Andy McCoy. Sixx låter langaren injicera honom, vilket givetvis resulterar i en överdos. Langaren får panik och dumpar den till synes livlöse rockstjärnan i en container på en bakgata, där han senare vaknar upp blåslagen. Det visade sig att langaren hade försökt återuppliva Sixx genom att furiöst slå honom med ett baseballträ.
Händelser som denna återkommer oavbrutet under bokens gång, och den ständiga frågan är återigen hur han överhuvudtaget hade sinnesnärvaro att skriva dagbok under tiden.

För en gammal hårdrockare som mig själv, som dessutom fortfarande älskar Mötley Crüe, är det de små detaljerna och historierna som bjuds, som är av störst intresse. Konserterna, snacket om andra band, bråket med de andra bandmedlemmarna och alla kommentarer från gamla flickvänner, hans mamma, manager, producent m.m., ger en bild av en ung man utan några som helt gränser. Allt är tillåtet och all form av ansvar försvinner lika fort som kokainet åker upp i näsborren.

"The heroin diaries" innehåller kanske inte några nya ingredienser i ett rockstjärneliv, men det är den återkommande dekadensen och smutsen, som ger en helt ny inblick i hur det kan bli när man är ung, slåss mot allehanda demoner och har ett alldeles för stort bankkonto. Det finns hela tiden någon som städar upp efter dig, som tar konsekvenserna av ditt handlande och i stort sett ser till att du kan fortsätta härja och svina bortom all kontroll, för i grund och botten handlar det om att tjäna pengar. Kosta vad det kosta vill.

Jag hade tänkt se Mötley Crüe på den planerade europaturnén 1988, men allt ställdes in och anledningen som gavs fick Spinal Tap att verka mer verkligt än någonsin. Bandet hävdade att kombinationen av deras tunga scenutrustning och all snö som låg på de europeiska arenornas tak utgjorde en säkerhetsrisk. Inga fans trodde väl på det, men få var vi som förstod hur illa ställt det var med vårt favoritband. En annan historia med viss humor över sig, är när Sixx misstänker att hans dåvarande flickvän och tillika drogkompanjon, varit otrogen medan han själv varit ute på turné. Att han själv avverkat 200 groupies är inget som faller honom in. Han försöker få några Hells Angels-killar att slå sönder knäskålarna på mannen ifråga, men planen blir aldrig verklighet och detta kan skådisen Jack Wagner ("Melrose Place", "The bold and the beautiful") tacka sin lyckliga stjärna för.

Nikki Sixx utelämnar ingenting utan berättar uppriktigt om allt, inklusive blodet, kramperna, de nerpissade byxorna och hur smutsigt det verkligen är att skjuta upp heroin, snorta kokain och dricka kopiösa mängder sprit varje dag. "The dirt", bandets självbiografi, tog rockmyten till nya höjder, men "The heroin diaries" spränger alla tidigare tabun och gränser. Hemskt, men samtidigt ett oerhört intressant dokument om det glamourösa livets nattsvarta baksida. Den genomgående sensmoralen är självfallet att man trots allt mörker, kan ta sig ur och komma fram helskinnad på andra sidan. En kliché måhända, men dock en viktig sådan.

Similar Posts:

• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Dekadens
• Svensk rockstjärna minns
• Hawkeye i MASH ser tillbaka på livet
• Backstagesnusk

The Dirt är skriven av bandet tillsammans med Neil Strauss, som för övrigt var med och skrev Marilyn Mansons biografi The Long Hard Road Out Of Hell, också den mycket läsvärd. Strauss är i grunden journalist och vet att skriva på ett fängslande sätt. Detta lyfter boken och själva dispositionen är också väl genomtänkt, med små historier som tillsammans ger en bild av bandet Mötley Crüe i alla fall. Jag läste för ett tag sen att någon av medlemmarna, jag tror det var Tommy Lee, skulle göra en The Dirt II eftersom han tydligen inte var nöjd med resultatet av den första. Skulle inte bli förvånad om det kommet en trea och en fyra och en femma också i så fall. Mötley är ju inte kända för att vara det mest konfliktfria bandet på planeten…

Vad handlar då The Dirt om? Som ni redan listat ut handlar den om bandet Mötley Crües historia, från de första stapplande stegen på 1980-talet till en försoning (nåja) med blick framåt idag. Det är en bok som dryper av rockstjärnekomplex och skandalösa historier som avlöser varandra. Precis det man som ung grabb beundrade grupperna för när det begav sig och man var mer lättlurad än nu, kanske… Vi får följa bandet på deras väg genom sin karriär där skivorna, turnéerna, knarket, spriten, tjejerna och katastroferna skildras ur medlemmarnas egen synvinkel. Bilolyckan där Hanoi Rocks trummis Nicholas ”Razzle” Dingley avlider, Tommy Lees fängelsedom, ett gäng rundor in och ut på avgiftningar, några bröllop med playboytjejer, Mick Mars ledsjukdom och Vince Neils fighter med Axl Rose, som till dags dato tydligen har en inbjudan till holmgång stående från den gode Vince.

Samtidigt vävs bandets kreativitet in och man får en blick av var ifrån bandet kommer och vad de ville med sin musik, vilket är ganska intressant ur min synvinkel som aldrig riktigt diggat bandet. Huruvida det är sant eller bara skrönor av avdankade rockstjärnor har jag ingen aning om men de får det att låta ganska trovärdigt. Frågetecknet gäller även den eventuella historien om det egentligen fanns två olika Nikki Sixx i bandet under olika perioder. Personligen var det inget jag märkte av i boken och har heller inte hört om förrän efter jag läste boken så i den frågan är jag ett stort frågetecken och lämnar debatten fri till de som verkligen kan sin Mötley.

Det som skiljer ut den här boken från andra gruppers biografier är att den vänder på steken. I vanliga fall på VH1 eller något handlar det om ett band som börjar spela, slår igenom, lever rockmyten, börjar knarka, allt håller på att rasa samman eller gör det och sen återförenas man på äldre dar och finner att magin är tillbaka. Mötley börjar istället med att knarka, lever rockmyten, allt går i princip åt skogen, man blir ren och försöker spela ihop men det går inte och allt går åt skogen igen.

Gene Simmons från Kiss har även anmält sitt intresse för att göra film på spektaklet, men frågan är om en film verkligen kan väga upp den behållning som den här boken är.

Similar Posts:

• Backstagesnusk
• Pistoler och rosor
• Ännu en rockare om sitt liv på dekis
• Dekadens
• Mer än bara en trappa till himlen