Jag går igenom väggarna. Genom de antitjyvsinhägnade fritidshusen som kontrolleras av antizigenarlarm, som skyddas av antinegerjärngaller, där antipatiska antisemitiska husägare med antirynkkräm äter antiallergiska antipasti i antimateriska bunkrar. Genom de videoövervakade bankerna. Genom kasernernas, mentalsjukhusens, fängelsernas väggar. Och jag blir full i skratt när en vakt försöker stoppa mig, för jag går igenom henne också med sin uniform. Hon som kommer vända sig om och säga: -Polisassistent, vad gör vi? Detta är häxeri! Och jag kommer svara henne: -Nej, detta är klasskamp. –

Ascanio Celestini (Lotta di classe 2009: 228-229)

Kulturjournalister i Italien har en förkärlek för stora rörelser, stormvågor av masskultur som suddar ut de mindre strömmarna, röster i kör som kan etiketteras, dirigeras, kritiseras och lämpar sig som aktuella fanbärare för ”det italienska”. Ett exempel på detta är sorlet om det så kallade New Italian Epic, NIE, som i litterära kretsar i och utanför Italien har pågått i mer än ett årtionde och fått italiensk samtidslitteratur att framstå lite som ett partisystem med ett stort regeringsparti som alla de övriga måste förhålla sig till. Denna omdebatterade definition, som härstammar från ett författarkollektiv som kallar sig Wu Ming, har av sin upphovsman Wu Ming 1 (2008: 13) beskrivits med sju karaktärsdrag, där det viktigaste framstår som förkastandet av den ”iskalla ironi”, som varit utmärkande för den postmoderna romanen, till förmån för ett mer politiskt och experimentellt skrivande.

Även kulturjournalister i Sverige tycks ha en förkärlek för stora rörelser, åtminstone när de inte drabbar det egna territoriet. Under våren har fyra yngre författare besökt Stockholm: Valeria Parrella, som gjorde entré på den svenska bokmarknaden 2011 med sin första roman Väntrum om en ung lärarinna i Neapel, som tillbringar dagarna i väntan på sin för tidigt födda dotter i kuvös; Silvia Avallone, som i sin nyligen översatta romandebut Stål skildrar en ny sorts arbetarklass i en småstad i Toscana; Michela Murgia, som i Själamakerskan (svensk utgivning i våras) berättar om en ung flickas uppväxt på 1950-talets Sardinen hos en accabadora, en kvinna som enligt sardisk tradition avslutar liv lika naturligt som andra kvinnor föder; och senast Nicola Lagioia, som i Allt kommer tillbaka, ännu en nyöversatt roman, beskriver tre tonårskillars uppväxt under de kommersiella tv-kanalernas inflytande i Bari på 80-talet. När dessa fyra författare, som alltså skildrar olika delar av Italien och varken stil- eller innehållsmässigt har särskilt mycket gemensamt, har intervjuats i Sverige har alla åtminstone vid något tillfälle fått frågan hur de förhåller sig till NIE. Svaren har handlat om relationen mellan litteratur och politik. Silvia Avallone är kanske den som gav det kärnfullaste svaret, då hon på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, beskrev skönlitteraturen som den kraft som, till skillnad från tv och tidningar under Berlusconitiden, har lyft fram de delar av verkligheten som politiken inte har befattat sig med.

Men är det verkligen så new att skriva politiskt? I ett land där allt måste förändras för att allt ska förbli som det är, som Giuseppe Tomasi di Lampedusa skrev i Leoparden (svensk utgivning 1960), där Den gudomliga komedin fortsätter att läsas som en politisk pamflett, där verismen, futurismen och neorealismen föddes, framstår det nya inte ensidigt som nytt. Flera av de unga författarna är medvetna om detta. Giorgio Vasta, vars lysande novell Den enkla framtiden finns utgiven på svenska, menar att det handlar om att

återvinna modet att bilda sig politiska och sociala föreställningar, föreställningar som utan att direkt övergå i ett djupsinnigt konstaterande av diverse fakta […] kan användas konkret

(Vasta, 2009: 14).

Det gäller alltså att varken fastna i rekviemässor över det förflutna eller oreflekterade väckelseplakat, utan verka för att väcka en ansvarskänsla och finna praktiska redskap för att verkställa den. En tanke som påminner om Antonio Gramscis kritiska marxism, där kulturen och individen spelar en fundamental roll i historiska skeenden.

I den kulturella, ekonomiska och politiska förvirring som råder i Italien sedan Berlusconi-regeringens fall, ett tillstånd som ytterligare förstärks av den senaste tidens jordbävningar i norra Italien, vilka har fått tusentals människor att lämna sina hem, ligger det nära till hands att skriva om världens undergång. Problemet för den italienska författaren är att detta redan har gjorts, och inte bara i urgamla skrifter om syndavågen, utan av livs levande författare i detta millennium med en förkärlek till det apokalyptiska. Ett exempel på detta är Marco Mancassola, som med romanen La vita erotica dei superuomini (2008) om en värld i total avsaknad av superhjältar och ideal, har nått stora framgångar i Italien. Men frågan är om inte den omdebatterade krisen kan diskuteras i litterära termer lika väl som i ekonomiska. ”Att identifieras som offer är ett tillstånd som borde vara tillfälligt för alla och kopplat till särskilda omständigheter”, skriver Michela Murgia i Ave Mary (2011:15).

Försöket att göra människor till permanenta offer, oberoende av omständigheterna, tvingar offret att gå in i en offerroll. Detta är en annan, subtilare och svåråtkomligare form av våld, därför att den passiviserar och förstör motståndskraften. Subjektet kan inte försöka ta sig ur offertillståndet, för runt omkring finns ett helt system som förhindrar det från att vara något annat.

I det skiftande litterära landskapet växer medvetenheten hos italienska författare om att mänskligheten kräver något av dem. Krisen kan inte bara beskrivas i termer av döende superhjältar och eldflammor.

I den nyligen avlidne Antonio Tabucchis senaste novellsamling Tiden åldras fort, som finns utgiven på svenska, finns en dialog mellan en liten flicka och en gammal FN-soldat, där soldaten förklarar för flickan att det finns människor som bygger hus, liksom flickans pappa som är arkitekt, och människor i hans egen yrkesgrupp, som förstör hus. Om författare kan delas in i samma kategorier tillhör Tabucchi den första kategorin. Dagens italienska författare står, precis som vi läsare, inför ett val som inte har mycket med etiketter att göra. Detta val kan formuleras, underförstås eller definieras som ett antival, men det är trots allt ett val. Även om vissa fortfarande verkar låtsas som det regnar.

Nedan finns en lista på den litteratur som nämns i krönikan:

Avallone, Silvia. 2010. Acciaio. Rizzoli.

Celestini, Ascanio. 2009. Lotta di classe. Turin: Einaudi.

Mancassola, Marco. 2008. La vita erotica degli superuomini. Rizzoli.

Murgia, Michela. 2009. Accabadora. Turin: Einaudi.

Murgia, Michela. 2011. Ave Mary. E la chiesa inventò la donna. Turin: Einaudi.

Lagioia, Nicola. 2009. Riportando tutto a casa. Turin: Einaudi.

Parrella, Valeria. 2008. Lo spazio bianco. Turin: Einaudi.

Tabucchi, Antonio. 2009. “Nuvole”. I Il tempo invecchia in fretta. Feltrinelli.

Tomasi di Lampedusa, Giuseppe. 1958. Il gattopardo. Milano: Feltrinelli.

Vasta, Giorgio. 2009. Anteprima nazionale. Rom: Minimum fax.

Wu Ming 1. 2008. New Italian Epic 2.0. Texten finns publicerad på sajten
Carmilla Online (2012-06-19)

Similar Posts:

• Vecka 25 på dagensbok.com: Glad midsommar!
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• En liten roman med stort innehåll
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Intervju med Nicola Lagioia

Det låg optimism i luften. Höstvindarna gav näring åt våra frusna hjärtans obändiga längtan efter statusprylar: sportbilar av märket Ferrari, minkpälsar från Pavia, till och med knypplade spetsar och andra dyrbara linnevaror som visserligen inte längre var den obligatoriska vägen in i äktenskapet för döttrarna till den nya generationens kapitalister men: ”Åhh, äkta apuliskt hantverk!” Han sålde de där hanbroderade lakanden överallt. Nu var det äntligen vår tur att få tjäna lite pengar.

Vi befinner oss tillsammans med berättaren i staden Bari i södra Italien, året är 1984 och världsekonomin rusar uppåt. Berättarjagets pappa äger ett företag som tjänar stora pengar på att sälja handbroderade lakan. Själv är han 13 år när berättelsen tar sin början och hans största bekymmer är föräldrarnas ständiga bråk med varandra och deras diskussioner om vilken skola han ska gå i för att få den bästa möjliga framtiden. Sin tillflykt tar han i böcker som Skattkammarön och Tintinserier.

År 1985 är han 15 år och börjar gymnasiet på den kommunala skolan Cesaro Baroni. Det har hänt saker under det år som har gått som gör att han ville bli en ny människa. Han bryter kontakten med sin vän Danielle, hans pappa bryter också kontakten med Danielles pappa bankdirektör Di Liso. I klassrummet på Cesaro Baroni möter berättarjaget Vinzenso Lombardi och Guiseppe Rubino. De kommer att bli varandras plågor och följeslagare under resterande delen av 80-talet och det är här som romanen, en berättelse om att växa upp i den snabba tillväxtens mörka skugga, tar fart. Det blir också till en kritik av det som Italien har kommit att bli, som dagens unga italienare med många författare i bräschen vill ändra på.

Nicola Lagioias språk är fyllt av nyfikenhet och tilltro, det matchar den drömfabrik han skriver (kritiskt) om. Jag imponeras av hans förmåga att suga in läsaren i berättelsen. Plötsligt inser jag att jag har lämnat den plats där min kropp befinner sig för att slå följe med berättaren och hans vänner. På ett skickligt sätt skapar han Nicola Laigioa en verklighet kring sina romankaraktärer som sluter sig kring läsaren. Det gör han genom att väva samman historiska händelser med händelserna i romanen.

Berättarjagets pappa har bjudit hem anställda, affärskontakter och bankdirektör Di Liso för att äta middag och se Europacupfinalen mellan Juventus och Liverpool.

Pappa som sig om på jakt efter fjärkontrollen. Till slut gick han fram till tv:n och knäppte på den för hand. Jag såg honom stelna till. Palmieri vrålade: ”Forza, Juve!” […] På tv:n såg man liken som trampats ihjäl av folkmassan som flytt i panik och kastat sig ut över räcket, på vissa ställen tio meter ner i tomma intet. De engelska huliganerna hade gått till attack, rivit ner stängslet som avgränsade de olika sektionerna, tagit sig in på den neutrala Z-sektionen, och där hade slakten börjat.

I slutet av romanen är vi framme i nutiden (år 2008) där berättaren försöker återkalla minnena från sin uppväxt, berättelsen som vi har fått ta del av är ett resultat av hans sökande. Hans främsta mål är att ta reda på vad som har hänt med hans vänner drygt 20 år efter deras äventyr på gator och lyxvillor i Bari. Berättelsen är både ett nostalgiskt och ett plågsamt minne där känslorna blir mycket tydliga för läsaren.

Slutet lämnar nyfikenheten otillfredsställd, på ett positivt sätt. Berättaren får inte svar på alla sina frågor därmed lämnas läsaren också till att undra vad som hände med alla hans vänner när de växte upp och tappade kontakten. Liksom berättaren är nöjd trots att en del frågor förblir obesvarade, måste jag se det som positivt eftersom det lämnar kvar gänget inom mig och gör det här till en läsupplevelse att komma ihåg och bevara som sträcker sig utanför orden.

Similar Posts:

• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Intervju med Nicola Lagioia
• Bergsbyn, vänskapen och tidens gång
• Ett samtida Italien på gränsen till det offentliga
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012

Du är inte bara författare utan också redaktör på förlaget Minimum fax, så jag föreställer mig att du har en rätt stor överblick över det italienska litterära klimatet. Tror du att det är, som det pratas om i Sverige, en ny våg av unga italienska författare som kommer nu?

De senaste 15 åren har det skett en stor förändring i italiensk litteratur. Efter exotismen under 80-talet och efter Umberto Ecos postmoderna fas och hans historiska romaner (kommer du ihåg Rosens namn?) har en ny generation av italienska författare… upptäckt Italien. Vi insåg att vi levde i ett märkligt, absurt, grymt land fullt av kultur men samtidigt fullt av politiskt skräp, skräp-tv, allt större sociala skillnader, elaka affärsmän utklädda till clowner, ackumulering av välfärd och ny fattigdom. Ett land där Berlusconi, påve Ratzinger, Maffiabossen Totò Riina, Roberto Benigni och Fiats VD Sergio Marchionne just nu lever och verkar är en intressant plats för skrivande och berättande. Så… här är den nya vågen av italiensk litteratur.

Vilket är roligast, att vara författare eller redaktör? Vilka är de två yrkenas fördelar och nackdelar?

Det är roligare att vara författare. Det är en fördel (för en redaktör) att även vara författare så att man kanske kan förstå en författares problem (känslomässigt). Jag tror inte att det finns några nackdelar eftersom man på så här sätt får en större överblick på den litterära världen. Att även vara en redaktör kan hjälpa en författare att vara egocentrisk endast när det krävs och är användbart.

Den italienska kulturen och medierna, som de har visats upp för resten av världen under Berlusconis tid som premiärminister i Italien, ger en bild av ytlighet. Tror du att det kommer förändras nu när Berlusconi inte längre är premiärminister, och viktigast, tycker du att det här är en rättvis bild av italiensk kultur och media?

Jag hoppas att det förändras, men berlusconismen (ett sätt att tänka) kommer olyckligtvis att vara längre än Berlusconi. Politiskt sett är Berlusconi en vandrande död man, berlusconismen (från vänster och höger) är det inte. Berlusconism är tråkigt nog inte bara en italiensk företeelse. Italien har varit en paradox de senaste 100 åren. Det är ett av världens mest kulturella och artistiska länder, men det är samtidigt ett par steg bakom de stora demokratierna. Italien är alltid oförberett på det nya. När Italien möter det nya famlar det fram i mörkret likt ett stört laboratorium, som ställs öga mot öga med framtiden.

I början av 1900-talet förvandlade Italiens försenade möte med moderniteten landet till ett laboratorium som gav världen två frukter. Den ena god: födelsen av avantegardet. Den andra ond: födelsen av fascismen.

På ett liknande sätt har det sena mötet med postmodernismen under 80-talet, gett upphov till videokrati och berlusconism. Det är spektaklernas samhälle som Guy Debord (teoretiskt sätt) skrev om. Berlusconism är ett retrovirus. Så, när Merkel och Sarkozy skrattade åt Berlusconi för ett par månader sen, var de inte hånande, de skrattade hysteriskt och fruktade smittan.

Din roman Allt kommer tillbaka är en beskrivning av en inte så idyllisk barndom och inte så idylliska tonår. Den är också ett porträtt av ett årtionde som förändrade världen. Du växte själv upp under de åren. Hur var det att växa upp under 80-talet?

Det var märkligt. Efter ett årtionde av engagemang (70-talet) skulle man växa i ett totalt ideologiskt vakuum. Å ena sidan fanns yuppisarna. Å andra sidan fanns heroinmissbrukarna. Å ena sidan kunde man se korkade filmer med Tom Cruise. Å andra sidan kunde man lyssna till desperat musik av Joy Division eller Cure eller Bauhaus. På utsidan… på utsidan fanns för mig en stad som Bari, där man kan göra riktiga erfarenheter. Det fanns den rika sidan av Bari, så gnistrande och så tråkig. Det fanns också stora förorter, utkanten av staden, det urbana mörkrets hjärta. Det är platsen för erfarenheter! Take a walk on the wild side…

Du pekar väldigt tydligt ut vad som var 80-talets problem, en för snabb ekonomisk tillväxt och ett för stort fokus på väldfärd och pengar. Kan du se några liknande (eller annorlunda) problem i den tid vi lever i nu?

Nu betalar vi för skadorna som uppstod under den tiden. Ett ord… Reaganomi: på 80-talet trodde vi att det var en ekonomisk teori, nu vet vi att det var en fruktansvärd bumerang som slår tillbaka rakt på våra tänder. Margaret Thatcher sa: ”there is no such thing as society”. Så, se på upproren i London den senaste tiden: förnekandet av samhället som skapades av reaganomin. Se på London som står i brand. Are you happy now, dear Margaret?

Jag hoppas få läsa fler av dina verk översatta till svenska och undrar om du har något nytt på gång nu?

Jag skriver på en annan roman nu, men jag är en långsam författare… (Nicola Lagioia har redan skrivit fler romaner. Det är däremot bara Allt kommer tillbaka som finns översatt till svenska än så länge. Red. anm.)

Har du någon favoritförfattare eller något tips som du vill ge till våra läsare?

De senaste åren har jag läst och tyckt mycket om Roberto Bolaño och Cormac McCarthy. Jag har alltid älskat Pier Paolo Pasolini, William Faulkner och Marcel Proust.

Den här avslutande frågan ställer jag till nästan varje författare jag möter. Hur kommer det sig att du började skriva och varför blev du författare?

Jag skriver på grund av de erfarenheter jag har av livet och på grund av två böcker jag läste som tonåring: The Waste Land av T.S. Eliot, och Voyage au bout de la nuite av Céline.

Similar Posts:

• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Vecka 25 på dagensbok.com: Glad midsommar!
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Långa perspektiv
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012

Imorgon skriver jag om Alva som spenderar sommarlovet i Paris där hon jobbar som modell. Ida Pyks debutroman Paris, cherié handlar om att vara ung och möta världen, om att vara hemifrån, om att ha nya vänner som man kanske inte alltid kan lita på och om att vara riktigt kär.

Därefter bjuder Richard på Bret Easton Ellis nya Imperial Bedrooms som han tyvärr inte tyckte var mycket att hänga i granen. Varför får ni veta på onsdag! Ella har läst Det andra könet av Katrine Kielos, en uppgörelse med nationalekonomins människosyn som är så lättsamt och roligt skriven att hon då och då måste dubbelkolla om det verkligen kan stämma att det är en bok om ekonomisk teori.

Lina har läst en annan av säsongens debutanter, Pernilla Alm och hennes Alltid du. Lina beskriver den som en chick lit som hon har både positivt och negativt att säga om. Men framförallt är den en sträckläsare väl lämpad för slöa sommardagar.

På lördag handlar det bara om Italien. Det blir nyskrivna noveller och skön reselitteratur. Camilla har läst Nicola Laigioas Allt kommer tillbaka, hans första roman på svenska och dessutom gjort en intervju med honom. Hon skriver även om Avskedsbrev av Valeria Parella, som gjorde svensk succé med boken Väntrum. Roberto Savianos senaste bok Kom med mig har även varit ett tv-program i italiensk TV.

Marie skriver om Själamakerskan av Michela Murgia, en liten roman som utspelar sig på Sardinien på 1950-talet och som trots sitt blygsamma omfång engagerande behandlar stora ämnen som kärlek, moderskap, liv och död. Sist men inte minst får vi också en krönika om den nya italienska litteraturen från översättaren Sanna Dager. Ja ni hör, missa för allt i världen inte!

Och missade ni mot förmodan våra allra bästa boktips inför sommaren kan ni självklart kika på dem igen här!

Glad midsommar önskar redaktionen!

Similar Posts:

• Vecka 44: barn- och ungdomsboksvecka på dagensbok.com
• Att vara ung och möta världen
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Fortsatt Savianofeber i Italien