foto: David Bergström.

Hur fick du idén till den här boken?

Jag samlar på mig saker hela tiden som jag tycker är intressant och skulle vilja utforska. Ibland blir det att jag slår ihop saker.

Som politik och varulvar?

Haha, ja. Sen börjar historien skriva sig själv när man väl satt igång. När man skriver inom en genre som jag gjort finns det vissa saker att förhålla sig till.

Vilka saker är det inom varulvsgenren, jag kan inte den så bra?

Du ska ha med en förvandlingsscen. Gärna en drömsekvens… En herrgård kanske man vill slänga in också!

Av alla monster, varför just varulvar?

Jag läste mycket urban fantasy på mitt jobb som bibliotekarie, och tyckte det var mycket som var tråkigt och stereotypt. Varulvarna är ju lite den eviga tvåan; vi har haft vampyrhajpen och zombiehajpen men det kom liksom aldrig riktigt nån varulvshajp. ”Skulle det kunna gå att göra detta intressant igen?” tänkte jag.

Sen valde jag att skriva om stadsgerillan eftersom det passar så himla bra ihop med varulvar. Det är en kamp där man överdriver sin egen betydelse, man tvingar fram förändring på ett sätt som aldrig har fungerat i praktiken. Ingen kollektiv kamp som jag själv förespråkar, men det är jätteintressant att läsa om.

Viktor berättar att han använt sig mycket av facklitteratur, även när det gäller varulvar. Gamla folksägner och uppslagsböcker som The werewolf book – the encyclopedia of shape-shifting beings av Brad Steiger, och en bok som heter Queer legends – queer wolf, redigerad av James EM Rasmussen. Den sistnämnda är varulvsnoveller med queerperspektiv. Han inspirerades också mycket av Blekingegade ligan 1 & 2 av Peter Ovig Knudsen; ”svinbra reportageböcker om en dansk bankrånarliga/stadsgerilla”.

Den boken jag läste som fick mig att känna ”fy fan det här skulle jag göra tusen gånger bättre” var Kelley Armstrongs Biten.

Offren är tydligt utpekade personer, kända för allmänheten. T.ex har du valt att ta livet av ”Skaramannen”, som väldigt tydligt är Bert Karlsson. Det är ju extremt provokativt. Var det ett direkt beslut eller funderade du länge över det? Varför valde du att göra så?

Jag tycker det är lite roligt och harmlöst när det bara rör sig om böcker. Om man har haft en sån politisk karriär som han har haft; – han har ju gjort dåliga saker på riktigt!; – då kan man fan ta att någon gör så här i en bok. Sen använder jag honom som karaktär, det är en viss skillnad. Jag har förhållit mig väldigt fritt till den verkliga personen Bert Karlsson. Gjort research men också hittat på en del.

Ingen är ju heller med i den med sitt riktiga namn, även om jag citerade i princip rakt av från tidningsartiklarna om han som ristat in hakkors i pannan. Det är ju inte så svårt att leta upp… Jag tycker det vore roligt om folk leds till den riktiga historien bakom.

Under läsningen funderade jag mycket över godhet och ondska. Om det är omständigheter som skapar rasister och mördare, eller om människor föds så och är omöjliga att ändra på sen. Hur tänker du själv kring det?

Jag är ju inte så inne på att man föds på nåt visst sätt, det är självklart att man formas av omständigheter. Synen på godhet och ondska är väldigt naiv i boken, men det är något jag försöker att inte vara personligen.

Jag läste en sågning på goodreads där recensenten tyckte att den rättfärdigar våld. Men det tycker inte jag, snarare problematiserar det. Men det är kul med reaktioner! Jag tar hellre många höga och låga än att folk ger mittenbetyg. Sen tror jag att ju mer man kan identifierar sig med de hemska tankarna som kommer fram i boken, desto läskigare blir det.

Boken har ett tydligt släktskap med Dostojekvskijs Brott och straff. Vad är din egen relation till den boken?

Jag älskar Brott och straff, det är en helt jävla fantastisk bok! Jag läste den under tiden som jag skrev också, det finns flera referenser till den. Det här med att han håller på att försäga sig, till exempel. Det är en moralisk diskussion i den också. Känns lite förmätet att jämföra sig med världens mest spännande bok bara…

Man hade ju kunnat utveckla den mer åt det hållet och utforska psykologiskt, men jag ville göra en komprimerad bok med action och så. Ett hopkok av idéer. Men just nu håller jag på att skriva ett riktigt långt projekt där man mer gräver ner sig i saker, vi får se hur det går…

Ja, det var min nästa fråga faktiskt. Vad skriver du på just nu?

Jag ska försöka hålla mig till verkligheten den här gången. Universitet i Lund kommer att vara temat, och studenter. Den handlar om hur det är att komma från en miljö som inte är akademisk, och hamna i den, det går att göra ganska mycket på. Just nu samlar jag på mig saker. Det går ganska långsamt, men jag känner inte nån som helst press på att bli klar.

Du har valt att skriva båda dina böcker under pseudonym. Kommer du att ge ut något under eget namn också? Vad är bra och vad är dåligt med pseudonym?

Det dåliga med det (anser förlagen) är att människor inte kan koppla det till en person, och då är det svårare att sälja. Men jag tycker det är skittrist att fokusera på författaren som person.

Det som är positivt är att man känner sig friare. Jag tror att man är det också. Man blir inte uppsökt av någon som tar illa upp. Första boken (Bollkastaren, 2010) var det rätt många som skulle ta illa upp av. Tidigare arbetsgivare och så… (Boken handlar om att jobba på tivoli och förskingra pengar, bland annat, Linas anm.). Där kändes det säkrast att använda pseudonym.

De skrev om Han åt mitt hjärta på Nationell.nu. Recenserade i och för sig bara Aftonbladets recension av den, läsa själva orkade de inte haha! Men de är ju kända för att ha dödslistor och så. Då kändes det skönt med pseudonym.

Sen vet man ju inte vad man kommer att skriva i nästa bok.

Viktor berättar om en bok som behandlar just det där med pseudonymer, Mask: litteraturen som gömställe av Kristoffer Leandoer, nominerad till Augustpriset, som bland annat tar upp vilket litterärt sisyfosarbete det vore att byta pseudonymer och behöva jobba upp sig från noll. Jämförbart med om Viktor plötsligt skulle ge ut under eget namn istället. Debutanter behandlas annorlunda, det är svårare att slå sig fram och det är ofta en styvmoderlig underton i recensionerna.

Jag är ju liksom inte hemlig med det eller så, men det känns skönt att inte blanda ihop det med min yrkesroll. Samtidigt skulle jag inte förneka att det var jag om någon frågade eller så. Att inte få credden är väl jobbigt på ett sätt. Men jag kan fortfarande säga det till folk jag är nära, det känns inte som något problem. Sen känns det mer ärligt när folk som inte vet säger att de gillar den. Då är det ju boken de gillar, de säger inte så för att vara snälla.

Det är en stark politisk underton i din bok. Skriver du för att förmedla budskap?

Ja… fast både ock. Det blir inte exakt vad man själv tycker och tänker, eftersom det är påhittade karaktärer. Det stora brottet i den här boken är kanske inte just morden… (Viktor säger vad han tycker är det stora brottet, men för er som inte läst vill jag inte avslöja, Linas anm.) Sen att man skriver och väver in manifest som är mer uppenbart, det kanske inte är den stora poängen.

Vad har du fått för reaktioner?

Det har ju varit mycket positivt. Folk läser den på så olika sätt, det är roligt. Vissa fokuserar på humor, andra tycker det är väldigt mycket ångest i den.

Jag tycker det var roligt att nazisterna hittade den. Även om de inte pallade läsa så kände de att de måste skriva om den. Trots att det inte varit en stor pr-grej har det ändå skrivits en hel del, förlaget fick kulturstöd för den så det är ju också en form av kvalitetsstämpel. Den gick till och med som följetong i Arbetaren!

Sen är det en skön grej för mig att jag inte försöker leva på det. Man är ju väldigt fri, inga krav på att det måste säljas en massa, att man ska hålla sig framme och så vidare. Det passar mig. Jag tycker ju mest det är roligt att skriva och läsa.

Viktor Algren är aktuell i Malmö nu i veckan. Den 17 oktober kl 18.00 framträder han i Kirseberg tillsammans med Nene Ormes och Pål Eggerts i ett samtal som heter ”Mitt magiska Malmö”. (Så vill ni se hur han ser ut är det ju ett tips…)

Similar Posts:

• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Veckan på dagensbok.com – Mandariner, prinsessbiografi och varulvar
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

Urban fantasy is a subset of fantasy defined by place; the fantastic narrative has an urban setting. Many urban fantasies are set in contemporary times or contain supernatural elements. However, this is not the primary definition of urban fantasy. Urban fantasy can be set in historical times, modern times, or futuristic times. The prerequisite is that it must be primarily set in a city, rather than in a suburban or country setting, which have their own genre subsets.

Jag kan erkänna att jag säkerligen inte läst någon riktigt typisk modern fantasybok tidigare, förmodligen heller inte någon urban fantasy. Den litterära genren urban gothic finns också. Exempel på en bok skriven i denna genre är Oscar Wildes The picture of Dorian Gray. Urban gothic har jag alltså läst en del. Den avgörande skillnaden mellan urban fantasy och urban gothic har jag dock inte helt förstått. En tydlig definition gällande skillnaden mellan dessa genrer efterlyses härmed!

En ny upplevelse, och därmed en intressant sådan, var det alltså för mig att läsa Udda verklighet. Romanens handling är förlagd till Malmö, som är Nene Ormes hemstad. Huvudpersonen i berättelsen är en ung kvinna, med namnet Udda, som arbetar med telefonundersökningar. Hon lever ett så kallat vanligt liv, förutom att hon har hallucinationer och drömmer mycket realistiska drömmar, ofta mardrömmar. Med tiden kommer hon underfund med att hon drömmer sanndrömmar. Hon drömmer det som samtidigt händer andra människor i det verkliga livet. När hon vaknar minns hon allt och skriver ner det. Hon berättar för sin vän Daniel om dessa drömmar, som plågat henne i många år. Han får då en längtan att utforska om drömmarna verkligen gestaltar verkligheten och ger sig ut på spaning. Tiden går och han kommer inte tillbaka. Udda tvingas börja leta efter honom. Sådan är upptakten till en berättelse som börjar på ett spännande och intresseväckande sätt. Udda upptäcker stadens dolda världar, både de rumsliga och de som har med den förflutna tiden att göra. Övernaturliga ingredienser finns i mängd, som att människor har speciella gåvor och kan till exempel byta skepnad och förvandlas till djur.

Men Ormes lyckas inte upprätthålla samma standard av spänning och engagemang i berättelsen hela boken ut. Efter tre fjärdedelar av romanen känns det som om handlingen hastar fram, troligen för att romanen snart ska kunna få ett slut. Det blir också obegripligt overkligt, eller överdrivet overkligt. Även om ju själva den litterära genren uppmanar till just sådant. Kanske kan man säga att det blir overkligt på ett ointressant sätt.

Urban fantasy borde även kunna berättas för en helt, så kallad, fullvuxen publik. Udda verklighet är för mycket ungdomsroman, både vad gäller språk och intrig. (Eller är det jag som inte riktigt förstår hur genren ska vara?) I vilket fall som helst, jag hoppas på nästa roman. Nene Ormes berättar i intervjuer att hon tänker skriva fler böcker om sin huvudperson Udda. Och hon har defintitivt den fantasi som behövs, tillika passionen för genren.

Det kan vara givande att läsa fantasy, och urban fantasy öppnar upp ens sinne för att allt i staden kanske inte är vad det ser ut att vara på ytan. Tanken att det kan finnas övernaturliga inslag i tillvaron är helt klart mycket fascinerande och berikar livet. Egentligen skulle det ju knappt behöva existera några gränser för vad en författare kan fantisera ihop inom denna genre! Det går alltså att ösa på, bara det hela är välskrivet och genomtänkt.

Vill slutligen vädja till alla förlag att de, för både läsarnas och författarnas skull, lägger mycket mer tid på korrekturläsning. I Udda verklighet finns alltför många korrekturfel. Sådana stör alltid läsningen.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Medietrassel
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• ”Ju mer man kan identifierar sig med de hemska tankarna som kommer fram i boken, desto läskigare blir det.” Intervju med Viktor Algren.
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad

När det känns så vill jag läsa poesi. Och det är precis vad jag har gjort till denna vecka. Ordet och färgerna är Helena Österlunds rytmiska debutdiktsamling. Den rör sig som en vind genom sensommaren och vill aldrig ta slut. Den handlar om snö och färg och en varg och ett jag, om mig och kanske dig.

Idag gör Irene en nostalgitripp genom ett antal Roskildefestivaler med läsningen av Linn Strømsborgs Roskildefestivalen. Det är en bok att läsa för att minnas, känna igen sig, förfasas, bli förtjust och för att lindra föräldrars oro. Så om du älskar festivaler kommer du troligtvis att älska den här boken!

Eva presenterar genren urban fantasy med Nene Ormes debutroman Udda verklighet. Den utspelar sig i nutid i författarens hemstad Malmö som i romanen har dolda världar i tid och rum.

Och den bästa tröst för alla som bävar inför höstkyla och höstmörker är ju att böcker passar lika bra (om inte bättre) i soffan under en filt som i hängmattan.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Svensk urban fantasy
• En festival gör ingen sommar …
• Grattis Helena Österlund
• Medietrassel
• Vita dikter