Kompisen blir arg av Moni Nilsson med illustrationer av Per Gustavsson är en av de bästa böcker jag någonsin läst om känslor. Här handlar det om vänskap och hur svårt det kan vara. Kompisen är en nalle och här får ilskan honom att brinna upp. Han kan inte sluta bråka, fast han vill. Han vill bita, riva och förstöra. Så stark är arg-elden.

Kompisen längtar är en annan del i serien. Den kom första gången 2010 men ges ut 2021 igen av En bok för alla. Här får vi möta nallen Kompis när hans Olivia ska åka bort. Utan honom, för det går inte att han följer med säger Olivia. Han kan ju leka med Dockan under tiden tycker Olivia. Det blir väl kul. Men hon vet inte att det inte går att ha kul när man längtar. Olivia vill inte att han ska gråta för då blir hon också ledsen.

Kompisen vill inte att Olivia ska bli ledsen.
Han ler lite grann.
– Du får vinka i fönstret, säger Olivia,
och pussar honom en gång till.
Sen tar hon sin väska och går.
– Hej då, viskar Kompisen.
Kom snart tillbaka.
Kom helst nu på en gång!

Men Olivia kommer inte tillbaka. Nere på gatan står Leo med ett metspö och ser väldigt glad ut. Olivia skuttar och hoppar där nere på gatan. Så glad är hon att få åka iväg ifrån Kompisen. Hon dansar iväg utan att vinka hejdå.

Olivia lämnar ett hål efter sig.
På gatan och i Kompisen.

Det här är en bok sprängfylld av längtanskänslor. Medan Oliva är borta sitter Kompisen länge kvar i fönstret. Urlakad och blek. Det regnar på fönstret. Från insidan. Men ändå hoppas Kompisen på att Olivia ska ångra sig. Att hon ska komma tillbaka nu.

Alla vet ju hur sakta tiden går när man längtar. Hur väntan blir allt som finns. Illustrationerna gestaltar detta tydligt. Kompisen är som en lealös trasa trots att Dockan och de andra leksakerna försöker få med honom i lek.

Han kan inte äta.
Han kan inte leka.
han kan bara längta.

Tänk om Olivia glömt bort honom? Det hjälper lite, men inte helt att Olivas mamma samt Dockan bryr sig om honom när det blir kväll. Men det hjälper inte mot mardrömmarna.

Tackolov kommer det en morgon. En ytterdörr öppnas och Oliva är hemma igen! Med en överraskning till Kompisen. Här blir det lite sensmoral, men det ger berättelsen en extra dimension och stärker banden mellan Kompisen och Olivia.

Illustrationerna förhöjer texten, och förstärker Kompisens känslor för Olivia och saknaden efter henne. Det jobbas med kroppshållningar, gester, ögonkast och färger på ett milt men ändå lagom tydligt vis.

Det här är en viktig historia som beskriver längtan på ett poetiskt vis. När poesi är som bäst koncentrerar den känslor och gör dem vassare, starkare och mer drabbande. Precis så är det här. Kompisen längtar är en stark bok om hur längtan nästan, nästan kan förtära. Men om man har lite tålamod och orkar längta lite, lite till så ordnar det sig. Det här är en bok som vänder sig till människor mellan tre och sex år, men jag som vuxen kan också känna igen mig och hitta tröst. För det är ju som Kompisen säger:

Han har ju Olivia. Och Olivia har Kompisen.
De har varandra.
Och då är man aldrig ensam, tänker Kompisen.
Då har man alltid någon att längta efter.
Som tur är.

Similar Posts:

• Om vänskap och kokande ilska
• Förändring? Hu!
• Styrkemätning och starka känslor
• Prinsessor kan själva
• Rosa prinsar jagar drakar

Bokmässan är en av årets höjdpunkter. Vare sig jag har någon bok att representera, eller om jag främst är här i dagensboks eller eget intresse, så vill jag inte missa det, not for the world. Denna blandning av intryck: trängseln av människor, hetsen att hinna mellan de olika seminariehallarna, alla märkliga småförlag som finns bortom en viss gräns av välbekanta. Monterminglen efter stängning, när man springer mellan olika små tilltugg, försöker ta igen dagens kanske uteblivna lunch eller åtminstone fika, samtidigt som man inte vill gå miste om de gratis vinglas som finns för den som håller sig framme. Författarna! Läsarna! Bokälskarna! Kändisarna! På kvällarna tar vi en runda i baren på Park, den hotellbar på Avenyn som någon bestämt är den givna efterfesten. Spanar långt.

Min första dag på mässan blir intensiv men lyckad. Jag får till både lunch och middag! Förra året var jag upptagen av den erotiska romanen, och allt vad det innebar av signering, klädombyte på handikapptoaletter, pirr i magen och storhetsvansinne. I år försöker jag istället se så många seminarier jag bara kan. Det börjar redan klockan tio med Gunnar Ardelius, författarförbundets ordförande, som pratar med Anna-Maria Rimm, forskare med bland annat e-boksutvecklingen och förlagshistoria på sitt expertisområde, och Charles Arthur, som skriver om teknologi på The Guardians och även gett ut böcker som behandlar hur jättar som Apple och Amazon invaderar bokutgivningen och dess villkor.

Arthur börjar med att med hjälp av olika diagram avvisa att Amazon skulle utgöra det hot som uppmålats. Faktum är att försäljningen gått ner sedan starten. Att mindre förlag slår igen eller köps upp av större kan inte sägas vara påverkan av Amazons framfart, inte heller att bokhandlar slår igen. Mindre än hälften av USAs befolkning har en Kindle. Och Sverige ska vi inte ens tala om. Svenska läsare är konservativa när det gäller format, säger Rimm.

Amazons selfpublishing är självfallet en plats av mycket skit, säger Arthur, och får självgoda skratt från publiken till svar. Men fördelarna tar han också upp. Det handlar om att manus som av olika anledningar inte hittat ett större förlag, men som genom Amazons tjänst har chansen. ”Förlagen kan hitta guldkorn här”, påstår Arthur, som är säker på att Amazon kommer till Sverige nästa år. Och att det i sin tur kommer att generera en ny Stieg Larsson ca två år senare. Det som tas upp som fördelar handlar alltså mer om presumtiv inkomst, än om litterär kvalitet. Varför man nu skulle bli förvånad över det, säg det i världen som inte handlar om effektiv avkastning idag. Men lite nedslagen blir jag allt. Eller väldigt. I min anteckningsbok skriver jag att detta är giganternas krig. Där den enstaka författarens verk blir allt mindre viktigt, i jakten på pengar. Vad kul det hade varit med en vettig kulturpolitik. Kanske ett ‘fixed prize’ i bokhandlarna? Eller åtminstone unset av en diskussion om saken? Är jag bakåtsträvande eller idealist? Allt ser annorlunda ut, när man är den som sitter med orden. Långt ner i näringskedjan. Högt upp i statusstegen.

En bok når fortfarande inte stort genomslag förrän den tagits upp av ett stort förlag. Samtidigt pratar Ardelius om missnöjda författare på Authors Guild, som attackerar varandra utifrån hur de har publicerats. ”Kommer detta att komma till Sverige?” frågar han sig. Detta är redan här, tänker jag. Som ständigt hamnar i bråk med folk om egenutgivning. Jag går från seminariet med blandade känslor. ”Folk tittar på Amazon och förfasas”, säger Anna-Maria Rimm, ”men fler borde se hur kaotiskt läget redan är i Sverige”.

Andréa Räders seminarium om styvmödrarna i Bröderna Grimms sagor känns märkligt ostrukturerat. Kanske för att boken otaktiskt nog inte hunnit bli klar, ”jag var sjuk i somras och missade min deadline”, och bara finns som insättsblad där vi ur publiken kan se hur upplägget ser ut. Bara som hastigast nämner hon styvmödrarna, och att de kan tänkas komma från brodern Wilhelms stora modersbundenhet. Desto intressantare är det då att sagorna berättats av kvinnor, Räder namnger Marie Hassenpflug och Dorotea Wild, utan vars inblandning sagorna aldrig skulle kommit till. Det bröderna Grimm gjorde var att skriva ner, redigera och ge spridning. Kanske borde samtalet ha hetat något om detta istället?

Semiariet ”Snacka om läslust” handlar om sex i ungdoms-och barnböcker. Moni Nilsson och Mårten Melin pratar om vikten av att skriva lustfyllt om sex. ”Det är väldigt många böcker där killen vill och inte tjejen. Det dricks väldigt mycket alkohol och allt är misär. Det är klart att de här böckerna också ska finnas. Men det kan väl finnas en åtminstone, som handlar mer om det positiva i sex.” Men riktigt så enkelt verkar inte omvärlden se på barns sexualitet. Melins böcker plockas ofta bort från skolbibliotek. Föräldrar förfasas, ”när någon frågar borde man säga att nej, inga sexscener. Men det är jättemycket våld i den!” skojar han, för att visa på dubbelmoralen. Och Nilsson varnar för ett samhälle som drar åt 1800-talets händerna på täcket-uppmaning. ”Ska vi säga så idag också?”

De pratar vidare om vad som finns att tillgå för barn. ”Internet är fullt av porr. Men vad får de unga för bild av det då? Om vi skriver för barnen, låter vi de ha tillgång till sina egna känslor.” Kanske är det snarare vuxnas rädsla som spelar in här, menar de båda. Som förälder finns det alltid en viss ångest i det faktum att ens barn ska växa upp. ”Det är viktigt att inte objektifiera”, menar Melin, vi lever i ett tillräckligt sexualiserat samhälle ändå. ”Nej, det får inte vara ett självändamål att göra elvaåringar intresserade av sex”, stämmer Nilsson in. ”Men många undrar ju mycket om det.” Vidare pratar Melin om ett ansvar han upplever sig ha som författare. ”Jag vill skriva om hela livet. Man kan inte välja. Eller jag vill inte välja. Sex är en del av livet, en del i att porträttera en karaktär, det är inte konstigare än så.” Och vill man inte läsa måste man ju inte. ”Det är väldigt tydligt vad den här boken handlar om”, säger han, och visar upp Mycket mer än en puss. ”Jag vill inte att alla böcker ska handla om sex. Men någon kan väl få göra det?”

Kerstin Lundberg Hahns lilla författarskola för unga är intressant. Hon får oss alla engagerade i att hitta de olika ingredienserna för att skriva en spökroman. Det handlar om att använda sig av de fem sinnena. ”Har det här hänt på riktigt?” brukar eleverna fråga, säger hon. ”Nej”, brukar Lundberg Hahn svara då. ”Men när jag skriver det vill jag att du ska tro det.” Spöket är viktigt, men kanske än viktigare är att bygga upp den värld spöket ska träda in i. Svensklärarna på första bänk antecknar ihärdigt. När hon frågar var i biblioteket, som publiken bestämt som rum, spöket befinner sig, visar det sig finnas mer fantasi här än hon är van vid. ”I en bok”, säger någon. ”Det säger de aldrig!” skrattar Lundberg Hahn. De vanligaste platserna är förstås källare eller vind. Men det gör inget, tycker hon, att det blir lite klyschigt. Konsten ligger ändå i detaljerna. Jag tänker att det är en bra introduktion till hur man kan hålla en författarskola för unga. Men att jag själv inte riktigt jobbar så.

Cilla Naumann är en av mina favoritförfattare. Dels för att hon skriver bra, men också för att hon tycks röra sig så obehindrat mellan vuxen- och ungdomsgenren. Hon berättar att Tom, som återkommer i flera av hennes böcker (62 dagar, Springa med åror, 17 timmar härifrån, m.fl) kom till när en av hennes söner inte ville läsa. ”Jag satte mig och läste för honom varje kväll. Även när han inte ville satte jag mig utanför hans rum, och läste. Jag märkte ju att han lyssnade, att han innerst inne ville det.” Novellsamlingen Kulor i hjärtat skrev hon med tanken att lura in en ovan ung läsare i något som närmast liknar en roman, i det att alla berättelserna rör sig i samma universum. Och Springa med åror skrev hon faktiskt parallellt med 62 dagar, då hon upptäckte att hon började intressera sig oproportionerligt för mammorna i berättelsen. Detta att skriva om ett skeende från flera olika perspektiv är något av Naumanns signum, och hon tror att det kommer sig av att hon som ung läste Alexandriakvartetten, en svit romaner av Lawrence Durrell från 60-talet. Romanerna använder sig just av olika berättarperspektiv, ett nytt per bok.

På golvet har Olika förlag en rolig grej, där de uppmanar folk att ta med sig en stereotyp bok och få byta in den till en fräschare, ur deras egen utgivning. Provokativt? Ett drag för att slippa elda upp böcker som blir över? Kul initiativ, tycker jag.

Och så lite erotik och porrsnack på Aftonbladets monter, där Jenny Högström berättar om sitt samarbete med Lars Krantz, i form av serieboken Achtung Blixtkrieg. Åsa Linderborg som är moderator, generas när Carl-Michael Edenborg visar upp ett foto på hur han kom över sidorna när han läste för redigering. Ibland är han ju bara lite för mycket…

På kvällen har jag förlagsmiddag, efter allt mingel. Jag lyckas hålla mig på mattan med drickandet, vilket kan vara lite lurigt när allt är gratis. På Hagabion är Gilla Böckers förlagsmiddag i år, och vi är många nu, förlaget har precis slagits samman med Lilla piratförlaget. Tre långbord, trevlig stämning. Jag snackar framtida projekt med Erik på Lilla piratförlaget. Vågar prata med Pija Lindenbaum. Hamnar bredvid Katarina Kuick, som tillsammans med Ylva Karlsson skrivit en av mina favoriter inom skrivarböcker; Skriv och skriv om igen. Riktad till unga, men funkar minst lika bra på äldre skribenter som tappat lusten och inte längre ser vad de håller på med.

Och så Park. Vi är inte där så länge, men vi hinner med lite bubbel. Ett varv. Det är bara torsdag, än går det att hitta en soffa efter tio. På kändisspaningsfronten ser vi John Ajvide Lindqvist och Leif Pagrotsky. Och Lars Wilderäng, var nu gränsen går mellan kändis och människa. Han är jag ju ändå i samma författargrupp som på facebook, och vi har sagt att vi skulle ses. Vem är jag? Är jag en kändis nu? Alla är lite berusade och glada. Alla är lite sura över att toalettpappret tar slut på tjejtoan. Och på Natur och Kulturs fest på övervåningen dansas det till nittiotalshits, alla är ungefär lika pinsamma när den fria baren börjar ta ut sin rätt.

Similar Posts:

• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• En bok att älska
• Tunt bidrag till handboksskörden
• Augustprisvinnarna!
• Författaren – artisten

Moni Nilsson och Per Gustavsson har placerat ett vanligt dilemma i leksaksmiljö. Det handlar om vänskap och om vänner som sviker, först sviker Kompisen och sedan Dockan. Räven berättar en hemlighet för Dockan som inte Kompisen får höra – och det blir en fin bild av hur hemligheter skapar utanförskap. Det är en historia som alla, både barn och vuxna, kan känna igen sig i.

Att använda sig av leksaker som ett slags fabeldjur i berättelser för barn är knappast nytt, såväl H.C. Andersens ståndaktiga tennsoldat som Toy Story utnyttjar knepet. Det som är en smula annorlunda i Nilssons och Gustavssons berättelse, något som endast ligger i bilderna, är det faktum att Olivia, barnet, ser leksakerna när de lever. Dessutom avbildas barn och leksaker i ungefär samma storlek, vilket gör allting antingen till en lek, eller till ett helt magiskt barnrum.

Leken med storleken är genomgående. När Kompisen blir arg blir han inte bara lite småsur, utan rykande rasande. Plötsligt är han jättestor, och de andra är små. Detta kan jämföras med hur ilskan växer sig enorm i Gro Dahles och Svein Nyhus Den arge, en bok som i övrigt skiljer sig mycket från Nilssons och Gustavssons eftersom den är betydligt mörkare. För även om Kompisen blir arg skildrar ilska och det mörka, svarta och avundsjuka inuti barnet, så är det långt ifrån det brutala våld som Dahle och Nyhus beskriver.

När Kompisen blir så arg blir alla utom den gamla trasiga Krigargubben rädda för honom. Krigargubben håller istället fast honom och kramar honom. Att hålla hårt kan också vara att hålla snällt. Till slut orkar inte Kompisen mer, han blir alldeles tom och trött och ledsen. Kanske är Krigargubben en förälder eller personal på dagis, som trots att han egentligen är tråkig att leka med lyckas trösta.

Kanske är Räven den mest intressanta och komplicerade personen i boken. Kompisen och Räven kan inte riktigt vara glada samtidigt. Räven är den enda som inte kan säga förlåt, och på slutet är han inte riktigt med på tårtkalaset, utan står en bit bort. Han förblir något av ett problem och bekymmer.

Nilsson och Gustavsson beskriver enkelt, men inte övertydligt, hur det kan vara att vara vänner, hur svårt det kan vara och hur bra det kan kännas.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Med en pappa som slår
• Vara varken stor eller liten
• Fasor och syskonfasoner
• Att ha och inte ha