Är möjligen Aftonbladets grundare lite bortglömd i vår tid? Det är i så fall orättvist. Adelsmannen Lars Johan Hierta kämpade inte bara för tryck- och pressfrihet, utan också för bättre representation i riksdagen och mot kungamakten. Han stred mot tullmurar och för större näringsfrihet. Barnaga och spöstraffet ville han förbjuda. En annan fråga var kvinnors och mäns lika arvsrätt och större jämställdhet mellan könen generellt. Nu när dessa visioner har blivit verklighet sedan länge har vi kanske en benägenhet att ta dem för givna?

Vid tiden för Hiertas födelse och uppväxt ersattes upplysningen gradvis av romantiska lidelser – forntidsvurm, nationalistisk självgodhet och kungadyrkan, men även av revolutionsiver. Hierta blir dock uppfostrad i upplysningens ideal – rationalitet, nytta och fast tro på en bättre framtid. Som yngling banar han sig väg i riksdagen och parallellt i den framväxande dagspressen.

Frihetstiden får sig en knäck när konservativa krafter och egenmäktiga monarker åstadkommer en backlash. Samtidigt är eliten splittrad. Somliga lever som de alltid gjort. De är jordägare med avkastning från gods och gårdar. Dessa vill ha tullmurar för att skydda sina intressen mot import. Andra satsar kapital i den industriella omvälvningen och vurmar för frihandel. Långsamt växer en folklig medvetenhet fram. Många har tagit intryck av franska revolutionen. De styrande fruktar ”pöbeln” och aktar sig för att slå ned alltför hårt på folkliga demonstrationer och protester.

Bättre tryckteknik och ökad läskunnighet skapar förutsättningar för en ny dagspress. Den drar nytta av tryckfriheten, ett arv efter 1700-talets upplysning och frihetstid.

Även vår tid ser en konservativ och nationalistisk backlash. Samtidigt pågår en mäktig rörelse för jämställdhet, HBTQ-rättigheter, etnisk mångfald och miljömedvetenhet. Sociala medier öppnar ständigt nya torg för meningsutbyte. Lars Johan Hierta hade känt igen sig.

Berättelsen om hur Aftonbladet grundas och Lars Johan Hierta kämpar mot myndigheterna och deras så kallade indragningsmakt är rafflande. Gösta Arvidsson vet att förvalta den typen av historia.

Allt sedan 1766 hade Sverige en av världens starkare tryckfrihetslagstiftningar. Det var möjligt att publicera och sprida tryckta skrifter utan den förhandsgranskning av innehållet, censur, som var vanlig i mer auktoritära statsskick. Men en tidning behövde utgivningsbevis samt ansvarig utgivare. Om utgivningsbeviset blev indraget, vilket det kunde bli utan att orsaken kungjordes eller möjlighet till överklagan fanns, ja då förlorade även ansvarig utgivare möjligheten att ansöka om nytt bevis.

Hierta var införstådd med regelverket och verkade i riksdagen förgäves för indragningsmaktens upphävande. När Aftonbladet drabbades av indragning i februari 1835, hade Hierta listat ut ett kryphål i lagen. Inom en knapp månad hade han ett nytt utgivningsbevis för ”Det nyare Aftonbladet” vars ansvarige utgivare var redaktionsmedlemmen Carl Wilhelm Liljecrona. Så fortsatte den växande skaran prenumeranter att få sin tidning. Därefter låg Hierta alltid steget före den repressiva kungamaktens hantlangare genom att skaffa sig reservtillstånd för ”Det fjärde Aftonbladet”, ”Det femte” och så vidare. Vid försäljningen av tidningen 1851 var den formella titeln ”Det tjugondesjette Aftonbladet” och som ansvarig utgivare stod en före detta studerande.

Gösta Arvidsson är en god stilist som skriver medryckande. Han har varit flitig i brevarkiven och riksdagsprotokollen: som läsare är man i trygga händer. Ibland övergår det flyhänta berättandet dock i korta brottstycken staplade på varandra och överlastade med namn och täta faktauppgifter. Det är mindre lyckat. Boken är inte en ren biografi utan, som undertiteln anger, en historik över en epok då många frågor debatterades. Det spretiga materialet hade mått bra av fler presentationssätt. Kanske hade kreativt utbrutna faktarutor, diagram och grafik hjälpt? Jag tänker på hur Bea Uusma arbetade i Expeditionen, till exempel. Eller Johan Svedjedal i boken om tidskriften Spektrum. För det mesta har Arvidsson dock god hand med händelseförloppet och förutsätter inte alltför mycket förkunskaper hos läsaren.

Att lyfta fram Lars Johan Hierta och dennes ideal är en välgärning. Aftonbladets grundare hade patos och gav sig inte trots mäktigt motstånd – en riktig inspirationskälla. Hierta är väl värd uppmärksamhet i vår tid.

Similar Posts:

• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Lovande klarsyn i pessimismen
• Bättre och bättre dag för dag
• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm

Den som, liksom jag själv, hyfsat väl följt mediernas rapportering kring det svenska kungahuset, får inte så många nyheter till livs genom att läsa boken, om ens någon. Bokens text verkar vara ett kompilat av det som författaren redan skrivit i veckotidningar och kvällspress. Men boken Prinsessan Madeleine har ett mycket fint, vackert och intressant bildmaterial, som består av officiella bilder från kungahusets webbsida, Kungahuset.se och bilder från flera bildbyråer. En del unika bilder publiceras, enligt förlaget, här för första gången, och ska därmed visa prinsessan ur ett helt nytt perspektiv, men vilka dessa fotografier är framgår inte. Ännu bättre hade det förstås varit om vi även hade fått ta del av några av prinsessan Madeleines privata bilder. Boken är en fotobok med mer utförlig text än vad som brukar förekomma i en sådan. Den är alltså inte en traditionell biografi, illustrerad med fotografier.

Daniel Nyhléns förord väcker från början en förhoppning hos mig om att jag ska få lära känna prinsessan Madeleine bättre. Tyvärr infrias alltså inte detta. När jag läst klart är känslan att jag gått miste om den fördjupade kännedomen om prinsessan liv och verksamhet. Istället får jag ta del av den bild av prinsessan, som förmedlats i medierna och inte så mycket mer. Författaren borde istället ha lagt ner kraft på en biografi baserad på intervjuer, skriven i samverkan med henne. En sådan biografi skulle verkligen vara intressant att läsa! Är det inte möjligt att skriva en sådan bok? Den här boken verkar snabbt framtagen på grund av dagens bröllop.

En biografi skriven i samarbete med prinsessan hade varit en verkligt meningsfull hyllningsbok. Då skulle visserligen vissa bilder och uppgifter i den ha fått uteslutas (det går nog lätt att gissa vilka), men hellre det, i syfte att verkligen få lära känna människan. Denna boks biografiska berättelse är tämligen knapphändig och summarisk och den börjar först när prinsessan tog studenten (vilket år detta skedde nämns inte – 2001) och den innehåller mycket av subjektiva uttalanden, spekulationer, antaganden och uttalanden i andra hand. Naturligtvis finns här också uttalanden som gjorts av prinsessan, men utan konkret källhänvisning.

Visst är boken, särskilt i sitt bildmaterial, ändå en hyllning till prinsessan Madeleine. Det fokuseras mycket på hennes skönhet. I kapitlet ”Världens vackraste prinsessa” skriver Nyhlén:

Prinsessan är extremt fotogenisk och passar lika bra i skräddarsydda galaklänningagr och exklusiva modekreationer från världens hetaste designers som i enklare sommarkjolar från H&M. Hon närmast trollbinder oss på de röda mattorna, alltid lika lysande och med samma utstrålning som de klassiska filmstjärnorna från 1940- och 50-talen. [...] I en undersökning som gjordes av Svensk Damtidning fick redaktörerna på elva kungliga tidningar runt om i Europa utse världens vackraste prinsessa. Resultatet var inte förvånande och alla var eniga om en och samma person.

Prinsessan Madeleines arbete med på World Childhood Foundation och Min Stora Dag uppmärksammas, men här hade det varit intressant och viktigt att få en lång utförlig och detaljerad information om vad prinsessan gjort och åstadkommit i dessa sammanhang. Tyngdpunkten läggs annars ganska mycket på prinsessans relationer med pojkvänner och hennes känslomässiga kris, vilket gjorde att hon lämnade landet och slutligen träffade sitt livs kärlek, Christopher O’Neill.

Nästa gång skulle jag alltså vilja läsa den utförliga, fördjupade, detaljerade och seriösa biografin om prinsessan Madeleine. Den som är baserad på grundlig research och många och långa intervjuer om hur det är, och har varit, att leva det unika livet som prinsessa.

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com – Mandariner, prinsessbiografi och varulvar
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Kunglig glamour
• Personligt om kronprinsessan Victoria och Catarina
• När verkligheten blir till saga

Nu önskar jag lite att jag inte hade gjort det.

Grundhandlingen är förstås densamma. Republikaner vinner valet i Storbritannien och drottningen blir avsatt. Nu måste hon och hela den kungliga familjen lära sig leva under helt andra omständigheter än de blivit vana vid, på pensioner och socialbidrag i ett ruffigt kommunalt bostadsområde.

Men öppenheten från utdraget The Queen in Hell Close – det var taget från mitten av romanen – är helt förlorad. Allt man där fick fundera på själv, hur gick det så här och hur ska det gå, är fullkomligt tilltäppt. Det gör romanen oerhört mycket tristare.

Inte nog med att det finns en ramberättelse som gör slutet förutsägbart nästan från första sidan – drottningen somnar framför teven i första kapitlet, kan ni gissa hur romanen sedan slutar? – det finns dessutom en fullkomligt överflödig konspiration där den republikanske ledaren varit tevetekniker och tagit makten genom att tillsammans med sina forna kollegor sända ut ”subliminala budskap till den tevetittande allmänheten med lydelsen: ”RÖSTA REPUBLIKANSK – GÖR SLUT PÅ MONARKIN!” Som att det vore en mer absurd idé att man på normal demokratisk väg faktiskt skulle kunna avskaffa kungahuset.

Att läsa romanen översatt till svenska blir man heller knappast gladare av. I synnerhet de brittiska sociolekterna – hur olika folk talar i olika samhällsklasser och områden – som Townsend fångat så finurligt, fungerar inte alls på svenska. Nu brukar man ju säga att översättningar åldras snabbare än originaltexter. Den här är från 1993 och skulle förmodligen gjorts annorlunda idag. Men ändå. ’Oppas för hoppas är ingen bra lösning alls.

Drottningen på socialbidrag. Det är ju en intressant idé. Tyvärr skjuter författaren den i sank genom att lämna alldeles för lite öppningar. Man kunde vandrat genom romanen som en storögd unge eller nosig hund, men slits istället framåt som av en otålig förälder eller matte och ser möjligheterna bara försvinna i ögonvrån. Så tråkigt.

Similar Posts:

• Drottningen söker socialbidrag
• ”Words and ideas can change the world”
• Lättsmält mysdeckare om engelska kungahuset
• Republikanismen är en betongkloss från Domus?
• Världens svåraste PR-uppdrag?

Så kom då äntligen dagen när prinsessan stod som brud och fick sin prins och folket gav sig ut på gator och torg för att hylla och fira dem. Folket och kungligheterna hade väntat länge och väl för ett bröllop av denna dignitet kräver både sin planering och den spänning som byggs upp av väntan. Men framförallt så behövde mannen av folket förvandlas till en prins.

Jag själv spenderade bröllopsdagen i tornet på kastellet på Kastellholmen, inte i första hand för att vinka till och hurra för brudparet utan som barnflicka till festarrangörernas barn. Vilket innebar att jag spenderade dagen med att vinka och hurra för brudparet och bevittna vigseln på storbildsskärm tillsammans med andra festdeltagare och deras barn i prins- och prinsessutstyrsel.

När prinsessan iklädd tiara och en klänning med ett släp lika långt som halva kyrkogången överlämnades från sin fader kungen till sin blivande make prinsen var det som en saga. Prinsessan tindrade, prinsen grät, kungligheterna glittrade, hästarna glänste, folket jublade och solen sken.

Men det var ingen saga, det var renaste verklighet, det hände där och då i en kyrka några hundra meter bort på andra sidan vattnet, år 2010 i ett land med demokrati.

Det sägs ju att sagor ibland blir till verklighet, men egentligen brukar det vara verkligheten som blir till saga. I alla fall om man ska tro på alla böcker med texten ”baserad på en sann historia” tryckt på omslaget. Vi känner fenomenet väl, så fort något som är nedskrivet är sant skjuter försäljningssiffrorna i höjden. Det enda vi vill läsa om nuförtiden är verkligheten, den kanske inte alltid är sanningen, men i alla fall något ganska nära den. Bara det inte är någon saga som någon författare har hittat på brukar det gå vägen.

Men så fort verkligheten blir till magi och saga och störst av allt är kärleken är vi med igen, hurrar och hyllar och går man ur huse för att få en glimt. Det var magiskt igår, det var vackert och rörande och blev inte till verklighet för mig förrän jag promenerade hem från Skeppsholmen. Då såg jag det lysa på slottet (jag har aldrig sett det lysa på slottet tidigare), jag plockade en rosa nejlika från portalen som Victoria och Daniel klev igenom på sin väg upp mot slottet, jag kryssade förbi högarna av skräp som tusentals människor lämnar efter sig, kände stanken av spya och passerade unga festande tjejer med prinsesstiara i håret på samma sätt som barnen tidigare under dagen.

Musiken från klubbarna dånade ut över vattnet, solen var på väg upp igen och kanske är sagornas storhetstid nu, men det är uppenbarligen inte i böckerna som vi hittar dem nuförtiden, utan i verkligheten.

Similar Posts:

• Kunglig glamour
• En fotobok om dagens kungliga brud
• När kungen måste gå på toaletten
• Världens svåraste PR-uppdrag?
• Republikanismen är en betongkloss från Domus?

På bokens Ja-framsida tronar Carl XVI Gustaf på någon slags jubileumtallrik mot en skär tapet. På Nej-framsidan gapar en tom spik och samma solblekta tapet med ett mörkare tomrum efter kungens bild. Hur ska man tolka det? Är det, som Linder påstår, så att republikanerna vill riva ner och inget har att erbjuda istället? Eller bara en snygg formgivningsidé med lite olyckliga konnotationer?

Nja. Det stämmer att Svensson ägnar mycket litet utrymme åt ifall vi faktiskt skulle införa republik. Hur skulle det gå till? Måste vi då ha en president och i så fall vem? Vad gör vi i så fall av nuvarande kungahus? Svensson fokuserar på att kritisera rådande statsskick, men hans argumentation framstår ändå som mer täckande än Linders.

Stort utrymme ägnar Svensson de kungligas historia, och däri ligger en intressant skillnad. För Linder är monarkins historiska förankring ett argument i sig; vi behöver våra traditioner, ceremonier och nationella symboler. Hos Svensson är historien betydligt mer närvarande och problematisk.

Det handlar inte minst om kungafamiljens nazistiska rötter. Exempelvis vigdes den nuvarande kungens föräldrar av en ledande nazist i NSDAP-fästet Coburg 1932. Kungens morfar, hertigen av Sachsen-Coburg und Gotha, blev medlem i partiet 1933 och ställdes efter krigsslutet inför rätta och dömdes som nazistisk medlöpare. Kungens far, arvprinsen Gustaf Adolf lånade sig återkommande vid besök till nazistpropaganda, även om ”inga brev eller andra dokument har hittats som skulle kunna tyda på att han hade några politiska intressen alls”. Drottningens pappa å sin sida var organiserad nazist sedan 1934 och tillverkade som fabrikör krigsmateriel.

Nå, än sen? Inte kan väl Svensson hålla kungaparet skyldiga för vad deras föräldrar och morföräldrar har gjort och tyckt? Nej. Däremot håller han dem skyldiga för sin vägran att diskutera, redogöra för eller göra upp med detta historiska arv. Det är inte rimligt, menar han, att statschefen för ett land som gjort sig internationellt känt för Förintelsekonferenser och att göra upp med andra världskrigets smutsiga byk ska kunna gömma undan historia – bland annat i slutna kungliga arkiv – med hänvisning till att den är ”privat”. Detsamma gäller för övrigt den unika ogenomskinligheten i att hovet inte redovisar hur det använder skattebetalarnas pengar.

Däri ligger också ett av monarkins diemman. Som moderna människor vill vi åtminstone gärna tro oss om att respektera privatlivets helgd, men i monarkin är det just privatsfären som blivit allmän egendom. Det är just det faktum att vi lägger oss i kungligheternas kärlekshistorier, åsikter och engagemang, giftermål, barnfödande och död – allt detta som normalt anses privat – som utgör monarkin.

Varför då ”aldrig farligare än nu”? Jo. Dels menar Svensson att kungahuset trots sin förmodade maktlöshet besitter väldigt mycket makt i kraft av sitt enorma mediala genomslag. Dels innebär det faktum att fler och fler ickekungliga gifts in i kungahusen – något som i sig förstås blivit nödvändigt på grund av de europeiska kungahusens inavel – att fler och fler särintressen knyts till denna stora makt. Vad händer när dessa intressen går utanför allmänt omfattade välgörenhetstankar? Om Daniel Westling istället för gymbranschen varit i till exempel oljebranschen? Om han varit politiskt aktiv? Eller för den delen om han hade varit muslim, katolik eller uttalat ateist? De kungligas rättigheter är ju begränsade på en rad punkter. De får inte rösta. De måste, enligt lag, tro på den Augsburgska bekännelsen, eller, med Svenssons ord, ”vara lutheranska fundamentalister”.

Precis som Vilhelm Moberg i klassiska Därför är jag republikan värnar Svensson vad man skulle kunna kalla kungligheternas mänskliga rättigheter. Det är någonting inte riktigt människovärdigt med monarkins krav. Men som Moberg är han också bekymrad över kunglighetens inflytande på det kringvarande samhället, inte minst på det kritiska tänkandet hos media och politiker.

Även litterärt vittnar Svenssons text om vissa Moberg-ambitioner. Han vill gärna vara underhållande och politisk på ett bräde och i goda stunder lyckas han ganska bra med det. Andra gånger blir jag faktiskt osäker på om han är ironisk eller bara marknadsliberal, som när han avslutar med att utropa:

Det är hög tid att modernisera kungahuset på allvar. Marknadsutsättning. Fullskaleprivatisering.
Låt kungen bli vad han alltid varit, en halvtafflig chef för ett familjeföretag i pr-branschen.
Staten ska varken driva bilfabriker eller kungahus.

Similar Posts:

• Republikanismen är en betongkloss från Domus?
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”
• Världens svåraste PR-uppdrag?
• När kungen måste gå på toaletten
• Republikanismen är död – länge leve knugen?

Kanske känner du dig som jag inte fullkomligt intagen, något mindre enad, eller kanske till och med enad kring helt andra saker? Men också om du är mindre bedårad av vit spets och bröllopsvalser just denna dag, så har ståhejet fört upp en hel del intressanta frågor på dagordningen. Många av dem ställs – och besvaras helt olika – i dubbelboken Ja. Monarkins bästa tid är nu/ Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu.

Ja-mannen Linder menar, som framgår av titeln, att monarkin aldrig varit bättre. Under det senaste århundradet har den vuxit sig samman med parlamentarismen och idag är vi en demokrati med en populär och duktig folkhemskung. Vi lever i den bästa av världar.

Linder beskriver sitt eget förhållningssätt som pragmatiskt; han vill inte skriva in sig själv i någon -ism, men tycker att den konstitutionella monarkin i vårt fall och med vår bakgrund är det som fungerar bäst och det vi bör hålla oss till. Varför laga något som inte är trasigt? Man vet vad man har, men inte vad man får.

Republikanismen däremot liknar han återkommande vid 1960-talets radikala ombyggnationer av stadskärnorna. Vackra gamla hus fick ge plats för betongmonster med Domus-, Epa- och Åhlénsvaruhus. Sådan är republikanismen.

De aktiva republikanerna drivs uppenbarligen inte av idén om något bättre. De är inte för, de är emot. Därmed blir det ännu mindre märkligt att det inte möter något folkligt gensvar. Det finns ingen vanskötsel, inget skräckvälde och inga astronomiska kostnader att göra uppror emot, bara en omtyckt monarki och en plikttrogen kungafamilj. Det väcker föga kampvilja. Att revoltera för revolterandets egen skull är inte så många vuxna människor pigga på att hålla på med.

Formuleringarna är slagfärdiga och känsloladdade. I sina bästa stunder stampar också Linder onekligen på en republikansk öm tå: om man nu är emot monarkin därför att den är odemokratisk, måste man då inte ändå böja sig för den ifall en folklig majoritet faktiskt vill ha kungahuset kvar? Visserligen ekar det en smula av Göran Hägglunds kulturelit och ”verklighetens folk” när Linder raljerar över ”det kulturradikala Åsiktssverige”, men ändå.

Borde man tycka som så många andra på landets ledar- och kultursidor och avfärda monarkin som ”förlegad” och ”odemokratisk”, eller har den goda skäl för sig även på 2000-talet? Är allmänheten något betydelsefullt på spåren när man avvisar idéerna om republik, eller är svenska folket så förfört av fest, flärd och Svensk Damtidning att människor inte kan tänka klart?

På denna retoriska fråga svarar Linder naturligtvis ett rungande ”nej”. Några sidor senare skjuter han dock sig själv en smula i foten och har mycket lite till övers för någon alternativ vald president. ”Republiken skulle inte med nödvändighet ge oss en högutbildad och kompetent person som president”, konstaterar han torrt; ”valbarhet och kompetens är olika saker”. Inget vidare starkt argument för den där demokratin, kan man tycka.

Om man jämför med bokens andra halva, Per Svenssons Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu, så går vissa argument igen. Ja, fast tvärtom, då. Medan Svensson till exempel menar att kungafamiljens starkt normerande funktion är ett problem, ser Linder dem just som utmärkta förebilder. En sådan trevlig, plikttrogen kärnfamilj! Annars finns ingen direkt polarisering skribenterna emellan, och det hade varit mycket roligt att faktiskt se dem debattera, bemöta och ifrågasätta varandra.

Ett grundläggande problem hos Linder är annars just att han är så ovillig att ta sina meningsmotståndare på allvar. De 30-50 procent (det har förekommit de mest skilda siffror de senaste månaderna och jag skulle bra gärna vilja veta hur frågan egentligen formuleras) som faktiskt inte vill ha kvar kungahuset reduceras konstant till kulturelit, ”den lilla griniga grupp i medier och politik, som gärna skär tänder över monarkin”. Kanske det beror på dålig självinsikt, men jag känner mig helt enkelt inte träffad.

Similar Posts:

• Prinsessa, president eller privatisering?
• Världens svåraste PR-uppdrag?
• När kungen måste gå på toaletten
• Republikanismen är död – länge leve knugen?
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”

Kunglighet ligger i betraktarens öga. Det är i alla fall etnologen Mattias Frihammars poäng i hans nyutkomna avhandling Ur svenska hjärtans djup. Reproduktion av samtida monarki. Där undersöker Frihammar hur människor förhåller sig till just kunglighet och hur kungligheten faktiskt upprätthålls genom att människor förhåller sig på särskilda sätt till den.

Etnologer har länge framstått för mig som ett alldeles eget släkte. De pysslar runt med de mest skojiga ämnen som någon sorts extrem-humanister, om man nu kan tänka sig något sådant. Ständigt närvarande i sina egna texter, ständigt öppna med sina egna utgångspunkter och funderingar. (Så nej, Frihammar tycker personligen inte att landets högsta ämbete bör gå i arv.) Det är ärligt, lättillgängligt och trevligt på gränsen till suspekt. Ibland är det också ren underhållning, som i följande lilla anekdot ur inledningen:

Mitt fält kom oväntat nära då prinsessan Madeleine började läsa etnologi vid det universitet där jag är verksam. Min ambition att fältarbeta på hemmaplan på institutionen och analysera den kungliga närvaron gick i stöpet, då flera av mina forskarkollegor värjde sig mot att själva bli utforskade.

Frihammar har i alla fall observerat oetnologers beteenden kring evenemang som nationaldagsfirandet, kronprinsessans födelsedag, gudstjänsten i samband med riksdagens öppnande och ett kungligt kommunbesök. Han har tagit del av människors berättelser om kungliga möten och om sparade souvenirer, tagit del av jubileumsböcker, tidskriftsartiklar och mediajippon och han har sorterat människors presenter till kungens födelsedag.

I alla dessa sammanhang iscensätts kungligheten, inte minst genom andra människors beteenden och förväntningar. De kungliga laddas med kunglighet genom att vi samlas, väntar och viftar med flaggor, genom att besök och framträdanden planeras och repeteras i detalj, genom särskilda scenanvisningar, repliker och tilltal.

Ja, monarkin är till stor del ett skådespel och det präglas inte minst av de deltagandes dubbla roller. Av de kungliga förväntar vi oss på en gång kunglighet och vanlighet, mänsklighet. Vi vill se det privata skymta fram, och ändå inte. Därför blir något så självklart som att även de kungliga då och då måste gå på toaletten något problematiskt som måste döljas och planeras.

Även undersåtarna präglas av dubbla roller. Så kan en av nyckelpersonerna i det kungliga kommunbesök som Frihammar följt både professionellt sett vara stolt över ett kungabesök och privat rentav äcklas inför det. Ändå spelas den förväntade rollen – och det är inte utan att man med Vilhelm Moberg måste fråga sig vad monarki egentligen gör med människor.

Men om här finns gott om dubbeltydigheter, om raljerande ironier, överslätande skratt och kungaporträtt upphängda på dass, så finns här också en hel del av den där berömda folkliga kärleken. Eller vad det nu är. Här finns till exempel hotellstäderskan som förvarar kungens använda handduk i ett vitrinskåp och flera andra sparade kungaminnen eller reliker. Alltsammans bidrar till att ladda de kungliga med kunglighet, som i ett evigt kretslopp. Kungligheten reproduceras. Men vad det egentligen ska vara bra för? Det förtäljer inte historien.

Similar Posts:

• Prinsessa, president eller privatisering?
• Republikanismen är död – länge leve knugen?
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”
• Republikanismen är en betongkloss från Domus?
• Världens svåraste PR-uppdrag?

I dag hittar du ju en greve på en traktor. Titta på hur de ser ut. Hur hårda de är om nävarna. Då förstår du att de har gått igenom ganska hårda tider.

Det är före detta statsministern, socialdemokraten och numera godsägaren Göran Persson som beklagar de stackars grevarna i Jorden de ärvde. Och ja, det ger mig rysningar.

Det är inte så mycket Perssons lust på mark och mangårdsbyggnader som stör. Faktiskt. Den tror jag nog rätt många kan känna igen sig i. Mer stötande är det kanske att en partiledare, då när det begav sig, kunde vara så ostrategisk – men framför överskuggande allt: vad är det för världsbild hos en socialdemokratisk ledare? En hop grevar som genom århundranden av privilegier kan bruka sin egen jord, som på grund av sina förfäder besitter enorma områden och förmögenheter och till och med de senaste decennierna åtnjutit stora ekonomiska fördelar genom skattereformer, EU-bidrag och inte minst det skickligt framlobbade historiebruk som hyllar dem som kulturbärare; är det dem det är synd om i dagens samhälle? Verkligen?

Med citat som detta – och det är bara toppen på isberget – är det kanske inte så konstigt att journalisten Björn af Kleens Jorden de ärvde blivit en av vinterns stora fackbokssnackisar.

Björn af Kleen har för övrigt viss personlig erfarenhet av adeln: han får egentligen inte kalla sig af Kleen. Inte enligt Riddarhuset. Namnet har han nämligen efter sin mamma och ”namn och blod” ärvs enligt adelns principer inte efter modern. En petitess, kan man ju tycka, men mönstret går igen.

Arv är, som titelns Taube-parafras understryker, centralt i af Kleens bok. Inte minst handlar det om fideikommiss, principen att egendomen odelat går till äldste sonen eller motsvarande manlig arvinge. Det är något de flesta av oss förknippar bara med Jane Austen-romaner, men som faktiskt fortfarande lever och frodas i Sverige trots att lagen om avskaffande kom 1964 och fideikommisser naturligtvis strider mot all modern, individbaserad arvsrätt.

Jorden de ärvde är en mångsidig och påläst reportagebok. Björn af Kleen tecknar juridiska, kulturella och ekonomiska bakgrunder, låter en mängd olika röster komma till tals och bjuder på inblickar i miljöer och människoliv som man sällan stöter på. Det här är inte människor som direkt viker ut sig i vecko- och kvällspressen, men af Kleen har fått in en fot på godsen, i styrelserummen, på internatskolan, i jakttornet och till och med på en begravning. Redan innan boken kom ut blev han för övrigt också stämd av en av de medverkande adelsmännen som ville ta tillbaka sin medverkan.

Och även om författaren förhåller sig kritisk till mycket av det han beskriver är det långt ifrån någon ensidig bild han ger. Det minst smickrande är somliga av de intervjuades egna uttalanden och skrivelser. Den äldste sonen som hotfullt vill slänga ut sin 90-åriga mor, efter att faderns testamente ogiltiggjorts genom en förlängning av fideikommisset, fastnar onekligen i minnet. Känslan av skruvade Midsomer Murders är ibland överhängande – och inte utan grund: både Sverige och England hör tydligen till de undantag i Europa som aldrig haft några utjämnande jordreformer.

För om Jorden de ärvde bjuder på många högst intressanta personliga möten, så är nog ändå de strukturella förhållanden den sätter fingret på minst lika avslöjande. Boken är nämligen också en berättelse om socialdemokratins lite märkliga men fullkomligt vänskapliga förhållande till adeln och godskulturen. Det är socialdemokraterna som står för många av de förändringar som gynnat bokens adelsmän ofantligt. Det gäller förstås slopandet av arvskatten och av skatten på arbetande kapital, men också förlängandet av fideikommisser som tagit fart det senaste decenniet. Gynnandet av storgods och adlig överhet anses numera kulturhistoriskt och värt att bevara och det ekar onekligen en smula av den inte särskilt livskraftiga monarkidebatten här. När började vi egentligen tycka att sociala orättvisor är helt okej, bara de är lite snyggt historiska? När blev ”uråldrig” lika med ”bra”?

Slutligen är Jorden de ärvde nämligen en lektion i vad skickliga lobbyister kan åstadkomma med lite nedärvda resurser. På ett par decennier har välsmorda storbrukarorganisationer etablerat en ganska ahistorisk bild av vad som faktiskt är historiskt jordbrukslandskap och kultur – och så fått till de där likhetstecknen mellan överhet och kulturvärden.

Allt sammantaget gör det Björn af Kleens bok till ett belysande, provocerande och mycket läsvärt porträtt av uråldrig adelsmakt som är bara högst aktuell.

Similar Posts:

• Initierad bok om Trump
• Fostran till ledarskap?
• Jane Austen – ständigt aktuell
• Hur kunde det gå så fel?
• Det otåliga nollnolltalet

Att vara republikan är väl också, mitt i förlovningsyran, närmast otidsenligt. Ändå måste man kanske nästan objektivt sett, i ett samhälle med allas lika värde och likhet inför lagen som grundföreställningar, finna det stötande att vi har en statschef som står över lagen och som ärver sin ställning?

Den grundfrågeställningen genomsyrar för all del Åses bok, men Monarkins makt är ändå inte i första hand en debattbok. Istället försöker statsvetaren Åse kartlägga och analysera hur diskussionen kring monarkins vara eller inte vara sett ut i modern tid.

Av Monarkins makt bör man därför inte förvänta sig någon ny Därför är jag republikan (även om Moberg naturligtvis utgör en del av Åses analysunderlag). Underhållningsvärdet ligger inte hos Åse i slagfärdig retorik, men i intressanta frågeställningar och relevant analys av de paradoxer som omger monarkin i det moderna Sverige.

Om det gick att förtjäna kungens höga ställning skulle den sticka i ögonen och utmana etablerade ideal om politisk jämlikhet. En kung däremot kan betraktas som oskyldig i relation till sin höga position. Den är ingenting som han har eftersträvat för egen vinnings skull eller för sin personliga tillfredställelse. Följaktligen kan inte han personligen lastas eller ställas till svars för sina fördelar och privilegier. Det faktum att kungen på intet sätt har gjort sig förtjänt av att vara kung gör det alltså mindre problematiskt att upprätthålla hans position. Han må vara överordnad, men det är inte hans fel.

Sådana paradoxer fullkomligt kryllar det av. Monarkin har blivit en politisk ickefråga eftersom den i så stor utsträckning anses oskadliggjord. Och folklig. Det ekar av höstens debatt kring kulturelit och ”verklighetens folk” när dagens politiker unisont inte vill ta ifrån lågutbildade tanter veckotidningarnas favoritobjekt.

Ska man lite orättvist önska sig mera av Åse – det är ändå ett omfattande material av statliga utredningar, riksdagsdebatter, tidningsdebatter, jubileumsböcker och hovsajter som hon tagit sig an – så vore det just en närmare titt på dessa monarkins anspråkslösa, förmenta förkämpar. Hur ser ”svenska folkets” monarkistiska föreställningar egentligen ut? Mediabilden av dem är sannerligen inte särskilt nyanserad.

Inte minst vad gäller mediabilder tror jag Åse är något avgörande på spåren. Massmedia har länge haft ett ännu mer oproblematiskt, imponerat, överslätande och vänskapligt förhållande till kungahuset än våra politiker har. På ytan opolitisk framstår kungafamiljen som en slags sista utpost för traditioner och tryggt fasta roller. Män skjuter älg och gillar snabba bilar; kvinnor är vackra, behagfulla och moderliga. Inomäktenskapligt barnafödande och heteronormer är förstås en förutsättning. Utan dem får vi, gu’sigförbarme, konstitutionella problem.

Se där. Det blev ganska mycket en recension av monarkin det här också.

Similar Posts:

• Prinsessa, president eller privatisering?
• Republikanismen är död – länge leve knugen?
• Republikanismen är en betongkloss från Domus?
• Världens svåraste PR-uppdrag?
• När kungen måste gå på toaletten

I antologin får både motståndare och förespråkare och mer tveksamma komma till tals. De flesta förespråkare oroar sig för att monarkin inte ska kunna överleva i framtiden. Så mycket av magin hos de kungliga har försvunnit. De riskerar att folket blir missnöjt om de blir för ”vanliga”, men de riskerar även samma sak om de beter sig som om de vore väldigt mycket förmer. Det krävs en balansgång.

En återkommande fråga är den om monarkin är förenlig med en demokratisk stat. Kan en demokrati tillåta ett ämbete som ärvs? Även monarkins historia i Sverige förmedlas och hur kungaätten Bernadotte uppstod. Amelia Adamo skriver särskilt om kronprinsessan Viktoria och tror att när hon blir drottning kan det kanske bli så att kvinnobilden förändras. Från andra skribenter framförs berättelser om personliga möten och minnen av kungen, hans komplicerade uppdrag som reklampelare diskuteras och det faktum att hans popularitet har ökat och frågan vad det kan föra med sig dryftas, med mera.

Antologin gavs ut lagom till kungens 60-årsdag den 30 april i år. Men den är alltså inte det minsta en traditionell hyllningsbok utan snarare en diskussionsbok. Och som sådan tycker jag den fungerar, jag får i alla fall lust att diskutera monarkins vara eller inte vara efter att ha läst boken.

Det är helt klart tre kapitel av de femton, som är mest läsvärda: kapitlet skrivet av professorn i historia, Dick Harrison, det som skrivits av författaren och översättaren Staffan Skott och det av den norske statsvetaren, journalisten och författaren Carl-Erik Grimstad. Harrison menar att paradoxalt nog har ingen kung i svensk historia haft lika mycket makt som Carl XVI Gustaf. Grimstad i sin tur, berättar bland annat om skillnaden mellan det svenska och det norska kungahuset och varför den svenska monarkin klarar sig bättre än den norska. Skott berättar underhållande om kungens franske anfader och rekommenderar en biografi om Karl XIV Johan från 1990, Bernadotte: the crowned sergeant, skriven av den brittiske historikern Alan Palmer:

Palmers bok är utmärkt. Han kan bland mycket annat också berätta att generalen Thomas-Alexandre Davy de la Palletière Dumas berättade för sin son om en vapenbroder, den stolte, yvige, djärve, talföre, humorfrie och ibland teatraliske gascognaren Bernadotte. Och sonen blev författare och byggde på dessa berättelser en ung äventyrshjälte med samma egenskaper, gascognaren d’Artagnan – som alltså är ett porträtt av den unge Bernadotte. Sverige styrdes i över trettio år av den fjärde musketören.

Redaktör Ögrens eget kapitel bidrar med alla möjliga fakta om kungen, samt de vanligaste argumenten för och emot monarkin. Antologin är på många sätt mycket allmänbildande och en del kapitel skulle till exempel säkert passa bra som grund till diskussioner i skolan. Det som gör att jag ändå inte kan ge den ett så väldigt högt betyg är att valet av skribenter kunde varit ännu mer ambitiöst. Nu har så kallade ledande opinionsbildare valts som skribenter. Men skribenterna kunde ha varit mer olika varandra sinsemellan, särskilt vad gäller yrken. Det skulle på så sätt ha gått att göra boken mer färgstark och lockande, det är ju ett viktigt ämne. Och så frågan som uppstår, fast jag innerligt hade hoppats slippa ställa den: varför är det tio manliga skribenter och fem kvinnliga?

Similar Posts:

• Republikanismen är en betongkloss från Domus?
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”
• Prinsessa, president eller privatisering?
• Republikanismen är död – länge leve knugen?
• En kul idé skjuts i sank