Basketbollar och blodpudding är första delen i serien Blodiga tänder av serietecknaren, illustratören och författaren Daniel Thollin. Förra året kom, förutom denna, också uppföljaren Vitlök och vampyrjakt ut, och i början av sommaren kommer tredje boken, Räddningsuppdrag och råttblod.

Det handlar om nioårige Conny och hans marsvin Brutus. Den ende som direkt verkar se den snälle Conny är tyvärr mobbartypen Bullen. Mamma tycks fastklistrad vid datorskärmen – hon är it-tekniker – och det är just ett it-haveri på mammans jobb som så att säga sätter bollen i rullning. Mamma måste åka in till jobbet akut, och dumpar Conny hos en mormor han inte träffat på flera år (sen hon gav honom ”en lång vass pinne” i sjuårspresent), med stränga förmaningar om att inte hålla på med ”v-ordet” medan hon passar sitt barnbarn.

Mormor Nell har dock andra planer. Hon vill istället inviga Conny i släktens arv: de är vampyrjägare sen sjutton generationer tillbaka. Någon stor pedagog är hon däremot inte, denna ganska skräckinjagande vampyrjägartant, utan langar utan större betänkligheter dagens, förlåt, nattens fångst i knät på nioåringen i passagerarsätet – ett avhugget vampyrhuvud. Det pratar fortfarande maniskt. Conny kräks genom sidofönstret.

Den här serien – och det är en tecknad serie, likaväl som en bokserie – är klassad av förlaget som lämplig för 6-9-åringar. Nu är ju barn väldigt olika, men jag skulle nog ha sagt mellanstadiet snarare än lågstadiet. Det är trots allt en hel del blod och läskigheter. Döda djur. Avhuggna huvuden, som sagt. En lite brutal, men väldigt rolig svart humor. Snygga, blodiga bilder.
Conny må vara sitt vanliga, snälla jag, även som vampyr, men Brutus, som med vampyrismen också får förmågan att tala, visar sig vara en rätt skoningslös liten rackare:

”Jag varnade dig. Vi är vampyrer. Vi älskar blod. Vi dricker blod. Kan vi göra det nu? Snäääääälla?”

”Jag vill inte dricka blod. Blod är äckligt. En gång när Bosse i 5B skrapade knäet på gympan svimmade jag nästan. Men jag vet inte vad vi ska äta. Allt i kylskåpet ser så äckligt ut att jag mår illa.”

”Katt! Katt är gott. Mums!”

”Äh, kom igen. Vi drar till affären och försöker hitta något som går att äta.”

”En kassörska?”

Mordiska marsvin, alltså. Slutar inte att vara roligt i första taget.

Jag är glad att det redan fanns en del till när jag läst ut den här första boken, för den går ner i en munsbit. Och ger mersmak. Eller om jag borde säga blodsmak ..?

Similar Posts:

• Närvarande i någon annans terapi
• Början på någonting stort!
• Järnrörssvingande jubilar tål omläsning
• Dråpligt om döingar och skarpt om vänskap
• Envis, busig och söt kattunge

A har mobbats svårt som barn i en musikklass i den lilla staden St. Karins utanför Åbo. Senare sökte hon sig till ett konstgymnasium och vidare till universitet i Åbo men ärren från grundskolan smärtar ständigt. Av alla yrken blir lärarens hennes. Om än motvilligt och utan glädje.

Under de helvetiska åren som mobbningsoffer, av både klasskamrater och lärare, fick A en ödessyster. Med och mot sin vilja. Utstötthet är inget man vill dela. Ira är om möjligt än mera utstött, har bytt skola flera gånger, utsatts för dränkningsförsök på skoltoaletten och blev med tiden så gott som stum. Förutom att hon vid första anblicken gav ett halvdött intryck.

I mörkret när A springer på sin nattliga tur i regnet i utkanten av Åbo, blir hon påkörd av en bil. Ira, som A knappt sett (bara hört henne berätta om dränkningsförsöket på en föreläsning i pedagogik) sen högstadietiden, är den bakom ratten. Skadan och chocken gör att A inte vågar ge sig till känna i mörkret. Men väl hemma i sitt eget kaos börjar hon leta efter Ira på nätet. Ira, som numera är författare och har gett ut flera romaner, är omöjlig att hitta uppgifter om. A skyndar följande dag till biblioteket och läser om deras gemensamma skoltid och episoder som hon själv utsatts för. Ira har helt kallt snott A:s värsta förödmjukelser.

Jakten på den försvunna Ira blir intensiv och med lögner och förslagenhet står A efter en halv dag bakom Iras lägenhetsdörr. Ira öppnar genast, som om hon bara väntat. Deras ”reunion” blir en ”danse makabre”; Ira tvingar A att höra en låt från skoltiden och ur den tidigare stumma Ira rinner en ständig ström av ord. Ira släpper inte greppet och taktfast (vad annat?) för hon runt den utmattade A i sin dammiga, nersläckta lägenhet i en dans till en låt som hon mässar orden till … med drag av över- och underkastelse, av sexuell invit och våldtäkt. Timmarna går i ett töcken av minnen, gråt och utbrott. Gränsen för död är hårfin. Det är otäckt.

Kanske blir det ändå en sorts försoning. I alla fall har A en äldre lärarkollega som klippa. Med ett stort hjärta i sin gubbiga, nikotinluktande kroppshydda. Och Ira, kan det bli en sorts vänskap? De har viktiga saker framför sig …

Men frågan är om barndomens och tonårens mobbningshelveten någonsin kan försonas, rehabiliteras? Författaren Rauma, som skriver självupplevt, visar att vuxenlivet ger avstånd men också ett liv med fruktlösa terapier, ångestdämpande medicinering, missbruk och självskadebeteenden, ensamhet, sämre val, sämre kroppslig hälsa och ofta förtida död. Hon är noga med att lägga skulden utanför individen, det är inte det enskilda barnets fel utan ett systemfel byggt på konkurrens och självhävdelse. Själv har hon uttalat att det var som att ”stiga ner i helvetet” under skrivprocessen. Det enda positiva var att ha orkat få boken skriven.

Meningarna är långa och svindlande och kapitlen likaså. Innehållet serveras kompakt på över fyrahundra tätt skrivna sidor och kräver mycket av läsarens koncentration på grund av alla utvikningar och fördjupningar. Det är mörkt både mentalt och miljömässigt. A lider av magkatarr, hennes knä blöder, hennes lägenhet vattenskadas. A är ofta totalt genomvåt och kall. Intrigen vindlar fram som en roadmovie på en skraltig cykel gata upp och gata ner i ett ödsligt Åbo där regnet öser ner. Samtidigt är texten rasande skickligt skriven. Särskilt om man ens litet känner till Åbo får man en föreläsning som heter duga om Aura å, istidens lämningar, de första kyrkorna, biskop Tomas, Finlands första tivoli, tiden som huvudstad, tsar Alexander I, hertig Karl Johan, Åbo brand, Portan och Paavo Nurmi samt tidiga textilfabriker, domkyrkan, 1900-talets rivningshysterin, kända krogar och torg och så vidare, så vidare. Litteraturvetaren Janina Orlov har skickligt översatt från finska med sina gedigna kunskaper om Åbo, Åbobo som hon varit.

Längst bak i boken finns flera sidor med källhänvisningar till facklitteratur, poesi, skönlitteratur och musik. Omslaget är en mörk version av verket ”Blir du lönsam, lille vän?” och på insidan finns det i original. Läsningen stimulerar, lär och överraskar i A:s sköra men mycket intelligenta sällskap.

Förstörelse är ett verk värt Finlandiapriset. Nyskapande, originellt och framför allt viktigt. En långa radda obehagliga sanningar som helst glöms bort. Vi har alla upplevt mobbning; som åskådare, medlöpare, offer eller lärare?

Boken är grym. Om skolliv i Finland på slutet av 1990-talet när Pisa-resultaten inom några år skulle toppa och skolexperter från hela världen skulle komma resande för att studera den finländska skolan. Även idag rankas Finland som landet med världens bästa utbildningssystem. Raumas generation av nu unga vuxna borde få leva goda välutbildade och harmoniska liv i ett Finland utsett av FN, för sjunde året i rad, till världens lyckligaste land. Vilken paradox …

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• ”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke”
• Existens är i presens
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Var tog alla tjejer vägen?

Miira kommer från ett arbetarhem och jag anar en ganska stökig bakgrund. Idag är hon 33 år, lärarastudent och mamma till Nova som går sista året i grundskolan. Miira kämpar för att klara studierna och vara en bra mamma. För att få ekonomin att gå ihop jobbar hon extra på Hemköp.

Eija Hetekivi Olsson har ett minst sagt eget språk och det tog ett tag innan jag kom in i det. Hon gör egna ord, som jag först snubblar över, men sedan tycker är målande på ett alldeles eget vis. Det är lätt att förstå skillnaden på ett ”sköngarv” och när någon ”ögonler”, till exempel. Vi känner alla till lukten av en ”pubertetsgympasal” och de flesta av oss har nog tagit ett par ”barfotavalssteg” någon gång.

Miira tror på att förändra världen från grunden med avstamp i skolan och har storstilade planer för sin framtid som gymnasielärare. Hon kommer inte alltid överens med föreläsarna på universitetet, tycker inte att hon lär sig rätt saker och kämpar sin egen kamp också i mötet med kollegor och elever när hon är ute på praktik. På det stora hela tycker jag att det verkar gå bra för henne, även om hon ibland riskerar att drunkna i sina egna ambitioner. Jag tror att hon kommer att bli en lärare som eleverna älskar men som kollegorna har svårt för, eftersom hon inte är mycket för att kompromissa sig fram i livet.

När Miira får klart för sig att dottern Nova är mobbad i skolan och när det dessutom visar sig att det inte finns någon hjälp att hämta hos lärare och rektor, gör Miira allt som står i hennes makt för att mobbningen ska upphöra och för att dottern ska må bättre. Det är smärtsamt att läsa om hur dåligt Nova mår, hur svårt det är för Miira att komma nära och få tillåtelse att hjälpa. Miira kastas mellan hopp och förtvivlan när det gäller Novas mående, på tonåringars vis stänger Nova ut sin mamma och vill inte att hon lägger sig i.

Eija Hetekivi Olsson ställer frågor, men ger oss inga svar. Vi måste själva fundera på hur man stoppar mobbning och på om skolan tar sitt ansvar och skyddar eleverna mot kränkande behandling. Hur kan föräldrar upptäcka om deras barn blir mobbade? Och hur hantarer man skulden över att inte ha sett eller förstått?

Den som vill veta hur det kan gå till på en högstadieskola i ett miljonprogramsområde i Sverige i dag, ska absolut läsa den här boken.Tyvärr förmedlar boken knappast ens ett begränsat hopp och jag tyckte att jag blev lämnad mitt i handlingen. Jag hade velat ha ett par kapitel till och helt ärligt så hade jag helst velat att allt ska reda upp sig på slutet. Men det är inte feelgood som Eija Hetekivi Olsson ägnar sig åt. Hon skildrar den verklighet som hon ser. Och den kan vi, om vi är modiga, ta del av i De unga vi dödar.

Similar Posts:

• Bildningsväg genom betongen
• En trimmad tändare mot betongen
• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Fredag på bokmässan

Daniel är en liten skrutt som aldrig riktigt passar in. Han är en sån där unge som mobbare gillar att hata, en sån där som är tillräckligt skev för att vara rolig att slå men samtidigt normal nog att vuxna inte ska se något behov av aktivt beskydd. Han blir slagen från femårsåldern tills han slutar grundskolan, alltid tillsammans med glåpord och förnedring. Vuxenvärlden ser och ser samtidigt inte. Det är ju nittiotal med boxningshandskar på väggen, rökning under köksfläkten och bögjävel som den värsta förolämpningen på skolgården. En pojke ska slå tillbaka, en pojke som gråter för att en klasskompis puttar honom är det något fel på, en pojke ska lyfta tungt och hata att rita.

Faktum är att boken fungerar bäst som samtidsspaning; möblemang, mode, språk och inredning är alla så nittiotal att sidorna luktar “Det kommer mera” och halvpaket med cigg. Jag ville älska den här boken. Jag ville kunna läsa den flera gånger och vila i bilderna, människornas ansikten.

När jag fick den här boken med posten kastade sig min åttaåring över den och läste den medan jag övervägde om det var oansvarigt av mig att låta honom göra det. Han berättade att på hans skolgård kallar barnen det att John Cena någon, när man slår eller spöar någon. John Cena som verb. Han sade, “Det här barnet, alla är så elaka mot honom. De John Cenar hans tankar.” Det stämmer. Thollins tankar är John Cenade så in i bängen att han fortfarande är bruten. Han skriver på sista sidan att mobbningen alltid kommer att leva kvar hos honom, och det märks. Thollin inte bara minns, han återupplever sina trauman när han ritar dem. Det är en styrka i Thollins samtidsskildring, men det tar från verkets narrativ som konstverk.

Jag hade önskat mer fokus på Daniels relation till sina föräldrar, till sin bror, berättelser om och ur livet där mobbingen är en del som påverkar snarare än en bok med bilder av den mobbing han fått utstå. Boken blir personlig som en terapisession där bitterhet och sorg över det lilla barnets hopplöshet lyser igenom i den vuxne mannens bilder. Det är en bok som jag tror var terapeutisk för författaren, men jag som läsare distanseras mer än jag dras in av dessa bilder. När jag läser är jag ständigt medveten om att jag lyssnar på en mans trauman snarare än att jag tar del av ett konstverk som står på egna ben, jag görs till terapeut snarare än läsare och det distanserar mig från att njuta av verket.

Similar Posts:

• Marsvinsvampyrer och slayer-mormödrar
• Enkelt och svårt
• En modern besvikelse
• Att upptäcka att man är förälder
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Dikten ”Gorge Waterway” innehåller ett citat från obduktionen som hävdar att dödsorsaken var drunkning, men känslan som dikten pekar ut är att det konstaterandet inte säger någonting alls om orsaken till att Reena Virk misshandlades till döds. Kanske var det vatten som hindrade hennes lungor att ta in syre till kroppen, men det säger ingenting om varför eller hur Reena Virk upphörde att leva.

Just genom att utgå från faktamaterial från polisutredning och rättegångar lyfter Peerbaye fram faktans begränsning när det gäller att uppnå och förmedla någon slags ”sanning” eller ”verklighet”. I stället är det poetens känselspröt som behövs för att vaska sig fram till vad som hände där, vid vattendraget Gorge Waterway, och som ledde till en unga flickas grymma död.

Peerbaye undersöker både platsen för brottet och centrala ord för fallet. ”Gorge” betyder klyfta, ravin – men också strupe, och att sluka. I dikten prövas ordens olika betydelser samtidigt som detaljer i miljön lyfts fram: ”sand och grus, krossade snäckor” samt ”små stenar som plockats från hennes hals.”

Peerbayes arbetsmetod att utgå från rättsmaskineriets dokumentation, kombinerat med detaljer från platsen som förankrar dikten i naturen, låter läsaren komma nära det obegripliga.

Similar Posts:

• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Spretigt och ängsligt i Lunds senaste samling
• Skärvor från olika platser
• MunkCohen som inte längre är munk talar ur sin munkkåpa
• Eldfåglar utan överraskningar

Berättelsens första sida är en presentation som vid första anblicken kan tyckas fokusera på mat och Johannes relation till mat. Sidans fyra hörn består av textrutor som talar om att han älskar mat, att det är hans största glädjeämne i livet samt att han aldrig ifrågasatt ifall hans relation till mat är bra.

Allt det där klingar skevt – på ett bra sätt. Mellan textrutorna är närbilder på Johannes ätande mun. Ett sådant fullständigt fokus på mat har såklart inget med varken ”kärlek” eller ”glädje” att göra, utan snarare med ”besatthet” och kanske ”förträngning”.

Nyckeln till skevheten finns såklart i mitten av förstasidan – centrerad i en ram av påståenden om Johannes fantastiska känslor kring maten och närbilderna på den ätande munnen. Mittenrutan är helt tom – en blind fläck.

Det är väl sökandet efter vad som finns där, eller vad som ligger bakom den blinda fläcken, eller vad den skulle kunna fyllas med, som resten av boken ägnar sig åt.

På den följande sidan börjar perspektivet zooma ut och vi får gradvis se mer av Johannes och hans omgivning samt mer tankar om mat och känslorna kring ätande. Sedan får vi följa Johannes i återblickar till en uppväxt med mobbning och rasism, utan vänner, och hur det sedan börjar förändras när han flyttar från den lilla orten. Trots nyfunna kompisar och intressen fortsätter han att kämpa med andra former av ensamhet, med en komplicerad relation till alkohol samt biverkningarna av medicinering.

Hela boken är i svartvitt och blandar kortare scener med interaktioner med vänner, misslyckade relationer, besök på vårdcentralen samt Johannes när han är själv i sin lägenhet. Berättandet följer inte alltid en strikt tidslinje utan ibland kommer sekvenser med rader av samlarfigurer eller matrelaterade logotyper.

Det är framför allt i bildspråket som bokens styrka ligger. Bilderna kan verka enkla, vilket är ett genialiskt sätt att gestalta relationen både till mat och till andra människor. Sådant där som kan verka enkelt, sådant som vi har lärt oss att tro att det borde vara enkelt, men som ändå är så svårt. Det skenbart enkla, men som i verkligheten är svårt.

Similar Posts:

• Närvarande i någon annans terapi
• En oväntad vänskap
• Intressant men väl hastigt och ytligt
• Klassisk skräck i samtida format
• Är sex en mänsklig rättighet?