Suzie är Eves person, och Eve är Suzies. De ingår i en kvartett tillsammans med Justin och Ed, och har varit vänner sedan tonårstiden. Men hur nära de än står varandra alla fyra så är det Susan och Eve som står varandra närmast. De har hunnit bli strax över 30, och i olika grad funnit sig tillrätta i tillvaron, och lever sina liv – till viss del parallellt med varandra, men hela tiden tillsammans. Sen dör Suzie. Det är knappt en spoiler, för även om det händer på sidan 78 så är det efter hennes död som handlingen börjar komma igång. Sanningen kommer om natten är berättelsen om Eve och Suzies relation, för den tar inte slut när Suzie dör. Så är det när man är någons person. Eve blir den som identifierar kroppen, ringer Suzies bror som har flyttat utomlands, den som planerar begravningen, och den som rensar ur dödsboet. Och i en låda under Suzies säng, när hon bara kastar en snabb blick i en bunt med brev som hon absolut inte tänker läsa, blir det uppenbart att Suzie hade hemligheter för henne. Och det är så förtvivlat svårt att reda ut sårade känslor och svikna förtroenden från varsin sida om graven.

De där första 78 sidorna innan Suzies död är en ambitiös upptakt, som ger en förståelse för Eve och hennes roll i kompisgänget. Med samma träffsäkra formuleringar som i sina andra böcker målar McFarlane upp Eves stillsamma men något stagnerade tillvaro. Jobbet som klickbetesrubrikskrivare (årets nyord?) med en chef som ”inte kan skilja på ’klumpig och stötande’”, men som Eve ändå kommer bra överens med ”tack vare [sitt] pragmatiska beslut att aldrig ta illa upp”. Boendet tillsammans med katten ”Roger Piecrust”, som heter så trots att det ”låter som en komiker som avslöjades som pedofil på sjuttiotalet”. Pubquizzen som de alltid tävlar i, men aldrig vinner.

Eve lever med en illa dold olycklig kärlek till Ed, som dessvärre är förlovad med Hester, som visserligen är snygg och lyckad men har ”ett stort ekande tomrum där hennes sympatiska sida borde vara”. Eve, Suzie och Justin häcklar henne ohämmat bakom hennes rygg, men Eve är i alla fall inte sämre än att hon har dåligt samvete över det. ”Justin och Suzie är den sortens människor som inte håller på med skuldkänslor. De har liksom inte tid. Jag dricker skuld som smoothie till frukost”.

Det tunga ämnet till trots är Sanningen kommer om natten påtagligt underhållande. Dels på grund av de där smarta små scenerna och uttrycken, dels på grund av klassiska chick-lit element som katastrofala försök till one night stands. Som den unga snygga bartender som Eve raggar upp för att trösta sig efter Ed och Hesters förlovning. Det visar sig i avklädningsskedet att han ”inte håller på med hår” och således inte kan ha sex med Eve eftersom hon inte har vaxat bort könshåret.

”Det är inget personligt, okej? Smaken är som baken. Du gör din grej.”
”Men alltså, sex är sex. Skulle du inte kunna bita ihop och jobba på bara?” undrar jag nyfiket. ”Var har du kämparglöden? Tänk om alla hade haft den attityden under blitzen.”
/…/
”Har du hår?” frågar jag.
Zack skakar på huvudet. Hårbandet börjar lossna från hårknuten och han sätter upp den igen.
”Nej du, allt är väck. Rent som en porslinstallrik. Rövhålet också.”
Han ser stolt ut som om det här är en stor personlig prestation. Som om han skulle kunna skriva anus utan morrhår som svar på ”Vad gör dig rätt för den här rollen?” på ett cv.

När jag plockade upp Sanningen kommer om natten för att skriva den här recensionen hade det gått ett par månader sedan jag läste den, och jag tänkte att det nog skulle bli en ganska ljum recension. Jag kom knappt ihåg något av handlingen, så hur bra kan den ha varit egentligen? Men när jag bläddrat och småskrattat och kommit ihåg en stund så tänker jag att den här boken nog är ganska precis vad jag skulle vänta mig av den åttonde boken från en internationellt väletablerad författare, som är känd för att skriva feelgoodromaner med kvinnor som huvudsaklig målgrupp. Den är smart, snyggt berättad, och följer ungefär den mall som jag känner igen från liknande böcker. Den är underhållande, och har för all del sina stråk av svärta, men har ändå något lite glättigt över sig. Det är en bra bok, men det kan hända att ni inte minns så mycket av den ett par månader senare. Då är det ju å andra sidan fullt möjligt att läsa om den.

Similar Posts:

• Humoristiskt och sorgligt om att fastna och att komma vidare
• Is it too late for love?
• Livet, relationerna och döden
• Feel-good-roman i hospicemiljö
• Lättläst om tröstlös situation

Eve kom aldrig över Ed, som istället valde den snorkiga Hester (som i sin tur inte gillar någon av dem), och försöker nöja sig med att vara Eds vän, ett tröstpris som skaver och aldrig gör henne lycklig. Hon undviker meningsfulla förhållanden med andra män, och lever för ögonblicken när hon ser Ed bli svartsjuk på någon av dejterna hon berättar om, eftersom den lilla smulan av bekräftelse på att han känner likadant ger näring åt drömmen om att han kanske en gång kommer lämna Hester för henne.

De fyra är något fast i sina roller, men trivs på det stora hela med sina liv och varandra, och kan definitivt inte tänka sig att ändra på något. Men förändringen kommer ändå, som den alltid gör, oavsett om den är inbjuden eller inte.

Livet går i kras efter ännu en förlorad triviatävling, där Hester överraskar dem med att fria till Ed (som till Eves förtvivlan säger ja), och Susie blir överkörd på vägen hem från puben. Plötsligt står Eve utan sin fasta punkt i tillvaron, och måste lära sig navigera ett liv utan Susie. Susies död sätter igång oväntade händelseförlopp, utöver sorgen de alla måste lära sig att leva med. Hemligheter kommer upp till ytan, och Eve finner sig behöva omvärdera både sina vänner, deras inbördes relationer, och människor de avskrivit för länge sedan.

Just last night berör visserligen tunga ämnen som sorg och trasiga familjer, men trots svärtan i berättelsen är McFarlane lika kvick och humoristisk som alltid. Hon hanterar sina karaktärers trauman och förluster kärleksfullt, och även om deras sorg stundtals är förlamande, så tillåts de också att skämta om det svåra i situationen. Jag lyssnade på ljudboken på mina dagliga promenader i Stockholmsvårvädret, och dialogen är så vass att jag ofta skrattar rakt ut, till främmande människors stora förvirring. Just last night hade också kunnat falla ner i att bli glättig och endast använda tyngden i sina huvudpersoners trauma för att ge dem djup, men istället tillåts de att vara fullvärdiga personer som ibland skämtar om eländet och ibland inte står ut.

Det är en bok full av tunga känslor. Den är också hysteriskt rolig och rapp på ett sätt som borde vara omöjligt utan att förminska allvaret, men det är en konst McFarlane alltid bemästrat. För varje ny bok Mhairi McFarlane släpper undrar jag om den inte är hennes bästa, och nästan alltid är svaret jo, den är ännu bättre än de tidigare. Just last night är inget undantag.

Similar Posts:

• Oväntat underhållande om sorg och svek
• Is it too late for love?
• Livet, relationerna och döden
• Hypnoterapeuten, lantmätaren, och den galna kvinnan
• Feel-good-roman i hospicemiljö

Som tur är får hon snabbt jobb på en nyöppnad bar där hon känner att hennes talanger kommer till användning. Det höga tempot som ibland möjligen övergår i lite kaos är inget som stör henne utan hon njuter av stämningen och trivs bra med den skojfriska ägaren. Tills hon träffar ägare nummer två och inser att det är hennes stora kärlek Lucas från gymnasiet. Värst av allt: han verkar inte komma ihåg henne över huvud taget.

Det kommer aldrig vara över för mig är Mhairi McFarlanes femte roman och det går inte att motsäga att hon förstår sig på den romantiska komedin. Huvudpersonen Georgina är tydligt upplagd med sitt kaotiska liv och sina lite halvfärdiga drömmar för att läsaren ska kunna identifiera sig med henne. Ibland går det bra, ibland känns det lite forcerat. Den övriga rollbesättningen känns hyfsat standardmässig: sköna vänner, en oförstående syster, en rutten pojkvän, mammas nya översittare till man och så den gamla flamman från skolan. Karaktärerna i sig är trevliga men det är lite väl övertydligt vilken roll de ska spela vilket gör att interaktionerna dem emellan känns lite tillrättalagda. De säger liksom bara det de förväntas säga för att Georgina ska kunna gå vidare till nästa steg.

Vad gäller huvudkomponenterna i en romantisk komedi tycker jag att komedin är något starkare än romantiken. McFarlane har ett ironiskt språk som tilltalar mig och strösslar dessutom in nördiga popkultur-referenser lite då och då vilket är ett enkelt sätt att vinna över mig. De roligaste bitarna är utan tvekan när McFarlane låter Georgina delta i en open mic och får berätta om sina tragikomiska jobbupplevelser; där lyfter det och jag får känslan av att läsa ett ståuppkomikers manus. Romansen lämnar dock enligt mig lite att önska. Jag gillar att få lära känna båda parter i ett blivande par och eftersom upplägget här snarare är att Georgina går runt och är orolig över vad Lucas tycker om henne än att de lär känna varandra blir jag inte så överväldigad av känslor. Tyvärr.

Sen tycker jag att McFarlane begår samma misstag som Jojo Moyes i Livet efter dig, nämligen att använda en kvinnliga karaktärens trauma från tidigare för att göra en twist eller driva handlingen. Jag tycker alltid att det känns lite billigt och speciellt efter #metoo blir det som att fiska efter pluspoäng.

Trots allt detta ska det sägas att Det kommer aldrig vara över för mig är en kul bok med igenkänningsfaktor och en huvudkaraktär att heja på. Vill du ha lite enkel sommarläsning kan det här vara helt rätt.

Similar Posts:

• Humoristiskt och sorgligt om att fastna och att komma vidare
• Oväntat underhållande om sorg och svek
• En anglofils sommardröm
• Förfärligt, förtjusande, fnissigt och förutsägbart
• Förtjusande romantiskt med stråk av osämja och hemligheter