Och att jag gör den här utvikningen redan här är kanske inte ett gott tecken för den här recensionen, men faktum är att jag har svårt att hitta speciellt mycket att säga om boken som sådan, förutom att om ni gillade Båten finns en god chans att ni gillar detta också. Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en novellsamling som utgår från frågan vad det innebär att vara jude – historiskt sett en sådan outsiderroll, som bara börjat bli allmänt accepterad under det senaste halvseklet – i olika delar av dagens samhälle, både i USA och i Israel, med avstamp i just de mer uppenbara beröringspunkterna: utrotningen, ockupationen, krigen, bosättningarna, nationen, religionen, böckerna, minnena. Allt i lite lagoma bitar, där varenda novell har ett eget tema, ett eget dilemma. Och som är lite lagom genomtänkt och lite lagom kritiskt och lite lagom humoristiskt, med anspelningar på klichéer och hemskheter vi redan är bekanta med och … En kul lek: Ta och läs andra svenska recensioner av den här boken och räkna antalet jämförelser med Woody Allen, som vore han början och slutet på judisk humor. Om det är den leken vi ska leka så finns det ju en oerhört rik modern judisk litterär tradition där många grävt både djupare och roligare än Englander; från Kafka och Blecher till nykomlingar som Joshua Cohen eller Shalom Auslander (vars härligt respektlösa novellsamling Beware of God rekommenderas som komplement till den här). Vinkeln är inte direkt obskyr. Innebär det att nya författare inte längre gör sig besvär, att allt är sagt? Självfallet inte, speciellt i en fråga som är så levande. Men om man går på väl upptrampade stigar bör man kanske vara mer medveten om att man gör det än Englanders noveller ofta verkar vara.

Lite för många av novellerna känns nämligen mer som skrivövningar på ett givet ämne, än som berättelser – en sorts moderna fabler med en tydlig metafor i förgrunden och en redan underförstådd essäframställd frågeställning för läsaren i slutet. Jag älskar litteratur som vågar ställa frågor, men det måste liksom finnas något annat där än en problemformulering, och ofta känns det som om Englander är för upptagen med att försöka göra en poäng. En bosättare på arabisk mark hävdar att om Torahn ger henne rätt att bo där gäller alla andra lagar i den också, inklusive slavhandel; en man med sexuella hämningar ser sin rabbi framför sig när han går på stripshow; en föreståndare på en pensionärsort får veta att en av hans gäster kanske är gammal Auschwitzvakt; judiska barn i USA mobbas av sina större klasskamrater och försöker slå tillbaka … Alla är potentiellt intressanta historier, men byggs av karaktärer i en värld som saknar djup, där språket faller platt, humorn blir krystad, och sensmoralen lite för ofta blir till: ”Jaha, visste vi inte redan det?”

Englander ska ändå ha beröm för att han vill visa på komplexiteter, och när de väl fungerar finner han något. Allra bäst i titelnovellen, en riktigt bra pastisch på Raymond Carver; två par, ena paret sekulära Floridabor och det andra ortodoxa israeler, som återses efter 20 år och diskuterar igenom sina olika liv, hjälpta av att amerikanernas son har ett riktigt bra lager marijuana. Efter frågor om sina inställningar till judendomen (”Hur kan ni ha tio barn?”, ”Vad var vitsen med att överleva förintelsen om vi sedan ska låta vår kultur försvinna frivilligt?”) kommer de in på en gammal barndomslek: Anne Frank-leken – tänk tanken att du var kristen och Gestapo kom och samlade ihop judar; skulle du gömma mig? Plötsligt måste man se inte bara till sin egen identitet utan till andras uppfattning om den också, och sin egen uppfattning om andras uppfattning om … Novellen slutar på ett smått chockat ”Men vänta nu här …”, precis i ögonblicket där mattan rycks undan under fötterna, och jag önskar bara att fler av berättelserna hade vågat göra det.

Man ska naturligtvis inte kräva att varenda bok för litteraturen framåt, och som sagt, om ni gillade Båten och inte kräver att varenda Woody Allen-film ska vara Annie Hall så … Men hur jag än vänder mig är Vad vi pratar om… helt enkelt varken underhållande nog eller genomtänkt nog att vara boken den vill vara.

Similar Posts:

• Det slutar inte med apartheid
• Representant för mänskligheten
• Anna L läser Nam Le och blir förälskad…
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen. Del 1
• I Mittemellans Rike

I en rumänsk stad under tidigt 1900-tal utspelar sig episoder ur huvudpersonens barndom. Miljöerna och tingen han upplever är i sig inte märkvärdiga. Han besöker några bekantas bostad, en marknadsplats, privata och offentliga miljöer i allmänhet. Saken är hur han upplever dem, och med vilken styrka. Han får syn på en ring:

Fåglarnas, djurens och blommornas enastående maskeradutstyrslar, som alla är ämnade att spela en sexuell roll, paradisfågelns stiliserade, ultramoderna stjärt, påfågelns oxiderade fjädrar, petunians hysteriskt finådrade kronblad, apornas osannolikt blå pungar – allt detta är bara bleka ansatser till sexuell utsmyckning bredvid den svindlande zigenarringen. Den var ett storartat bleckföremål, utsökt, grotesk och ful. Framför allt ful: den attackerade kärleken i dess mörkaste regioner, i fundamentet. Den var ett sannskyldigt sexuellt skrik.

Barnets oavtrubbade blick på världen sammanvävs med en neurotikers följdriktiga impulsivitet till en katalog av känslofyrverkerier och gungande existentiella orosmoment. Allt med förbluffande språklig slagkraft. En leråkers varma, degiga sörja, väta och råa lukt är så inbjudande att berättarjaget kliver ut i den och upplever sig vara ett med den. Han har spirat ur den och måste hänge sig. Som högsta önskan drömmer han om ett brinnande vaxkabinett, att få se hur figurerna smälter och de vackra gula benen långsamt förvrids. Sammansatta fantasier som att ”i denna atmosfär fylld av blodluft och berusande doft spelar en blek ung man just de sista ackorden i en förtvivlad melodi på orgel” berör honom det yttersta.

Han kallar dem anfallen, dessa omvälvande, knappt uthärdliga upplevelser. Som om han levde i ett ständigt lotteri av plötsliga reaktioner på omgivningen. Ena stunden laddar han sig med melankoli genom att stryka en rasp över kinden – ”till ingen nytta… det fanns ingenting att förstå” – andra stunden blir upptäckten av ett dammigt utrymme under en teaterscen hans livs mening.

Ändå handlar det inte om vansinne. Blechers framställning visar hur lager av upplevelser ryms i tingen just utan egentlig galenskap. Aliide, Aliide kunde här vara en rimlig svensk erinran om intryckens ohejdbarhet. Även Ögats historia är mer lik än till exempel något av Kafka; det extatiska sökandet överordnar sig helt bristen på sammanhang och begriplighet.

Det rör sig alltså om en ung mans intryck av omvärlden – festligare än så låter det inte. Som Herta Müller skriver i (det annars ganska torftiga) efterordet lever huvudpersonen med tingen så som man bara kan leva med människor. Genom detta frammanas en egendomlig slags erotik, ett opålitligt spänningsfält i vilken all omgivning börjar blixtra av personlighetsdrag.

Müller pekar också på hur antisemitiska strömningar i Rumänien, både dåtida och nutida, stått i vägen för Blechers rättmätiga genomslag i litteraturen. Över detta kan bara sorg konstateras, tillsammans med jublet över äntligen en svensk utgåva.

Similar Posts:

• En förtryckets poetik
• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor
• Diktaturens sönderslagna poesi
• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Bra beståndsdelar ger inte alltid en bra helhet