Då slår plötsligt nyinflyttade, kaxiga Silja ned som en bomb. Med sitt sätt att strunta fullkomligt i hierarkier och sociala koder gör hon dem bara alltför synliga. Silja hänger med Sven, klassens coolaste kille, ena dagen och sätter sig bredvid osynliggjorda Line den andra. Hon vågar sätta sig upp mot klassens självskrivna drottning, Emelie, och snart kan vad som helst hända.

Vendela vet inte vad hon ska tro. Nyss var allting så självklart. Hon umgås med bästisen Tove, som precis blivit tillsammans med Loke, och själv ska hon bli tillsammans med Lokes bäste kompis Nils, om han bara får ändan ur vagnen, vill säga. Så kan de umgås jämt, och slippa välja mellan pojkvän och bästis. Med Silja med i leken blir också det förhandlingsbart, och Vendela måste försöka klura ut vad hon vill egentligen.

Katarina von Bredow har blick för ungdomars sociala sammanhang som få andra. Hennes känsla för maktspelet i ett klassrum är så träffsäker att man nästan mår illa ibland. Siljas beteende sätter fingret på också de vanliga, ”schyssta” elevernas beröringsskräck med dem som är längst ned på statusskalan. Längst upp finns å andra sidan både isdrottningen Emelie, som bevakar sitt inflytande stenhårt och inte sällan genom ombud, och Sven, som är så cool att han kan kosta på sig att göra lite som han vill och vara ganska hygglig.

Det är ett spel som alla deltar i, om än knappast på samma villkor. Men ingen har makt som inte också tilldelas den av andra. Man kommer inte ostraffat undan med att ifrågasätta Emelie och hennes hov, men en drottning som ingen längre fruktar, och behandlar som en drottning, upphör faktiskt att vara en drottning. (Det slår mig nu att jag läst just det i etnologen Mattias Frihammars avhandling om kunglighet häromåret.) Tänk, om man haft den här romanen i händerna när man var tonåring själv.

Kaxiga Silja – om tankarna går till Saga i Christina Herrströms Tusen gånger starkare är du knappast ensam; jag har faktiskt inte läst en recension som inte gjort just den kopplingen, men båda är riktigt bra romaner i sin egen rätt – är knappast oproblematisk, men en fröjd att läsa. Såhär reagerar hon till exempel sin första dag i skolan, när läraren tvingar en av eleverna att läsa högt från den lapp som de blivit påkomna med att skicka mellan sig:

Madde skruvar på sig, men vet att det inte är någon idé att neka.
- ”Hon har ingen behå, va?” läser hon snabbt.
Några flinar och Britt rynkar ögonbrynen. Men snett bakom henne reser sig Silja upp från stolen.
- Men vad fan, säger hon, är det det första ni undrar när ni träffar en ny människa?
Sedan knyter hon raskt upp knuten som håller ihop skjortan och drar isär den. Hon har mycket riktigt ingen behå under. Däremot två fylliga, runda bröst med väl markerade vårtor.
Somliga ser mer nakna ut än andra när de klär av sig. Silja hör till dem. Kanske beror det delvis på att brösten är så bleka jämfört med resten av kroppen. En extremt icke-närvarande bikiniöverdel avtecknar sig tydligt. Efter den första häpna sekunden utbryter visslingar och jubel. Silja knyter en ny knut och sätter sig ner.
- Ekvationerna, påminner hon vänligt Britt som knappt hunnit reagera. Jag fattar i princip ingenting, så kör hårt!

Som karaktärstecknare stannar von Bredow dock inte vid en imponerande inblick i tonåringarnas värld – hon skriver även sympatiska vuxna med visst djup trots det begränsade utrymmet. I Flyga högt hinner hon på något nästan magiskt sätt med Vendelas familj, sorgen efter en död lillebror och vad det gör med kvarlevande familjemedlemmar också.

En bra ungdomsroman är helt enkelt en bra roman – och det är det här otvivelaktigt – men det finns saker som kanske inte riktigt funkar utanför målgruppen. Precis som Fannys förhållande med en lärare i Räcker det om jag älskar dig? ger mig som vuxen lite ont i magen, blir jag aldrig riktigt övertygad om Svens förträfflighet. Känner mig en smula som Agnes snälla men lite världsfrånvända pappa i Fucking Åmål och tänker i mitt stilla sinne att de som är coolast i klassen i högstadiet sällan blir de mest intressanta vuxna.

Fast som Agnes mycket riktigt svarar: ”Alltså, tyvärr, men jag är hellre glad nu än om tjugofem år.”

Similar Posts:

• ”Vi är den nya kvinnan!”
• Vadå ta plats?
• Gravvnojja 1973
• Socialrealism is the shit!
• 1 + 1 = 3? 2?

Kunglighet ligger i betraktarens öga. Det är i alla fall etnologen Mattias Frihammars poäng i hans nyutkomna avhandling Ur svenska hjärtans djup. Reproduktion av samtida monarki. Där undersöker Frihammar hur människor förhåller sig till just kunglighet och hur kungligheten faktiskt upprätthålls genom att människor förhåller sig på särskilda sätt till den.

Etnologer har länge framstått för mig som ett alldeles eget släkte. De pysslar runt med de mest skojiga ämnen som någon sorts extrem-humanister, om man nu kan tänka sig något sådant. Ständigt närvarande i sina egna texter, ständigt öppna med sina egna utgångspunkter och funderingar. (Så nej, Frihammar tycker personligen inte att landets högsta ämbete bör gå i arv.) Det är ärligt, lättillgängligt och trevligt på gränsen till suspekt. Ibland är det också ren underhållning, som i följande lilla anekdot ur inledningen:

Mitt fält kom oväntat nära då prinsessan Madeleine började läsa etnologi vid det universitet där jag är verksam. Min ambition att fältarbeta på hemmaplan på institutionen och analysera den kungliga närvaron gick i stöpet, då flera av mina forskarkollegor värjde sig mot att själva bli utforskade.

Frihammar har i alla fall observerat oetnologers beteenden kring evenemang som nationaldagsfirandet, kronprinsessans födelsedag, gudstjänsten i samband med riksdagens öppnande och ett kungligt kommunbesök. Han har tagit del av människors berättelser om kungliga möten och om sparade souvenirer, tagit del av jubileumsböcker, tidskriftsartiklar och mediajippon och han har sorterat människors presenter till kungens födelsedag.

I alla dessa sammanhang iscensätts kungligheten, inte minst genom andra människors beteenden och förväntningar. De kungliga laddas med kunglighet genom att vi samlas, väntar och viftar med flaggor, genom att besök och framträdanden planeras och repeteras i detalj, genom särskilda scenanvisningar, repliker och tilltal.

Ja, monarkin är till stor del ett skådespel och det präglas inte minst av de deltagandes dubbla roller. Av de kungliga förväntar vi oss på en gång kunglighet och vanlighet, mänsklighet. Vi vill se det privata skymta fram, och ändå inte. Därför blir något så självklart som att även de kungliga då och då måste gå på toaletten något problematiskt som måste döljas och planeras.

Även undersåtarna präglas av dubbla roller. Så kan en av nyckelpersonerna i det kungliga kommunbesök som Frihammar följt både professionellt sett vara stolt över ett kungabesök och privat rentav äcklas inför det. Ändå spelas den förväntade rollen – och det är inte utan att man med Vilhelm Moberg måste fråga sig vad monarki egentligen gör med människor.

Men om här finns gott om dubbeltydigheter, om raljerande ironier, överslätande skratt och kungaporträtt upphängda på dass, så finns här också en hel del av den där berömda folkliga kärleken. Eller vad det nu är. Här finns till exempel hotellstäderskan som förvarar kungens använda handduk i ett vitrinskåp och flera andra sparade kungaminnen eller reliker. Alltsammans bidrar till att ladda de kungliga med kunglighet, som i ett evigt kretslopp. Kungligheten reproduceras. Men vad det egentligen ska vara bra för? Det förtäljer inte historien.

Similar Posts:

• Prinsessa, president eller privatisering?
• Republikanismen är död – länge leve knugen?
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”
• Republikanismen är en betongkloss från Domus?
• Världens svåraste PR-uppdrag?