Jag bor vid en sjö som heter älven…
Det var när syrenerna blommade jag skrev den här dikten…

Under hela uppväxten och vuxenlivet använde jag mig sedan av poesin som ett hjälpmedel. Världen runt omkring är påträngande med alla sina skiftningar, då behövs orden. Främst för att fånga upplevelser och stämningar. I andra hand för att bearbeta, förföras av bilderna och klangerna, för att slutligen eventuellt låta någon läsa.

Mats Söderlund är en av Sveriges etablerade poeter, han har gett ut ett tiotal diktsamlingar, essäer och någon roman. Mellan åren 2005-2012 var han ordförande i Sveriges författarförbund, han undervisar också regelbundet om skönlitterärt skapande och skrivande samt skriver om poesi i tidningen Skriva. Med andra ord måste han rimligen räknas som expert på det lyriska hantverket.

Skriva poesi är också en mycket gedigen handbok. Den berör bland annat teman som poetry slam, poetiska bilder, utgivning och hur du kan använda dig av rytmen i ditt skrivande. Jag är genuint intresserad av hans råd, de är väl underbyggda och pedagogiskt presenterade. Jag lär mig helt enkelt mycket. Ändå får jag tugga mig igenom kapitel efter kapitel i mycket långsam takt. Varför? Ja kanske för att det som varit mina privata bilder för överlevnad plötsligt förbyts i just hantverk. Eller som Söderlund själv formulerar dilemmat redan i förordet:

Att skriva en handbok i att skriva poesi är en paradox. Som att skriva en handbok i magi. När du avslöjar tricket upphävs samtidigt magin. Det är därför en handbok i poesi aldrig i sig kan vara tillräckligt. Du kan lära dig hantverket. Men magin måste du tillhandahålla själv.

Kan man förhålla sig till den paradoxen är det här dock en mycket användbar bok. Det gäller bara att gräva sig långsam igenom sidorna för att essensen inte ska gå förlorad på vägen.

Similar Posts:

• Handbok om skrivandets praktiska sidor
• De döda och de levande
• Murakami om skrivandets hantverk och magi
• Så gör Bodil Malmsten
• Stor special om konsten att skriva

I sin nya bok Göra män skriver han på liknande sätt utifrån personliga erfarenheter av det som han kallar ”kriget mot pojkarna”, dvs hur vi genom uppfostran tvingar in känsliga och intuitiva pojkar i vår idé om den starka och behärskade Mannen. Den rådande idén om vad som är en riktig man kan förstås som att ha kontroll (framförallt över sina känslor), vara självständig, viril och stark, samt att prestera och gärna offra sig för något/någon annan (aldrig träffa familjen för att jobbet tar all tid, men uppleva det som att arbetstimmarna i själva verket är ”för familjens skull”). De här förväntningarna menar Söderlund tar ifrån pojkar och män möjligheten till verkligt nära relationer och känsloupplevelser. Att från barnsben tränas i att inte visa svaghet, osäkerhet eller ledsamhet begränsar människor, och ändå är denna socialisering något som fortgår med allas vårt goda minne – på skolgårdar, i omklädningsrum, i det militära. Och den utförs allt som oftast med hjälp av våld eller annan bestraffning. Söderlund visar med otaliga exempel hur det som många pojkar upplever under uppväxten, och som ofta bemöts med en axelryckning och ett ”Boys will be boys”, i själva verket ofta är direkta övergrepp och kränkningar. Men att detta inte går att förstå så länge det är näst intill omöjligt att förstå en man som ett offer.

Författaren beskriver fostran till maskulinitet som ett slags tvångsrekrytering till en armé av manliga män, vars enda syfte är att säkra att de som vinner mest på den rådande ordningen (silverryggarna som Söderlund kallar dem) kan bibehålla sin makt och sina privilegier.

Att desertera är belagt med dödsstraff. Men vi måste desertera annars dör vi. Inte den fysiska men den sociala och emotionella döden. Vi blir tomma skal vars hela kraft går åt till att inte rämna, spricka i fogarna, krackelera. Vi blir Bill och Coates och Rambo. Vi blir soldater i ett krig mot våra egna söner, mot deras känslighet, intuition och makalösa frimodighet och kreativitet. De är alla offer i det kriget. Vi också.

Liksom i Göra kärlek är en av bokens styrkor att det är en man som skriver om maskulinitet främst för andra män. Genom de snirkliga resonemangen framkommer ambivalensen i att vara en individ och samtidigt del av den överordnade gruppen män. Att känna stolthet och förståelse för den man är och hur man blivit denna person, och samtidigt förhålla sig till maskulinitetens destruktiva och oönskade sidor. Söderlund inleder med att slå fast att det inte är synd om männen, men öppnar upp för en djupare förståelse av vad det innebär att fostras till och leva som man. Och han ser hopp för en mer nyanserad föreställning om vad som är en ”riktig man” i litteratur, forskning och bland manliga vänner. Till och med det så vanliga skriket ”Inte alla män!” som reaktion på feministers försök att peka på mäns våld mot kvinnor tolkar han försiktigt hoppfullt. ”Jag tolkar den ilskan som ”vi vill inte vara de män ni beskriver”, och det finns en kraft i det.”

Göra män är inte lika träffande som sin föregångare (är det för att jag själv, i egenskap av kvinna, inte finns representerad i lika hög grad som jag inte drabbas på samma sätt?). Det som i Göra kärlek var ett böljande, men lättbegripligt, resonemang blir i denna senare bok stundtals snurrigt. Jag får inget vidare grepp om kapitelindelningen och jag flyter inte lika lätt med i de olika associationsbanorna. Jag tycker också att Söderlund ägnar oproportionerligt stor del åt att resonera kring manlig gråt och dess historia (Marcus Priftis snuddar vid samma tema i sin bok om maskulinitetskonstruktion, Det otäcka könet, med orden ”förvisso en kuriös detalj”).

Dessutom förväntar jag mig mer av en författare, då denna skriver en ny bok, än att flertalet passager är direkt kopierade ur den förra. Visst är det oundvikligt att de olika verken kommer att gå in i varandra och behandla samma situationer eller diskutera samma forskningsresultat. Men att inte formulera om sig utan istället klicka copy/paste, det tycker jag bara är lojt.

Similar Posts:

• Ett helhetsgrepp på manligheten
• Män som slår – eller inte
• Fickor av motstånd mot rigitt könssystem
• Noveller om pojkar och män
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda

Vi måste kunna prata om det här för att kunna förändra något, löd Alakoskis uppmaning. Men om det var svårt att hitta kvinnor som vågade berätta om sina erfarenheter av våld, så tycks det ha varit ännu svårare att hitta män som kan och vill berätta.

Vad nu skälet är så blir det väldigt spretigt, och det tar en lång stunds läsning att riktigt bli klok på vad det är författarna velat göra här. Där Lyckliga slut erbjöd en mångfald av röster, men med en röd tråd, drar Våld till vardags väl mycket åt alla möjliga håll.

Tom Malmquist och Niclas Nilsson bidrar med dikter, Ulf Krook med en novell om en vedervärdig gymnasielärare som ligger med sina elever, René Vázquez Díaz skriver någon sorts kvinnoföraktets litteraturhistoria och Jens Liljestrand gör en fantasiintervju med Jan Guillou som slutar i blodbad. Inga dåliga texter i sig, men en lite märklig blandning.

Nationalekonomen Stefan de Vylder sticker ut med en diskussion kring kostnaderna för mäns våld – män står ju, som säkert ingen missat, för ungefär 90 procent av allt våld i världen – och räknar på både vardagsvåldet och på krig och försvarskostnader. Jag vet inte hur man ska ta det – att till exempel de offentliga kostnaderna, i en studie från Umeå universitet, för en enda kvinna som i 20 års tid misshandlats av sin man har beräknats till 2,5 miljoner kronor. Eller att vi världen över lägger 1 300 miljarder dollar per år på ”försvarsutgifter” och 80 miljarder på att försöka lösa världsfattigdomen. Är det bara bisarrt att sätta prislappar på lidandet, eller kan siffror, som när Sternrapporten beräknade vad klimatkrisen kan komma att kosta oss, leda till att frågorna äntligen tas på allvar?

I alla fall kommer de där vardagliga, personliga erfarenheterna ofta i skymundan. Ändå är det ofta dem jag vill veta mer om, de som berör mest. Stefan Villkatt skriver till exempel om att som ung kille blir förödmjukad av en tjej och om planen på att straffa henne, Mats Söderlund om att ingå i ett gäng osäkra tonårskillar som trissar upp varandra, men också om hur manligheten blir en roll att spela för att ta sig fram, för att vinna godkännande och respekt. Lars Jalmert skriver om strukturer och mansroller, med utgångspunkt i kvinnors vardagsrädsla, om att råka gå av vid samma busshållsplats och känna att man uppfattas som ett hot. Lars Einar Engström lyssnar in och funderar kring hur män i företagsvärlden talar om sina kvinnliga kollegor och Zanyar Adami hör sin pappa berätta om sina upplevelser av krig och tortyr i kurdiska Iran.

Först ut är Rickard Flinga, som suttit tjugo år i amerikanskt fängelse för överlagt mord på någon som förgripit sig på hans dotter. ”Män är våldsbenägna från födseln”, förklarar han. ”Det är ett medfött beteende som vi har begränsad kontroll över.” Andra skribenter skulle nog knappast känna igen sig i det.

Birger Östberg talar istället om ”en slags känslomässig plattform”, om det som brukar kallas könsmaktsordningen, ”känslan av att jag på något sätt är – eller rätteligen borde vara – mer självklar, riktigare, viktigare eller bättre än du”. Kanske är det där, i hierarkierna, som våldet blir begripligt? När Manlighet är lika med Överlägsenhet blir ju allt som ifrågasätter Manligheten ett hot att petas ned, något att försvara sig emot? Det är en manlighet som bygger på just hot och som därför blir bräcklig, en sårbarhet förklädd till osårbarhet och, med Klas Hyllingers ord, ”en trång och riskabel bur för alla män”.

Similar Posts:

• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Röster och möjligheter
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?
• Slå inte ned blicken!

Kursivering, ja. Det används som brukligt för att framhäva vissa ord eller fraser i text, men här är alltså allt satt på lut. Och det är inte svårt att läsa det som ett tilltal med eftertryck, som om diktaren har utomordentligt viktiga saker på sitt hjärta.

Det börjar med i mycket tydlig mening, nästan homerisk: "Här är de dödas klättrande skuggor/läppar och röster med flykt", för att fortsätta och spinna på samma tema. Det råder ingen tvekan om vart läsaren förs, det är till ekokammaren där det döda och levande möts, och i denna dikt sker kollisionen i moder natur, i en vildmark som doftar och lever.

Det är sällan man läser en så säregen naturlyrik.

Mats Söderlund har sökt en helgjuten form för sin resa in ibland skuggorna, och dessa strama, yttre tyglar är av godo, ty innehållet spretar åt många olika håll och kan ibland drabba med en överväldigande ström av skiftande bilder. Man kastas från årstid till årstid, mellan konkreta upplevelser och drömlika sekvenser, dåtid och nutid i något som skulle kunna beskrivas som ett slags kontrollerad, automatisk skrift. Eller ett poetiskt tungomål.

Det tydligaste, och helt genomgående temat, är döden och de dödas röster. Här ansluter sig Söderlund till en rik och gammal tradition, Eliot inte minst. "om du läser mig/läser du de döda/deras röster i mig" Och visst klingar det av röster från andra sidan: "och rymdens kropp/bland världarna som rulla". Känns det igen?

När jag läser poesi som berör och framstår som "bra" genomfars jag av känslan att något osynligt (jag vet inte riktigt vilket ord jag ska välja, jag tar det något högtidliga "skrider") skrider genom raderna. En utomstående kraft som bor under, mellan eller över orden. Kanske är det själva essensen av vad diktare, omedvetet, förmedlar. Stormen som river tag i intellektet och för den långt, långt bort. Det är dit man vill, där det halvt uttalade förnimmer om en ny magi.

Jag var nyss där.

Similar Posts:

• Om skrivandets mystiska gåta?
• Släpp dig lös från tidens tygel
• Kriget mot pojkarna
• Stram torka
• Ojämn skildring av demenssjuk fader