Redan från början är allt för vackert, för skört, för redo att gå sönder. Jaget gråter mycket, kan inte sova om nätterna, vill hålla fast ett du som slinker undan; i början knappt märkbart, ganska snart helt definitivt.

Den olyckliga kärleken spelar så ut sig i tre delar: sönderfallet, avgrundsdjupet och början till ett normalt liv. Den rinner fram i dagboksliknande dikter, utan interpunktion, med fria associationer men som, enligt den olyckliga kärlekens logik, alltid hamnar hos duet:

och du finns i allt jag gör när jag vaknar äter middag ser på netflix byter låt du är där och jag längtar eller sörjer det är allt som finns din frånvaro är en närvaro jag inte kommer ifrån blodet flyter hjärtat slår lungorna häver sig jag älskar dig jag älskar dig

Den som har varit där själv kommer att känna igen sig. Den alldeles särskilda desperation, frustration och fixering som hör den olyckliga kärleken till sjuder i varje ord och bild som Moliis-Mellberg skriver fram. Det kan ses som ett sorgearbete för jaget att närma sig duet genom texten; den omöjliga dialogen man som dumpad måste få ha med den som dumpar för att få ta vägen någonstans med sina känslor – kanske är det ett sätt att skriva sig fri.

Men däri ligger också textens problematik: även om det för den olyckligt kära känns som världens mest angelägna text, är det inte säkert att det är så för omvärlden. Visst finns här en hög nivå av igenkänning, och absolut en fin språkvärld. Men det blir inte mycket mer än så. Faran med att skriva om olycklig kärlek är att det har gjorts otaliga gånger innan, och Pisces SZN lyckas tyvärr inte sticka ut ur den uppsjö av instagrampoesi och diverse diktsamlingar och romaner om uppbrott och du:n som lämnar. Känslorna och desperationen är redan skrivna så många gånger att det hade behövts något mer – ett större djup, ett mer originellt stilgrepp, ett mer överraskande bildspråk, för att få denna diktsamling att lyfta.

Den som befinner sig på botten av den olyckliga kärlekens djupa brunn rekommenderas likväl denna lilla samling, att bära med sig i fickan för igenkänning och tröst om att andra upplever samma sak – och att man faktiskt tar sig upp ur brunnen.

Similar Posts:

• Omtag om det komplexa och svåra
• Livet på sin spets
• Sprittande om kärlek och begär
• Färgskimrande och famlande om sorg
• Dikter som växter, eller som barn

A är uppdelad i tre prosalyriska sviter som alla rör sig kring överskridandet av konstruerade och upplevda gränser. Kroppsliga såväl som sociala och geografiska. Gränsen mellan människor men också den mellan människa och djur. I ”Ad undas” gör oceanografen Cousteaus kärlek till havet, och det lidande hans liv på land innebär, att han försöker förvandla sig själv till en haj. Som inspiration läser han en biografi över Édith Piaf – ”lilla sparven”. Också det ett sammankopplande av människa och djur, och nedbrytandet av gränsen däremellan. Med smeknamnet som hjälp blev Piaf en personlighet på den scen som var hennes väg bort från gatan – Cousteau vill för alltid få leva ett liv under ytan.

A rör sig från element till element. Från vattnet till sanden i ”Alfa Cassiopeia”. Där älskar en flicka den våldsamma Alfa Cassiopeia och tillsammans slåss de mot banditer i öknen. Sviten är också ett erotiskt möte mellan två ”flickkroppar”, och Moliis-Mellberg bjuder på något av den mest erotiska poesi jag läst på länge! Här handlar det om längtan efter att träda in i en annans kropp, bli del av den och träda över hudens gränser. Ett försök att bryta sig ur sexualitetens normer.

I den tredje och avslutade sviten möter vi Atlas, han som bär himlavalvet på sina axlar. Vi förstår dock snabbt att detta bara är ett skådespel. Den fysiska styrkan speglar inte det själsliga, den vilsenhet som finns inom honom.

känn hur hans hjärta bultar nej förlåt det var kotorna / i ryggen som gled

Runtom Atlas finns hans bröder och systrar. Föräldrarna ”blundade, så hårt så hårt. Ville inte se sina drömmar spädas ut i den tjutande vinden.” Hur skulle familjen reagera om han avsäger sig den roll som getts honom? Om han vägrar att ta sitt tunga ansvar?

Moliis-Mellberg skriver tillbakahållet och flera dikter är bara några rader långa. Samtidigt är texten sprudlande fantasifull. Hon vågar röra sig på stora sagolika plan men tar också ner och jordar berättelsen. Det mytiska och fantastiska blir därför också något allmänmänskligt. Kroppen är en barriär, ett fängelse många kämpar för att ta sig ur. Cousteau, flickan som älskar Alfa Cassiopeia och Atlas längtar alla efter närhet och ett sammanhang de just nu inte har tillgång till, eller som tagits ifrån dem. De längtar efter att bryta loss. Längtar efter att uppnå sina drömmar.

Similar Posts:

• I den olyckliga kärlekens djupa brunn
• Den ena måste dö
• ”människorna föds med upplösta sömmar och spegelhjärtan”
• Längtan efter andra värden
• Sökandet efter det försvunna som aldrig funnits