Samtidigt, en bit därifrån, är staden bara ett fjärran ljusskimmer. Där växer en liten pojke upp. Mikael. Som en typiskt gardellsk pojke är han diffust ”fel”. Han längtar bort, längtar till någonting han inte riktigt kan sätta fingret på.

Mikaels mormor kallar honom ”felnavlad”. Det finns något skört, något avvikande, hos honom som oroar. Hans mamma känner ett instinktivt behov av att varna honom för ”fula gubbar”. Om någon sådan farbror kommer och vill bjuda på godis och få med sig Mikael så får han absolut inte ta emot och följa med.

Mikael börjar drömma om det där godiset. Om den mystiska farbrorn. Vad kan det vara för godis, tro? Hans längtan växer sig allt starkare, tills han som ung tonåring börjar åka in till stan och planlöst driva runt. Tills han möter en farbror som vill bjuda på kondis, som vill ha med sig Mikael hem. Det verkar på något sätt ödesbestämt. Fast han inte ens vill, fast farbrorn egentligen är otäck och gör honom illa. Det är som att han måste.

Parallellt med Mikaels öde får vi sitta med ett gäng ganska slitna fjollor i trädgården vid Piperska muren den där sommarnatten 1971. Det tar en bra stund, lejonparten av romanen, innan dessa världar egentligen berör varandra, och först finner jag det lite märkligt. Tidsplanen är så olika – Mikaels liv kontra den där koncentrerade sommarnatten. Den senare biten skulle med lätthet kunna spelas som teaterpjäs, karaktärerna runt bordet och deras vindlande dialog, deras hjärtskärande livsberättelser som tränger sig in i festsamtalet med lika delar humor, svärta och glittrande överlevnadskonst.

”Fjollor” är ett begrepp från en annan tid. Jag kämpar lite med det. Ska det skrivas med citattecken? Är det nedsättande? Diffust? Det klumpar liksom samman transkvinnor, män i drag, homosexuella män som uppfattas som feminina. Det är inte helt politiskt korrekt med nutida termer, och förmodligen lika delar skällsord som med viss nödvändighet självpåtaget. De flesta i sällskapet tilltalar varandra med kvinnonamn. Det är kulturellt, men också ett skydd. Pseudonymer.

Jargongen är hård men i alla fall delvis hjärtlig. Ibland skiner självhatet smärtsamt igenom på ett sätt som för mina tankar till Mart Crowleys klassiska pjäs The Boys in the Band från 1968. Utsattheten är ständigt närvarande. Humorn och slagfärdigheten är helt enkelt nödvändig för att inte gå under.

Till slut landar jag ändå i att det där glappet mellan parallellhandlingarna är en central del av berättelsen. Om glappet inte vore så stort, om skammen kring vilka Mikael och de festande fjollorna är inte vore så brutal, om tystnaden inte vore så öronbedövande, ja, då kunde kanske Mikael och andra barn slippa att fara så vanvettigt illa?

Similar Posts:

• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Det olämpliga och det nödvändiga
• Viktig men ojämn läsning

I Margaret Mitchells Borta med vinden finns ganska dråpliga scener där nyanlända nordstatare i Atlanta strax efter inbördeskriget påstås ha läst Onkel Toms stuga och är fullständigt oförmögna att förstå att deras bild av slavar och slaveriet inte alls stämmer med verkligheten (som Scarlett O’Hara och Mitchell uppfattar den). Var har ni blodhundarna? undrar de sensationslystet.

I Mart Crowleys pjäs The Boys in the Band används Uncle Tom som ett verb i betydelsen rasistiskt nedvärdera eller köra med: ”I let him Oncle Tom me just so he can tell himself he’s not a complete loser.” En onkel Tom är en toffel inför vita, kanske till och med en svart rasförrädare. Slavmentaliteten personifierad.

Det är nog så man oftast hör talas om onkel Tom – som skällsord. Och efter att äntligen ha läst romanen om honom kan jag bara säga att jag förstår varför. Slaven Tom är godheten i betydelsen undergivenheten personifierad. Han är god på ett sådant där 1800-talssätt som verkligen, verkligen inte står sig, snäll på det där sättet som gett snällhet dåligt rykte.

Om Beecher Stowe inte kört med parallellhandlingar och haft med även slavar med andra strategier än Tom, så tror jag faktiskt aldrig att jag klarat av att läsa ut romanen. Den är så moraliserande, så enkelspårig, så sentimental. Syftet, att i romanform teckna vilket omänskligt system slaveriet var, lyckades den onekligen bra med, och som en kvarleva av den debatten är den riktigt läsvärd. Men samtidigt som avsikten är sympatisk tyngs romanen desto mer av att den faktiskt är producerad i ett i grunden rasistiskt samhälle. Att de svarta framställs som offer gör dem inte likställda med de vita.

Ändå framställs också de flesta vita som offer för slavsystemet. Flera av Toms ägare är klart välmenande. De får bara ekonomiska bekymmer som gör att de måste sälja Tom och splittra hans familj, eller lovar att ge honom fri men glömmer att göra klart pappersarbetet. Och Tom har förtröstan. Han tiger och lider och finner sig och ber sina böner, helgonlikt.

Det är så man kan bli galen. Varför gör han inte motstånd? Varför slåss han inte, även om det är lönlöst, för sin värdighet, eller åtminstone för sin familj? Måste han vara så in i helvete domesticerad, hans kristna fromhet så oerhört opium för folket?

Men kanske är det ett gott betyg? Hur otidsenlig Onkel Toms stuga än är, så nog väcker den fortfarande känslor.

Similar Posts:

• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• Mellan Jamestown och Charlottesville

Vad den konservative Alan inte vet är att Michael och hans vänner är bögar. Som om gruppen inte vore nog full av spänningar ber Michael vännerna att tona ner sig lite, bara tills han fått iväg Alan, men Alan går inte. Och allteftersom kvällen blir blötare förändras Michaels agenda. Nu vill han leka en lek, och syftet med leken är att äntligen tvinga Alan ut ur garderoben.

Mart Crowleys pjäs The Boys in the Band hade urpremiär 1968 och fyllde alltså 40 för några år sedan. Då kom den ut i den här jubileumsutgåvan med förord av Tony Kushner, mest känd för sin egen ikoniska mastodontpjäs, Angels in America, med undertiteln ”A Gay Fantasia on National Themes”.

Debutanten Crowley, skriver Kushner, ”borrowed heavily from the most famous American play of the decade, Who’s Afraid of Virginia Woolf?”. Det är sant. Och det är precis lika lätt att dra trådarna framåt i tiden, till Kushner själv. Det är en helt annan sorts pjäs, visst, men karaktärerna är klart besläktade. Jag föreställer mig till exempel hela tiden rollerna i The Boys in the Band besatta av skådespelare jag sett i olika uppsättningar av Angels in America, inte minst han som spelar den gifte mormonrepublikanen Joe i tevefilmatiseringen av Kushners pjäs som Crowleys Alan.

Formen går dock tillbaka på Edward Albee, på Eugene O’Neill – slutna familjedramer där karaktärerna tycks fångade inom fyra väggar, skaver mot varandra, ältar sina relationer och tillkortakommanden. Hos Crowley är den biologiska familjen eller det äkta paret utbytt mot vänkretsen, och tonen är ofta rapp, vass, rolig, elak och utelämnande i en salig blandning. Woody Allen möter Sex and the City möter Torka aldrig tårar utan handskar.

Well, one thing you can say for masturbation … you certainly don’t have to look your best.

If we … If we could just … not hate ourselves so very much. That’s it, you know. If we could just learn not to hate ourselves quite so very much.

På något sätt har tiden kommit ikapp The Boys in the Band. Också där sätter Kushners förord – ett alldeles ovanligt bra förord – fingret på något väsentligt, tror jag. När den var en av få skildringar av homosexuella gjorde den succé, men blev också problematisk. Är inte Michael och hans vänner väl stereotypa? Bör de verkligen representera alla homosexuella? Med större mångfald, fler olika skildringar, kan Michael få vara bara Michael, måste inte vara sådär omöjligt representativ. Fast deprimerande nog har ju till exempel Jonas Gardells romantrilogi fått precis samma kritik.

Jag har, av flera förklarliga skäl, aldrig varit homosexuell man i New York i slutet av 1960-talet, men jag har till exempel varit tonårstjej på en mindre ort. Man kan läsa den trånga kretsen kring Michael med dess galghumor, självhat och värme i sitt historiska sammanhang, absolut, men den har också en viss bäring på vänkretsar i allmänhet. Hur man speglar sig i varandra, kräver av varandra det man inte vågar själv, straffar sina närmaste för sina egna hemligaste fel.

Varför går inte bara Alan? frågar sig Kushner och flera med honom. Varför slänger de inte bara ut honom? Varför går ingen alls? Det är egentligen den ständigt pockande frågan i hela den här dramatiska traditionen. I Crowleys tvetydiga, svartgnistrande gestaltning känns den lika angelägen idag som när pjäsen skrevs.

Similar Posts:

• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Medan de kysstes
• Glittret som döljer tårarna
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Angels and mormons and gays, oh my!