På samlingen har Mika något viktigt att berätta.
-Jag ska få ett syskon, säger Mika. En bäbis.
-Vad ska bäbisen heta? frågar Rut.
Det blir tyst en stund. Sedan svarar Mika:
-Den ska heta Glitterbäbisen!

Det är på förskolan som Mika berättar att hen ska få ett syskon. Kompisarna är nyfikna och diskussionen utmynnar i lekar på temat. I kuddis börjar barnen föda nallebäbisar och kuddbäbisar. Samtidigt förklaras det med hjälp av förskolegruppen hur olika syskonsammansättningar kan se ut.

Alma och Viola är också syskon. De är tvillingar.
Det betyder att de låg i magen samtidigt.
Först föddes Alma och direkt efter föddes Viola.
På samma dag.

En annan förskolekompis har syskon med samma pappa, men inte samma mamma. När syskonen bor hemma hos sin mamma längtar hon så mycket att det nästan gör ont.

Mika iakttar kompisarna och ser fram emot att köra vagn och åka ståbräda. Sedan börjar hen fundera på vad Glitterbäbisen gör inne i mammas mage hela dagarna? Och hur ser den ut därinne? Och hur ska den komma ut ifrån magen? Finns det en dörr?

Mamma förklarar lugnt och pedagogiskt hur bäbisar kommer ut ur magen, och också hur de kommer in dit från början. Det är den vanliga historien med mammans ägg och pappans frö som träffas och börjar växa tillsammans. Men det finns ju andra sätt att få bäbisar på. På Mikas gård bor Hilkka som har en hund och två mammor. En doktor på sjukhuset stoppade in frön i mamma Lindas mage, men inte i mamma Saras. Mikas kusin ska också få ett syskon men det finns i ett annat land. Ingrid och hennes mamma ska åka och hämta henne. Mormor ska också följa med.

Bäbisen bor länge i mammas mage. Årstider kommer och går. Men så kommer den ut. Den har en konstig navel. Doktorn förklarar att det var genom den som bäbisen fick mat när den låg i magen. Nu äter den mjölk, säger Mika. Eller så dricker den ur nappflaska, berättar doktorn.

Illustrationerna är milda och fulla av fina små detaljer att samtala kring. Det jobbas med blickar och leenden. Historien är som ni märker inkluderande och det är något som bilderna förstärker genom olika hudfärger på karaktärerna och pappor som hämtar på förskolan. Vad huvudpersonen Mika har för kön är inte relevant för berättelsen. På slutet funderar kompisarna på förskolan på olika frågor som får pedagogiska, raka svar. Där finns också illustrationer på hur bäbisen (här förekommer aldrig ordet foster) växer i magen.

Det mesta andas förväntan, frid och fröjd i Boken om att få syskon. Men ibland blir det lite jobbigt. Som insikten i att det nya syskonet ska sova i ens gamla säng. Eller att föräldrarna inte vill att bäbisen ska heta Glitterbäbisen, utan något helt annat.

På sjuttiotalet var barnböcker om hur barn blir till fulla av fakta som kanske inte alltid efterfrågades av målgruppen. Illustrationer på styva manslemmar och uppfläkta kvinnosköten var vardagsmat. Sedan skedde en förändring och det blev flummigt och blommigt. Jag gillar att det nu, såsom i Boken om att få ett syskon landat i ett sansat mellanting. Här berättas det utan inlindande fraser om hur det går till, och vi bjuds också på olika berättelser. Det blir aldrig pekpinnigt eller flummigt. Vill barnet veta mer ställer det väl frågor under läsningen, tänker jag.

Den här boken passar från två och upp till runt sex år och bakar in frågor och fakta i historien. Det är en fin berättelse att läsa tillsammans och stanna till och diskutera det som väcks under bokens gång. Den går naturligtvis att läsa även för barn som inte väntar syskon. Särskilt i förskolan tror jag att den kan bidra till många spännande, filosofiska samtal. Att få syskon är stort, svindlande och lite skrämmande. Tro mig, jag har varit med om det fem gånger.

Similar Posts:

• Bebisar och slumpen
• Tvillingtvivel och sopgubbar
• Tävlan och fantasi
• Syskonlängtan
• Lång väg till familjelycka

Magda själv vill så himla mycket. Hon vill skapa, skaka jorden med sin konst och sina ord. Hon vill att Jens ska se henne, verkligen se henne. Och ta i henne. Framför allt vill Magda ha mer, hon vill komma ur sin mammas tröttunga grepp om henne och vännen Petras cirkulära samtal. Samtidigt blir hon fångad mellan allt som hon strävar efter, för de olika rollerna hon försöker passa in i kommer inte alltid i hennes storlek, eller fungerar tillsammans. Frensborg är klockren i sin skildring av både denna intensiva längtan som ofta kommer som bieffekt av kreativitet, och det omöjliga i att lyckas passa in.

Magda befinner sig ofta i sin egen lilla värld. Den är å ena sidan en utopi, ett konstnärsmecka som man som läsare bara vill dyka in i. Poesin, de hemliga sällskapen och mycket av stämningen för tankarna till andra verk i skolmiljö – Donna Tartts Den hemliga historien och Robin Williams-filmen Döda poeters sällskap, båda fantastiska. Å andra sidan är Magda ofta lite väl naiv. Hennes bild av verkligheten skiljer sig stundtals så mycket ifrån den faktiska verkligheten, framför allt i hur hon tolkar människorna kring sig, att det blir frustrerande. Ett gott parti av mittendelen av romanen blir en övning i att inombords skrika åt Magda att bryta sig loss, bryta sig ut. För hon är ju så fantastisk i sig, utan alla de som säger sig vara så mycket runtomkring, även om hon ibland blir lite kvalmig i allt det pretentiösa.

Med det sagt tar historien också fart igen mot slutet. Men kanske hade den mått bra av att vara lite kortare, eller Magdas förälskelse ett snäpp mindre intensiv, Jens en smula mindre dryg. Totalt sett är boken dock en finstämd ungdomsroman, med efterlängtad feminism och glöd. En härlig höstbok att läsa för alla som drömmer om, eller lever, ett skapande liv.

Similar Posts:

• För mycket av det goda
• Lyhört om att börja högstadiet
• Så lätt och svårt som kärlek
• En Loppsocka kan inte vara snuttis
• En litterär käftsmäll

En dag följer Ellen och Sorken med på fest hos Ellens faster och hennes man. De är de enda barnen där, men de träffar en äldre släkting till Ellen som är barnslig fastän hon är sjuttio år – kanske har hon nyckeln till hur man fortsätter vara barn?

Det här är en rolig och saklig bok som på ett odramatiskt sätt skildrar barns relation till varandra och till vuxenvärlden. Ellen och Sorken funderar över världen men inte på något djupare, problemorienterat sätt, utan utifrån de vardagssituationer de ställs inför och hur man bäst hanterar dem för att ha det så bra som möjligt. De betraktar de vuxna omkring sig med milt överseende, och har helt enkelt tålamod med deras fixering vid världsliga saker och deras sätt att behandla barn som mindre vetande individer. Porträttet av Nelle, den vuxna som vågar vara barnslig, har jag lite svårare för, här blir det sökt vid flera tillfällen: tänk, vad tokigt att en vuxen kan gilla att hoppa i sängar!

Bokens styrka är att den lyckas skildra världen ur barnperspektiv – det är andra saker som gör intryck, betyder saker och ger upphov till tankar. Till exempel hur det ser ut på sätet man sitter på i bussen eller vad meningen egentligen är med att ha på sig klackskor. Det är Ellen själv som berättar, och till en början funderar jag över tonen hon har och om den funkar som en nioårings röst och tankar. Men efter ett tag lägger jag ner de tankarna, förmodligen beroende på att 1. ja, det funkar, och 2. det är inte så relevant om hon någon gång skulle använda sig av något uttryck som en verklig Ellen kanske inte skulle känna till. Det är en bok som vill vara rolig och spännande utifrån det vardagliga, och det lyckas den med.

Similar Posts:

• Barnhans: återkomsten
• Svåra saker på ett enkelt sätt
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Vuxna, vad är det egentligen?
• En barnbok för alla