Bortom motorvägsbyggen, miljonprojektets betonghus, McDonaldsrestauranger, skolhus med mera i Botkyrka vid Mälaren utanför Stockholm skymtar författaren ett fascinerande medeltida Sverige i brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Som glimtvis kan skönjas i ortsnamn, vägars sträckningar, forntida gravar och runstenar. Hagerman besjälar och levandegör en epok av helgondyrkan och helgonreliker, runstenar, tingsplatser, sagor, kyrkbyggande, storgårdar och hövdingar.

Essän ”På pergament för evigheten” förtäljer historien om det medeltida helgonet Sankt Botvid, som var i ropet i Södermanland men också på andra platser. Man har hittat spår av honom i samtida texter, helgonbilder och träskulpturer. Den gode Botvid försvann sedan under reformationen, men har i våra dagar fiskats upp ur glömskan. Numera finner vi honom bland annat avtecknad i Botkyrkas kommunvapen.

Maja Hagermans åttonde bok är helt i linje med hennes tidigare produktion. Hon reflekterar över minnet och glömskan, både det personliga och det kollektiva. Bokens undertitel ger en fingervisning om ämnenas spännvidd. I fem essäer redogör Hagerman kunnigt och ingående för sina favoritämnen. Bland annat tas rashygien och antropologins framväxt under 1800-talet upp. Det var en tid då skallar mättes. Antropologiska avdelningen på Wiens naturhistoriska museum kunde skryta med en samling på 40.000 kranier. I Sverige var man på 1920-talet under rasbiologen Herman Lundborgs ledning som bäst i farten med att fotografera (nakna) samer. Attityden var kolonial; samerna ansågs underlägsna andra ”germanska” svenskar.

I ”Glömskan och hotet mot demokratin” redogör Hagerman för den minnesstrid som följde på stormningen av Kapitolium i Washington den 6 januari 2021. En händelse som vi väl alla har på näthinnan. Bataljen handlar om vem som ska få styra narrativet. Om man väljer att minnas eller glömma det som bevisligen skedde och skriva om historien. Sanningen
reduceras till en åsiktsfråga.

I det inledande avsnittet ”Minnets medium” delar Maja Hagerman med sig av minnen från sin uppväxt. Om hennes mamma och mormor, döda sedan många år (”med dem försvann en bit av världen”). Mamman var brottmålsdomare, men ändå alltid känslomässigt närvarande för sin dotter. Jag kan känna igen mig i Maja Hagermans frustration över hur hon ska lyckas föra vidare sina minnen av släktingarna till nästa generation.

Hagermans personliga tilltal finner jag mycket sympatiskt. Författaren har en lugn och värdig, lätt optimistisk röst. Hon håller sig till fakta och blir sällan känslosam. Hagerman placerar sig själv i berättelsens centrum och beskriver detaljerat hur hon letar efter svar på sina frågor på museer och i arkiv. Hon har ett flanerande betraktelsesätt, beskriver detaljer i omgivningarna och vädret, liksom i förbigående.

Dåtid och nutid samsas sida vid sida, till exempel genom drastiska formuleringar, som då hon kallar Göta landsväg ”dåtidens E4”. Kyrkobyggandet på medeltiden jämställer hon med nutidens bredband, telefonnät och järnvägar. Detta eftersom prästen avkunnade nyheter från predikstolen och kyrkbacken blev en träffpunkt för bygdens folk.

Essäernas gemensamma nämnare är författarens reflektioner över minnet och glömskan, både det personliga och det kollektiva. Bokens budskap kan kokas ned till att minnet är det som skyddar oss från att upprepa misstagen från gamla tider. Det gäller att ”kunna hålla kvar det förflutna som en närvaro i nuet”.

Det må så vara, tänker jag. Men nog har väl det förflutna också ett egenvärde?

Similar Posts:

• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Historia i originalbilder
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Fusion är nyckelordet
• Intressant om språk och historia

Den vetenskapliga antologin De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna beskrivs av ärkebiskop Antje Jackelén som ”ett välbehövligt material om mörka kapitel i svensk historia och om Svenska kyrkans speciella roll i denna”. Tanken med vitboksprojektet är att erkännandet och det gemensamma upprättandet av en historisk sanning ska kunna bli det första steget på vägen mot försoning. Svenska kyrkan är idag långt ifrån ensamma i det mödosamma arbetet med att visa upp liken i garderoben. I artikeln ”En försoningens väg i Jesu namn” pekar Carola Nordbäck, docent i kyrkohistoria, på att vi lever i en tid av offentliga ursäkter. ”The age of apology” kännetecknas av att ”representanter för statsmakter, institutioner och kyrkor ber om förlåtelse för sina övergrepp mot civilbefolkningen i det egna landet eller i andra länder”. Kanske kan ursäkterna tyckas futtiga med tanke på de övergrepp som begåtts, men det känns ändå hoppfullt att mänskligheten i allt högre grad strävar efter att försöka försonas istället för att lösa konflikter med våldsamma metoder.

Antologin söker beskriva hur samernas kultur och livsvillkor har påverkats av Svenska kyrkans missionerande verksamhet, men också av myndighetsutövningen där kyrkan ofta fungerat som statens förlängda arm. I artikeln ”Svenska kyrkan och rasbiologin” skildrar vetenskapsjournalisten och författaren Maja Hagerman exempelvis hur kyrkan, på olika sätt, stöttade de rasbiologiska undersökningar som bedrevs i Lappland under 1900-talets första årtionden. Statens institut för rasbiologi inrättades 1921 i Uppsala, efter ett enigt riksdagsbeslut, och Herman Lundborg utsågs till dess chef. Lundborg ansåg att den svenska rasen i grunden var av ypperlig kvalitet och att eventuella dåliga anlag måste ha kommit från något annat håll, exempelvis genom invandring. Han såg som sin uppgift att motverka denna degenerering.

Lundborg inleder ofta sina anföranden med att slå fast att ett av de största missförstånden i samtiden är att alla människor skulle ha lika värde. Så är det inte alls. Människor har olika värde redan från födseln genom sin biologiska konstitution. De har helt enkelt goda eller dåliga anlag.

Inledningsvis handlade Lundborgs undersökningar om att studera rasblandningar i byar med svensk och finsk befolkning men så småningom blev han allt mer inriktad på samer. Under sina resor runt om i riket får han praktisk hjälp av församlingsprästerna. De ger honom tak över huvudet, hjälper till med utdrag ur kyrkoböcker och förmedlar kontakter till de unga nomadskollärarinnor som Lundborg anlitar som assistenter. I undersökningarna noteras fysiska egenskaper som kroppslängd, huvudlängd, huvudbredd, minsta ansiktsdiameter, ansiktsbredd, morfologisk ansiktshöjd, morfologiskt ansikts-index och bigonal diameter samt färg på huvudhår, ögonbryn och ögon. Utöver detta ska också lapptillsyningsmännen uttala sig om de undersökta personernas sinnestillstånd, karaktär och sociala duglighet. Det finns många avsnitt i Hagermans artikel som gör mig både arg och bedrövad. Ett av dessa är skildringen av hur samebarnen blir fotograferade.

De står på en bänk med ett lakan över sig, med sina små tår mot kanten så de bildar ett rakt led. De har fått klä av sig, en liten grupp i taget, och gå fram till fotografen och ställa sig mot den upphängda fonden.

Maja Hagermans artikel är inte den enda som gör mig upprörd. I ”Svenska kyrkan och samiska mänskliga kvarlevor” redogör arkeologen Carl-Gösta Ojala för den hänsynslösa plundringen av samiska gravar som bedrevs av nitiska forskare från institutioner världen över under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Ojala beskriver bland annat hur prästen Lars Levi Laestadius agerar guide i gravplundringsexpeditioner och brevledes kommer med råd om hur kranier av samiska barn kan införskaffas. I den här, och andra brevväxlingar som Ojala refererar till, samtalar präster och vetenskapsmän med varandra om kranium och skelettdelar ungefär som om det vore frågan om frimärken.

Om Bror ville vara god och framföra min hällsning till Doctor eller Professor Retzius, (hvikendera av Bröderna som först träffas) att det icke är någon lätt sak, att få ett Cranium af ett nyfödt Lappbarn. Men Wretholm reser hit ibland vintertiden, och grafven står öppen hela vintern. Monne icke han som Chirurg, kunde skära af hallssen på ett sådant Barnlik?

Många av de samiska kvarlevorna som samlades in under denna period finns fortfarande kvar på olika museer och institutioner i Sverige men också i andra delar av världen. Lyckligtvis har ändå något av det som plundrats kunnat återbördas och diskussioner pågår mellan Sametinget, Svenska staten och Svenska kyrkan om hur en s.k. repatriering bör gå till i framtiden.

Ledtrådar till varför jag själv har så bristfällig kunskap om det samiska finner jag i artikeln ”Rastänkande och särskiljande av minoriteter”. Eric-Oscar Oscarsson, präst och forskare, beskriver här hur den samiska identiteten kapas när kyrkan och staten med rasbiologiska idéer som grund utformar ”lapp ska vara-lapp politiken”. Oscarsson pekar på att tre av kyrkans män, alla med ett tydligt idébaserat rastänkande, fick ett stort inflytande på hur det samiska skulle komma att definieras: Biskop Olof Bergqvist i Luleå, kyrkoherde Vitalis Karnell i Karesuando och komminister Georg Bergfors i Vittangi. I sitt herdabrev 1904 dikterar biskop Bergqvist att samerna borde skyddas från den moderna civilisationen i så hög utsträckning som möjligt. Hans åsikter delas av Karnell som utformar nomadskolorna så att samebarnen kan lära sig det allra nödvändigaste, men absolut inte mer än detta.

Gynna gärna lapparna på alla sätt i deras näring, gör dem till sedliga, nyktra och nödtorftigt bildade människor, men låt dem icke läppja på civilisationen i öfrigt, det blir i alla fall bara ett läppjande, men det har aldrig och skall aldrig bli till välsignelse. Lapp skall lapp vara.

Bergqvist och Karnell ansåg att samer som inte levde ett nomadiserande liv var ”mer eller mindre vansläktade och afsigkomna lappar”. Hit räknades skogssamerna som kombinerade renskötsel med jordbruk och fiskesamerna som hade getter istället för renar. Eftersom de inte längre ansågs vara fullvärdiga samer skulle de integreras i det svenska samhället. Bergvist, Karnell, Bergfors och inte minst Lundborg tog sig alltså rätten att definiera vad som skulle räknas som samiskt och skapade därmed grunden för många av de fördomar om samer och andra befolkningsgrupper i Lappland som lever kvar än idag.

Det faktum att skogssamer, som min farmor och många andra samer i Tornedalen, till följd av ”lapp ska vara-lapp politiken” plötsligt inte längre sågs som ”riktiga” samer kan vara en av anledningarna till varför jag inte fick någon undervisning om det samiska i skolan. Kanske tänkte man att det inte tjänade något till, eller rent av kunde vara kontraproduktivt, eftersom skogssamerna ändå skulle integreras med nybyggarna och bönderna. Det är väl också sannolikt att rasbiologiskt smittade attityder om att samer var mindre värda än svenskar, och skogssamer mindre värda ändå, har bidragit till att vi inte pratade särskilt mycket om det samiska hemma. Det är sorgligt men viktigt att till slut förstå varför den samiska identiteten aldrig blev tillgänglig för mig.

De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna består av två band och är indelad i fem olika ämnesområden: ”Perspektiv på försoning”, ”Mission och skola”, ”Kyrkan och samiska kulturella uttryck”, ”Samerna och kyrkan som myndighet” samt ”Kyrkan och samer utanför svenska kyrkan”. De artiklar jag tagit upp här är alltså bara ett axplock av innehållet som onekligen beskriver mörka kapitel i Sveriges historia. Trots detta bör vitboken läsas av så många som möjligt. En hel del av det kolonialistiska och rasbiologiska tankegods som skildras här lever nämligen kvar idag i svenskarnas attityder till såväl samer som andra etniska folkgrupper. Den som behöver bevis för mitt påstående kan leta i kommentarsfälten på Facebook. Här lever Lundborgs idéer, exempelvis att den svenska rasen bör skyddas från den degenerering som invandringen medför, vidare i högönsklig välmåga.

Similar Posts:

• Sameliv i Sverige
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• På jakt efter samiskheten
• Ett litterärt storverk om samiska hjältar
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund

Kanske kan det räknas in i den gåta Hagermans undertitel talar om. Det finns att välja på.

Den kanske mest iögonenfallande, fullkomligt roman- eller teveserievärdig, är Lundborgs privata relationer. Inte främst forskarvänner och -fiender, där framför allt de tyska var centrala, både för inspiration och som beundrare, och tidigt stod nazisterna så nära man kan komma. Utan kvinnorna: hustrun Thyra, som fick klara sig i månader och halvår, kämpa med ekonomi (inte så lätt när man som gift kvinna är juridiskt omyndig), hem och barnuppfostran, medan maken var iväg och mätte norrländska skallar och tog nakenbilder på ”lappar” och ”finnar”; de olika unga kvinnliga assistenterna och hon som så småningom blev hans andra hustru, Maria.

Maria hörde till såväl assistenterna som undersökningsobjekten. I institutets fotoalbum ”C3 Blandbefolkning i Soppero (Jukkasjärvi socken) med näraliggande byar” finns hon och hennes familj dokumenterade. Som ”rasblandade”, ett mischmasch mellan samer, finländare och svenskar – precis sådant som Lundborg varnade för och såg som sin stora uppgift att motverka.

Ändå tog han med sig Maria hem till Uppsala, installerade henne i institutets lokaler och förde in henne i rullorna som (förhållandevis välbetald) städerska. Först långt senare, efter att Lundborg gått i pension, hustrun Thyra avlidit och sonen Maria fött honom var nio år gammal gifte han sig med henne, men dessförinnan levde de tillsammans i institutets lokaler, medan han fortsatte att skicka hem tvätten till Thyra. Nog är det svårt att inte bli fängslad av det?

Det är emellertid bara en tråd i Hagermans biografi. Den bredaste är förstås Lundborgs arbete vid institutet och inte minst på de långa forskningsresorna i norr. Hagerman placerar också in rasbiologin och institutet i sitt historiska sammanhang, där det som sagt hade mycket nära kopplingar till framför allt den tyska nazismen. När institutet grundades låg rasidéerna i tiden och hade ett brett politiskt stöd, det är sant, men Lundborgs agenda är förvånansvärt klar även om han också är mycket medveten om det strategiska i att hålla fasaden vetenskapligt objektiv.

Den största gåtan är nog ändå detta: hur kunde rasbiologin ens gälla för en vetenskap? Där kan man mest börja skissa på svar utifrån Hagermans ambitiösa undersökning. Det är lite oklart i hur stor utsträckning den insamlade statistiken egentligen användes. Uppenbart tycks vara att den bygger på ett cirkelresonemang där fysiska företräden och ”rastillhörighet” definierar varandra. När insamlade blodprov däremot inte kunde visa på några ”rasskillnader” lades den undersökningen helt enkelt ned.

Det är därför jag är intresserad av den där skylten i Uppsala. För ett universitet borde det vara en pedagogisk tillgång att även uppmärksamma vetenskapens dunkla utkanter, hur och varför det kan gå så snett som det gjorde med rasbiologin. Hur kan nutidens vetenskapliga samhälle förhindra den typen av missbruk av vetenskapliga anspråk? Där är Lundborg ett på så många plan intressant exempel. Smickrande är det kanske inte, men viktigt.

Similar Posts:

• Fusion är nyckelordet
• ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”
• ”Lapp skall lapp vara” – en vitbok som visar hur den samiska identiteten kapades
• Augustpriset 2015
• När socialdemokratin gapade efter mycket

Vetenskapsjournalisten Karin Bojs bok tar sin utgångspunkt i den egna släkten, men som underrubriken ”De senaste 54 000 åren” antyder är det inte vilken släktforskning som helst det är fråga om. Det handlar om att med dna-teknikens hjälp spåra förfäderna ända tillbaka till de första människor som befolkade Europa.

Det som hände för ungefär 54 000 år sedan, i Mellanöstern, var att homo sapiens fick barn ihop med neandertalare och ett par procent av deras dna kom att följa oss genom årtusendena. Exakt vad som hände går förstås bara att spekulera kring. Bojs tror på våldtäkt (och ja, refererar till tantsnuskklassikern Grottbjörnens folk ett par gånger). Hon har svårt att tro att någon kunde finna de ”troll”-lika neandertalarna attraktiva nog att ligga med frivilligt.

Det här summerar förstås problemet med att säga någonting om förhistorisk tid: trots att dna-tekniken gjort enorma framsteg möjliga är det fortfarande – och kommer förmodligen alltid att vara – så mycket som vi helt enkelt inte kan veta. Det kan vara spännande att spekulera, och Bojs är för det mesta ganska tydlig med när hon gör det, men ibland går det mig också på nerverna. Ibland brodera hon ut och man tvingas bara i efterhand inse hur få belägg det faktiskt kan finnas.

Det hindrar förstås inte att det är spännande att undra. Dna-spåren pekar till exempel på att någon kvinnlig släkting på Bojs farmors sida kommit till Skandinavien från Skottland. ”Visst kan hon ha kommit som stadgad och gift med en framgångsrik viking. Men hon kan också ha varit en slavkvinna – ett offer för den tidens motsvarighet till trafficking.” ”Det är inte någon trevlig teori. Den gör mig rent ut sagt ledsen.”

Själv tycker jag kanske att släktforskarvinkeln egentligen är ganska överflödig – så där långt tillbaka i tiden är vi ju mer eller mindre släkt med varandra hela bunten – men den tycks onekligen på väg att slå igenom stort i människors förhållande till det förflutna. Personligen är jag nog mer berörd av att se människor komma vandrande från Syrien på nyheterna samtidigt som jag sitter och läser om hur bönderna, denna ursvenska idealtyp, faktiskt också kommit vandrande just från Syrien en gång. Människor har alltid rört på sig, och det är influenserna från olika håll, ”fusion”, som utvecklat samhällen. Lundborg och kompani var helt enkelt genuint ute och cyklade.

Att det är gedigen forskning som ligger till grund för Min europeiska familj är det knappast någon tvekan om. Bojs är påläst och har förmågan att tillgängliggöra sin kunskap. Själv hade jag nog behövt något mer hjälp vad gäller själva dna-tekniken, men hennes möten med både forskare och kvarlevor – inte minst grottmålningar och kultplatser – fängslar och levandegör. Mellan omständiga forskare och intresserad allmänhet utgör bra vetenskapsjournalister sannerligen något av ”den felande länken”.

Similar Posts:

• Vi är bara i början av forskningen kring svensk förhistoria – låt testa dig!
• Augustvinnarna 2015
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Mary av Aris Fioretos, Masja av Carola Hansson, Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist, Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel och Bli som folk av Stina Stoor.

Till årets svenska fackbok – Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren av Karin Bojs, Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman, Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates av Johan Hilton, Den sårade divan av Karin Johannisson, Knark. En svensk historia av Magnus Linton och Den nya staden. Utvandringen till Amerika II av Lennart Pehrson.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Nu är det sent! av Emma Adbåge, Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson, Alla går iväg av Eva Lindström, Ishavspirater av Frida Nilsson, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och Din tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg.

Än har vi inte hunnit recensera så många, men vi jobbar på det.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2019

Själv broderar jag, på grund av slumpen i en passionerad språkhistorielärares gestalt, runor – och lär mig hur föga okontroversiellt det är. En bekant som fått för sig att tatuera in sitt namn med runor får helt enkelt nobben av tatueraren med motiveringen ”vi gör inte nazistsymboler här”. De forntida runristarna skulle nog ha blivit lite förvånade.

Senast på 1990-talet lät vi handfallet högerextrema rörelser kidnappa nationella symboler som flaggan och nationalsången, vikingarna och runorna – och inte krävs det särskilt mycket galghumor och känsla för kronologi för att se det ironiska i det senare? Traditionen går tillbaka minst till förra sekelskiftets nationalromantiska strömningar. Då fanns förstås också det besvärande sambandet med den rasbiologiska forskning som Sverige gick i bräschen för och som landade i, just det, Förintelsen. Boktipset här är naturligtvis Maja Hagermans fantastiska Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder från häromåret.

Personligen är jag tämligen likgiltig inför både flagga och nationalsång får erkännas. Kanske har det att göra med att jag är så – och det är kulturtantsklyschigt, jag vet – ointresserad av sport och den ofta krigsinfluerade retoriken kring det. Inte ens i sporter jag gillar har jag något större behov av att beskriva de skickliga utövarnas prestationer i något ”vi”, även om vi råkar vara produkter av samma nationalstat. De vinner eller förlorar. Jag sitter hemma i tevesoffan, tappar en maska om det blir riktigt spännande och fattar bara hälften av reglerna.

Är det något som är självklart svenskt för mig så är det väl snarare språk och litteratur. Den lite melankoliska naturen och vädret med mer eller mindre fyra urskiljbara årstider, och så litteraturen. Selma Lagerlöfs och Göran Tunströms magiska Värmland, kargheten och humorn hos Vilhelm Mobergs eller Moa Martinsons figurer, Tage Danielssons finurliga samhällskritik eller varför inte Sofia Karlssons oerhört vackra Dan Andersson-tolkningar.

Så måste ett kulturarv, vilket det nu vara månde, gå ut på att upphöja det egna på bekostnad av andra? Rimligtvis inte. Vem man är måste väl inte oupplösligt hänga samman med att någon annan är annorlunda och sämre?

Kanske har vi helt enkelt för höga krav på originalitet. Det är också en romantisk och historiskt sett ganska ung idé. Människor är inte särskilt originella. Möjligen är vi unika kombinationer av samma gamla klyschor. Gott så. Kanske kan vi då och då lära av våra misstag. Till skillnad från runorna är ju vare sig människors eller länders identiteter huggna i sten.

Similar Posts:

• Klasskamp/klasskramp
• Kom lite närmare din inre bonde
• Drömsk kärlekssaga om sorg och musik
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• Tyst i klassen?

I Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder tittar Maja Hagerman närmare på de här idéerna om ras och ursprung. Hur kom det sig att Sverige under mellankrigstiden var världsledande inom rasforskningen, med Rasbiologiska institutet i Stockholm som ett den moderna vetenskapens flaggskepp? Och vad grundade sig rasföreställningarna på?

En liten men förvånansvärt långlivad skrift utkom i Rom år 98. I Germania beskrev Tacitus folken norr om imperiet. Hur mycket han egentligen visste om dem är tämligen oklart – om hur människorna som bodde där såg på sig själva vet vi ännu mindre – men det förefaller som att Tacitus främst beskrev vad som kommit att kallas ”ädla vildar”: ett folk vars oförfalskade och ursprungliga tillstånd användes för att kritisera det egna. Tacitus ansåg det urbana och internationella Rom depraverat och korrupt och germanerna kunde agera pedagogisk kontrast.

Fanns det då egentligen några germaner? Det fanns grupper som kom att ta till sig romarnas terminologi och definiera sig själva som olika germanstammar. Och det fanns uppenbarligen grupper som långt senare kom att anamma Tacitus nordbor och ägna hela sina liv åt att inte bara försöka bevisa deras existens utan också sitt eget släktskap med dem. Sisådär artonhundra år senare skulle föreställningen om det germanska folket komma att spela en högst livskraftig roll i svensk rasforskning. Tidens främsta vetenskapsmän och konstnärer lyfte fram ett hänförande ärorikt förflutet: det rasrena och livskraftiga svenska folket.

Man mätte skallar, fotograferade och kartlade människor, byggde hus och möbler i fornnordisk stil, organiserade arkelogiska samlingar, predikade kring rasblandningens faror, målade och diktade kring fornnordiska myter. Viktor Rydberg skrev om ”ariskt blod, det renaste och äldsta” och i Tyskland utarbetade Wagner mastodontverket om Nibelungens ring. Skansen och en rad andra museer grundades och hyllade vårt storartade förflutna. Här fick vikingarna, asarna och odalbönderna de gestalter vi idag tar för givna.

Att nazisterna, snarare än spred sin smitta till ett närliggande men mycket oskyldigt och demokratiskt land, hämtade inspiration från den svenska rasforskningen betyder inte att alla forskare var nazister. Många vägrade uttryckligen att låna sig till den tyska ideologin. Men läran om raserna och de fornstora germanerna var något mycket bredare än så.

Mot bakgrund av en nationell identitet i gungning inför modernitet, klasskamp och unionsuppbrott uppstod en ohelig allians mellan vetenskaper där det ena forskningsläget fick gälla för bevis i det andra. Resultatet blev en otäck rundgång lika ohälsosam som den inavel som förordades. Sällan har det gjorts så tydligt i vilken utsträckning vetenskapen snarare än sysslar med eviga sanningar väljer de frågor den ställer och ibland också de svar den ger utifrån specifika materiella och mentala villkor.

Efter kriget föreställer vi oss gärna att idéerna om raser rensades ut. Men snarare än att öppet dementeras – den svenska vetenskapen fick på inga villkor sammanblandas med tyska excesser – har de fått tyna bort och i någon mån leva kvar i underströmmarna. De forskare som för hundra år sedan hyllades för banbrytande rasforskning har plockats bort ur uppslagsverken, den roll forntida skrifter och senare verk spelat förtigs och tonas ner. Men om vi inte låtsas om de här idéerna, hur ska vi då känna igen dem om eller när de dyker upp igen?

Hagerman ger ett exempel som i all sin vardaglighet är ganska gripande. I ett dansk landskap bevisade man för några år sedan att bönder där faktiskt var släkt med invånare i en italiensk provins de lär ha haft kontakt med omkring hundra år före Kristi födelse. Det hela var mycket stort och rörande. Saken är bara den att om man går två tusen år tillbaka i tiden har var och en hundratals miljarder förfäder. Att på så långt håll ha släkt lite varstans är kanske inte så mycket att förundras över.

Hagerman hör till de historieforskare som anser att vetenskap inte ska stängas in i små akademiska rum som material för internt käbbel och ryggdunkande. Forskningen och historien måste ut i samhället och debatteras öppet – även när den som här är lite pinsam och obehaglig. Det gör henne till en av våra mest hedervärda och intressanta skribenter. Ambitionen att göra upp med våra föreställningar om det förflutna utförs på ett effektivt, intressant och odogmatiskt sätt. Man skulle kunna fråga sig vad som blir kvar när de pampiga myterna om fornstora dagar monteras ner. Men mytbildningen i sig, människors behov och bruk av historia och det fantasieggande tomrum de storvulna tankarna lämnar efter sig gör Det rena landet till en av de senaste årens mest spännande och viktiga böcker.

Similar Posts:

• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Fusion är nyckelordet
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”
• ”Lapp skall lapp vara” – en vitbok som visar hur den samiska identiteten kapades