Förutom att dela med sig av sina egna erfarenheter som antikorruptionsrevisor så har Louise Brown intervjuat ett flertal människor som på något sätt arbetar med antikorruptions/CSR-frågor. Bland annat har hon pratat med Inga-Britt Ahlenius, som tidigare arbetat i FN:s internrevision. Korruptionens problematik blir belyst från olika håll och vi får lära oss hur människor runt om i världen arbetar med olika strategier för att minska och försvåra korruption. Sverige ligger inte så långt i framkant inom det området som man gärna vill tro. Kanske beror det på den djupt rotade självbilden att vi i Sverige inte håller på med mutor. Kanske beror det på naivitet.

Om man bortser från det djupt anstötliga innehållet i boken så är den dock jäkligt spännande. Som en Hänt i veckan för samhällsintresserade, med skandaler, politik och mänsklig svaghet. Här blandas berättelser om kommunala upphandlingar på buskisnivå med halvstatliga skumraskaffärer utomlands och biståndsuppgörelser med diktaturer. Som om inte det skulle räcka får vi också läsa om glädjedödarna, tråkmånsarna, visselblåsarna. De där enstaka individerna som envisas med att ifrågasätta hur saker och ting sköts i verksamheten de jobbar med. För det skall gudarna veta, att om någon ställer obekväma frågor och antyder att den moraliska kompassen pekar åt galet håll, kan denne räkna kallt med att bli utfryst. Har man blåst i visselpipan eller kontaktat media har man ju förstört upplägget för alla andra.

Hela papperskarusellen med policydokument och socialt ansvarstagande är i Sverige just inget annat än bara papper. Vill ett företag visa upp fina papper så gör man det. Telia brydde sig inte om att redovisa för Uzbekistan i sina rapporter till exempel. Allt såg toppen ut på pappret samtidigt som mutskandalen briserade. Då blir det så sorgligt tydligt hur oviktigt det är att agera på ett moraliskt riktigt sätt. Fokus är alltid på att ro hem de stora kontrakten. Till vilket pris som helst tydligen. För det handlar inte bara om just mutbrott. Telia har bland annat hjälpt vitryska säkerhetspolisen att spåra och avlyssna oliktänkande. Fast eftersom regimen ansåg att de inte hade rent mjöl i påsen så är det väl inget att bråka om?

Brown förser oss också med lite siffror vi kan begrunda. Enligt ett ganska rimligt räknesätt beräknas korruptionen i Sverige kosta 9 miljarder kronor per år. Ca 15-20 procent av de 1,5 miljarder i lönegarantier staten betalar ut går till fiktiva arbetstagare i fejkade konkursbolag. Ca 400 miljarder kronor spenderas på offentliga byggprojekt utan öppna anbudsförfaranden. Alltså utan insyn. Notan för Göteborgshärvan uppskattas till 150 miljoner. Vem betalar? Jo det gör du och alla andra skattebetalare. Äger du en aktie är du dessutom med och betalar näringslivschefernas ansvarsfriskrivnings-försäkringar. Det vill säga försäkringar som gör att en chef som är ansvarig för en verksamhet där mutbrott uppdagas slipper stå personligt ansvarig för detta. Fiffigt värre. Då går det ju alldeles utmärkt att tänja på gränserna tills de brister och sedan bara rycka på axlarna och fortsätta jobba.

Ett av de märkligaste exemplen i boken är Invest in Sweden Agency (ISA). En myndighet som sysslade med att locka utländska investerare till Sverige. Eller? Berättelsen om ISA är fullkomligt hårresande och inbegriper handel med uppehållstillstånd. ISA lades ner 2012 när den skandalösa hanteringen av verksamheten uppdagades.

Efter att ha läst om allt detta plus den murkna byggbranschen känns det ju som att det vore nog. Men nej då, Brown hoppar istället raskt till SIDA och biståndspengarna. Det är tur att boken tar slut efter det, för jag känner mig lätt illamående.

En reflektion som måste göras är att utövarna av korrupt beteende med förkrossande majoritet är män. Det betyder inte nödvändigtvis att kvinnor är bättre människor än män. Men det betyder att det sitter nästan uteslutande män på de positioner i samhället som ger möjlighet till maktmissbruk och korruption. Inte bara i andra länder utan även i Sverige. Världen är fortfarande männens lekstuga. Den som tror något annat har alltså fel.

Antikorruptionsrevisor. Det är mitt nya favoritord.

Similar Posts:

• Vecka 25: Vad ska du läsa i sommar?
• Staten och kapitalet
• ”En annan värld är möjlig – och förbaskat nödvändig”
• Hopp för hållbarheten
• Farväl till folkhemmet

Det pratas sällan om hur mycket jobb som krävs för att få till en färdig roman. Jo, visst pratas det om inspiration. Skrivkramp. Svårigheter att hitta rätt röst för sina karaktärer, att få fram spänning, eller känsla, eller vad en nu vill få fram med det en skriver. Att orka ända in i mål, att våga tro på sig själv. Men jag menar något annat.

Det som bara märks av när det inte har gjorts.

De flesta människor tror att en författare skriver en bok, från början till slutet, sen är den klar. Om den är bra antas den av ett förlag, och så trycks den, ord för ord, precis så som författaren skrivit den. Glöm det. Jag läste nyss en bok som klargjorde vikten av en bra redaktör för mig. Den dåliga boken började bra, var läskig i de läskiga scenerna. Bra miljöbeskrivningar, intensivt driv. Sen blev det upprepning. Och överanvändning. Bristande gestaltning.

Sen kom det in massor av karaktärer som jag aldrig lärde känna. Sen blev det platt, tråkigt, läskigt för att det var dåligt istället. Sen la jag på minnet att inte läsa fler böcker av den författaren, och det var ju synd, eftersom hen hade lyckats hur bra som helst, om inte allt det briljanta drunknat i det som var dåligt; så att det som var dåligt plötsligt blev det enda jag såg.

Idag, måndag, recenserar Christina Eftervärkar av Josefin Branzell Hertz, som är hennes debut. Den handlar om en förlossningsdepression. Intressant tematik, tycker Christina, men inte så välskriven så det blir svalt betyg (obs: att parallellen här var slumpmässig! Det var inte den boken jag läste).

På tisdag skriver Marie om Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land. En anklagelseskrift som är rytmisk på ett typiskt Lundbergskt vis, och som hela tiden återkommer till frågan: ska jag ta hand om min broder? ”Fruktansvärt angelägen, och ändå … tyvärr lite upprepande för den som läst mycket av Lundberg,” tycker Marie.

Till onsdag har Richard läst Per Helges Mellan prärien och evigheten, som handlar om olika amerikanska författare som kritiserar det nuvarande konsumtionssamhället. ”Det låter banalt men är det inte”, hävdar Richard. ”De flesta författarna var helt obekanta för mig sedan innan, så det här var en angenäm bekantskap. Mycket välskrivet och intressant.”

Till på torsdag har Kari läst Den skenhelige svensken – Korruption utan konsekvenser av Louise Brown. Det är en bok om hur korruptionen ser ut i det offentliga och det privata Sverige, hos svenska företag utomlands och i biståndssektorn. ”En rejäl knäpp på den självgoda svenska näsan”, hälsar Kari.

På fredag recenserar Håkan Murbruks Förlags utgivning av Gustaf Frödings samhällskritiska dikter. Som de såg ut innan stavningsreformen, vilket är problematiskt. ”Vad är det för syfte och tanke, vem riktar det sig till och vad är det relevanta i att ta utdrag ur diktverk, som kan tolkas politiska; problemet är för vem och varför är dessa utdrag så viktiga nu?” Ja, Håkan ser många problem.

Och på lördag är det dags för redaktionens sommartips! Varje år brukar vi dela med oss av det vi tycker att du ska läsa i hängmattan, på stranden eller i sommarstugan uppkurad under en filt, när regnet öser mot rutorna. Gammalt som nytt, klassiker som bubblare. Missa inte det!

Similar Posts:

• På spaning efter människans ursprung
• Vecka 38 på dagensbok.com – Vägen framåt
• Vecka 18: Berlin, Malmö, Botkyrka, Kabul
• En knäpp på den självgoda svenska näsan
• Vecka 17 på dagensbok.com