Givet hur Ekerwald väljer att tolka begreppet bildning, hur kan vi förstå dess innebörd och hur går bildningsprocessen till? Ekerwald föreslår att vi kan lära oss mycket av att läsa dagböcker. Den ärliga dagboken kan visa prov på just den sorts självreflektion som Ekerwald betraktar som bildning. Exempel ger Ekerwald från en närläsning av tio olika författares dagböcker, allt från Goethe via bland andra Céline, Tolstoj, till Sara Lidman och Sigrid Kahle, och det är läsningen av dessa som upptar det mesta av den här boken.

Det är på ett sätt ett sympatiskt perspektiv som Ekerwald ger på vad bildning är. Det för oss snabbt långt bort från den traditionella bildningssynen som så ofta varit tätt förknipppad med klassförakt för de ”obildade”, för de som inte har haft chansen till särskilt mycket bokbildning. Men samtidigt; räcker det verkligen med att man kan distansera sig från den egna personen för att man ska kunna betraktas som bildad? Går vi inte miste om en nyans i begreppet bildning, som något åtminstone delvis väsensskilt från exempelvis självreflektion eller självdistans? Ekerwald tar sig aldrig riktigt tid att övertyga läsaren om detta perspektiv på bildning.

Jag funderar också på hur Ekerwald själv tillämpar detta perspektiv i praktiken i boken. Visst verkar flera av de författare han läser ha ett ganska stort uns av självreflektion (även om jag i vissa fall kan undra om Ekerwald inte väljer att tolka in lite väl mycket i somliga av författarnas dagbokstexter). Men det finns ett mer fundamentalt problem som stör mig i den här boken: i grunden är det väl så att alla de dagboksförfattare som Ekerwald använder sig av för att förstå ”bildning” nog också kan – kanske rentav måste – betraktas just som bokbildade (om än i vissa fall kanske i hög grad autodidakter). Det hade ju varit väldigt spännande att få prov på en bildad analfabet, som Ekerwald skriver om, eller en diskussion om bildning bland personer som inte kan betraktas som särskilt ”bokbildade”. Vågar inte Ekerwald testa sin egen förståelse av fenomenet bildning mer än så här?

Similar Posts:

• Den evige provokatören
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Gammal är äldst
• ”Sedan splittras bilden.”
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen

Tänker och säger den unge August Engelhardt i det tidiga 1900-talets Tyskland. Han är ju en fritänkare i ett samhälle av kadaverdisciplinerade preussare; vegetarian, nudist, långhårig, en hippie 65 år för tidigt. Och han har en plan: Tyskland har ju, praktiskt nog, en liten bortglömd koloni borta i det som idag är Papua Nya Guinea. Dit ska han åka, leva i samklang med naturen och de idealiska urinvånarna (som naturligtvis kommer att hylla honom som en Vit Man), och odla kokosnötter. Kokosnötter? Kokosnötter. Kokosnöten är ju den perfekta frukten, man kan leva helt och hållet av den, dricka och äta och bygga med den, och genom att leva helt och hållet på perfektion kan man, i sann Nietszcheansk anda, äta Gud och själv upphöjas till gud. Så fort han etablerat sig därute ska han inte bara själv leva uteslutande på den, utan också exportera den till hela den civiliserade världen (dvs hela Tyska riket).

Nu får ni tre gissningar hur lätt det är för en bekväm europeisk stadsbo att förvandla sig till nybyggare och kolonialherre, hur nyttigt det är att enbart leva på kokosnötter, och vilken slags misslyckade lärjungar han drar till sig. Och ju galnare och sjukare han blir därute, desto mer övertygad blir han om att han har rätt, desto mer besatt blir han av tanken att leva utan andra ideologiska förtecken än det rätta, det rena, det enkla, det jämlika (för vita män som är villiga att handla, vill säga).

Så, en lekfull, svart satir över en idealist för hundra år sedan, en twist på den klassiska äventyrsromanen om den vite mannen som går bort sig i djungeln, komplett med sarkastiska kommentarer från infödingarna som låter honom hållas och frustration från de svettiga, tropikklädda, försupna tyskarna i kolonin som inte fattar varför en vit man vill leva som ett djur. Conrad, Céline, hela den biten. Harmlöst och kul… och då blir Imperium alltså beskylld för att vara en smygfascistisk roman. Vafan? Man kan visst inte säga någonting utan att bli kallad fascist nuförtiden, etc. Men jo, Kracht har en rejäl småelak glimt i ögat här; han hänvisar till det som komma skall, inte bara i Tyskland, genom att inte låtsas om det – en ung Hitler skymtar visserligen förbi, men det gör också flera andra historiska personer som är i full färd med att bygga en ny, renare, starkare värld, från Lovecraft till Vegemitens skapare. Vart det kommer att leda vet ju vi, på säkert avstånd från 1945, men än så länge är vi ju inte framme vid första kriget ens, än så länge är ju det här vackra tankar som fanns överallt, som vi fortfarande hyllar och sympatiserar med; har ni läst Nyårsklockorna i det ljuset? ”bättre syften, mera rena lagar (…) seklets krankhet vike: det dagas, släktet fram i styrka går (…) Ring in den tusenåra fredens rike…” Tusenåriga riken, hmmm? (Paradoxalt nog hyllade ju nazisterna naturfolken som ideal, de rena, oförstörda som levde enligt den starkes rätt. Och därmed också gav andra rätt att underkuva dem genom att vara ännu starkare och ännu renare.)

Men genom att sätta det i det här sammanhanget, låta Engelhardts väl så beundransvärda men dödsdömda sökande efter en bättre värld utspela sig mot bakgrunden av ett dekadent, aningslöst, Europa på väg huvudstupa in i en galenskap, gör Kracht det omöjligt att inte få olustiga krypningar längs ryggraden. Han fiskar, eller låter sina karaktärer, fiska i mörka vatten men låtsas inte om något av det i berättelsen. ”Vadå, jag?” säger han med stora, oskyldiga ögon. ”Jag berättar bara en historia om en tokig hippie som tar sig vatten över huvudet. Det är väl inget märkligt med det?”

Jag blir inte riktig klok på den här romanen, trots att jag asgarvar åt den flera gånger. Den går så lätt att läsa både som subtil satir och som ärkekonservativt förlöjligande av alla som tror sig kunna förbättra världen. Den får mig att undra varför Pressbyrån år 2014 har drickakylen full med kokosvatten och löpsedlarna har krigsrubriker om detox och 5:2-dieter, och sedan undra över varför jag undrar över det. Om budskapet är att människans bästa föresatser leder till hennes värsta slutsatser, ska vi börja dra alla idealister över en kam nu, upphöja cynicismen och den självgoda neutraliteten till … inte ens ideal, utan fakta? Tro fan att Kracht är schweizare …

Det sagt: det är en satir, en tänkvärd och rolig sådan. Verklighetens Engelhardt dog av undernäring 1919. Jag ska inte spoila vad som händer honom i romanen, men som romanfigur kan han ju leva för evigt. Precis som en idé, vart den än pekar.

Similar Posts:

• På spaning efter en bättre värld
• Utflykt med mamma i taxin
• Adolf i den nya världen eller Hitler 2.0
• De ä vi som ä morfar nu.
• En alltigenom fasansfull värld?

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen.

Döden kom med ölbil.

Det är lite ont om sådana där riktigt klassiska inledningsmeningar i svensk litteratur, de där som sparkar in dörren, stampar in utan att ta av sig storstövlarna och slår sig ner och lägger in en prilla i det kollektiva medvetandet. Det är ju inte bara därför Äldreomsorgen i Övre Kågedalen slog ner som en bomb 1992, men nog är det en jävla inledning:

Jag dödade i somras ett elvaårigt barn som uppgav sig heta Helge Holmlund, hemmahörande i Hebbershålet, Övre Kågedalen, norra Västerbotten. Vi möttes vid ett tivolis pissränna just när Barnens Dag slukades av Männens Natt. Han verkade vara den tysta, svaga typen, och tycke uppstod. Jag tog med honom hem, och efter att ha utfört vissa tjänster stängdes han bunden in i en ljuddämpad potatiskällare jag använder för sådana syften.

Det som följer är barnets egen berättelse: På en gård i ett Västerbotten som har lika mycket gemensamt med de Sade och Burroughs som Torgny Lindgren och Staffan och Bengt, bor Morfar och Pyret, 90 respektive 10 år gamla. Där ägnar de sig åt det man gör på landet: sodomi, pedofili, våldtäkt, mord, kannibalism, och lärda utläggningar om sann arisk ideologi och litteratur. Då och då åker de in till Skellefteå för att införskaffa våldsporr, slå ihjäl folk på öppen gata och hälsa på gamla SS-bröder på ålderdomshemmet. Alltsomoftast slutar kvällarna hemma hos någon likasinnad i trakten, där det knullas, mördas och filosoferas vidare tills något slår över och Morfar och Pyret måste åka hem igen. Allt beskrivet på så bred västerbottniska att boken slutar med 20 sidor ordlista för att bli begriplig för fjollträskbor.

…Det är hela boken, kapitel efter kapitel efter kapitel. Eller böckerna, om vi ska vara petnoga, eftersom jubileumsutgåvan innehåller både Äldreomsorgen och uppföljaren Förensligandet i det egentliga Västerbotten. 500 sidor med ingående beskrivningar av saker tänkta att vara så på tvärs mot allt vad god smak heter som överhuvudtaget är möjligt. När jag läste boken för första gången för 15 år sedan nånting, läste jag den nog så: helt enkelt en uppvisning i att Säga Saker Man Inte Får Säga, ett enda långt litterärt kissåbajsskämt på en prosa som stormar fram som en vårkåt älgtjur. Och visst, som sådan funkar den och är av och till hysteriskt kul om man gillar sådant, men då blir också frågan – varför bry sig? Varför en jubileumsutgåva av en bok om den inte försöker vara mer än ett extratjockt nummer av Kissbomben?

- Vem fan ä Sara Lidman? Eller den här Torgny Lindgren! Ja ha väl aldri hört nåt så dumt! Finns dom på riktit!?
Morfar va i delo me bokbusspersonalen. De va en liten gråbrun sionist me glasögon å äggula i skägget å ett stycke me svans å nervhosta. Morfar hade fråga efter böcker av urtvättade norrlänningar. Nu raije han på om hur uselt å ynklit de ä å råta ner fina ord.

.
Men samtidigt så är det ju hur Pyret… eller om det nu är Teratologen (teratologi: läran om missbildning)… berättar historien. En enda lång dialog av hysteriska dubbeltydigheter, lärda referenser och litterära knep

Joycus från Dublin dog för våra cysters skull

som verkar specialdesignade för att imponera på den som försöker läsa den som något mer än just ett enda långt kissåbajsskämt. Kolla, Teratologen har verkligen pluggat in både Wittgenstein, Dante och Céline! Morfar och Pyret presenteras som våra hjältar, två människor som verkligen tycker om varandra och är ensamma mot världen… och reagerar med att fördöma den och vända på hela moralbegreppet. Norrländska orter låter som Lovecraftska gudar, Alfons Åberg jämställs med Joseph Goebbels, och det enda fasta är kärleken mellan en man och en pojke som försöker hjälpa varandra genom den här världen.

Men så fort man skrapar så långt ner blir det omöjligt att inte fortsätta skrapa. Och då hittar man detta:

Norstedts propsa på att ja ska berätta om mitt långt utdragna döende… två miljoner i förskott… sen tietusen per sida… Bonus för ultravåld å hypersex… ”Förtätad glesbygdsstämning” vill dom ha, dom djävlarna… Vem tro dom att dom ha å göra me… Burroughs å Bukowski! Skriva ä som att runka utan fingrar…

För varje gång boken verkar förföra en, med skämt eller med lärda utläggningar, så hugger den snabbt av benen på sig själv. ”Om jag kommer på dig med att skriva ner det här slår jag ihjäl dig”, hotar Morfar Pyret. Det är inte fråga om den vanliga mellanmjölkslagomkritiken om att Sverige är så jävla mellanmjölkslagom, det går djupare än så: Vi vill ju gärna tro att bildning, information, kunskap och kultur gör människan bättre. Woody Guthrie skrev ”THIS MACHINE KILLS FASCISTS” på sin gitarr, journalister och pjäsförfattare från diktaturer hyllas för att de vågar säga sanningen, vi som inte haft krig på 200 år hyllar den smala litteraturens roll i att upprätthålla demokratin… Och samtidigt vill vi ha starka hjältar, handlingskraftiga män (och i undantagsfall kvinnor) som står upp för det rätta, det rena, det goda. (Läs gärna Michael Tappers essä om Carl Hamilton och Anders Behring Breivik i senaste numret av FLM. Eller se bara på alla som slår knut på sig själv för att förklara varför man måste stödja Lars Vilks dagisklotter eftersom YTTRANDEFRIHET!) Och där i Hebbershålet sitter Morfar, lärdast av dem alla, sprutar (bokstavligen) ur sig citat från både medeltida tänkare, moderna barnboksförfattare och postmoderna litteraturkritiker och visar hur alla sentimentala skapelsemyter och arbetarlitterära bygdeskildringar går tillbaka till ”Det var bättre förr när vi inte var förstörda och förklenade”. Misogynin dras så långt att kvinnor betraktas som en främmande art lika önskvärd som mårdhunden, och hela den västerländska litterära traditionen framstår som ett enda stort intellektuellt gangbang där gamla trötta vita män drar över varenda ny generation och sprutar dem fulla med sina egna fördomar, utklädda till fin litteratur och moraliska lärdomar. Och den här berättelsen full med sex, bajs och död presenteras, som sig bör för en 20-årsjubileumsutgåva, vackert inbunden och tryckt på fint papper med illustrationer och lärda efterord, utan pocket- eller e-boksutgåva, en trojansk häst utklädd till Litteratur.

Språkligt bör barnet förvirras. Läs högt långa stycken ur svårbegripliga texter på främmande språk. Tvinga barnet att lära sej dom utantill. Ange varierande betydelser för samma ord vid olika frågetillfällen. Kontrollera nu och då att barnet inte förstår vad som säjs till det.

Så långt allt väl. Och där finns mycket att säga, om man nu prompt vill hitta en ursäkt att läsa detta som inte bara är ”höh höh höh, de skjuter ihjäl bärplockare”. Men är det en BRA bok? Finns den överhuvudtaget någonstans på skalan bra-dåligt? För det blir, humorn till trots, långa sträckor med ett jävla namedroppande och upprepande av samma saker om och om igen, tills allt medvetet effektsökeri står en långt ner upp i halsen på fel sätt – vilket mycket väl kan vara poängen, men inte nödvändigtvis gör boken roligare. En bok som är så här vidrig ska kanske inte vara så här rolig, men en bok som är så här rolig ska inte heller riskera att bli långtråkig. Det är inte heller allt här som åldrats väl; tänk att det bara är 20 år sedan som tanken att gamla män kunde vara bögar var så kontroversiell att det i sig kunde användas för att äckla läsarna (OK, att han också är en våldtäktsman och pedofil spelar väl in, men det gör inte saken mindre komplicerad). Kan man skriva litteratur om litteratur mot litteratur och läsa den som litteratur? Kan man säga Schluss damit! i 500 sidor?

Fråga mig om 20 år till. För under tiden har jag ändå svårt att inte återigen bli fascinerad av det här, av sättet Teratologen trollar med språket, av Morfar och Pyret och deras uppfuckade kärlek, av sättet den trampar över alla gränser med en studsare i ena handen och ett nedblodat manuskript av Derrida i den andra. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen avrättade inte svensk litteratur, men kanske förtjänar den år 2012 en andra chans att göra det.

Similar Posts:

• Morfar + Pyret = Sant
• Morfar tämjd av Bibeln
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com
• Morfar behöver en tant
• Ditt liv som litteratur

Du är inte bara författare utan också redaktör på förlaget Minimum fax, så jag föreställer mig att du har en rätt stor överblick över det italienska litterära klimatet. Tror du att det är, som det pratas om i Sverige, en ny våg av unga italienska författare som kommer nu?

De senaste 15 åren har det skett en stor förändring i italiensk litteratur. Efter exotismen under 80-talet och efter Umberto Ecos postmoderna fas och hans historiska romaner (kommer du ihåg Rosens namn?) har en ny generation av italienska författare… upptäckt Italien. Vi insåg att vi levde i ett märkligt, absurt, grymt land fullt av kultur men samtidigt fullt av politiskt skräp, skräp-tv, allt större sociala skillnader, elaka affärsmän utklädda till clowner, ackumulering av välfärd och ny fattigdom. Ett land där Berlusconi, påve Ratzinger, Maffiabossen Totò Riina, Roberto Benigni och Fiats VD Sergio Marchionne just nu lever och verkar är en intressant plats för skrivande och berättande. Så… här är den nya vågen av italiensk litteratur.

Vilket är roligast, att vara författare eller redaktör? Vilka är de två yrkenas fördelar och nackdelar?

Det är roligare att vara författare. Det är en fördel (för en redaktör) att även vara författare så att man kanske kan förstå en författares problem (känslomässigt). Jag tror inte att det finns några nackdelar eftersom man på så här sätt får en större överblick på den litterära världen. Att även vara en redaktör kan hjälpa en författare att vara egocentrisk endast när det krävs och är användbart.

Den italienska kulturen och medierna, som de har visats upp för resten av världen under Berlusconis tid som premiärminister i Italien, ger en bild av ytlighet. Tror du att det kommer förändras nu när Berlusconi inte längre är premiärminister, och viktigast, tycker du att det här är en rättvis bild av italiensk kultur och media?

Jag hoppas att det förändras, men berlusconismen (ett sätt att tänka) kommer olyckligtvis att vara längre än Berlusconi. Politiskt sett är Berlusconi en vandrande död man, berlusconismen (från vänster och höger) är det inte. Berlusconism är tråkigt nog inte bara en italiensk företeelse. Italien har varit en paradox de senaste 100 åren. Det är ett av världens mest kulturella och artistiska länder, men det är samtidigt ett par steg bakom de stora demokratierna. Italien är alltid oförberett på det nya. När Italien möter det nya famlar det fram i mörkret likt ett stört laboratorium, som ställs öga mot öga med framtiden.

I början av 1900-talet förvandlade Italiens försenade möte med moderniteten landet till ett laboratorium som gav världen två frukter. Den ena god: födelsen av avantegardet. Den andra ond: födelsen av fascismen.

På ett liknande sätt har det sena mötet med postmodernismen under 80-talet, gett upphov till videokrati och berlusconism. Det är spektaklernas samhälle som Guy Debord (teoretiskt sätt) skrev om. Berlusconism är ett retrovirus. Så, när Merkel och Sarkozy skrattade åt Berlusconi för ett par månader sen, var de inte hånande, de skrattade hysteriskt och fruktade smittan.

Din roman Allt kommer tillbaka är en beskrivning av en inte så idyllisk barndom och inte så idylliska tonår. Den är också ett porträtt av ett årtionde som förändrade världen. Du växte själv upp under de åren. Hur var det att växa upp under 80-talet?

Det var märkligt. Efter ett årtionde av engagemang (70-talet) skulle man växa i ett totalt ideologiskt vakuum. Å ena sidan fanns yuppisarna. Å andra sidan fanns heroinmissbrukarna. Å ena sidan kunde man se korkade filmer med Tom Cruise. Å andra sidan kunde man lyssna till desperat musik av Joy Division eller Cure eller Bauhaus. På utsidan… på utsidan fanns för mig en stad som Bari, där man kan göra riktiga erfarenheter. Det fanns den rika sidan av Bari, så gnistrande och så tråkig. Det fanns också stora förorter, utkanten av staden, det urbana mörkrets hjärta. Det är platsen för erfarenheter! Take a walk on the wild side…

Du pekar väldigt tydligt ut vad som var 80-talets problem, en för snabb ekonomisk tillväxt och ett för stort fokus på väldfärd och pengar. Kan du se några liknande (eller annorlunda) problem i den tid vi lever i nu?

Nu betalar vi för skadorna som uppstod under den tiden. Ett ord… Reaganomi: på 80-talet trodde vi att det var en ekonomisk teori, nu vet vi att det var en fruktansvärd bumerang som slår tillbaka rakt på våra tänder. Margaret Thatcher sa: ”there is no such thing as society”. Så, se på upproren i London den senaste tiden: förnekandet av samhället som skapades av reaganomin. Se på London som står i brand. Are you happy now, dear Margaret?

Jag hoppas få läsa fler av dina verk översatta till svenska och undrar om du har något nytt på gång nu?

Jag skriver på en annan roman nu, men jag är en långsam författare… (Nicola Lagioia har redan skrivit fler romaner. Det är däremot bara Allt kommer tillbaka som finns översatt till svenska än så länge. Red. anm.)

Har du någon favoritförfattare eller något tips som du vill ge till våra läsare?

De senaste åren har jag läst och tyckt mycket om Roberto Bolaño och Cormac McCarthy. Jag har alltid älskat Pier Paolo Pasolini, William Faulkner och Marcel Proust.

Den här avslutande frågan ställer jag till nästan varje författare jag möter. Hur kommer det sig att du började skriva och varför blev du författare?

Jag skriver på grund av de erfarenheter jag har av livet och på grund av två böcker jag läste som tonåring: The Waste Land av T.S. Eliot, och Voyage au bout de la nuite av Céline.

Similar Posts:

• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Vecka 25 på dagensbok.com: Glad midsommar!
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Långa perspektiv
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012

Alla som vägrar kalla sig turister när de reser bör läsa hans demontering av den traditionella reseromanen. Det är en smått fantastisk skapelse, som hämtar sin energi ur något som i detta sammanhang – som ändå måste kallas postkolonialt – annars är svårt att uppbringa: humorn.

Rödöra handlar om fransmannen Éric, som är i fyrtioårsåldern. Han är inbjuden att som gästförfattare bo i en by i Mali, vid floden Niger. Mali, inget kunde låta mer avlägset, säger berättaren, som förmedlar Érics tankar. (Det är svårt att tro att romanen handlar om någon annan än Éric Chevillard själv.) Mali, ett land som Éric aldrig ägnat en tanke, ska bli hans hem i månader. Tanken verkar så främmande att han har svårt att se sig genomföra den. Men så blir omgivningen varse hans stundande resa. Till slut blir det omöjligt att avstå. Éric är i andras ögon Afrikaresenären. Väl på plats i byn i Mali rodnar hans vita skinn – så föds Rödöra.

Den största behållningen med Éric Chevillards korta roman är som sagt humorn. Så här kan det låta när han beskriver Éric: "Han är fransman i lika hög grad som en siouxindian utklädd till siouxindian är siouxindian." Men romanens tema är ändå det faktum att vi i väst inte längre kan skildra våra resor.

såvida inte själva skildringen utgör en händelse, en katastrof som den då diabilder visas upp-och-ner eller det bland bilderna har smugit sig in ett nakenfoto som till yttermera visso inte har något samband med reseäventyret, eller att skärmen rullar ihop sig eller kort sagt:
Att projektorn brinner upp.

Romanens hjälte letar information om byn. Han känner sig tvingad i exil och försöker göra det bästa av det. Han vill leva i Mali, inte enbart resa dit. Men detta oroar honom. Kommer han efter resan ha fog att påstå att han levat i Afrika?

Éric antecknar allt han ser i en svart bok i mollskinn, försedd med ett gummiband (tänker mig ett block av märket Moleskin, vars framsida pryds av upplysningen att även Van Gogh, Chatwin, Hemingway, Matisse och Céline nyttjat en dylik produkt.)

Mollskinnsblocket blir symbolen för individens inre upptäcksfärd. Det är i anteckningsboken den stora dikten om kontinenten ska skapas. I den ska Éric skriva eposet Mitt Mali. Men att låta sig uppslukas av landet visar sig vara svårt. Berättaren sammanfattar: "Ända tills han åker hem hälsar man honom välkommen."

Denna typ av sammankokande meningar, vilka somliga på ett briljant sätt avexotifierar resan, kryllar det av i Rödöra. På så sätt påminner romanen om Alain de Bottons Om konsten att resa, även den en livsnödvändig bok för en resenär med självaktning.

I Mali finns det flodhästar, men några sådana får Éric aldrig se. Han ser en vacker fjäril på ett fält, men det visar sig vara en plastpåse. Åsnornas skriande om natten är trasiga avloppsrör. Böneutroparen kvart i sex på morgonen, som till en början utgör ett spännande inslag i tillvaron, blir efter tre dagar lika irriterande för Éric som kyrkklockorna i Frankrike.

Rödöra är ingen mästerlig bok. Det är snarare en sällsam och experimentell romanskärva som defintivt dödförklarar den traditionella reseromanen. Skönt är det också att se att den underfundigt humoristiska litteraturen lever.

Ytterst handlar boken om jagtrötthet. Vi önskar oss kunna klättra ur vårt ego, åtminstone för en dag, en timme, en minut. Men fast är vi. Fast i de egna tankemönstren, fast i den förvärvade kunskapen. När Éric kommer hem från Afrika tänker och pratar han enbart om Mali. I Mali gör man si, i Mali säger man så, äter man det, festar man inte som i Europa. Mali, Mali, det är helt annorlunda i Mali. Éric blir den drygputte han i början av romanen raljerat över. Cirkeln är sluten.

Similar Posts:

• Världen sedd från ovan
• En alltigenom fasansfull värld?
• Den evige provokatören
• Koko
• Intervju med Nicola Lagioia

Bland hans författarkolleger var fienderna vanligare än vännerna. Så såg han sig heller inte som en författare, det var bara vad han sysslade med vid sidan av jobbet som fattigläkare. De som fanns där och hjälpte honom genom livet smädade han i sina böcker, följaktligen torde han överhuvud ha haft mer fiender än vänner.

Trots att man får känslan av att Ekerwald vill försvara och försköna Célines fulare sidor är det svårt att inte lämna boken med en ambivalent känsla inför honom som person, vissa sidor hos honom är tilltalande, andra är det inte. Det är inte svårt att förstå att det var många som hatade honom. Samtidigt finns det någonting uppsfriskande i hans motvilja mot åsikter, hans förakt för mänskligheten och hans misstänksamhet mot tänkandet.

I vanlig ordning är Ekerwald väl påläst om såväl Célines böcker som hans levnadsöde. Ibland kan han dock vara väl ingående angående detaljer som inte känns särskilt intressanta. Har han ändå bemödat sig om att kolla upp fakta så vill han också få användning för dem, men för en läsare som inte är fanatiskt intresserad av Céline blir det litet långrandigt ibland.

Céline debuterade 1932 med romanen Resa till nattens ände och skrev den sista juni 1961 klart sin nionde och sista roman Rigodon, kvällen efter dog han. Det fanns nog många som tyckte att det var på tiden, kanske till och med han själv. Enligt hans eget sätt att se på saken hade han varit döende länge:

De flesta dör först i sista ögonblicket. Andra börjar tidigt och tar ut döden i förskott, tjugo år tidigare eller ännu mer. De är jordens olyckliga.

Vad man än tycker om Céline så går det inte att komma ifrån att han är en fascinerande person, en sådan som alltid går emot strömmen och som vägrar att göra det lätt för sig, en person som i det närmaste söker konfrontera livet. En författare med en vass penna riktad mot allt och alla, både vänner och fiender. En anarkist som smädar både kommunismen och fascismen. Kort sagt ett intressant ämne för en biografi.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• En bekantskap för alla tider och humör
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Intervju med Nicola Lagioia

Under läsningen påminner mig Bardamu om någon, men jag kommer inte på vem. Först när jag lagt ifrån mig boken och intrycken smälter som bäst kliver kapten Yossarin, huvudpersonen i Joseph Hellers Moment 22, fram ur minnets skuggor. I Moment 22 koncentreras tillvarons kaos och krigets barbari till en grupp amerikanska bombflygare stationerade på en liten ö utanför Italiens kust i andra världskrigets slutskede. Med deras öden som fond avslöjas världens tarvlighet. Handlingen är dråplig och besynnerlig, men hela tiden lurar en obehaglig, tragisk underton i vassen; mer än en gång fastnar skrattet i halsen. Céline förlägger handlingens början till 1900-talets föregående "stora" krig, första världskriget, kriget som skulle innebära slutet för alla krig. När Europa hade räknat sina döda, sårade och våldtagna lovade man sig själv att något liknande aldrig skulle få hända igen. Aldrig mer. Vem skulle ens kunna komma på tanken att påbörja ett nytt krig efter Verdun? Vad skall man säga … det kollektiva minnet visade sig vara kort.

Där Moment 22 är komisk och dyster, tragikomisk, är Resa till nattens ände cynisk och brutal. I Célines värdenihilistiska värld har människan förlorat sin moraliska kompass – om hon någonsin haft någon – och samhällssystemet saknar spärrama som kunde ha tyglat effekten av den alstrade moraliska bristen. Samhället är summan av individerna som där ingår och därför reflekteras den individuella moralen i samhällskroppen. Då kan vad som helst hända. Heller lämnar oss däremot inte helt tröstlösa, människan är i hans värld inte alltigenom egoistisk och renons på medkänsla. Yossarin kämpar mot systemet, vägrar acceptera ordningen och bedriver ett konstant uppror. Bokens vansinnesspiral lyckas inte dra ned Yossarin i djupet. "Den där tokiga fan är kanske den enda vettiga människa som finns kvar", säger armédoktorn insiktsfullt om Yossarin. Resa till nattens ände inger emellertid inget hopp. Soldaten, fattigläkaren och vagabonden Ferdinand Bardamu resignerar inför dårskapen och simmar med strömmen. Eller snarare flyter med, för han anstränger sig icke ett dyft mer än nödvändigt. Gentemot en sjuk värld är en passiv hållning tillrådlig, tycks Bardamu mena. Man kan aldrig veta vad framtiden bär sitt sköte, men man kan vara säker på att det okända aldrig utfaller till ens fördel. Yossarin är full av frustration och liv och tycks kunna explodera in i galenskapen vilken sekund som helst. Bardamu ger istället upp livet och väljer apatin som ledstjärna.

Céline har förvisso skrivit en bok full av humor, men den cyniska illusionslösheten liksom äter upp de humoristiska inslagen. All världens romantik, alla känslor, all idealism och våra förskönande omskrivningar skrubbas obönhörligen bort, som när man skrapar bort färg med lut. Därunder är världen endast mörk. Även när Resa till världens ände tar läsaren genom ett färgsprakande och ångande hett ekvatorial-Afrika eller en förförisk storstad som New York lämnas läsaren med en känsla som påminner om en övergiven östtysk industristad förevigad på ett åldrat svartvitt fotografi.

Resa till nattens ände handlar över huvud taget inte om kärlek, åtminstone inte om den självutgivande varianten. Bardamu kopulerar en del, företrädesvis på bordell, men någon mer romantisk kärlek ägnar han sig visst icke åt. Om nu romantisk kärlek existerar. Kanske förlorar människan tron på kärleken efter ett storkrig. Vilka ideal kan överleva en meningslös masslakt på miljontals människor? Första världskriget innebar den definitiva brytningen med 1800-talet och upplysningen. Men också romantiken, som hade ärat det medeltida kärleksidealet, den höviska kärlek riddarna visade onåbara hovdamer, misskrediterades. Riddarna hyllade genom sina platoniska kärleksaffärer en uppoffrande mentalitet och just samhällets framhållande av det hjältemodiga offret (för kärleken, nationen, eller vad som råkar vara lämpligt för stunden) har alltid varit en förutsättning för att kunna leverera alla dessa unga, naiva män till krigets slagfält. Idealen blir en hämsko för mänsklig utveckling och ett förtryckarinstrument i händerna på samhällets nomenklatur. Upplysningens dröm om människans guldkantade väg mot framtid och framsteg hade i sällskap med de romantiska idealen lagts i ruiner samtidigt som det europeiska landskapet.

Céline fortsätter avförtrollning av världen, för att prata med Max Weber. Därför är Resa till nattens ände – liksom Moment 22 – en bok med omfattande politiska implikationer. Makten behöver finna de enkla myter som får folket på fötter och gör dem villiga att marschera till världens ände, ända in döden. En symbol laddad med känslor som utesluter förståndet. Tänkande människor ifrågasätter och lyder inte blint order, sådan halsstarrighet visar näppeligen pojken som slåss för fana och fosterland, mor och brieost. Det är dessa uppblåsta myter Céline punkterar, dekonstruerar. I enlighet härmed är det Resa till nattens ände inte en nation som går ut i krig, det är nationens fattiga som offras av de besuttna i syfte att förverkliga en politisk bild av hur världen borde fungera och hur människan borde vara beskaffad. Möjligtvis startas krigsföretaget med avsikt att rädda förlorad politisk heder. För vad betyder några förlorade liv mot förlorad prestige? Så länge det är andras liv som spills är det mesta genomförbart.

Apropå det kan man fråga sig varför den samhälleliga debatten sällan når bortom detaljfrågorna och hur det kommer sig au media nästan uteslutande ägnar sig åt speciella situationer utan vidare relevans ett längre perspektiv. De stora visionerna och myterna tas för givna och ifrågasätts sällan. Systemkritik är alldeles för omständligt, den kräver stort utrymme och mycket tid. Och tid är ju tydligen vår tids stora bristvara. Kampen om folkets röster förs istället med publikfriande arrangemang, ett slags minsta gemensamma nämnare alla kan sluta upp bakom. Fast utan ett sammanhang riskerar galenskap att förväxlas med förnuft. Därför är dagens politiska situation där alla makthavare tycks stöpta i samma form – vem vill inte vara Tony Blair? – ytterst farlig. Tidigare åsikter glider sakta över till att bli axiom; få förmår ifrågasätta den ideologiska basen eftersom alla konkurrerande baser kan bytas mot varandra. I mittens rike finns ingen opposition och där kan man varken vara höger- eller vänstervriden. Inte konstigt att människor i allmänhet är tillfreds med att i val vart fjärde år överlämna beslutandet åt någon annan och istället fundera på hur det nya garaget skall se ut eller vart semesterresan skall gå i år eller hur hemmalaget klarar sig i Allsvenskan. Noam Chomsky har pekat på den paradoxala omständigheten att begåvade människor kan ägna ansenlig tankemöda åt sportangelägenheter, som avancerade speluppläggningar och statistiska fakta, på samma gång som verkligt livsavgörande frågeställningar förbigås med tystnad. I en värld av blinda är den enögde kung, var det någon som sade.

Åter till Resa till nattens ände, som är en ovanlig bok, en bok som inte lämnar läsaren någon ro. Trots att Céline under sin livstid gav uttryck för dubiösa politiska åsikter – bland annat författade han en antisemitisk skrift – har hans rykte som författare hållit i sig, en ynnest som väl aldrig skulle ha förlänats en skriftställare av lägre rang. Céline har skrivit ett lysande stycke litteratur som torde beröra alla människor och som säger något både om det mänskliga varat och dynamiken bakom samhällsordningen. Tack vare prosans talspråksliknande karaktär, men lika mycket till följd av bokens dröjande vid den förnedring som springer ur människans småsinta egoism, känns texten sällsynt brutal. Den freudianska process som drar fram skeletten ur garderoben och visar våra för en gångs skull icke tillrättalagda personligheter är smärtsam, ännu mer så eftersom vi sedan tidernas begynnelse uppbjudit all vår kraft med intentionen att dölja skavankerna och mörkret som dväljs inom oss. Självfallet upplevs ett ifrågasättande av vårt innersta som ett brutalt påhopp. Och ju mer motstånd vi gör desto sjaskigare blir avslöjandena och desto mer ansträngda bortförklaringarna. Öppenhet föder mognad medan hemlighetsmakeri göder ångest och elände. På det individuella såväl som det kollektiva, nationella planet.

Resa till nattens ände är ändå inte alltigenom mörk. Under sina resor genom Afrika, 20-talets industrialiserade USA och underklassens Frankrike försöker Ferdinand Bardamu undkomma den billiga myten och dess känslolösa hantlangare. Kvinnor och män av de mest skiftande slag passerar revy. Horor, militärer, rika, fattiga, unga, gamla, alla lika giriga och självupptagna. Céline dyker ned där världen är som smutsigast och människorna blott är summan av sina bedrägliga drifter. Sådan kan världen och människan förstås vara. Men hon kan också vara annorlunda. God, till exempel. Enskilda individer uppvisar ofta stort mod och omtanke om sina medmänniskor. Bardamu möter också två personer som visar sig vara godhjärtade, prostituerade amerikanskan Molly och sergeant Alcide, även om det stannar vid dessa två bifigurer. Därtill begåvar Céline sin Bardamu med en personlighet ut ur vilken en smal strimma ljus tillåts sippra fram. En spricka i Bardamus annars genuint nihilistiska fasad ger sig till känna lite här och var i texten, men framför allt mot slutet av boken. Sålunda avslöjar Céline sig själv en aning. Bokens nedslående människosyn ger måhända inte uttryck för en hos författaren odelad uppfattning, han infogar när allt kommer omkring en brasklapp. Och naturligtvis är varje beskrivning av mänskligt liv som utelämnar de ljusare sidorna synnerligen ensidig. Det borde vara tillräckligt för varje människa att skärskåda sig själv, efter det kan väl ingen säga att världen är alltigenom fasansfull, eller?

Similar Posts:

• Den evige provokatören
• Om konsten att inte skriva reselitteratur
• Mer humor än samhällskritik
• Koko
• På jakt efter bildning