Carolina Neurath och Jan Almgren har åkt till kanalöarna, tillika skatteparadisen, Jersey och Guernsey för att träffa styrelsemedlemmar och andra representanter för de stora svenska riskkapitalbolagen. De har också träffat de största svenska aktörerna i branschen. Fyra herrar som blir ganska ingående presenterade i varsitt kapitel i boken. Harald Mix, grundare till Altor och en av grundarna till Industri Kapital (IK), Conni Jonsson, grundare av EQT, Robert Andreen en av de två grundarna till Nordic Capital och Björn Savén, en av grundarna till IK.

Läsaren får en genomgång av den svenska riskkapitalbranschens bakgrund och utveckling. För de som var först på tåget var det lite som att skära guld med täljkniv. Alla ville vara med och investera i dessa vinstmaskiner till fonder. Framtiden ser dock lite mer sansad ut i och med att konkurrensen om investerarna skärpts. Även medvetenheten om hur vinsterna skapas i riskkapitalbolagen har ökat, och det framstår inte längre som magi hur man får till den där jättevinsten.

Den sak som sticker mest i ögonen när det gäller riskkapitalbolagen är det vinstfördelningssystem som de använder sig av. Ett system där delägarna i själva riskkapitalbolagen knappt tar någon risk alls, utan all risk hamnar hos de investerare som lägger pengar i bolagens fonder. Vinsten däremot, är delägarna skickliga att garantera sig själva. Låg risk och massa pengar i fickan hur det än går med fonderna. Ett förfarande som känns alldeles särskilt oetiskt när det handlar om bolag i den skattefinansierade välfärdssektorn. Med detta upplägg framstår dessa riskkapitalister i det närmaste som nidbilder av sig själva. De giriga kapitalisterna som roffar åt sig av våra gemensamma skattepengar och gömmer undan dom i något skatteparadis. Den indignation som väldigt många svenskarna känner inför den här hanteringen av skattepengar är högst förståelig.

Boken tar också upp hur irriterade venture-kapitalisterna är på denna gren av riskkapitalbranschen som solkar ner hela branschens rykte. De som sysslar med venture är de som bygger upp bolag och skapar värden på riktigt. Det fanns en tanke för en tid sedan att dela branschen i två delar, så att inte folk skulle blanda ihop de olika typerna av arbetssätt. Venture-kapitalisterna önskar nu att så hade skett.

Jag kan mycket väl förstå deras frustration över att bli sammanblandade med varandra, för riskkapitalägandet av bolag i välfärdssektorn är en vansklig kombination. Inom vården handlar kvalitén för det mesta om antal personal, även om företrädare för riskkapitalbolagen envist hävdar motsatsen. Författarna har träffat folk från både vård- och skolsektorn som sett vilka risker det finns med kortsiktiga vinstintressen i dylika verksamheter.

Hela grejen med att öppna upp för konkurrens inom den offentliga sektorn borde helt enkelt ha varit mer genomtänkt. De flesta medborgare vill ha valfrihet, och de flesta uppskattar de mindre oberoende aktörerna i välfärdssektorn. De som det liksom var tänkt skulle driva dessa bolag. Kompetenta och drivna entusiaster som fick möjlighet att öppna sin egen mottagning eller äldreboende. Nu har allting förfulats av skolkonkurser, vårdskandaler och skattefusk.

Turerna kring riskkapitalbolagen i välfärdssektorn har i alla fall lett till att bolagen ser med andra ögon på dessa verksamheter i dag. Ägandet har blivit komplicerat och är kanske inte lika lockande nu när det blir tydligt vilka moraliska spelregler som per automatik följer med en skattefinansierad verksamhet. Om de bara hade hållit sig till att köpa och sälja vanliga företag hade allt varit som vanligt, och de kunde ha fått fortsätta med sitt vinstdelningsupplägg ifred utan att skatteverket hade börjat nosa i deras papper.

De svenska riskkapitalisterna är given läsning för dig som vill bli upprörd och indignerad. Är du intresserad av ämnet kan du också läsa Finansfurstarna av Lotta Engzell Larsson. Den handlar om samma människor och bolag som figurerar i den här boken.

Similar Posts:

• Riskkapitalister är också människor
• Svart guld, rött blod
• Journalistiskt scoutcollage utan historiskt djup
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Vårt gemensamma vatten

I måndags skrev Ella om Laurent Gaudés Orkanen, en roman om New Orleans precis när staden drabbas av orkanen Katrina 2005. En hyllad roman av en hyllad författare – och Ella är inte alls med på det. Hon tycker att Gaudé använder sig av den allra mest fördomsfulla bilden av händelserna kring Katrina på ett ganska obehagligt sätt. Och inte skriver han så fantastiskt som folk säger heller.

Igår hade Kari läst Finansfurstarna av Lotta Engzell Larsson. En bok om de svenska riskkapitalisterna som ger en inblick i hur det fungerar i denna omdebatterade bransch. Vi fick också en bonusrecension av Gunnar Örns trevliga pocket Nationalekonomi för nyfikna. En omarbetning av Nationalekonomi för noviser som han skrev i mitten på 90-talet.

Idag skriver Håkan om Varg – Savage Street Poetry av Ulf Hässelbäck (Tolvnittion förlag). En diktsamling som är mycket intressant, väldigt ojämn men stundtals driven med konsonantrim – en litterär kraftmätning. Mycket intressant diktsamling som berör men förlorar på att diktformatet måste hinna läsas på tre minuter – poetry slam.

På fredag blir det revolution av det mer framgångsrika slaget: Linda Hirshmans Seger – Gayrevolutionens triumf. Det är (den amerikanska, naturligtvis) historien om en social rörelse, från förra sekelskiftets urbanisering och det första försiktiga föreningslivet, via Stonewall-upproret och aids-epidemin och fram till de senaste årens kamp för homosexuella i militären och samkönade äktenskap. En myllrande och grymt inspirerande kamp för mänskliga rättigheter, om än kanske inte den alldeles ultimata skildringen av den.

Similar Posts:

• Apokalyptisk alligatorsoppa
• Lättbegripligt och underhållande om nationalekonomi
• Poesi med knogjärn
• Befrielsen är nära?
• Kapitalet tvingas bjuda till

Lotta Engzell Larsson har i sin bok intervjuat dessa anonyma herrar (ja, det är uteslutande män) om deras bakgrund och hur de tänker. De figurerar inte gärna i media och de flesta namnen är obekanta för mig. Bolagsnamnen däremot är välkända. Så hur är det nu egentligen? Är det en handfull girigbukar som med kortsiktigt vinsttänkande och skatteplanering roffar åt sig av våra skattepengar och låter andra ta riskerna?

Svaret blir nog lite både och. Dessa riskkapitalbolag fyller en funktion. Med sina stora fonder och stora lån kan de köpa bolag som ingen annan aktör riktigt kan. De kan styra upp företag som är på fallrepet och på så sätt undvika konkurser och ökad arbetslöshet. Men summorna det handlar om har blivit större och större och det är dessa kapitalister som tar full kontroll över företagen vid ett övertagande. Passar inte den nya stilen så får de anställda gå. Dessutom är själva upplägget att delägarna i riskkapitalbolaget tar en väldigt liten risk med de pengar de själva investerar. Istället ligger all risk på de andra aktörerna som investerar i fonderna. Eftersom delar av våra pensionspengar är investerade i de här fonderna kan det också bli lite kluvet för dem som ogillar vinster i välfärden. Man vill ju gärna att ens pensionsinvesteringar ger god avkastning. Det är lätt att glömma det när man sitter framför nyheterna och slentrianhatar riskkapitalister.

Så var det det här med välfärdsföretagen:

Lika lite som politikerna förutsåg utvecklingen inom vården, där stora riskkapitalbolag tog över små entreprenördrivna vårdhem och slog ihop dem, lika bristfälligt hade de analyserat konsekvenserna av öppningen för marknadskrafter i skolan. Som socialdemokraternas skoltalesman Ibrahim Baylan sa när han intervjuades i The Guardian (31/5 2013): ”Systemet fungerar inte som det var tänkt, ingen kunde förutse att vi skulle få så många riskkapitalbolag i skolsystemet som vi har idag”

Men hur kunde man egentligen missa att förutse utvecklingen? Om en offentlig verksamhet plötsligt blir tillgänglig för öppna marknaden måste väl någon ekonomiskt intresserad politiker kunnat räkna ut att det är en guldgruva för dessa bolag?

Det stora misstaget riskkapitalbolagen å sin sida gjorde var att betrakta välfärdsföretagen som vilken annan verksamhet som helst. De tog aldrig med i beräkningen den psykologiska och moraliska dimensionen som automatiskt följer med när man hanterar skattepengar. Från att ha gjort sina affärer i fred från allmänhetens kritiska blick hamnade de plötsligt i rampljuset med skattetrixande i gråzonen och allt. Fler och fler röster höjdes för reglering av vinstuttag och mer transparens i bolagen. Dessutom började Skatteverket syna verksamheten i sömmarna och skickade skattekrav till delägarna i bolagen.

Nu verkar både politiker och riskkapitalister ha lärt sig sin läxa. Någonting kommer att hända med rutinerna och vinstuttagen, oklart vad bara. Och riskkapitalbolagen kan ju alltid hota med att flytta utomlands om skatten blir för hög och vinsterna för små. Kanske är guldäpplena redan plockade från välfärdssektorn och det kommer att råda lite mer sans, balans och långsiktighet i hanteringen av välfärdsföretag. Kanske inte.

Boken är inte så lång, 207 sidor, men jag tycker ändå att Engzell Larsson får med mycket av det man vill veta om hur branschen fungerar. Läsaren får veta vilka människorna bakom bolagen är och vad som driver dem. Riskkapitalister är ju människor som alla andra och det är klart att hantering av så enorma belopp gör något med en. Men med ålder kommer visdom, och de som varit med ett tag verkar ofta börja ägna sig åt lite mer filantropisk verksamhet. Det känns ju lite bra i alla fall.

Similar Posts:

• Kapitalet tvingas bjuda till
• Vårt gemensamma vatten
• Etiskt företagande – myt eller verklighet?
• Upp till kamp mot övervakningskapitalet
• Hållbara banklån?