Lena ligger på golvet på Arlanda och kvider. Hon har magen full av kondomer fyllda med amfetamin och nu har de spruckit, eller? Döden är nära och hon ber om en ny chans, ett nytt liv, och det får hon – eller två. För sedan är hon kluven i Lena och Lo. Lo gör klassresan som verklighetens Lo, får behandling, kommer in på Teaterhögskolan och blir skådespelerska som hon drömt om medan Lena stannar i skuggan, kämpar mot drogerna, samhället och sina odds.

Jag får en känsla av att ha läst mycket av det tidigare, i Bergsprängardottern som exploderade, men de dubbla vägarna tillför fler dimensioner. Hur det kunde ha varit och hur det blev. Men hur ”kunde ha varit” också är hur det blir för väldigt många. Hur valen man gör inte är så fria som man kan tro och hur de kan påverka en för resten av livet.

För Lena är allt en kamp, alltid. Hon reser sig upp gång på gång, försöker och är så nära men misslyckas. Hon hoppas och tror och vill men – Som läsare tvingas jag om och om igen känna ett ”men gör inte så” samtidigt som det är så tydligt varför hon gör, måste göra, som hon gör. Därmed inte sagt att Lo har det lätt – hon får också kämpa, banden till det förflutna är hårda, såväl fysiskt som psykiskt, men för hennes del väger det över åt rätt håll.

De finaste passagerna är de där Lo inser vart hon varit på väg hela tiden; först mot att berätta sin egen historia, sedan de ordlösas, de föraktade missbrukarnas historia. Hon har kommit ut på andra sidan och har orden, rösten och positionen. Hon ger dem liv och upprättelse och även i de djupaste svackorna skildras de med respekt och ömhet, medan det absurda i vissa system och regelverk framstår som just så absurt som det är.

Och det är då det blir större, när det får handla mer om det många av oss andra vet ganska lite om, det vi helst vill slippa tänka på. Kanske för att det är skrämmande hur nära en avgrund man kan hamna mycket fort, kanske för att det som förenar ändå är mer än det som skiljer. Lena och Lo, hon och jag.

Similar Posts:

• Om att överleva
• På besök i helvetets nionde krets
• Grå bok mellan den svarta och den vita
• Värmen från en toasits
• Att vara eller inte vara (alkoholist)

Amerikanskan Tarana Burke – som startade #metoo-rörelsen för mer än tio år sen – skriver en hälsning där hon hoppas på att denna kvinnliga kraftmanifestation, “kollektivets röst” ska minska det sexuella våldet under vår livstid. Bakom varje hashtagg vill hon också påminna att det finns en sårad människa (kvinna) som behöver läkning och trygghet och att det är också ett mål att bidra till detta.

I följande kapitel “Röster och råd”, som också upptar två tredjedelar av antologin, delar ett åttiotal kända röster (namngivna och anonyma) berättelser, forskning och fakta. Representanter för och källor är RFSU, BRÅ. Socialstyrelsen, Tjejjouren, Polisen, FN, med flera.

Här kommer läkare, poliser, psykologer, jurister, journalister, forskare, influencers, kriminologer, sexologer och författare till tals. Bland andra Hedi Fried, Birgitta Olsson, Sofia Eng, Mona Sahlin, Ebba Witt, Frida Boisen, Clara Lidström, Lo Kauppi … Sist i boken finns en samling adresser till organisationer dit man kan vända sig: allt från Brottsofferjouren till Roks, Rädda Barnen, Svenska kyrkan och många fler.

I denna samling finns så mycket viktigt, vidrigt och vettigt. Av alla inlägg, kortare och längre, rörs jag speciellt av när Alexandra Pascalidou (redaktör och tv-journalist) i epilogen berättar om att hennes nioåriga flicka lärs i ett stockholmskt lågstadium: ”Stopp min kropp”. Framför allt vill hon komma åt hur pojkar lärs, uppfostras och får vara. Pascalidou ger även barn och unga (flickor) sex råd: spring, skrik, sparkas, sprid ordet, sök stöd och solidarisera. Det är helt klokt – samtidigt blir man som läsare, människa och mamma förbannad. De här råden i vår tid! Tankar går osökt till medeltidens berättelser om jungfru- och brudrov. Samtidigt vet alla allt för väl att så här funkar samhället, på dagis, i skolan. Tyvärr. Den flicka som inte springer, skriker och sparkas blir lätt byte när “kärlek börjar med bråk”-mentaliteten råder. Nu är det dags att väcka männen, papporna och pojkarna – att se dem som “våra allierade” och ge över stafettpinnen till något som kan bli en mansrörelse för ett friskare samhälle.

Boken är publicerad för att hålla diskussionen vid liv och ge stöd och råd åt drabbade och berörda. Men framför allt för att alla ska bli medvetna om problematiken och kunna verka för ett riktigare, tryggare och rättvisare samhälle för alla.

De här berättelserna är viktiga. Särskilt intressanta är forskningsrapporterna och faktabeläggen. Vissa personliga berättelser är hårresande. Mera regel än undantag har psykiskt illamående, ätstörningar, panikångest, självskadebeteende, självmordsförsök sin grund i bortträngda, bortglömda, obearbetade förföljelser och övergrepp.

Framtidens generationer måste leva klokare och mera respektfullt. Inga enkla frågor (eller svar) och mycket arbete ligger framför men: Hur svårt kan det vara?

Similar Posts:

• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt
• Japans #MeToo-upprop
• Feministisk kärnfråga?
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Tillsammans kan vi tackla hatet

En plats som däremot uppenbarligen sprudlar än är Örebro länsteater. När jag gick i gymnasiet här, på teaterestetiska programmet, hade vi frikort som i mån av plats lät oss se föreställningar gratis, om och om igen. Det är nog fortfarande det bästa kort jag någonsin haft, alla kategorier. Många föreställningar blev det, inte minst av Göran Parkruds fantastiska uppsättning av En midsommarnattsdröm helt till tonerna av Björk.

Den helg jag är i Örebro den här gången spelar Länsteatern Befrielsefronten av Maria Sveland. Eftersom jag läst romanen, Befrielsen, som den väl bygger på (eller hur de nu hänger ihop, exakt) har jag inte enorma förväntningar. Den var en intressant idé som aldrig riktigt fick liv på sidorna, men här, på scenen, sjuder den av liv. Bubblar upproriskt.

I regi av Sara Giese har Befrielsefronten kastat loss från diskbänksrealismen. Den är på en gång avskalad och innovativ, humoristisk och oerhört drabbande. Jag ser den första gången en fredagskväll, och får inte ro i kroppen förrän jag införskaffat en biljett också till lördagens föreställning. Det här är allt jag älskade – älskar – med teater.

Befrielsefronten inte bara spelas i Örebro; den utspelar sig också där. Det är ”Örebromannens” (dömd för 14 överfall och våldtäkter mellan 2005 och 2010) Örebro, men samtidigt en Svelandsk hämndfantasi, där Kvinnornas befrielsefront bestämt sig för att själva ge sig på oskyldiga män, liksom för att visa hur det är att ständigt leva med rädslan för våldet. Det är en vanvettig, obehagligt tilltalande idé, framförd i all sin komplexitet av trion Malin Berg, Parwin Hosenia och Lo Kauppi.

De är en slags terrorister, det är de ju. Samtidigt är det svårt att värja sig för deras frustration, deras trötthet på att ingenting förändras. På att man fortsätter dela ut flyers och hålla tal, sjunga Röda bönors ”Sången om sexualmyterna” och sedan återgår till livet som det alltid varit. Liksom Anna, den motvilligt hemvändande journalisten på lokaltidningen (spelad av Frida Beckman), får jag så småningom slut på argument. Ja, våld är fel. Men hur åstadkommer man egentligen förändring? Vem är det som ska förändras?

Det finns helt enkelt något djupt tillfredställande i att polisens talesperson plötsligt får ge samma begränsande råd till stadens män som han tidigare oproblematiskt matat kvinnorna med. Det finns en enorm förlösande kraft i Annas konfrontation med sin egen våldtäktsman, när hon under sken av att intervjua en ”vanlig Örebroman” som menar att man nog måste vara psykiskt störd för att kunna begå våldtäkter plötsligt ställer frågan: ”Är du det, psykiskt störd? Eller hur kunde du göra det du gjorde mot mig?” I hur hon plötsligt kan placera skulden där den hör hemma och samtidigt ta makten över sin egen berättelse.

Örebro i den här pjäsen skulle förmodligen kunna vara vilken stad som helst. Det Örebro som jag växte upp i fanns innan ”Örebromannen”, men var lika präglat av ett riktigt otäckt mord på en ung tjej i min ålder, begått av en man som greps först flera år senare. Det hängde över en på samma sätt som serievåldtäkterna i Befrielsen och Befrielsefronten. Flåsade en i nacken när man gick hem om kvällen. Skuggade, som en absurd fråga, varenda manlig bekantskap eller möte. Någonstans fanns han ju, fanns den där potentialen till våld.

Det är ett tillstånd som vore outhärdligt att återbesöka om det inte vore för föreställningens finess, varma hjärta, humor och rena jäkla kraft. När jag tumlar ut igen i kvällssolen vid slottet (och paradoxalt nog har svårt att minnas varför det kändes så nödvändigt att flytta härifrån) är det med slutscenens Patti Smith-text i kroppen och på läpparna:

Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to lust
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to us

Similar Posts:

• En tankeställare om det sexuella våldet
• Kollektivkicken
• Debattbok blir pjäs
• Att använda sin röst för andra
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo

Den här gången ett tonårens ångestskri, långt och förbannat, som sträcker sig över cirka trehundra sidor. Här finns en ganska löst sammanhållen berättelse, som svänger fram och tillbaka, men någon slags röd tråd har läsaren ändå att hålla sig till. Historien om en destruktiv kvinna i de övre tonåren, med en pojkvän som mer och mer blir en hallick, har tydliga episka drag. Omfånget på den gör den också till en blandning av prosa och lyrik – Kyss mej lycklig är därför något av en lyrikroman.

Det prosalyriska varvas med utdrag ur den unga kvinnans – patientens – journal. Ett stilgrepp som känns igen från Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade och Anna Odells Okänd, kvinna 2009 349701. Visserligen blir det en viss effekt av detta, men det fungerar bara ibland. Även om det medför ett återkommande illusionsbrott, liksom konfrontationer av olika verkligheter, känns det ofta helt överflödigt.

Det brinner en kall eld i och mellan dessa rader. Jaget-Duet-Viet-Osset blir på så sätt en slags enhet som då och då splittras för att åter byggas upp och sammansmälta till en ny, mer och mer skamfilad, kondensationskärna. Dessa olika positioner går – tillsammans med läsaren – vilse i infernot. Och kanske vill delar av dessa fragmenterade existenser stanna kvar där, just där, där på gränsen mellan beroende och oberoende; rus och avtändning; tvång och egen fri vilja. Men jag som läsare vill helst slå igen boken och återvända till hemmets lugna vrå. Inte för att jag har något emot den totala misären. För här är den, mina vänner, straight in your face: knark, blod, sex och anorexi. Övergrepp, våld och poliseskort. Psyket. Det är ungt. Det är tungt. Det är rastlöst.

Nej, anledningen till att jag faktiskt tröttnar lite på denna utkant av världen (som nog är mer central än något annat) är för att den inte skildras och gestaltas särskilt bra. För det första är det alldeles för långt. Intresset svalnar och det blir dessutom ganska svårt att hänga med i svängarna. In och ut på psyket, knark hit och skit dit. Visst är det tragiskt. Men för att jag ska se och uppleva effekten av denna tragik måste texten sållas, bearbetas och redigeras. Nu känns det som om den skrivits på måfå och stundtals är det direkt dåligt. Insprängda barnvisor och ramsor (en tydlig blinkning till Katarina Frostensons Flodtid) hade kunnat tillföra texten ytterligare en dimension, men gör den tyvärr bara patetisk och ganska ointressant. Överlag är jag faktiskt totalt likgiltig och struntar faktiskt i hur det går för ”jaget”. Istället börjar jag fråga vad texten faktiskt vill och vart den är på väg. Den ständiga omtuggningen och det eviga cirkulerandet i helvetets nionde krets är på sätt och vis ett fenomenalt textligt rum – men återigen: här behövs det både mord på några kärleksbarn och en rejäl åtstramning.

Sofia Rapp Johansson har en stark röst och ett driv i sitt språk. Hon har med andra ord något att säga oss. Jag hoppas och tror att hon har potential att visa det i kommande publikationer. Pennan behöver vässas, tanken slipas och orden vägas på guldvåg. Då kommer de där små, små stänken som skimrar till här och där i texten att bli riktiga pärlor.

Similar Posts:

• När socialen leker fia med knuff
• Glipor
• Gåtfull ordkarta över språkets landskap
• Från platsen och vidare
• Dialog i dödens skugga

Kauppi skriver med driv, hon berättar hela sin historia från barndomen med den hjälplöst alkoholiserade pappan, genom tonåren där hon går längre och längre in i narkotikamissbruk och ätstörningar tills hon blir dömd till tvångsvård och hamnar på ett behandlingshem i Norrland och slutligen lyckas läsa in högstadiet och gymnasiet på komvux. Det är bildligt berättat och sparas inte in på detaljer om sprutor, svårstuckna vener och väntan på att svalda kondomer med amfetamin ska komma ut den naturliga vägen.

Den del av boken som jag personligen finner mest engagerande är den om behandlingshemmet. Orträskkollektivet låg (ligger?) utanför Lycksele och använde sig av Hassela-/Bjorlipedagogik. De trasiga ungdomarna som i Kauppis berättelse kommer dit blir bemötta med benhård attityd och total brist på medkänsla. Alla telefonsamtal avlyssnas, brev läses igenom. Allt ifrågasättande slås tillbaka och ungdomarna ska bli medvetna om att det är de själva som bär skulden till allting som har gått fel. Det handlar om att bryta ner och bygga upp igen. Pedagogiken har varit ifrågasatt men också väldigt väl använd av socialtjänsten runtom i Sverige, något som kan tyckas förunderligt när man ser programbeskrivningen.

Noterbart är att Lo Kauppis vistelse på behandlingshemmet var i början av nittiotalet. Jag har ingen kunskap i hur/om pedagogiken har utvecklats sedan dess. Jag kan bara hoppas att något har hänt.

Bortsett från kritiken mot behandlingshemmet är det som stannar kvar efter att boken är färdigläst styrkan hos berättaren. Lena (senare Lo) i boken är på absoluta botten när hon kommmer till kollektivet men har ändå kraft att stå emot behandlingen, och lyckas till stor del bota sig själv under ett år där hon gör allt för att inte själv brytas ner. Berättelsen är naturligtvis högst subjektiv, men det intressanta är historien om att ta sig upp och att överleva.

Till sist vill jag bara nämna något om språket, som är ytterst talspråkigt. Ordet "och" är till exempel oftast (men inte genomgående) skrivet som "å". Men det som mest förundrar mig är att det inte stör mig särskilt när jag läser. Språkfascisten i mig har svårt att se anledningen till det men jag är ärligt förvånad över att det inte stör läsningen. Det fungerar, helt enkelt. Så låt er inte luras av det. Det här är en bra bok.

Similar Posts:

• Att använda sin röst för andra
• Att skriva genom smärta
• Värmen från en toasits
• Hopplöshet och livskraft
• Lukt av ladugård, depression och död