dagensbok.com » Lise Tremblay

Lise Tremblay "Judiths syster"

Nadja Gollbo — Wed, 22 Apr 2026 22:00:14 +0000

Judiths syster ska kanske få åka till Montréal och vara bakgrundsdansare på Bruce et Les Sultans avskedsturné. Det är det mest fantastiska som Judiths vän, tillika jaget i Judiths syster, kan tänka sig. Det är sommaren innan hon och Judith ska börja på högstadiet, och i deras sömniga hemkvarter händer ingenting särskilt bortanför vardagens lunk: jagets mamma får ständiga utbrott, jaget slukar böcker om Brigitte som lever ett fint liv i Paris och hon går på softbollmatcher varje fredag för att spana på lagets snygging tillsammans med Judith. Det är inte ett liv som kan mäta sig med Judiths syster Claires spännande tillvaro. Ändå tycks allt ha förändrats när sommaren är över – för Claire, för Judith, för jaget och för många andra i kvarteret.

Lise Tremblay skildrar ett till synes sömnigt 60-tal i Chicoutimi, en liten stad i norra Québec, ur ett perspektiv som känns så intimt och realistiskt att det nästan är som att läsa en dagbok. Här finns många likheter med flera av Annie Ernauxs böcker; flickan på gränsen mellan barn och vuxen står i centrum, perspektivet är nära, språket enkelt men inte simpelt – med små detaljer lyckas Tremblay, liksom Ernaux, fånga det stora i det lilla livet: tillvaron som pågår, i all sin tristess och detaljrikedom, medan samhällsförändringar gradvis förskjuter premisserna för den.

Judiths syster handlar på en övergripande nivå om kvinnor och deras levnadsvillkor i en särskild tid och på en särskild plats, men kärnan i berättelsen är oberoende av både tid och plats. Tremblay skildrar det evighetslånga sommarlovet före högstadiet med allt vad det innebär – tristess, väntan, drömmar, att ligga och läsa i timmar bara för att det inte finns något annat att göra, att umgås all vaken tid med en nära vän, att söka spänning på de få platser där spänning finns: i berättelserna om en storasyster som är kvarterets skönhet, i publiken till softbollmatcher där en snygg kille står på planen, i skvallret om grannfruarna. Som kontrast till sommarlovets frihet finns den ständiga plikten som kommer av att vara en ung flicka: att ta hand om hemmet och sina syskon, arbeta för att få extrapengar, ställa upp när modern eller någon av grannfruarna behöver hjälp. Mitt i allt ska man dessutom försöka få fatt i vem man själv är och vill vara. Tremblay skriver med varsam och precis hand fram denna särskilda tid i livet och lyckas sömlöst väva in ett helt kvarter av kvinnoöden, där Claire är den röda tråden, den starkast lysande stjärnan. Och så falnar hon.

Mest av allt handlar Judiths syster kanske om att växa ur sin idol under loppet av en sommar och slå in på en annan väg i livet, inte för att man själv nödvändigtvis har fått en omvälvande insikt, utan för att ens mamma har varit klok nog att inse att världen håller på att förändras – och envis nog att bädda rätt för sin dotter som ska leva som kvinna i denna nya värld.

Lise Tremblay "Driftens väg"

Barbara Strand-Blomström — Mon, 15 Jul 2024 22:00:45 +0000

Lise Tremblays bok Driftens väg är en liten volym bestående av fem noveller. Omslaget pryds av ett kvinnoporträtt – som först fångade min uppmärksamhet. Ingenstans nämns konstnärens namn. Men målningen är den finlandssvenska Helene Schjerfbecks mest kända självporträtt.

I Tremblays noveller har vi en kvinnlig protagonist som jagberättare. Denna kvinna är i 60-70-års åldern. Nu lever hon ensam men oftast har hon ägnat ett liv åt att vara beroende av, tillgiven en man med grandios självuppfattning. Mannen kan vara akademiker på nygrundade universitetsfilialer, ingenjör i ödsliga trakter eller hålla på med affärer vida runt i världen. Kvinnan har en gång blivit handlöst förälskad i denna alfahanne som då lämnat en jämnårig kvinna.

Bakom lugna, harmoniska fasader gör nu de här äldre belevade kvinnorna uppror. De vill tänka, se sig själva, få ro runt sig. Mannen har krävt hela omgivningens engagemang och stöd. Eller så har han bara kommit och gått. Som äldre lever denna man följdriktigt lika självupptaget trots falnande aura. Kvinnan vaknar. För hennes blir det självrannsakelsens tid och undergång att stanna.

Skam blir en (o)medveten drivfjäder i samtliga noveller. Samtliga män har bedragit kvinnorna. De har makten över ekonomin, är ofta förmögna och betalar självklart. I novellen ”Överfarten” gör kvinnan sig fri genom att ersätta allt: resor i det förflutna, lyxiga presenter, och hon låter buda tillbaka till särbon alla dyra hushållsapparater med meddelandet: ”Jag ger mig av”.

I novellen ”Eveline – dahlior” skäms kvinnan över att ”inte ha ett riktigt liv” och för att hon varit ”en kvinna som kunde köpas”. Hon har bara velat vara till lags. Hon ger sig iväg efter att mannen förälskat sig men senare dumpats. I titelnovellen blir kvinnan sjuk och drar sig undan sin krävande och likgiltiga make. Hon ser ett tv-program med hans första fru Constance (namnsymboliken!) som väver, och söker upp henne för att få del av det lugn som Constance i sin konst utstrålar.

När jag läst alla noveller flera gånger inser jag också vad målningen på bokens omslag vill säga i sammanhanget: en kvinna som överrumplas av sitt levda liv. En känsla som gör att hon rodnande se neråt … och vänder sig inåt.

Den kanadensiska geografin är mycket närvarande. Montreal är den större stad som blir ett mål och en anonymitet. Det är ödsliga vidder, skakiga flygturer och långa bussresor. Intrigerna utspelar sig i småstäder där kyla, fukt, floden och stränderna blir ett med karaktärerna. Constance gör stora konstverk utgående från sin utsikt över ett floddelta, en annan kvinna med långt gången cancer hyr ett rum vid havet för att andas.

Ofta tänker kvinnorna på barndomens landskap i lugna byar med ett regelbundet liv. Flera är franskspråkiga och har undervisat i språk. Några har barn, en dotter, som är skötsam, hårt arbetande och pålitlig likt en spegelbild av sin mor. De kvinnliga relationerna och vänskaperna viktiga.

Jag tycker mycket om Lise Tremblays lilla bok med djupa berättelser om kvinnliga uppbrott. Överhuvudtaget har jag inte läst något liknande. Innehållet är ofta tragiskt men varje novell framberättas lugnt av en jagberättare i en monolog som gör att läsaren kommer mycket nära karaktärens inre liv. Något påminner om Alice Munros noveller, men de utspelar sig i ett Kanada längre tillbaka i tiden.

Tremblays noveller kanske inte tilltalar alla. Antagligen behöver läsaren ha läst, levt och upplevt en del för att förstå sig på Tremblays lugna och handlingskraftiga novellkvinnor. Själv tycker jag att de är krasst underbara. De stannar i minnet.

Lise Tremblay "Djur"

Cecilia Bergman — Tue, 10 Aug 2021 22:00:47 +0000

I kortromanen Djur återvänder Lise Tremblay till samma teman som i Hägern. Med sitt korthuggna språk alldeles utan utsvävningar skildrar hon landsbygdskonflikter i norra Kanada på ett gastkramande sätt. Hon har en enastående förmåga att lägga konflikten som en grundton i bakgrunden av berättelsen vilket kastar ett extra starkt sken över den.

Kapitlen är korta och boken liten i sitt format. Man läser den på ett par timmar men berättelsen stanna kvar länge i tankarna.

Jag kan inte franska, men jag antar att den franska originaltiteln, L’Habitude des bêtes, betyder ungefär ”bestarnas vanor”. Den franska titeln låter fantasin få flöda lite mer tycker jag. Olika djur har en framträdande roll i den här kortromanen, men kanske är det inte alltid djuren som är bestarna?

Huvudpersonen är en medelålders man, Benoît, som lämnade sin familj och sitt liv som tandläkare när han fick hunden Dan i sin vård. Med Dan vid sin sida känns livet som han lever helt främmande och han lämnar allt för att på heltid bosätta sig i sin stuga i en skogsby.

Vi kommer in i Benoîts liv när han får veta att Dan fått cancer och sannolikt kommer att dö inom en snar framtid. Hans livs mening blir nu att ge Dan ett så värdigt slut som möjligt och boken kretsar främst kring Benoîts sorg över att förlora sin hund. Han funderar också mycket över sitt eget liv och saker han ångrar. Hans dotter har aldrig mått riktigt bra och han grubblar mycket över att han inte har varit en god far.

I bakgrunden pågår aggressiva aktiviteter i byn sedan det siktats varg i den närbelägna nationalparken. Älgjakten skall snart gå av stapeln och här finns en del jägare som inte ser välvilligt på vargens närvaro och konflikterna med skogvaktaren blir oundvikliga.

Det blir snabbt tydligt att vargkonflikten handlar lika mycket om andra saker som om varg. Synen på stad och land, synen på människans och djurens förhållande till varandra och om synen på vad natur är och vad vi vill att den skall vara.

Och, förstås, om släktkonflikter som går generationer tillbaka och som inte överhuvudtaget har något med vargar att göra. För Benoît hamnar vargkonflikten i bakgrunden. Han har nog sina åsikter i frågan, men han vet att han inte anses höra hemma i byn och dessutom har han sin hund att tänka på.

Lise Tremblay "Saguenay"

Andrea Carlson — Tue, 06 Aug 2019 22:00:37 +0000

Floden Saguenay. Lockande på ett sätt som inte går att förklara. Förbjuden. Syskonen Robert och Simon visste att de inte fick gå dit och ändå kunde de inte låta bli. Det var då det, när de var unga. Nu är de vuxna med vuxna människors liv och ansvar. Simon som flyttade till Kalifornien och jobbar på byggen, Robert som stannade kvar, blev universitetslärare och gifte sig med en kvinna som aldrig riktigt förstår honom. Men Saguenay är kvar och drar i dem båda.

Bröderna brevväxlar för att hålla kontakt nu när de inte bor på samma ort. Simon kan inte riktigt förmå sig att åka tillbaka till Kanada som han brukar varje år, och skjuter på att börja läsa böckerna Robert skickat till honom. Roberts brev påminner honom vintern och kylan. För Robert är allt som vanligt tills han en dag hittar en kollega förfrusen i sin bil och plötsligt finns det en större behov för bröderna att återförenas.

Saguenay är en kortroman endast 126 sidor lång, och då är sidorna dessutom bara stora som ett vykort. Det lilla formatet förhöjer dock den speciella stämning som Lise Tremblay frammanar med sitt enkla men djupbottnade språk. Trots att jag läste den mitt i sommaren kändes vintern hon beskrev alldeles nära och verklig. Kylan blev som en karaktär och påverkade karaktärerna lika mycket som en sådan.

Det är en stillsam bok där inte mycket händer. Den observerar och beskriver och låter ibland saker bubbla upp. Det känns som att jag får titta in genom ett litet, litet fönster in till två personers liv en stund. Ett liv som inte är så spännande på ytan men som likt en mäktig flod har mycket rörelse i sitt djup. Det är storartat, mitt i enkelheten.

Lise Tremblay "Hägern"

Cecilia Bergman — Fri, 07 Oct 2016 22:00:02 +0000

I novellsamlingen, eller kortromanen, Hägern bjuds vi fem korta berättelser om en avfolkningsbygd i norra Kanada. I inledningen av läsningen tror jag att de hör ihop med varandra på ett deckaraktigt sätt och att här finns en gåta att lösa. Det är väldigt spännande och jag läser vidare för att försöka lösa gåtan. Snart nog inser jag att här inte finns någon deckargåta att lösa utan spänningen ligger i avfolkningsbygdens olika konflikter.

Konflikten mellan att stanna och att lämna, där kvinnor och högutbildade i större utsträckning lämnar och män med lägre utbildning stannar. Klassiska avfolkningsbygdsproblem alltså, skildrade på ett gastkramande spännande sätt. Och trots att skumma dödsfall hos både människor och djur skildras så ligger spänningen i något annat och den otäcka, ödesmättade känslan stannar kvar långt efter att boken är utläst. Det lilla formatet gör att man lätt läser den i en sittning.

De stora begivenheterna i byn är jakten och den årligt återkommande ornitologikonferensen. Jägarna, de bofasta, och fågelskådarna, de tillresta, hyser ingen större förståelse för varandra men är ändå ömsesidigt beroende av varandra. Ornitologerna utgör en viktig turistgrupp som byn är ekonomiskt beroende av medan de i sin tur är beroende av infrastruktur, mat och logi under sin vistelse i byn.

Det som från början lockade de fågelintresserade till just denna plats var en speciell sorts häger. Här skildras fint hur kunskapen om fågeln snarast finns hos den fågelointresserade lokalbefolkningen, men intresset att rädda den hos den tillresta gruppen. Det blir förstås problematiskt när dessa hägrar börja hittas döda i utkanten av byn:

Det var två dagar kvar till invigningen av ornitologernas konferens. Byn skulle invaderas av hundratals turister försedda med kikare och teleskop tillräckligt starka för att urskilja vingar i bergen. För vårt ryktes skull var det bäst att de inte fick se att det flöt uppsprättade skyddade fåglar mitt i dammen.

dagensbok.com » Lise Tremblay

Lise Tremblay "Judiths syster"

Similar Posts:

Lise Tremblay "Driftens väg"

Similar Posts:

Lise Tremblay "Djur"

Similar Posts:

Lise Tremblay "Saguenay"

Similar Posts:

Lise Tremblay "Hägern"

Similar Posts: