De oroliga är ingen ordinär barndomsskildring, om det ens är en barndomsskildring? Barndomsjaget i denna roman kan förvisso sägas ha en på flera sätt besvärlig uppväxt där hon slängs emellan två världsberömda föräldrar:

Jag var hans barn och hennes barn, men inte deras barn, det var aldrig vi tre; när jag bläddrar igenom högen av bilder som ligger på bordet framför mig, finns det inga fotografier av oss tre tillsammans. Hon och han och jag. Den konstellationen existerar inte.

Men det finns en värme och kärlek i Ullmanns barndomsskildring som känns ovanlig. Föräldrarna är inte nödvändigtvis så där väldigt bra på att vara föräldrar alla gånger, men de är kärleksfulla när de är tillgängliga. Båda är mitt uppe i sina karriärer och det finns en intressant scen i boken där modern i ett utbrott av dåligt samvete undrar varför det bara är hon som anklagas för att negligera dottern, varför är det aldrig någon som ser anklagande på fadern?

Det är inte bara omvärlden som ställer högre krav på modern, även dottern har olika närhetskrav på de båda föräldrarna. Hon älskar dem båda villkorslöst men fadern är på sin ö och hon saknar honom inte nämnvärt när hon inte är där. När modern reser ifrån henne däremot, då slits hon nästan i bitar av saknad. Skildringarna av telefonen som inte ringer när den skall är rent smärtsamma.

Linn Ullmann gör tydligt i berättelsen att det här är fiktion. På ett väldigt stiligt sätt ändrar hon i detaljer på ett sätt som gör att man som läsare leds tillbaka till romanspåret och förstår att det inte är någon dokumentär skildring av Liv Ullmann och Ingmar Bergman som ges här trots att det är dem man ser framför sig under hela läsningen.

Förutom att skildra en udda familjekonstellation och en stundom rörig uppväxt är detta också en skildring av en dotters upplevelse av sin faders död. Dottern och fadern har ett projekt tillsammans, de skall skriva en bok om att åldras. Projektet som idé för dem närmare varandra men de drar ut på själva igångsättandet av projektet tills det egentligen har blivit alldeles för sent.

När dottern äntligen har skaffat en bandspelare och inleder arbetet med intervjuerna är fadern redan i mångt och mycket någon annanstans. Intervjuerna blir sedan liggande länge innan dottern ens orkar lyssna på dem. Brottstycken av intervjuerna finns insprängda i romanen och bildar stomme i den del av boken som handlar om att genomleva och bearbeta en förälders död. Det är en vacker skildring.

Similar Posts:

• Relationsdrama med klichéartade ingredienser
• Linn Ullmann på Internationell författarscen
• Att välja och skriva sitt liv
• Den sista tiden
• Frånvaron och den farlige fadern

På kvällen den 25 oktober var den norska författaren Linn Ullmann inbjuden. Det var fjärde gången hon pratade på Internationell författarscen i Stockholm, denna gång med anledning av sin femte roman Det dyrbara. Det var journalisten och författaren Helena von Zweigbergk som intervjuade. Jag ska här återge en del av vad de pratade om.

Foto: Agnete Brun

Det var långt ifrån fullsatt i Hörsalen. Jag tänkte att det måste bero på att Linn Ullmann varit där så många gånger förut. Det var ingen enstaka, unik händelse att hon var där. Medan vi i publiken väntade på att författaren skulle dyka upp, fick vi lyssna på Bob Dylan, och vi som hade läst hennes roman noterade att Dylan hördes sjunga den sång som en av huvudpersonerna i romanen gillar: ”Sweetheart like You”, från albumet Infidels från 1983.

Linn Ullmans roman har varit följetong i Dagens Nyheter under sommaren, berättade Ingemar Fasth i sin presentation, och han läste ett stycke högt ur boken, innan Helena von Zweigbergk och Linn Ullman intog sina platser på scenen.

Helena tycker att Linn skriver rika romaner, och att denna hennes nya roman Det dyrbara är lite som en släktkrönika, den handlar om tre generationer kvinnor. Men den handlar också mycket om Jon, pappan i familjen, som är författare, men som drabbats av skrivkramp. Tillsammas med sin fru Siri har han två döttrar, som utgör en av generationerna. Den tredje generationen representeras av Jenny, Siris mor, som är 75 år. Romanen innehåller också ett försvinnande och ett mord, det är familjens unga barnflicka Mille som drabbas, men främst handlar det om kärleks- och relationsproblem. Romanen utspelar sig främst under en sommar.

Linn (hon pratar mycket bra svenska) förklarar att alla i romanen ställer sig frågan: när började det att gå fel? Vem är jag i den här berättelsen? Det handlar också om otrohet. Och när Jon, Siris man är otrogen mot henne, känner hon att han har skrivit ut henne ur berättelsen.

Linn har velat skildra ett uppvaknande hos personerna i romanen, att de kommer till insikt om sanningen. Hon har lyssnat på operan King Arthur av Purcell och särskilt arian, som kallas ”The Cold Song”, som handlar om någon som vaknar upp från de döda. Linn har velat undersöka om man kan skildra uppvaknandet i en roman, och hon har försökt överföra känslan i den sången till sin roman. Detta att man vaknar upp, och kommer till insikt. Siri i romanen tjuvläser sin man Jons mejl, och hennes man tjuvläser hennes dagbok, och på så sätt kommer de till insikt om hur saker och ting verkligen förhåller sig. Men det är skrämmande att komma till insikt om hur allt verkligen är.

Linn leker inte bara med kriminalgenren (mordet på barnflickan), utan med många genrer. Romanskrivandet ger stor frihet, tycker hon. Man kan blanda in film, bilder, musik.

Helena anser att romanen mest handlar om ett äktenskap i förfall. Linn menar att hon ville skriva en kärleksberättelse och gå in i två liv, eller flera liv, där allt håller på och undersöka hur det ser ut där – gå in i såret, tragiken, komiken.

Helena: – Du har sagt att du tycker att det är för mycket psykologiserande när det gäller relationer. Du gillar till exempel inte Dr Phil.

Linn: – Man riskerar att tappa något i allt detta psykologiserande. Människor är så mystiska, det är omöjligt att tränga in i det mänskliga hjärtat. Det är ett mysterium.

De pratar om skrivkramp, vilket drabbar Jon, författaren i romanen. Lite skrivkramp måste finnas, menar Linn. Hon hade själv skrivkramp när hon skrev Det dyrbara. Hon städade huset, inredde, möblerade om.

Helena tycker det är sorgligt att Jon skrivit samma saker till sin älskarinna i ett mejl, som han tidigare skrivit till sin fru. Beror det på lättja att han gör så?

Linn: – Han kan inte uppfinna ett nytt språk varje gång han träffar en kvinna, dessutom har han skrivkramp.

Helena: – Är du arg på dina karaktärer?

Linn: – Nä, jag blir inte arg på Jon, men vreden finns som en väldig drivkraft när jag skriver.

Helena: – Ja, romanen handlar egentligen om tre generationer kvinnor som är arga på varandra, mor kontra dotter, medan mormodern och ett av barnbarnen är vänner.

Helena: – Du har varit litteraturkritiker.

Linn: – Jag slutade, även om de bästa kritikerna själva är författare. Det går inte att hålla på med kritik medan man samtidigt går in i romanskrivandet. När jag inte är kritiker läser jag på ett annat sätt. När jag läser nu tänker jag istället på vad jag kan ha nytta av i mitt eget skrivande.

Vidare pratar de om inspiration, men Linn tror inte på inspirationen:
- Det är inte bra att vänta på inspiration, det är bara skit att tro det. Däremot kan det inträffa en nåd.

Linn undervisar i skrivande och har upptäckt att människor har en väldig förmåga att hitta på saker för att slippa skriva. De skapar stora scenerier och skuggverksamheter, för att inte behöva skriva.

Linn: – Att skriva en roman är att hitta på en hel värld, men det är också att inleda en relation med fiaskot. Att skriva är hybris och fiasko i växelverkan. Hybris är det ju att tro att någon vill lägga tid på att läsa det man skrivit. Fiasko att man inte får till det man ville.

Helena: Är du författare för att gå ut ur dig själv?

Linn: – Ja, att skriva och läsa är att inte bara vara i sitt eget surr, det är ett gränsöverskridande till en annan tillvaro.

Foto: Agnete Brun

Helena: – Hur har din familjekultur präglat ditt skrivande? Detta med dina två kända föräldrar och allt de gjorde, har det påverkat dig?

Linn: – Ja, jag har blivit mycket påverkad. Familjen är som ett miniatyrsamhälle, som man växer upp i. Man får sitt eget språk i familjen, det är som ett litet land, och man är ju präglad av det land man växer upp i. När jag växte upp fanns det en fiktiv värld parallellt med den verkliga världen. Mamma och pappa var som i sagorna, de vajade fram och tillbaka mellan en fiktiv och en verklig värld. Och jag kände att berättelsen var mycket viktig; de var stora berättare.

Helena: – Du skriver ofta om graviditeter i dina böcker.

Liv: – Ja, det är så existentiellt.

Det blir också prat om hundar. Linn har själv en hund och hunden Leopold i hennes roman är lite som hennes hund. Hennes pappa Ingmar hade också hund, en tax. Hans hund brukade vara med och titta på film. En hund kan vara som en seismograf, och visa på hur saker funkar i familjen och vardagen, tycker Linn.

Mot slutet av intervjun frågar Helena om skuld, som ofta är ett ämne i Linns böcker. Det kan handla om vuxenförsumlighet.
Linn bekräftar detta och menar att det bra kan illustreras av det textmeddelande som den försvunna barnflickans mor skickar till Jons mobiltelefon:

”Allt du gör får konsekvenser.”

Men det är svårt att veta när exakt detta händer, när konsekvensen av ett handlande gör att något blir förstört, tillägger hon.

Efter intervjun är jag ivrig att ta reda på vad det är för aria av Henry Purcell som Linn Ullmann lyssnat på. Jag hittar naturligtvis denna magiska ”The Cold Song” på nätet. Och i databasen Mediearkivet hittar jag en intervju som gjordes med Ullmann i februari i år av den norska tidningen Adresseavisen. Där fick hon bland annat denna fråga:

”Er det en spesiell kulturbegivenhet du har til gode?”

Linn: ”Jeg skulle gjerne opplevd Pina Bausch danse eller Klaus Nomi synge ”The Cold Song”, men begge deler er for sent.”

Men man kan naturligtvis höra Klaus Nomi sjunga sången på YouTube, i en legendarisk liveinspelning i München från 1982, året innan han gick bort i AIDS. (Länken finns här, längst upp till höger.) Missa den inte!

Similar Posts:

• Relationsdrama med klichéartade ingredienser
• Vackert om livet och döden
• Norskt på bokmässan
• Lovvärt, men inte nog
• Frånvaron och den farlige fadern

När jag bestämde mig för att läsa Linn Ullmanns nya roman, var det för att jag inte hade läst något av henne tidigare. Avgörande var också att jag läst böcker skrivna av hennes föräldrar. Av Liv Ullmann har jag läst Förändringen från 1976. Men när jag tog reda på lite om innehållet i Det dyrbara, kände jag mig ändå tveksam till att läsa den. För handlingen såg ut som det gör i så många deckare, och den innehåller något som jag personligen inte kan förstå att människor vill ödsla sin tid på att skriva om, än mindre att läsa om: ung, vacker kvinna försvinner och hittas mördad. Vad är det som gör att människor vill läsa om unga kvinnors våldsamma död, varför säljer det? Det är väl en av de största gåtorna i samtiden. Samtidigt som man förfasar sig över våldet, kvinnoövergreppen, kvinnomorden och kvinnoförtrycket så som det ser ut. Ändå verkar böcker om mord på kvinnor mottas med glädje av förlagen, av läsarna, av kritikerna.

Men nu bestämde jag mig för att läsa ändå. Och jag kan konstatera att romanen hade blivit så oändligt mycket bättre utan detta mord. Det är synd, för Linn Ullmann skriver inkännande, insiktsfullt, stämningsfullt och känsligt om konflikter och komplicerade känslor människor emellan. Det handlar om kvalitéerna i dessa känslor och om de skriande och obegripliga bristerna i dem. Allt detta räcker så väl till för att skapa spänning och dramatik i vardagen.

Romanen handlar främst om en familj. I centrum står den 40-åriga kvinnan Siri. Hon driver två restauranger, en i Oslo och en i det samhälle där familjen har sitt fritidshus. Hennes man Jon är en framgångsrik romanförfattare, som hamnat i svår skrivkramp när han är på väg att avsluta sin romantrilogi. De har två döttrar: Alma, tolv år och Liv, fem år. Familjen har en hund: Leopold. Andra viktiga personer i romanen är Jenny, Siris excentriska mamma, och mammans mycket yngre väninna Irma.

Siri har ett komplicerat förhållande till sin mor Jenny, som snart ska fylla 75 år, på grund av en tragisk händelse i familjen. Siri vill moderns bästa, och vill därför ordna en stor födelsedagsfest, men det visar sig att mamman inte vill ha någon fest. Ändå genomför Siri festen. Jon verkar väldigt fäst vid sin fru Siri på alla sätt, ändå har han varit otrogen många gånger, och kan inte undvika att ha kontakt med olika kvinnor. Om han mejlar eller skickar sms till dem, raderar han ytterst noggrant allt, så att Siri inte ska kunna läsa.

Jag tycker en del saker i romanen är svårbegripliga, men det kanske är för att visa på att människors handlingar och beteenden kan vara svåra att förstå sig på. Mest undrar jag nog över Jon, varför han är otrogen mot Siri. Man får inget svar på det. Så kommer den unga barnflickan Mille in i berättelsen, och här börjar romanen kännas förutsägbar. Ung, vacker barnflicka anländer i familj, där förhållandet mellan makarna inte är det bästa. Den grånade författaren visar ett särskilt intresse för barnflickan. Jaha. Ett uttjatat tema, som inte heller gestaltas på ett originellt sätt:

Mille hade bara känt Jon i några veckor, men hon var helt säker på att det var något mellan dem. En sådan där sak som man inte kan sätta ord på [...] Han var ju författare och hon var osäker på hur man skulle uttrycka sig med författare. Hon ville inte att han skulle tro att hon var dum, att hon var en snorunge, att hon inte var mogen för sin ålder.

Linn Ullmann är bra på sitt hantverk, att föra en berättelse framåt. Hon lyckas också hoppa fram och tillbaka i tiden i berättelsen, både på ett logiskt och dynamiskt sätt. Och det finns en mängd intressanta saker i romanen, som jag gärna hade sett att hon hade spunnit vidare på, som till exempel när Siri berättar för sin man om böcker hon läst av kvinnliga författare, som Jon inte ville läsa, ”kanske för att de var skrivna av kvinnliga författare?” En intressant aspekt att utveckla.

Romanen har sina förtjänster, men på det hela taget får jag inte ihop vad det är den vill säga. Det är en deckare och det är en relationsroman på samma gång. Men den slutar på ett för mig ganska abrupt och oavslutat sätt, och den lämnar mig genomsyrad av ett stort frågetecken.

Similar Posts:

• Linn Ullmann på Internationell författarscen
• Vackert om livet och döden
• Lovvärt, men inte nog
• Norskt på bokmässan
• Ny roman av norska Linn Ullmann

Till imorgon har Björn läst Hans Falladas Ensam i Berlin. En storartad mångbottnad motståndsthriller från Hitlers glansdagar, som släpps i fullständig svensk utgåva för första gången just när alla bestämt sig för att tröttna på nazister”, skriver Björn.

På lördag gästas vi av Charlotte Qvandt som bjuder på Lotta Olssons senaste diktsamling Himmel i hav, med höstens kanske snyggaste omslag.

Eva har läst Linn Ullmans roman Det dyrbara som gick som följetong i Dagens Nyheter i somras.

Nästa vecka blir det barn- och ungdomsboksvecka som alltid när det är höstlov, med massor av läsning och bokutlottningar! Mer om det senare.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka
• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Torsdag på bokmässan
• Sommar och sol. Vinden och havet och doft av kaprifol.

Anna Liv lyssnade på seminariet ”På tröskeln till tonårsvärlden” där författarna Moa Eriksson Sandberg och Eva Susso samtalade om sina böcker om tjejer på väg in i tonåren.

Dagen har i mångt och mycket handlat om pengar. Camilla har lyssnat på tre seminarier som har tagit upp olika aspekter av begreppet. Vad innebär det att ha lite pengar, vad har humanioran för roll i dagens samhälle (hur mycket forskningsanslag går till de ämnena) och vad är ett ord värt? Författarförbundet pratade om sin kampanj för att öka anslagen till skribenter och författare.

Även de minsta får plats på mässan. Anna Liv var också på ett seminarium om att skriva poesi för barn.Lotta Olsson och Malte Persson pratade om rim och rytm i språk. På seminariet om bilderbokens poetik öppnade en handfull nordiska bilderboksförfattare och illustratörer för en diskussion om bilderboken som konstverk.

Emelie har pratat hästböcker med Pia Hagmar, Anna Liv har pratat mord med Mons Kallentoft och Kristina Appelqvist, två deckarförfattare med olika ingång till genren.

Jenny och Lina

Och Lina pratade tillsammans med Jenny Jägerfeld om humor i ungdomslitteraturen. Det var ett samtal som väckte läslust och skratt. Lina avslöjade att hon just nu jobbar på tre romaner samtidigt. Vi ser fram emot resultatet.

Vi var på kvällen på Röhsska Museet, såg en utställning om ond design och lyssnade på Jonas Gardell, Ingrid Carlberg, Linn Ullman och den dramatiska Mikael Niemi.

Camilla, Anna C, Anna Liv och Emelie

Vi har återigen gått vilse på svenska mässan, minglat runt och förbereder oss nu för morgondagen på mässan.

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Lördag och söndag på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan

Vinnaren av Nordiska rådets litteraturpris Merethe Lindström har en självklar plats på årets bokmässa som har den nordiska litteraturen som tema. Hon har fått äran att inviga mässan på torsdagsförmiddagen. Men redan på torsdagseftermiddagen kan du lyssna på henne under ett längre seminarium om sin prisbelönade roman Dager i stillhetens historie. 14.00-14.45 pratar hon tillsammans med Gaute Heivoll som fick förra årets Bragepris för debuten Innan jag brinner om minne och glömska.

Ett av de seminarier som jag ser fram mest emot är det som äger rum 15.00-15.45 på torsdagen med rubriken Bilderbokens poetik – kan den formuleras?. Medverkar gör Ulla Rhedin, bilderboksforskare och kritiker, norska författaren Gro Dahle, illustratören Gunna Grähs och den danske författaren Ole Dalgaard. De kommer att prata utifrån frågeställningen: Vad är det unika med bilderboken som konstnärligt medium?

Det är mycket norskt på torsdagseftermiddagen, är man inte intresserad av bilderböcker finns det istället möjlighet att lyssna på norsk författarstafett. Annina Rabe träffar författarna Merethe Lindström, Gaute Heivoll, Harald Rosenløw Eeg och Linn Ullmann i 15 minuter vardera 15.15-16.30 i monter C02:19, alltså även för dig utan seminariekort!

Om du vill fördjupa samtalet med Linn Ullman finns hon även på plats för samtal på fredag förmiddag 11.00-12.00 på Internationella Torgets Scen. Det utlovas familjehemligheter, lögner, sårbarhet och sorg.

På fredag eftermiddag får vi svar på frågor om nordiska språk under rubriken: Vad heter hockeyfrilla på norska och andra viktiga frågor. 15.00-15.50 i monter C04:20.

Erlend Loe har skrivit en ny roman med Norges stadsminister Jens Stoltenberg i huvudrollen, hör honom berätta om den i förlagets monter B08:01 16.00-16.15 på fredagen.

Anne B. Ragde berättar om det norska 60-talet utifrån sin roman Jag ska göra dig så lycklig. Det blir ett samtal om skvaller, barnpassning, klädsel och att tjuvkika bakom gardinerna. Lördag 14:00 – 14:45.

Lite senare på lördagen 15.30-15.50 kan vi följa med Anne Holt till hennes deckarvärldar. Hon är en av få som har flera deckarserier igång samtidigt. Samtalet utgår ifrån frågeställningen: Hur väljer hon mellan sina fiktiva hjältar i skapandet av kriminalromanerna?

Full fart med andra ord!

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Isländskt på bokmässan
• Danskt på bokmässan
• Nordiska rådets litteraturpris går till Merethe Lindström!
• Camillas 10 i topp från bokmässan 2012

Kom inte, Erika. Vi går bara omkring och är artiga mot varandra och det är jävligt ansträngande vid min ålder.

Ett välsignat barn rör sig enkelt och smidigt i de två olika tidsplanen; barndomssomrarna på Hammarsö som genom en ödesdiger katastrof abrupt upphör, och nutiden med den stundande återföreningen med fadern. Ett möte som antingen kan tolkas som en väg till försoning eller en slutgiltig uppgörelse. Boken är befolkad av ett flertal kvinnor, och så Isak. Isak har haft många kvinnor. Hur många är lite oklart, men utöver den äldsta Erika har han ytterligare två officiella döttrar, Laura och Molly. De har alla tre olika mammor.

Isak lägger så smal han är ändå en stor påtaglig skugga över hela berättelsens landskap, inte enbart för att han vrålar obesinnat åt barnen så fort de gör minsta ljud som kan störa hans arbetsro. Han är en avsaknad genom hela boken och i alla kvinnornas liv. Det är han som binder dem samman och det är han som skiljer dem åt. Efter Erikas beslut att besöka den gemensamma fadern, är även de två halvsystrarna på väg till Hammarsö.

Det finns en väl fångad karghet i denna bok, ett isolerande nät runt karaktärerna som gör att de känns ensamma och oförmögna att ta sig fram till varandra. Istället blir kontakterna dem emellan destruktiva och svårbemästrade. Barnen på ön utelämnas till varandra, kanske som en effekt av det hänsynsfulla avstånd som alla, även de vuxna och särskilt då en del kvinnor tycks vilja bistå Isak med. I grupp blir de föräldrafria barnen mycket farliga. Hammarsö förvandlas till William Goldings Flugornas herre-ö.

Det är svårt även som läsare att lära känna någon av karaktärerna. Det här är både en svaghet och en styrka hos boken. Att karaktärerna håller sig undan även läsaren förhöjer till viss del den känsla av utanförskap som råder emellan dem alla. Men ibland struntar man faktiskt i hur det går för dem. Den enda som genomgående känns intressant är Isak. Hur de andra klarar sig känns allt som oftast likgiltigt; Rosa, Isaks fru som aldrig blir arg, hennes dotter mellansystern Laura som lever med det dåliga samvetet av att vara den mest älskade eftersom hon är det enda riktiga kärleksbarnet. Molly, den yngsta med bara stenhårda kompakta minnesbilder. Och Erika, tonårsdottern som funnit den på ön av barnen utstötte Ragnar, båda födda på samma dag och lika som syskon. Ja, just det lika som syskon. Nej, man bryr sig aldrig riktigt om någon av dem faktiskt.

Vissa kapitel om systrarna och deras nuvarande familjer känns överflödiga. På det hela taget är berättelsen lite fladdrig med omotiverade avstickare som förmodligen är till för att läsaren ska få en bättre känsla för karaktärerna. Man når ändå aldrig fram till någon mer än i korta brottstycken. Det är de större strukturerna som är intressanta. Och Isak, han fortsätter att vara spännande, kanske just för att inga upplysningar direkt lämnas om honom, mer än att han är utomordentligt bra på att bli ursinnig. Kanske också för att det är svårt att inte tänka på Ingmar Bergman. Även fast man inte borde är det svårt att låta bli. Avsaknaden av Isak som pappa står som ett träd och grenar ut sig i alla andra relationer. Det är på något vis sorgligt att han överskuggar en så stor del av berättelsen. Att ingen vågar sig på att hugga ned det där trädet, förrän möjligtvis nu, nu då de vuxna systrarna är på väg.

Ett välsignat barn är lättläst, med övertygande lite fåordigt luftiga naturskildringar. Utan våldscener, dödsfall och rena sexuella brutaliteter, skulle Ett välsignat barn blivit en vacker och smärtsam vid bok. Tråkigt nog har författaren inte litat till intresset i en sådan på ytan händelselös story utan valt att driva den framåt i ett snabbare och flerspårigt tempo. Konstnärligheten har därmed fått ge vika för en mer lättsmält sensationslystnad.

Similar Posts:

• Vackert om livet och döden
• Linn Ullmann på Internationell författarscen
• Lovvärt, men inte nog
• Ny roman av norska Linn Ullmann
• Relationsdrama med klichéartade ingredienser

Linn Ullmanns ämnesval är det sannerligen inget fel på. Jag uppskattar när skönlitteratur behandlar frågor som är svåra att ta ställning till. I det avseendet är Ullmann absolut värd en stjärna i kanten. Hon har gjort en skildring av en människa på väg mot döden och lyckas samtidigt problematisera frågan om aktiv dödshjälp. Det svåra i att överlämna sig i någon annans händer, att man kanske ångrar sig när det väl kommer till kritan. Att det innebär att någon person ska ta på sig det ansvaret, och att denne någon förmodligen är en människa man älskar och som förhoppningsvis älskar en själv. Ullmann tar också upp det oerhört svåra i att när någon är så pass sjuk som Johan till slut blir, kommer döden kanske som en lättnad mer för de anhöriga än för den döende själv. Det är deras väntan som äntligen är över, de kan gå vidare i livet och slippa sitta i en sjuksal dag efter dag i total hopplöshet.

Även de delar som beskriver patient-läkarrelationen är intressanta. Hur en ung, frisk läkare ska sitta och tala om för Johan att det är kört. Hur upprörd Johan blir över att läkaren bryter mot hans integritet genom att kalla honom vid förnamn. Ullmann har verkligen lyckats uppmärksamma en del detaljer väldigt snyggt.

När jag började läsa denna Ullmanns tredje roman, hade jag ganska höga förväntningar. Jag trodde verkligen att jag skulle bli berörd och börja fundera på livdödexistens och annat viktigt. Kanske var det därför det inte fungerade. För tyvärr, boken når inte riktigt fram till mig. Jag sitter och tycker att det känns klyschigt. Språket flyter inte ordentligt. Det kommer ord och uttryck som jag inte kan låta bli att störa mig på. Det låter på något vis så högtravande alltsammans. Kantigt, onaturligt. Det känns snarare som ett manus till ett teaterstycke än en skönlitterär text. Dialogen är uppbyggd av formuleringar som känns konstlade. Det är inte extremt på något sätt, det går inte att hitta ett enskilt textavsnitt som skulle vara ett bra exempel, men det är någonting som inte fungerar. Av någon anledning kommer man inte karaktärerna nära. De blir aldrig verkliga, utan det upprätthålls en distans. I en bok som denna är det inte bra. Jag har svårt att tänka mig att avståndet är medvetet från Ullmanns sida, utan jag tror att det helt enkelt är så att språket brister.

Det finns absolut avsnitt i boken som bitit sig fast och som jag inte glömmer. Som skildringen av Johans fars död. En uppvisning i total förnedring. Den episoden har etsat sig fast i min hjärna. Här står inte språket i vägen för budskapet och känslorna, här är det bara kroppsvätskor, skrik och dödsångest. Beskrivet på ett sätt som gör det omöjligt att värja sig. Som det ska vara.

Det är verkligen synd att inte hela boken är skriven så. Nu blir den mest ett lovvärt initiativ, men inte så mycket mer.

Similar Posts:

• Relationsdrama med klichéartade ingredienser
• Vackert om livet och döden
• Linn Ullmann på Internationell författarscen
• Frånvaron och den farlige fadern
• Norskt på bokmässan

Hon faller från ett hustak. Rätt ned, nio våningar. Tillsammans med henne däruppe på taket är Martin. Knuffar han henne? Tappar hon balansen? Ingen av de tre vittnena kan tala om det. De ser bara en kvinna i gul och röd klänning som faller nio våningar, och dör.

Det här är ingen kriminalroman om huruvida maken Martin är skyldig eller ej. Det är istället berättelsen om Stella och Martin, om rörmokaren som bor på Stellas och Martins vind, om Stellas två barn, Amanda och Bi. Om Europas nordligaste strutsfarm och om Martins farmor. Om Stellas mor, som helst skulle vilja vara ett träd. Det är mer komplext än att bara avgöra om Martin per definition är skyldig eller ej. Han var kanske skyldig även om han inte knuffade henne? Han var kanske oskyldig, även om han gav henne en lätt puff utför kanten?

Stella är genom hela boken på väg att tala om något för Martin, hennes man sedan tio år. Mannen som hon glidigt ifrån under åren som gått. Mannen som hon sammanfördes med genom den avocadogröna soffan, som fortfarande står i deras gemensamma vardagsrum. Han kom med soffan, och vägrade sedan gå. Samtalet mellan Stella och Martin fångas av en videokamera och återges under bokens gång, men utspelar sig i själva verket bara under några nattliga timmar (se läsprovet). Men vad är det Stella vill säga, och varför avbryter Martin henne, gång på gång? Vill han inte veta?

Jag gissar att du inte begripit ett dyft av vad jag här försökt berätta om boken. Så läs den, så får vi se om du förstår mig då. Eller kanske din upplevelse blir en helt annan?

Similar Posts:

• Linn Ullmann på Internationell författarscen
• Relationsdrama med klichéartade ingredienser
• Vackert om livet och döden
• Frånvaron och den farlige fadern
• In i den norska dimman