Det gör till exempel Stephen Sondheims fantastiska musikal Into the Woods, tv-serien Once Upon a Time och Joanna Rubin Drangers Askungens syster och andra sedelärande berättelser. Bara häromdagen skrev Katze om Marissa Meyers nytolkning av den onda drottningen från Alice i Underlandet, och Gregory Maguire har gjort något liknande utifrån Trollkarlen från Oz i Wicked.

Ribban ligger med andra ord ganska högt, och frågan är om Lilian Bäckmans Tre feministiska sagor riktigt når upp dit.

Tre feministiska sagor är något så ovanligt som en bilderbok för unga vuxna, och omslaget lovar ganska gott. I grunden finns ett porträtt i olja som över det vitpudrade höga håret fått en Pippi Långstrump-peruk. En knuten näve med svart nagellack och feministtecken har ritats in med argsint tusch. Det är pubertalt och lite roligt.

Den pubertala energin håller i sig, men inte riktigt min välvilja, är jag rädd. De tre sagorna ”Brudarna Burr”, ”Rosa rosen” och ”Curl-Lock” – baserade på, i tur och ordning, ”Bockarna Bruse”, ”Törnrosa” och ”Guldlock och de tre björnarna” – får mig i bästa fall att fundera över vad feminism egentligen är, fast ärligt talat, det är inte precis några tankar jag aldrig tänkt förut.

Brudarna Burr ska ta sig över motorvägsbron för att köpa godis. Vid bron väntar en ”ful gubbe”, som för varje bild förvandlas alltmer från en normalsnygg snubbe till ett tornande hotfullt, rödlila och hårigt manligt könsorgan. Trots att de av någon anledning passerar en och en – idiotiskt redan i originalsagan – har brudarna knappast några problem att försvara sig. Stilettklack i ögat är bara förnamnet.

I Bäckmans Törnrosa-variation vaknar (efter rätt många underliga och delvis lösa trådar) prinsessan på egen hand och drar (det är teoretiskt sett en bra vändning, men ingen särskilt lockande berättelse) och i den sista sagan irrar prins Curl-Lock in i tre kulturtanters lilla stuga, hoppar sönder deras divaner, provar deras leopardmönstrade kjolar och kladdar ner med deras hemkokta sylt, tills tanterna dyker upp och med en kyss förvandlar den gnällige prinsen till en förnöjd groda.

Ja ursäkta, nu har jag avslöjat sluten, men det blir faktiskt inte så mycket roligare än så här. Det är knasiga idéer som oftast faller ganska platt, illustrerade hej vilt med bläck, tusch, kritor, en smula kollage och i bästa fall en sorts barnslig energiskhet. Ibland uppstår en viss mättnad i bilderna som jag gillar – den finns exempelvis i det sista uppslagets lyckliga grodgäng – men betydligt oftare känns stilen mest … ofärdigt slarvig och klottrig.

Sagor har en särskild kraft, och varje samhälle tycks berätta sina egna versioner av dem. Det betyder inte att alla lyckas fånga och beröra, och det betyder sannerligen inte att det är lätt att ge dem en ny, fräsch twist.

Similar Posts:

• Uråldrig men långt ifrån död
• Saga om flickan som blev tyrann
• Det var en gång Â…
• Läskigt bekant
• Den gula tegelvägen förgrenar sig – men började här

Sebbe, som egentligen är en tjej, var den blygaste katten i kullen som liten. Vi får också veta att Sebbe gillade att bli kammad, äta yoghurt och att bli kliad under hakan när hon levde. Smart var hon också, klarade av att sätta på vattenkranen och öppna dörrar.

Det hände att Sebbe försvann och var borta länge, då ingen visste var hon höll hus eller vad hon gjorde. Men Sebbes lillmatte fantiserar ihop vad hon kan ha haft för sig och efter ett av de längre äventyren hemifrån fick Sebbe kattungar. Sen händer det inte så mycket mer för Sebbe blev ingen gammal katt, hon fick problem med njurarna redan när hon var sex år. Och njurproblem hos katter går inte att bota.

Ibland var det som om hon kunde läsa mina tankar. När jag kände mig ledsen kom hon och trampade med sina tassar, spann och tittade mig i ögonen. Ingen kunde trösta mig så bra som Sebbe.

”God natt, min katt” brukade jag viska i hennes öra på kvällen när vi skulle sova.

Det är en sorglig bok om att mista sin bästa vän. Att vi har en njursjuk och gammal katt hemma hos mig just nu, gör mig mer medveten om skillnaden mellan att finnas och att inte finnas. Lillmatte hittar kattleksakerna som ingen leker med och tittar på Sebbes favoritplatser där det bara är tomt just nu. Men Linda Skugges kärleksfulla formuleringar och Kristina Digmans fantasifulla, men samtidigt realistiska illustrationer fyller det som är tomt.

Bild: Kristina Digman

Jag kan sakna den filosofiska delen av vad som händer när någon dör i God natt, min katt. Lillmatte tänker på Sebbe som en kattstjärna som lyser på himlen, men mer utvecklade funderingar om var Sebbe kanske finns nu uteblir. De frågor som barn ofta ställer sig och som kan lindra sorgen en aning.

Däremot är jag glad över att Linda Skugge och Kristina Digman tillsammans tar sorgen över ett husdjur på det stora allvar som de gör. Ett allvar som jag ofta uteblir när det handlar om djur och i synnerhet katter. Både hundar och hästar förknippas genast med större, mer trofasta känslor än de som finns mellan en katt och dess husse eller matte. En enda bok, förutom God natt, min katt som tar sorgen efter en katt på allvar är Lilian Bäckmans Mandarinstunder, där även Zebs njurar slutar fungera. Det är inte arten som avgör hur mycket man sörjer den, utan relationen och God natt, min katt tröstar genom att berätta om det som är sorgligt och hemskt, och påpekar att de vi älskar finns kvar hos oss så länge vi minns.

Similar Posts:

• Envis, busig och söt kattunge
• När orden inte räcker till
• Stilla hav, skräck, debutbar och kattspecial.
• Att låta sorgen ta plats
• Djuret och det lilla barnets besatthet

Zeb Macahan är ett av alla djur som drabbats av en obotlig sjukdom (njursvikt) och därför avlivas på veterinärens inrådan. Lilian Bäckman skriver en sorgedagbok, från ögonblicket då Zeb får somna in och genom sörjandets alla faser. Genom tillbakablickar och vardagens plågade skiftningar låter hon läsaren genomgå allt känslolägen tillsammans med henne. Den skuldfyllda ångesten – kunde vi gjort något annorlunda? Är det vårt fel att han dog? Ilskan och hatet mot omvärldens oförståelse och ovilja att prata om hur förlamande det faktiskt kan vara att mista ett älskat djur. Frågorna (här skriver hon brev till veterinären) och den rena saknaden som skär in i bröstet.

Hemma löper tankarna amok. Gick hans hjärta sönder på nyårsafton 2000, när jag tvingade honom ut för att titta på fyrverkerierna? Jag ville ha med honom överallt. Zeb var mitt livselixir. Jag har aldrig haft barnlängtan. Jag har alltid velat ha katt. Så när jag efter 13 års väntan skaffar en katt och döper honom till Zeb Macahan då är det på riktigt, så innihelvete.

Sorg kräver överlevnadsstrategier och för Lilian Bäckman tycks en av dem ha varit humorn. Även om livet är svart och även om hon hatar att livet pågår som förut, präglas texten av en självironi och distans till det som har skett. En annan verkar vara att låta den döde fortsätta existera, på sitt alldeles egna sätt. Tillsammans med den levande katten och kompanjonen Bruce Willis får Zeb Macahans ande ta plats i formgivarkontoret och ge röst åt till exempel Lilians frånvaromeddelanden på mailen:

God onsdag! Vd-Lilian är på tusen möten i dag. Bruce kommer på sin höjd att jaga dammråttor. Om han orkar. Själv står jag i den ljusa träboxen på hyllan i köket, men kan skriva ändå. Kan vara någon typ av parapsykologi.

Alltid på Libäkontoret
Zeb Macahan

Det är frestande att säga att Mandarinstunder är en alldeles för lång bok, att det borde ha strukits och skalats bort. Sorgens alla toner hade rymt på betydligt färre sidor och det sker egentligen inte någon avgörande förändring. I stället flyter texten på i små vågor där saknaden är beständig, den bara skiftar i nyans och utförande lite då och då. Samtidigt blir det en paradox att försöka korta en bok vars kärna består i att låta sorgen ta plats. På något sätt vore det att motarbeta den inneboende ilskan i och förlika sig med de tabun som Mandarinstunder verkar vilja bryta mot. Vi behöver låta sorgen ta plats. Vi behöver få skriva en dagbok, eller säga högt om och om igen att det faktiskt gör ont. Att vi saknar.

Att öppna upp för sorgen, sätta ord på den, och att dessutom göra det i ett samhälle som ofta inte gör annat än talar – men bara om bestämda saker, är förmodligen det bästa sättet att hantera den. Vare sig det gäller en Zeb Macahan eller någon annan.

Similar Posts:

• Sorgen efter en katt
• Envis, busig och söt kattunge
• ”Så närvarande och så främmande”
• Katter som är katter
• Karatebrudar och grodkyssartanter