Är möjligen Aftonbladets grundare lite bortglömd i vår tid? Det är i så fall orättvist. Adelsmannen Lars Johan Hierta kämpade inte bara för tryck- och pressfrihet, utan också för bättre representation i riksdagen och mot kungamakten. Han stred mot tullmurar och för större näringsfrihet. Barnaga och spöstraffet ville han förbjuda. En annan fråga var kvinnors och mäns lika arvsrätt och större jämställdhet mellan könen generellt. Nu när dessa visioner har blivit verklighet sedan länge har vi kanske en benägenhet att ta dem för givna?

Vid tiden för Hiertas födelse och uppväxt ersattes upplysningen gradvis av romantiska lidelser – forntidsvurm, nationalistisk självgodhet och kungadyrkan, men även av revolutionsiver. Hierta blir dock uppfostrad i upplysningens ideal – rationalitet, nytta och fast tro på en bättre framtid. Som yngling banar han sig väg i riksdagen och parallellt i den framväxande dagspressen.

Frihetstiden får sig en knäck när konservativa krafter och egenmäktiga monarker åstadkommer en backlash. Samtidigt är eliten splittrad. Somliga lever som de alltid gjort. De är jordägare med avkastning från gods och gårdar. Dessa vill ha tullmurar för att skydda sina intressen mot import. Andra satsar kapital i den industriella omvälvningen och vurmar för frihandel. Långsamt växer en folklig medvetenhet fram. Många har tagit intryck av franska revolutionen. De styrande fruktar ”pöbeln” och aktar sig för att slå ned alltför hårt på folkliga demonstrationer och protester.

Bättre tryckteknik och ökad läskunnighet skapar förutsättningar för en ny dagspress. Den drar nytta av tryckfriheten, ett arv efter 1700-talets upplysning och frihetstid.

Även vår tid ser en konservativ och nationalistisk backlash. Samtidigt pågår en mäktig rörelse för jämställdhet, HBTQ-rättigheter, etnisk mångfald och miljömedvetenhet. Sociala medier öppnar ständigt nya torg för meningsutbyte. Lars Johan Hierta hade känt igen sig.

Berättelsen om hur Aftonbladet grundas och Lars Johan Hierta kämpar mot myndigheterna och deras så kallade indragningsmakt är rafflande. Gösta Arvidsson vet att förvalta den typen av historia.

Allt sedan 1766 hade Sverige en av världens starkare tryckfrihetslagstiftningar. Det var möjligt att publicera och sprida tryckta skrifter utan den förhandsgranskning av innehållet, censur, som var vanlig i mer auktoritära statsskick. Men en tidning behövde utgivningsbevis samt ansvarig utgivare. Om utgivningsbeviset blev indraget, vilket det kunde bli utan att orsaken kungjordes eller möjlighet till överklagan fanns, ja då förlorade även ansvarig utgivare möjligheten att ansöka om nytt bevis.

Hierta var införstådd med regelverket och verkade i riksdagen förgäves för indragningsmaktens upphävande. När Aftonbladet drabbades av indragning i februari 1835, hade Hierta listat ut ett kryphål i lagen. Inom en knapp månad hade han ett nytt utgivningsbevis för ”Det nyare Aftonbladet” vars ansvarige utgivare var redaktionsmedlemmen Carl Wilhelm Liljecrona. Så fortsatte den växande skaran prenumeranter att få sin tidning. Därefter låg Hierta alltid steget före den repressiva kungamaktens hantlangare genom att skaffa sig reservtillstånd för ”Det fjärde Aftonbladet”, ”Det femte” och så vidare. Vid försäljningen av tidningen 1851 var den formella titeln ”Det tjugondesjette Aftonbladet” och som ansvarig utgivare stod en före detta studerande.

Gösta Arvidsson är en god stilist som skriver medryckande. Han har varit flitig i brevarkiven och riksdagsprotokollen: som läsare är man i trygga händer. Ibland övergår det flyhänta berättandet dock i korta brottstycken staplade på varandra och överlastade med namn och täta faktauppgifter. Det är mindre lyckat. Boken är inte en ren biografi utan, som undertiteln anger, en historik över en epok då många frågor debatterades. Det spretiga materialet hade mått bra av fler presentationssätt. Kanske hade kreativt utbrutna faktarutor, diagram och grafik hjälpt? Jag tänker på hur Bea Uusma arbetade i Expeditionen, till exempel. Eller Johan Svedjedal i boken om tidskriften Spektrum. För det mesta har Arvidsson dock god hand med händelseförloppet och förutsätter inte alltför mycket förkunskaper hos läsaren.

Att lyfta fram Lars Johan Hierta och dennes ideal är en välgärning. Aftonbladets grundare hade patos och gav sig inte trots mäktigt motstånd – en riktig inspirationskälla. Hierta är väl värd uppmärksamhet i vår tid.

Similar Posts:

• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Lovande klarsyn i pessimismen
• Bättre och bättre dag för dag
• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm

Debuten, Under det rosa täcket, har blivit en feministisk klassiker. Därefter har flera viktiga verk följt som kritiserar den rådande liberala och kapitalistiska samhällsordningen.

I Fria själar undrade Nina Björk hur det kan komma sig att människan ofta beskrivs som fri och oberoende. Hon kommer ju till världen hjälplös och helt i behov av sina föräldrars omsorger. Ofta lämnar hon dessutom jordelivet på samma sätt – i beroendeställning till anhöriga, äldreomsorg och sjukvård.

I Drömmen om det röda spårar Nina Björk socialismens utveckling i Tyskland och Ryssland från Karl Marx och framåt genom Rosa Luxemburgs texter. Här framträder Björk tydligt som marxist.

I den nu aktuella Om man älskar frihet fortsätter Björk sin kritik av liberalismen. Boken är dock fristående och kan läsas för sig själv med full behållning.

Björk nöjer sig inte med att belysa. Hon går loss på samhällskroppen med skarpslipad skalpell. Inget undgår kirurgen: föreställningar om meritokrati, ekonomisk effektivitet, homo economicus och individualism. Lager på lager av logiska felslut snittas bort och nya friläggs. Under alla vackra fraser om att hårt arbete ska löna sig, att individer är unika och att kakan blir störst när vi tillåter ojämlikhet, under allt detta finner Nina Björk noll och intet. Det är bara ord och grunt tänkande, menar hon. Hela den liberala världsordningen, som tycktes stå segrande efter Berlinmurens fall 1989, bygger på inkonsekvenser, på uppenbara orimligheter.

I ett samhälle där det råder arbetsspecialisering är alla yrkesutövare beroende av varandra. Hur kan vi då skilja ut några löntagare och säga att de gör mest samhällelig nytta när de inte skulle kunna utföra sina arbeten om inte andra utförde sina? Om inte chefen hade någon som passade hens barn på dagarna skulle hen ju inte kunna chefa (…) Varför då belöna ett yrke med 100 000 kronor mera i månaden än ett annat på grund av dess påstått större samhälleliga nytta? Varför inte i stället säga ”alla behövs, den enes bidrag är beroende av den andres, alla är värda lika mycket i lön”? Det vore i alla fall närmare verkligheten.

Jag har svårt att värja mig för Nina Björks logiska resonemang men förblir förskräckt över resultaten när marxism tillämpats på riktigt. Och jag kan inte låta bli att ta intryck av de framsteg mot exempelvis fattigdom som en liberal världsordning åstadkommit. Samtidigt kan jag inte blunda för miljö- och klimatkatastrofen.

En annan invändning jag finner är att samhället inte är logiskt konstruerat, att det består av så många motstridiga viljor och svårligen kan förbättras enbart med logiska argument. Men jag anar att invändningen väger lätt…

Det är stora och svåra frågor och jag behöver ta del av redigt tänkande från alla möjliga håll. Om man älskar frihet är välgörande som vågar vara progressivt vänster i en tid då reaktionära vindar om nationalism och rasism blåser hårt. Nina Björk är förtjänstfull som tar sig an sina meningsmotståndares bästa argument.

Sådan var den politiska debatten när jag gick ut i vuxenvärlden för 30 år sedan. Nu har det blivit tvärtom: alltför många angriper meningsmotståndarens sämsta argument eller reser en halmgubbe av påhittade argument att gå loss på.

Högerpopulismen har svarat på den nyliberala situationen genom att säga: ”Tävlingen bör inte vara öppen för så många, och en nation måste främst värna sina egna medborgare, så minska därför antalet tävlingsdeltagare – stäng gränserna.” Detta har de kombinerat med ett underbart löfte till vissa människor: du duger precis som du är. Det räcker – för vissa – att födas för att få ett värde; är du en vit svensk man är du värdefull bortom din individuella prestation.

Sammantaget är boken en utmaning för vem som helst som, likt mig, hyser dragningar åt det liberala hållet (obs: ideologin, inte nödvändigtvis partiet). Genomarbetat, tänkvärt och provocerande. En klar ljusstråle redigt tänkande. Bra!

Similar Posts:

• Att tänka utanför det politiskt ”realistiska”
• Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar
• Har du funnit ditt navelsträngssubstitut?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Shop ’til we drop?

Jag är säker på att ingen man föds upphöjd över andra av Gud, för ingen kommer till världen med sadel på ryggen, och ingen annan föds med stövlar och piska för att rida honom.

Historien är full av människor med Richard Rumbolds törst efter frihet. Men de har ofta fått betala dyrt för sina övertygelser, berättar Deirdre McCloskey i sin senaste bok på svenska, som är rappt översatt av Isobel Hadley-Kamptz. Denna samling texter, artiklar och essäer skildrar vältaligt hur liberalismen skapat välstånd och rättvisa såväl som mångfald och tolerans.

McCloskey förfäktar en modern och humanistisk liberalism, en liberalism ”två punkt noll” som hon uttrycker det. Det fanns en tid, efter Berlinmurens fall, då liberalismen ansågs ha segrat över alla andra ideologier. Men mycket har hänt sedan dess. Från alla håll angrips nu liberalismen. Från vänster, där man fått nog av vinstdrivande privata aktörer i välfärden. Från konservativt håll där man avskyr normkritiken och den fria uppfostran.

Och kanske våldsammast angrips liberalismen från högerpopulismen som vill rensa upp bland de etniska minoriteterna och stänga nationsgränserna, just de gränser som liberalerna önskar sudda ut för att låta människor, tjänster och varor flöda fritt.

Läsaren finner att låga skatter och en minimal stat är författarens ideal. McCloskey anser att det visserligen är befogat att staten hjälper människor som befinner sig i ett gravt underläge, exempelvis på grund av medfödda funktionshinder. Men det vore ännu bättre om människor frivilligt, utan den statliga mellanhanden, hjälpte varandra. För stater utövar alltid ett tvång, resonerar hon.

På samma vis vore det bra om bolagsstyrelser självmant besinnade att det är långsiktigt dumt att ge höga ersättningar till kompisar. Det ger ju nämligen dålig publicitet.

Genom boken gör hon flera referenser till Sverige, där hon bott en tid, och inte minst till det fria skolvalet och skolpengen som ju vi har haft sedan 1990-talet. Men det är inte så mycket en utvärdering det handlar om, referensen syftar främst till att visa amerikanska läsare att Sverige har liberala funktionssätt snarare än socialistiska.

Ett flertal texter polemiserar direkt eller indirekt med Thomas Pikettys mycket uppmärksammade bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Dess huvudtes var att de ekonomiska klyftorna ökar och att det är ett problem, inte minst för demokratin.

McCloskey håller inte med. Begreppet kapitalism borde pensioneras, argumenterar hon. Det är inte ansamlandet av rikedomar som skapar ojämlikhet, utan staters regleringar och tvång. Och de klassiska liberala friheterna måste lyftas fram på nytt och renodlas:

Ett liberalt prissystem är det bästa vi har i denna jämmerdal för att åstadkomma det vi vill. Det är det enklaste sättet att samarbeta, och har uppstått i varje mänsklig gemenskap från grottorna till vår tid. Likt språket behöver det varken designas eller tvingas fram. Och som med språket finns det inga tillgängliga alternativ. Förslagen från 1600-talet om att skapa ett konstgjort språk, fritt från den opraktiska röra som präglar naturligt framvuxna språk, bygger på samma utopism som ekonomisk centralplanering.

McCloskey lyfter på detta sätt fram flera verkligt briljanta aspekter hos liberalismen. Och jag finner för egen del oerhörda svårigheter att säga emot. Samhällen som i hög grad låter människor bestämma själva, är godare samhällen.

Men dessvärre finns det ju beteenden hos människor som de bara måste vänja sig av med, om de ska trivas med en ren liberalism, tänker jag.

Som avund, till exempel, en ovana människor ägnat sig åt ”från grottorna till vår tid”. McCloskey fokuserar på hur faktisk fattigdom minskat kraftigt. Och det är naturligtvis viktigt. En människas näringsbehov är faktiskt, inte relativt, liksom hennes behov av skydd mot elementen. Men hennes tendens att aldrig sluta snegla på vad grannen har för ägodelar gör att vänsterns betoning på relativ fattigdom också äger giltighet.

McCloskeys språk är underhållande och hon har en stimulerande bredd i sina referenser. Dessutom är stilen muntert polemisk på ett sätt som tvingar läsaren att tänka efter. Föredömligt! Men jag kommer inte undan känslan att författaren undviker flera avgörande smärtpunkter i sitt sätt att lägga fram saken.

Nu anför hon visserligen att ”vänstern” inte förstår de liberala argumenten och jag antar att jag som svensk socialliberal skulle buntas ihop med den ”vänstern”.

Hon exemplifierar med teorierna om ”trickle down” och den osynliga handen. Men båda dessa är för mig fullt begripliga och plausibla teorier.

Nej, det som för mig framstår som mystiskt är strävan efter att renodla denna frihetsinriktade ism då den ju fungerar så bra att blanda med.

Alla samhällen jag råkat på är konstruerade av blandningar av flera ismer. Några rejäla skopor liberalism, några delar socialdemokrati, ekologism och feminism; en gnutta konservatism och helst ingen kommunism, fascism eller nationalism alls. Se där ett idealrecept.

I ett socialliberalt samhälle omfördelas resurser i någon mån. Där står det envar fritt att välja att gå in i beroenden, i allt från familjebildning och anställningsförhållanden till föreningsliv. Som liberal bör man ha rätt att välja kollektiva lösningar. Och för att hävda denna föreningsfrihet, avtalsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet behövs en motkraft mot djungelns lag. Den starkes rätt, som varit normen ”från grottorna till vår tid” måste brytas. Ett statligt våldsmonopol är då inte av ondo, utan en förutsättning för att upprätthålla det socialliberala samhället, tänker jag.

Men nej, Deirdre McCloskey ser framförallt staten som ett problem, vilket den ju i och för sig är på många håll i världen. Hela Black Lives Matter-rörelsen handlar om det dödliga våldet som USAs poliskår utsätter svarta för. Ursprungsbefolkningar i åtskilliga länder, även i Sverige, kämpar för sin överlevnad – mot staten. Allt jämt sadlas människor för att bli ridna mot sin vilja, detta trots att vår Skapare aldrig hade ämnat det så.

Similar Posts:

• Marknadsdemokrati – En testballong
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Politisk idéhistoria som fastnar
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Jag är inte rasist men …

Att Ohlsson samtidigt debuterar som författare känns inte riktigt som en slump, och det är svårt att inte försöka hitta svar på en mängd dags- och partipolitiska frågor i Duktiga flickors revansch; oklart om det egentligen är avsikten. Alldeles svart på vitt finns de i alla fall inte.

Björklund lyser till exempel med sin frånvaro – åtminstone som namngiven, positiv kraft. Vad övrigt är går förstås bara att spekulera kring. Att det däremot vilar en allmän revanschlust över boken, ja, det framgår ju faktiskt redan i titeln. Framför allt är Duktiga flickors revansch emellertid en sorts liberalfeministiskt manifest, komplett med tio budord för duktiga flickor.

Vad är då ”duktiga flickor”? Ja, enligt Ohlssons beskrivning de lugna och flitiga flickorna som i skolan oftast sätts mellan de bråkiga pojkarna för att lugna ner dem. ”Kuddflickorna” som får bra betyg, klassresenärerna som är ambitiösa och högpresterande, men som i såväl skolan som arbetslivet kanske inte alltid belönas på sina meriter, utan motarbetas av patriarkala ”småpåvar”. Kvinnor som Birgitta Ohlsson själv.

I media har ”duktig flicka” det senaste decenniet eller så blivit närmat en psykisk diagnos, ett beteende som framställs leda till ohälsa och utbrändhet. Det, menar Ohlsson, är en myt. Det är inte betyg eller andra prestationer som skapar psykisk ohälsa hos flickor, utan det faktum att de tvingas tävla med männen på ojämlika villkor, med större ansvar för hem och familj och uppfostrade till lägre självkänsla. Att de trots detta når framgångar förtjänar bara uppmuntran.

Så här långt är jag något sånär med. Här finns en medvetenhet om strukturer som begränsar våra livsmöjligheter och som gör det rimligt även för en liberal feminist att hylla exempelvis pappamånader i föräldraförsäkringen. Däremot måste jag ju sätta frågetecken för vad som händer med alla flickor som inte passar in i den ”duktiga” mallen. Nej, det är kanske inte den ena framgångsrika kvinnans fel eller ansvar att inte den andra klarar sig lika bra, men om man nu är medveten om kvinnors tuffa villkor så borde man väl intressera sig även för dem som inte till fullo lyckas bemästra och besegra dessa tuffa villkor?

Visst, karriärmässig och ekonomisk framgång är inte allt, men såväl i det samhälle vi lever i som i Birgitta Ohlssons retorik är det väldigt mycket. Du ska tjäna egna pengar, så mycket som möjligt, du ska kunna spara så att du kan be folk dra åt helvete, du ska tacka ja till makt och surfa på kapitalismens och arbetslinjens glädjevågor. På jobbet såväl som i privatlivet ska du förvänta dig stöd, och om du gifter dig ska du gifta dig klokt. Jämlikt. Det är väl på ett sätt ett bra tips, så varför är så många kvinnor dumma nog att inte följa det? Här tycks vare sig finns någon djupare analys eller ens någon uppmärksamhet eller intresse för det.

Jag förväntar mig inte att vara helt politiskt överens med Birgitta Ohlsson, men föreställningarna om såväl ett kompetent kvinnligt ledarskap som om ett verkligt liberalt parti lockar mig (trots att jag personligen föredrar betydligt mer vänster i min liberalism). Ohlsson har länge haft en förmåga att just dra till sig inte minst kvinnliga väljares uppmärksamhet utanför det egna partiets gränser, och jag såg uppriktigt fram emot att få lite tydligare grepp om hur hon resonerar. Jag blir inte bara besviken över den stolpiga och ganska historielösa bilden av vänstern – det är kanske vad man kunnat vänta sig – men över den ganska ytliga blandningen av självhjälpsbok, biografi och debattbok som Duktiga flickors revansch är.

Är det här liberalismens framtid så är den verkligen förvånansvärt visionslös.

Similar Posts:

• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• Partiledaren som kom undan?
• Varifrån kommer skammen?
• Kapitalismens David mot Goliat
• Den amerikanska vänstern

Johan Norberg har skrivit en bok på engelska, Progress, som belyser välkända problemområden från nya synvinklar. Den extrema fattigdomen har minskat kraftigt sedan den industriella revolutionens begynnelse. En miljard människor levde i extrem fattigdom 1820, nu beräknas de vara 700 miljoner till antalet.

If this does not sound like progress, you should note that in 1820, the world only had around sixty million people who did not live in extreme poverty. So the risk of living in poverty has been reduced from ninety-four per cent to less than eleven per cent.

Men varför kan vi inte rädda de elva procenten? Frågan är angelägen och bör ageras på, men även Johan Norbergs perspektiv behövs. Det inger hopp och bäddar för nödvändiga diskussioner om vilka faktorer som troligen leder rätt och vilka som bevisligen inte gör det. Man bör alltså hålla båda tankarna i huvudet samtidigt.

Progress är pedagogiskt uppbyggd med tio tematiska kapitel: Mat, Hygien, Medellivslängd, Fattigdom, Våld, Miljön, Läskunnighet, Frihet, Jämlikhet samt, avslutningsvis, Nästa generation. Dessutom finns en introduktion med titeln The good old days are now samt en epilog, So why are you still not convinced?

Den här typen av faktaböcker hotar att bli siffer- och tabelltunga, men även om vissa av kapitlen drar i den riktningen, är helheten flyhänt skriven. Det är roligt att läsa. Johan Norberg använder skickligt personliga människoöden och konkreta händelseförlopp för att illustrera sina resonemang. Tabellerna är förhållandevis få, jag räknar till 13 på 246 sidor.

Vart och ett av temakapitlen är genomarbetade och övertygande. Men den röda tråden, tesen att mänskliga fri- och rättigheter och liberalt öppna ekonomier obevekligen gör tillvaron bättre för människor, skymtar endast fram då och då. På så vis är Progress betydligt mindre en pamflett än vad boken Till världskapitalismens lov var.

I sitt förord skriver visserligen Johan Norberg att man inte ska läsa boken som en uppmaning till liknöjdhet. Han påpekar att det finns en verklig risk för bakslag om vi inte förmår se vilka framsteg vi faktiskt har gjort. Men överlag är Johan Norbergs polemiska grepp mjukt. Han är medveten om att han, liksom förut Hans Rosling, talar till en publik som är fullproppad med föreställningar om jordens snara undergång, med därtill hörande faktaresistens.

Varför har vi då så svårt att tro på budskap av det här slaget? Johan Norberg ger en rad svar i det avslutande kapitlet. Medierna, trogna sin inre logik, förmedlar huvudsakligen negativa nyheter. Människan är genetiskt kodad att främst ta till sig hotbilder, det ökar överlevnadsförmågan. Politiska rörelser vill vinna oss med skräckscenarier. I en snabbt föränderlig värld har tankebilden om ”den gamla goda tiden” vuxit sig allt starkare, något som Zygmunt Baumann uppmärksammat i Retrotopia.

Dessutom, tänker jag, spelar det ingen roll hur bra vi får det, för någon annan har det alltid lite bättre. Så ytterst är det nog som i Cornelis Vreeswijks Ballad från en soptipp: ”för var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli”.

Similar Posts:

• Fredsvalutan som splittrat Europa
• Naomi Klein under luppen
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid
• Vecka 46: Lär mig!

Det är en mycket intressant bok eftersom den utmanar en förekommande föreställning om att miljöfrågor har låg prioritet bland borgerliga. I sitt förord poängterar Per Schlingmann att miljön angår oss alla, och att miljöfrågan är en självklar del i en borgerlig reformagenda. För att skapa bättre förutsättningar att lyckas i det gemensamma arbetet är det också viktigt att människor omprövar sina världsbilder och öppnar upp för flera alternativa sätt att driva ett fungerande miljöarbete.

Svensson har delat upp boken i fyra övergripande avsnitt som beskrivs på följande sätt:

I det första tar jag mig an den regleringsresa som hittills förbättrat vår natur. I det andra tar jag mig an politikens roll och utmaning genom klimatfrågan. I det tredje granskas marknader och marknadslösningar på miljöproblemet. I det fjärde går jag in på visioner för det gröna samhället och hur teknikoptimister, kommunalpolitiker, aktivister, konstnärer, nyliberaler och tillväxtkritiker kan komplettera varandra.

Det är ett ganska ambitiöst projekt, och Svensson har inte slarvat med bakgrundsarbetet. I första avsnittet har han tittat närmare på framgångsrika exempel på miljöförbättrande åtgärder och hur de har genomförts. Utsläpp av aerosoler i atmosfären, svavel- och kväveutsläpp, utfasningen av bly i bensin etc. Han menar att regleringar i avseende att förbättra klimatet är fullt legitima ur ideologisk synpunkt även för marknadsliberaler, eftersom värdet av att leva i en oförorenad miljö ingår i det frihetliga konceptet.

Tanken om att ekonomisk tillväxt är oförenlig med klimatförbättringar är ganska enkel att avvisa med statistik. Det finns ju annars en idé om att ökad ekonomisk tillväxt per automatik frestar hårt på vår natur. Det är snarare tvärtom. Det är i de länder med hög tillväxt som klimatpåverkan minskar. Här finns dock relevanta invändningar om att miljöproblemen bara exporterats till de länder som fortfarande är under utveckling och som har övertagit resurskrävande produktion.

Beräkningar från SCB visar att hela den inhemska utsläppsminskningen från svensk konsumtion mellan 1995 och 2009 raderas ut om man även räknar utsläppen som vår import orsakar i respektive produktionsland, och för senare år har de totala utsläppen ökat något.

Det här talar väl ändå inte för bokens tes? Fast, jo, det gör det. Det är främst produktionen i länder som Kina, Brasilien och Indien som ställer till det utsläppsmässigt, och i takt med att tillväxten ökar i ett givet land minskar också miljöpåverkan. Den inhemska miljöförstöringen i tillväxtländer medvetandegör behovet av miljöreglerande åtgärder. Det scenariot som då uppstår är att dessa länder anammar de arbetssätt som har visat sig framgångsrika i de länder som gått före i miljöarbetet.

I andra avsnittet pratas det om FN:s 2 graders-mål, och om hur lite vi vet om hur en temperaturhöjning kommer att påverka planeten. Det pratas om hur rika länder har bättre skydd mot naturkatastrofer och om miljöfördelarna med urbanisering. Vi får också läsa om flera miljöpolitiska åtgärder som varit direkt kontraproduktiva, som med facit i hand har avvecklats. Läxan att lära här är att akta sig noga för att ställa upp alltför specifika mål och undvika att detaljreglera då detta ofta får oanade negativa konsekvenser för miljön. En gradvis ökning av ambitioner och reglering har tillsammans med innovationer och en spontan ordning visat sig vara det som ger bäst resultat. (Ja, här finns en del Hayek-referenser)

Avsnittet om den fria marknaden blir mest intressant att läsa med tanke på författarens ideologiska profil. Här riktas stark kritik mot olika typer av nationella subventioner, främst inom jordbruk och fiske. Idén om att politiskt skydda en inhemsk matproduktion för att det anses viktigt med egen nationell försörjning, leder sorgligt ofta till en ren rovdrift på naturen. Det finns ett tydligt samband mellan subventioner och användning av bekämpningsmedel i jordbruket. Och utan subventioner skulle överfiskning vara ett betydligt mindre problem.

Här finner vi den marknadsliberala idén om att låta produktion av grödor ske på de ställen som är bäst lämpade och istället öka handeln och ta bort tullar på matvaror. Helt enkelt att anpassa sig efter hur naturen är beskaffad runt om i världen och inte forcera fram odling av grödor som kräver långtgående ingrepp i den naturliga miljön för att ens kunna producera något.

Detta är direkt relaterat till den kontroversiella idén om att priset på vatten är alldeles för lågt. En idé som får många att gå i taket av ilska. Felslutet många gör är att anta att detta i grunden hotar fattiga människors rätt till rent vatten när det istället handlar om att komma tillrätta med ett gigantiskt resursslöseri. Det handlar om konstbevattnade golfbanor i öknen, villapooler i Kalifornien, bevattning av jordbruksarealer på onaturliga ställen och liknande vidlyftig förbrukning som kan fortgå just bara för att vattnet inte prissätts på ett naturligt sätt vad gäller tillgång och efterfrågan.

Det avslutande avsnittet erbjuder ett mer fritt tänkande kring olika lösningar. Det handlar mycket om nytänkande, ny teknik och innovationer. Miljöutmaningarna kan angripas från flera olika håll samtidigt. Personligt ansvar, politik och tekniska lösningar kan tillsammans göra att arbetet går framåt.

Det ryms en hel del intressanta tankar i Miljöpolitik för moderater, och har man ett genuint intresse för miljöfrågor så borde man också fundera ett varv till på de stora miljövinster som finns att göra med GMO-grödor, och på hur resurskrävande en storskalig ekologisk produktion faktiskt skulle vara.

Poängen med den här boken tycker jag är att vi alla måste ta ett större ansvar för att närma oss varandra i en vettig diskussion. Det duger inte att ligga i sin tillväxtfientliga skyttegrav och kriga med de som ligger i den lika ideologiskt trångsynta regleringshatande skyttegraven bredvid. Detta tjänar ingen på, allra minst miljön, och att avfärda fungerande metoder för att minska miljöpåverkan bara för att de krockar med ens egen politiska övertygelser är bara dumt.

Similar Posts:

• Marknadsdemokrati – En testballong
• Svårbegripligt om klimatförändringar
• Stort, dyrt och fräsigt
• Dags för omställning
• Hopp för hållbarheten

Det grönare djupet kallar Johanna Nilsson sin fristående fortsättning på Kallocain, en ”fri litterär fantasi”, för. Här är huvudpersonen inte Leo Kall utan hans hustru Linda, vars liv förändrades drastiskt den natt hennes svartsjuke make bestämde sig för att utsätta henne för kallocainets verkningar.

Jag talade fritt ur hjärtat för första gången i mitt liv, eftersom det var så kallocainet fungerade: likt ett sanningsserum, som blottade alla de känslor och tankar man tidigare gömt inom sig, av rädsla för att annars bli betraktad som statsfientlig.

Det blir början till ett helt nytt äktenskap mellan de sedan länge gifta trebarnsföräldrarna, berättar Linda, vars dagbok, precis som makens dagbok hos Boye, utgör romanen.

Genom att bryta upp mig hade han även börjat bryta upp sig själv, och därmed släppt fri den längtan efter någonting annat som jag länge anat att också han bar inom sig. Varken han eller jag visste riktigt vad vi menade med det där någonting annat, men bara det faktum att vi tillät oss att längta, utan att dölja det för varandra, var en kärleksförklaring utan motstycke i våra liv. Det var som om vi plötsligt stod nyfödda framför varandra i en ny värld och utan språk för vare sig himmel eller jord eller för det vi kände.

När dagboken inleds har dock inte Linda sett sin man – eller son – på mer än ett decennium. De senaste fjorton åren har hon levt i Ökenstaden, en liberal, anarkistisk tillflyktsort som är rena motreaktionen mot den totalitära Världsstaten och dess huvudfiende Universalstaten. Men kommer de båda stormakterna att fortsätta lämna Ökenstaden i fred? Kommer Linda och hennes döttrar någonsin att få återse Leo och Ossu? Och är fullständig frihet verkligen ett rimligt sätt att leva på?

Det är modigt och ambitiöst att ta sig an en fortsättning på Boyes klassiska framtidsskildring och det säger sig kanske självt att de totalitära stater som sannerligen flåsade oss i nacken 1940 kanske inte riktigt är de hotfulla krafterna 2015. Idag känns förstås Ökenstadens extremliberalism, där ingen får hindras från att exempelvis ta livet av sig direkt eller att knarka ihjäl sig, som ett mer aktuellt problem. Det är intressant.

Jag är intresserad. Nyfiken på hur romanen ska utveckla sig och hur författaren tänkt sig att det ska gå ihop, men mest bara intresserad. Inte särskilt engagerad, inte fascinerad av nya spännande världar. Jag köper inte riktigt hur laissez-faire-bygget Ökenstaden kan fungera – alla verkar vara halvdana konstnärer och författare och livsnjutare eller ideologer av olika slag, ingen verkar producera mat eller andra basvaror – och jag tycker makthavarna är väl uppenbart skurkaktiga, med den Alice i Underlandet-liknande Damen som körsbäret på gräddmoset. Jag blir osäker på om det är en dystopisk idéroman eller en saga med magiska hjälpdjur och sanndrömmar hon egentligen velat skriva, Nilsson.

Så nej, det här övertygar inte riktigt, inte mig i alla fall, men samtidigt gillar jag ju anslaget mycket. Vi behöver litteratur som diskuterar de stora, grundläggande idéerna, vad människan är och hur vi kan eller borde leva. Någonstans måste ju den diskussionen finnas.

Similar Posts:

• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• Den bästa av världar?
• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Sällsam, dystopisk fabel om glömska
• Storstilad dystopitrilogi går i mål

Tomasi börjar med en genomgång av de båda liberala traditionerna där han belyser de väsentliga ideologiska skillnaderna, men också visar på de gemensamma nämnarna. Här kommer vi in på de olika moraliska aspekterna av fördelningsfilosofi. Han tar upp resonemanget om att omfördelning av resurser i ett samhälle är moraliskt försvarbart endast om det gagnar de mest resurssvaga i samhället. Risken med långtgående statlig intervention och resursfördelning i det ekonomiska systemet är att det skapas oönskade koalitioner mellan intressegrupper och politiker och inskränker individers möjligheter till självbestämmande och deltagande i samhället på lika villkor. Det är inte moraliskt försvarbart.

Hos den liberale tänkaren Adam Smith är omtanken om de svagaste i samhället väl känd och erkänd. Men även hos exempelvis Milton Friedman, och Ayn Rand, personer som inte direkt gjort sig kända för sina empatiska förmågor, är bryderiet om samhällets resurssvaga närvarande. Hos Friedman som en förväntad positiv bieffekt av att marknadsliberalismen ökar det totala välståndet i ett samhälle, och detta spiller över på alla medborgare. Hos Rand uttryckt på ett liknande sätt.

Det är mot bakgrund av det här som Tomasi har skapat sin teoretiska plattform marknadsdemokrati. Han liknar det vid att socialliberaler och klassiska liberaler/libertianer bor i varsitt läger på var sin sida av ett berg. Om de vill kan de gå upp för berget och mötas. Från toppen av berget får man bättre utsikt och en längre horisont.

Det centrala i marknadsdemokratin är social rättvisa kombinerat med ekonomisk frihet. Rawls och Hayek i samförstånd. För att visa för den skeptiske att detta är möjligt argumenterar Tomasi för sin teori på tre olika plan. Dels det politiskt filosofiska som avhandlar de moraliska aspekterna, dels det politiskt teoretiska som handlar om argumentationen för att komma fram till vilket politiskt system som bäst tillvaratar nämnda moral och slutligen det socialpolitiska, där det skall bestämmas vilka lagar, regler och offentliga initiativ som behövs och skall eftersträvas för att realisera den politiska filosofin.

I argumentationen jämför han med socialdemokratiska modeller och kommer fram till att marknadsdemokratin är lika, om inte bättre, rustad för att förbättra levnadsvillkoren för de sämst ställda i samhället. Marknadsdemokratiska samhällen har högre potential att öka välståndet totalt eftersom där finns ett ramverk som tillåter marknaden att utvecklas på ett organiskt sätt.

Att den här boken finns känns lite symptomatiskt på läget i USA. För även om teorin är universell så är den skapad med USA som utgångspunkt. I Sverige sticker man ut om man inte är socialliberal, och nyliberal är en etikett som många vänsterdebattörer klistrar på lite allt möjligt som inte är direkt socialistiskt. Det är ett effektivt sätt att ta död på en politisk debatt som skulle kunna vara så mycket mer nyanserad och intressant. I USA däremot brottas man med andra problem. Där pågår ett ställningskrig mellan å ena sidan Tea Party-rörelsen, som är väldigt extrem åt det libertarianska hållet och å andra sidan rörelser som i den sociala rättvisans namn motsätter sig marknadssamhället och kapitalismen. Och även om jag oroar mig för hur ett samhälle styrt av Tea Party-ideologer skulle se ut, så är det samtidigt oroande att tänka sig vad för andra fri- och rättigheter som kan försvinna vid avskaffandet av den fria marknaden.

Jag tilltalas av Tomasis teori just därför att han vänder ”antingen eller” till ”både och”. Han är också väldigt ödmjuk i sin framtoning och gör inte anspråk på att sitta med facit. Genom att visa på att det finns en öppning och en väg till förening istället för konflikt skapas nya möjligheter. Tomasi har skickat upp en testballong, tiden får avgöra om det blir flip eller flopp.

Similar Posts:

• Till försvar för en angripen ism
• Utvecklingsekonomi med moralfilosofisk utgångspunkt
• Alla sätt är bra utom de direkt dåliga
• Besatt av den sociala gradienten
• Snygg sågning av diverse vetenskaper

Älskade fascism har en imponerande bredd. Här beskriver Henrik Arnstad förutom fascismens tillkomst och historiska utveckling även hur ideologin vann makt, hur den spreds globalt, dess förhållande till andra ideologier som konservatismen, fascismens genusperspektiv, fascismens klädstilar och så dagens neofascistiska rörelser.

Bokens redogörelse av fascismens idéhistoria börjar med en promenad till Piazza San Sepolcro i Milano där den italienska fascistiska rörelsen Fasci italiani di combattimento grundades av 300 personer med Benito Mussolini i spetsen på ett möte i Circolo dell’Alleanza Industrieales lokaler den 23 mars 1919.

Älskade fascism är en detaljspäckad redogörelse av en av historiens mest smutsiga ideologiska rörelser. Henrik Arnstad målar upp en historisk tidslinje över fascismens utveckling. Tidslinjen börjar i franska revolutionen 1789, ”frihet, jämlikhet och broderskap”, en revolution mot kungamakten. Det ursprunget är det få liberaler som vill kännas vid, precis som historiker i västliga demokratier har tenderat att glömma bort att det var i västliga demokratier som fascismen först uppstod.

Men nej, och det understryker Henrik Arnstad, liberaler är inte fascister. 1700-talets liberala störtade kungamakten för folkets väl, den fascistiska rörelsen störtade den socialistiska statsmakten för nationens väl. Många som anslöt sig till den fascistiska rörelsen i Italien 1919 kände sig svikna av liberalismens förändrade värden efter första världskriget. Katalysatorer för den fascistsiska rörelsen var missnöjet efter första världskriget och nationalstatstänkandet. Eftersom fascismen hade nationens väl, inte individens väl, i fokus kunde rörelsen också underkasta sig alla samhällsklasser och snabbt vinna ny mark. Gemensamt för dem som anslöt sig till rörelsen var viljan till förändring.

Tidslinjen sträcker sig in i 1930-talets Tyskland då fascismen gled samman med rasistiska tankegångar, vidare till Francos Spanien, med nedstamp i bland annat Rumänien, Japan, Finland, dagens Ungern och Grekland för att till slut landa i det samtida Norden med norska Anders Behring Breivik och svenska sverigedemokrater. Norden är det område där högerextrema åsikter har starkast fäste idag. Hur fascismens utveckling har lett fram hit är komplicerat. Läs boken så förstår du lite mer.

Jag pratade med en person som sa att fascistiska rörelser omöjligt kan växa sig så starka som under det tidiga 1900-talet idag eftersom vi är omgivna av information och kunskap. Vad han inte inser samtidigt som han säger något i stil med ”jag är inte rasist men …” är att vi väljer vilken information vi vill se.

Vad som gör det mest värdefullt att läsa Älskade fascism är Henrik Arnstads utredningar av begreppet fascism och hans studier av dagens ultranationalistiska rörelser. Är det någon som snabbt kan berätta vad fascism betyder eller hur dagens fascister ser ut? Henrik Arnstad varnar för att dra ett likhetstecken mellan fascism och ondska i alla former. För att kunna bekämpa båda delarna behöver vi veta vad det är vi bekämpar.

Jag måste också ge honom stilpoäng för tjusiga källor. Bredvid experter på fascister hänvisar han till radiodebatten ”Låt Kungen bestämma – det funkar ju i Sagan om ringen” med Julia Skott och Joakim Andersson i programmet Jättestora frågor med Johanna Koljonen i en utredning av fascismens relation till konservatism. Är det någons om har läst Sagan om ringen och tänkt på att den ideologiska problemformuleringen är fascistisk medan lösningen på den politiska diskussionen i Midgård är konservativ? Det har Henrik Arnstad gjort. Och lyssna på radiodebatten, den är riktigt underhållande.

Dessvärre ser inte framtiden ut att ljusna om vi ska tro Henrik Arnstad. ”Fascismen riskerar att bli 2000-talets ideologi och förefaller enbart att växa ytterligare.” För att förhindra det behövs kunskap, därför vill jag trycka den här boken i näven på varenda en jag möter.

Similar Posts:

• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Och när hon har levat, och när hon har levat…
• Nätets mörka sida
• Mastigt om finsk fascism
• Vi och de – vår uppdelning och deras

Sexåriga Hushpuppys tillvaro i Louisanas utkanter skulle kunna vara ett inlägg i den svenska debatten om barnfattigdom. Kanske inte ett solklart inlägg för någon särskild sida – vilka nu de är, egentligen? – men sådana är ju ofta de bästa inläggen. Man kan se filmen som en extremvariant av den amerikanska drömmen – den om att slippa statlig inblandning till vilket pris som helst, vill säga. Här flyr man från sjukhus där ”sjuka djur blir inkopplade i väggen” och dör hemma istället, super och firar ”fler helger än resten av världen”. Vägrar inordna sig.

Teveserien Mad Men är däremot en orgie i inordning. I den amerikanska drömmen som vi är vana att se den, i pastellfärgade villaförorter och ständigt ökande konsumtion. Det är nytt, det är fräsch, välordnat och tävlingsinriktat, och människorna där verkar beredda att som djur i en fälla gnaga av sitt ena ben bara för att slippa därifrån.

En sak jag gillar med Mad Men är att den får mig att tro att jag skulle kunna bli en bra förälder. Det kan ju inte vara så svårt att vara bättre, mer lyhörd, än seriens alla förvuxna barn-föräldrar? Helt uppfyllda av sina egna problem avfärdar de slentrianmässigt barnens upplevelser. Om Hushpuppy lever fullkomligt oskyddad från fattigdom, sjukdom, våld och alkoholism, lever Mad Men-barnen så skyddade att de blir isolerade, utan gensvar.

Ellen Key må vara äldst i sammanhanget, men många gånger en pedagog modernare än de flesta skolpolitiker idag. Hon ville bilda barn utifrån deras villkor och till självständiga, kritiskt tänkande individer. På andra sidan det hon utropade till barnets århundrade är det både fascinerande och skrämmande att vi fortfarande diskuterar på vilken sida om ett par varma skor barns rättigheter kan tänkas sluta.

Nina Björk skrev för några år sedan om liberalismens urfäder och hur de kunde missa att människan faktiskt stora delar av sitt liv är beroende av andra. Den helt friställda, självständiga figur de tänkte sig finns inte. Frihet är snarare en fråga om hur vi hanterar vårt beroende.

Eller som sexårsfilosofen Hushpuppy uttrycker det efter att stormen dränkt hennes hemö: ”För alla djur som inte har en pappa med en båt har jordens undergång redan hänt”.

Similar Posts:

• Den omöjliga friheten
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• ”Geeks of the World, Unite!”
• Spoilad av Hitchcock