I nyutkomna Martin Luther King: Hans dröm och vår verklighet tecknar Lars Åke Augustsson både en bild av Kings liv och reser i hans fotspår i det nutida USA. Han besöker platser av betydelse för King och medborgarrättsrörelsen, men också mer sentida arvtagare till Kings och rörelsens idéer, som Black Lives Matter.

Det är framför allt den senare delen som är den stora behållningen av Augustssons bok. Biografidelen, tja, den ger väl någon sorts snabb överblick över Kings liv, men det blir inte särskilt spännande för en så mytomspunnen person. Det handlar om retoriken, om rörelsemannen, om ledaren King. Privat är han – trots exempelvis ett särskilt kapitel om hans kvinnorelationer – inte riktigt där.

Desto mer spännande är det att följa arvet efter King. Visserligen kan det bli en smula ytligt och förbihastande även här, men i gengäld ger Augustsson enstaka litteraturtips som ändå slutar med att jag sitter med en ganska ordentlig läslista. Läst på har han.

Mycket finns det ju som jag hade velat höra mer om. De här olika kristendomarna till exempel: Kings egen, ett radikalt jämlikhetskrav som utmynnar i såväl medborgarrättsaktivism som socialism, och så den som skymtar bland de besökare på olika minnesplatser som Augustsson stöter på, en fatalistisk, allt annan än aktivistisk tro, en som säger ”det beror på Gud mer än på människor” och att rasistisk terror ”var Djävulens verk”.

Sist gör Augustsson en mycket försiktig koppling mellan Kings ”dröm och vår verklighet”, i betydelsen svensk nutid, och här önskar jag verkligen att han tagit i mer och funderat ett varv till. ”Oavsett om vi lever med arvet från slaveri och segregation, som i USA, eller om våra demokratier och medmänsklighet sätts på prov, som i ett Europa dit människor flyr undan krig och förtryck, behövs en radikal jämlikhetspolitik, en tro på människors lika värde”, avslutar Augustsson.

Javisst, det är förstås en grundläggande poäng, och visst finns det viktiga skillnader i amerikansk och europeisk historia. Men allt som binder samman? Var inte den rasistiskt motiverade exploateringen av människor (och natur) europeisk långt innan den blev amerikansk? Har inte exempelvis Sverige en historia av förtryck av ursprungsfolk och minoriteter som sträcker sig skämmande nära vår egen nutid, en historia full av medborgarrättskämpar som är märkligt frånvarande i vår historieskrivning?

Här hade Augustsson kunnat göra sin egen bok så mycket mer aktuell och vass. Det är synd att han inte gör det.

Similar Posts:

• Spännande men alldeles för spattigt
• Koka soppa på ett år
• Handbok för handfallna skribenter
• ”en negerflicka berättar sin barndom”
• Ambitiöst men spretande om svartas historia

Han föddes 1915 i Sundsvall, som det sjunde och yngsta barnet i en handelsresandefamilj. Under hans tidigaste barndom flyttade familjen till Stockholm och bodde i närheten av morföräldrarna i Alby, men föräldrarna skildes och den sjuårige pojken Lars fick tillsammans med sin pappa och några av sina syskon återvända till Sundsvall. Där växte han upp, tidvis under knappa och besvärliga omständigheter.

1933, 18 år gammal, under depressionsåren gjorde han som många andra unga arbetslösa: Bröt upp för att söka lyckan i Stockholm. Här levde, verkade och dog han.

Alla Lars Ahlins böcker är skrivna i Stockholm, men de flesta utspelar sig i en stad som har topografin, historiska händelser och många gatunamn gemensamt med Sundsvall.

”Badhusparken”, ”Ån”, ”Vestpåstan”, ”Getaå” och ”Fagerdal”. Det är för mig suggestiva namn. Jag har min bild av detta urbana landskap, men det vore spännande att besöka Lars Ahlins Sundsvall i verkligheten. Frågan är hur mycket av det ahlinska jag egentligen skulle få se? Skulle jag känna igen mig? Är Lars Ahlin den sortens berättare som bekymrar sig om verklighetens detaljer på ett naturalistiskt vis?

Jag vet inte, men jag tror så här: I hans diktade värld är huvudsaken det tidlösa, allmängiltiga och unika.

För att vara ärlig, så dröjde det länge innan jag som fascinerad ahlinläsare ens reflekterade över var händelserna ägde rum. Det var sättet att berätta, idéerna, filosofin och resonemangen som drog. Hans romaner var och är provocerande, mångbottnade, tankeväckande, paradoxala.

Handlingen är alltid på något sätt skruvad. Gestalterna är tragiska och bisarra, och scenerna som tagna ur en opera buffa eller pilsnerfilm eller Shakespearepjäs. Jag skrattar, kliar mig i huvudet och stångas inför begrepp, som jag inte får någon rätsida på, bara för att brottas vidare med texten, bara för att komma fram till ett ”Vad menar karlen?”

Romanen Fromma mord från 1952 betraktas av många som Ahlins kanske knepigaste berättelse. Jovisst, men den är på samma gång en av hans roligaste och mest barocka. Snacka om stilbrott och konstigheter och tvära kast mellan högt och lågt, teatraliskt och avskalat, glädje och sorg, framgångar och motgångar, vilja till liv och mord på lust.

I centrum för handlingen står Aron, ung, nästintill stum och mycket vilsen. Nyligen friskförklarad från en flerårig psykisk kollaps återvänder han till sin barndoms stad, en stad som lånat drag från Sundvall. Han har en plan: Att hylla minnet av sin döde far, genom att lägga en sten på dennes grav, uppsöka sin ungdoms älskade, gifta sig med henne och börja leva ett helt vanligt liv. Det låter enkelt, men det ska visa sig vara oöverstigligt.

Man kan läsa Fromma mord på många sätt. Enligt Lars Ahlin själv är detta den av hans berättelser i vilken han fick mest sagt om sin syn på människolivets villkor och alla de varierande intellektuella spörsmål som eggat honom: politiska, sociala, teologiska, lingvistiska, estetiska, etiska och moraliska. Alla är invävda i varandra, eller som Aron säger: ”Det kommer inte till mig i ordning.” Nej, i Fromma mord resoneras om allt mellan himmel och jord lite huller om buller. Litteraturvetaren Gunnar D Hansson ägnar en knappt 500 sidor lång avhandling åt bara denna roman. Jag hänvisar den nyfikna till den, Nådens oordning från 1988, eftersom jag här vill summera min egen uppfattning:

Fromma mord är en av de mest okonventionella, originella och mångsidiga kärleksromaner jag läst.

Med det menar jag att romanen visar på bredden och djupet liksom avigsidorna av människans behov av kärlek och förmåga att älska.

Ur en och samma sak, kärlek, som dessutom kan tyckas vara ett banalt eller sentimentalt, i alla fall slitet motiv lyckas Ahlin mjölka ut så mycket: Horan, Madonnan, Vännen, Modern, Kärleken till nästan, Den svartsjuke älskaren, Ynglingen som är vilsen på grund av en frånvarande fader, Falska föräldrar, Kärleksförväxlingar …

Det handlar om både egenkärlek och solidaritet. Den jaguppfyllda Krösusen ställs bredvid den barmhärtige samariten. På ett plan är också alla lika – lika älskansvärda. Mördaren sover som spädbarnet. Råheten träffar oskulden. Å andra sidan är kåtheten lika blind som dubbelmoralen. Då kan kärleken kräva lik. Torsken stryper horan, för att hon lurat till sig en kyss. Ibland blir ett barn början på familj och lycka, men här finns också motivet den svikna med sina aborter och sin fortsatta, frusna längtan. Samtidigt lever de frikyrkligt fromma, Lilly och Sven, i kyskhet. De ersätter kärleken med moral. Deras motbild är de två mycket gamla, Olof och Josefa, som inte bara uppskattar varandras sällskap och samtal. De har kvar åtrån för varandra.

Den som mest brister i sin förmåga att älska är Aron. Han, den stumme och faderlöse, är i ett mycket stort behov av kärlek.

Det kan verka tålamodsprövande att läsa Fromma mord, eftersom det episka flödet och den realistiska verklighetsskildringen är underordnade experimentet att testa hållbarheten i karaktärernas livsåskådningar. Men läsaren får sin belöning i form av glasklara utvikningar.

Ja, plötsligt tar berättelsen över, resonemangen avbryts och i en passus skildras människan och hennes öde förbehållslöst, rakt och direkt. Nu är verkligheten berättarens råmaterial! Här måste Lars Ahlin ha öst ur det självupplevda, använt historier han hört, dragit sig till minnes människor, dofter, stämningar och miljöer från sin barndoms stad. Av den anledningen vill jag gå i hans gestalters kvarter. Jag vill se vad de ser, trampa på samma gatstenar och föreställa mig vad i staden som tvingar dem till drastiska ”hopp över skacklarna”, för att klara livhanken.

Författaren Lars Åke Augustsson har undersökt parallellerna mellan den stad som så ofta är spelplats i Ahlins berättelser och verklighetens Sundsvall. I den lilla skriften Lars Ahlin och Sundsvall, Sundsvalls Tidnings Årsbok 1978, redovisar Augustsson sina resultat. Han kommer fram till att Ahlin använt miljöer från uppväxtstaden som byggstenar i de flesta av romanerna och i många noveller. Men det vore inte likt Lars Ahlin att rätt och slätt instämma i något.

Redan 1949 avfärdar Ahlin i en intervju i Säffle-Tidningen alla försök att förankra historierna i den egna biografin. Han säger:

… en historia måste ju utspela sig någonstans och då ger man den drag, som man är förtrogen med, men att den i verkligheten skulle ha utspelat sig just i Sundsvall eller Sigtuna eller annorstädes är nonsens.

Och när Lars Åke Augustsson i sin skrift frågar vad Lars Ahlin som sjuåring tyckte om att återkomma till Sundvall, blir svaret:

Låt mig säga, att jag älskade ju Stockholm. Jag kände mig aldrig riktigt som sundvallsbo, utan hela tiden längtade jag tillbaka. Jag har karikerat det där i romanen Om, i hon som kallas ”Stockholmsbåten”. Jag drömde också hela tiden att jag minsann bara var på visit i Sundsvall och min rätta identitet fanns i Stockholm. Det berodde mycket på att mina syskon bodde i Stockholm, de som följt med till Sundsvall flyttade snart tillbaka och bara jag och min bror Gustav Adolf blev kvar. I Stockholm fanns systrarna och mina äldre bröder. Jag kände mig som en stockholmare och det var vad de kallade mig i småskolan, ”Stockholmarn”.

Similar Posts:

• Ledstång i vinglig spiraltrappa
• Handbok för handfallna skribenter
• Vår verklighet och deras?
• Kulturarvet på nätet
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Det viktigaste i en sådan här bok vore naturligtvis påpekandet att det inte finns några rätt eller fel, utan lika många vägar eller modeller som författare. Det är naturligtvis rätt, men lika sant är att för att få en text publicerad så råder en del krav, och vissa generaliseringar låter sig göras. Rom byggdes inte på en dag och en roman skrivs inte på ett café efter den gudomliga ingivelsen. (Vissa betydande verk eller delar av dom har visserligen tillkommit under stora "skrivarrus", men detta torde inte rekommenderas, vilket å andra sidan säger en del om författaryrkets smått schizoida drag.)

Ordfronts förlag har sedan 1989 givit ut den nästan i överkant ambitiösa serien "Skrivandets hantverk", inalles 19 bidrag till Sveriges skribenter. Lars Åke Augustssons Lust att skriva. Romaner och noveller, är det senaste bidraget, och det är inte en nyutgåva av hans tidigare verk med namnet Att skriva romaner och noveller, utan en helt ny bok.

Den vänder sig till den som tagit sina skrivarplaner på allvar, men ändå befinner sig i början av denna bana. I lagom långa och varierade kapitel betas de flesta områden av inom skrivarkonsten. Här presenteras den vanligaste och mest giltiga terminologin, och här ges exempel på bra och dålig litteratur för sådan existerar; Augustsson drar sig inte för att vara subjektiv, och det känns bra. Vidare finns här reflektioner från andra svenska författare, rutor för standardexempel (t.ex. att skriva om sex) och ett flertal allmänt hållna övningar.

Egentligen är det inte bara en bok för den som vill bli författare, utan för alla som läser eller skriver, den ger perspektiv och förståelse för det skrivna. Och, om man ska vara ärlig, nog har väl de flesta som sysslat med texter också umgåtts med tanken att någon gång få publicera sig. Kanske inte ge ut den Stora Romanen under Det Stora Skrivarruset, men ändå …

(Till sist undrar jag vem som skrivit avsnittet på sidan 125, vilket får stå som exempel på dålig litteratur. Jag har mina misstankar, och den som med säkerhet kan bekräfta dom är hjärtligt välkommen.)

Similar Posts:

• Handbok för handfallna skribenter
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• Den knepige Stockholmarn
• Ny skola men gammal retorik
• Vår verklighet och deras?

Boken inleds med en språkhistorik, i vilken Åberg kortfattat går igenom svenskans utveckling från runsvenska till nusvenska. Vidare presenterar författaren grunderna i svensk grammatik, vilket kan vara av nytta för den som inte kommer ihåg högstadielärarnas meningslösa rabblande av ordklasser. Därefter får vi lära oss lite om ordförråd, meningar, styckeindelningar och skrivregler. Det är dessa delar som är de mest givande för den som inte lärt sig formalia på annat håll, men som, exempelvis sitt arbete, skriver. Hur många gånger har man inte stött på kompendier och andra texter som är skrivna med enkelt radavstånd och utan styckeindelning?

Kapitlen som handlar om att skriva prosa och vers är, tyvärr, de som är minst givande. Åberg ger oss anvisningar om hur man skriver limerickar och en summarisk genomgång av berättartekniska grepp, som inte ger särskilt mycket för den som fortsatt skriva efter skolan.

Boken avslutas med ett lexikon över 400 knepiga ord, som brukar användas felaktigt, missuppfattas och stavas fel. Brukar du använda uttrycket ”i termer av” eller är du osäker på hur man bör använda ”ju … dess/desto”? I sådana fall kan det vara värt att se vad Åberg säger om dessa uttryck.

Åberg kommer knappast med någonting nytt i sin bok, vilket heller inte är meningen. Dess förtjänst ligger i att på ett enkelt sätt ge nyttiga anvisningar hur man kan skriva beroende på vad man ska skriva.

Similar Posts:

• Ledstång i vinglig spiraltrappa
• Språkets små vardagsbekymmer
• Tanken är god men resultatet obra
• Handbok i struntprat
• ”- Å ja ba, vicken bra bok liksom!”