Efter sin tid i Tranås blev han chef för Fryshusets sociala verksamheter i Stockholm, och det var här han konfronterades med det som han till stor del ägnat de senaste tolv åren åt att motverka – hedersideologi och dess konsekvenser för de människor som lever inom densamma. Han drog igång ungdomsprojekten Elektra och Sharaf hjältar, och är numera verksam inom organisationen ALMAeuropa. Och nu, 2013, har han tillsammans med journalisten och författaren Lars Åberg skrivit Heder och samvete, en bok som beskriver hedersideologins verkningar i Sverige, och som starkt kritiserar de förklaringsmodeller och insatser som forskare, politiker och myndigheter till stor del har enats om.

Under ett seminarium på bokmässan säger Eduardo att han ”tjatat på Lars tills han gick med på att vi skulle skriva boken”. Under intervjun utvecklar han:

”Lars har som journalist skrivit om de här frågorna länge, men båda bävade faktiskt inför uppgiften. Det här är en debattbok som går emot många sanningar, som ifrågasätter den rådande synen på hederskultur och hedersförtryck.”

Hedersvåld i Sverige har ofta förklarats genom att hänvisa till utanförskap och maktlöshetskänslor som människor upplever när majoritetssamhället misslyckas med sina integrationsförsök. Eller enklare beskrivet: hedersvåld är något som en man drivs till då han i sitt nya sammanhang i Sverige förlorar den makt han hade i sitt gamla hemland. Med den förklaringsmodellen är hederskultur något som uppstår inom det svenska samhället.

”Men det handlar inte om något som har uppstått här. Det handlar om att människor kommer till Sverige från delar av världen där hedersideologin redan finns, och att de tar med sig dessa värderingar hit.”

Ni menar att det finns en rädsla bland debattörer, politiker och forskare för att tala om detta, och om man lyfter frågan om hederskulturers förtryckande mekanismer stämplas man snabbt och oreflekterat som rasist. Varför är det så?

”Idag råder det en total förvirring i mötet med förtryckta kulturer. Det verkar omöjligt att kunna se två sidor samtidigt – att den förtryckte också kan förtrycka.”

Det här visar sig i rapporter och utredningar som gång på gång inskränker individens rättigheter till förmån för kulturens överlevnad och autonomi. Med ett kulturrelativistiskt synsätt är alla kulturer lika mycket värda, ingen är bättre än någon annan. Detta gör att religion och kultur blir omöjliga att kritisera, och demokrati och mänskliga rättigheter blir i förlängningen något som enbart är för dem som inte ingår i ett hedersideologiskt kollektiv.

”Men kulturer har inte mänskliga rättigheter. Du är inte rasist om du kritiserar en kultur som förtrycker kvinnor. Du är inte rasist om du kritiserar värderingar som inskränker människors livsutrymme och frihet. Du är rasist om du INTE protesterar! Då menar du att jämställdhet inte är för alla. Att vissa människor i Sverige inte ska ha samma rättigheter som du har, för att de kommer från en annan del av världen, eller för att deras föräldrar tillhör en viss grupp. Kulturer vilar på värderingar och ideologi, och sådana måste vi kunna diskutera.”

Det hedersrelaterade våldet har i debatten likställts med mäns våld mot kvinnor och förklarats utifrån samma könsmaktsstruktur. Men det finns grundläggande skillnader som man måste ta hänsyn till menar Eduardo. Mäns våld mot kvinnor handlar om våld som utförs av en individ men som fördöms av samhället, kollektivet. Hedersvåld är kollektivt, det är kollektivt utfört och det sanktioneras även av kollektivet. I vissa länder är det t.ex. en förmildrande omständighet om man kan hänvisa till heder efter ett begånget brott.

”Bjästa-fallet har använts av Gudrun Schyman och ROKS för att bevisa att den kollektiva sanktioneringen av mäns våld mot kvinnor tar sig uttryck även i Sverige, bland svenskar. Att det faktum att samhället ställde sig på förövarens sida skulle visa på samma mekanismer som de hedersideologiska. Men, låt mig då fråga – vilka var det som stöttade flickan och som tog henne därifrån? Hennes familj. Vilka är det som utsätter flickor och pojkar för hedersvåld? Deras familj. Deras närmaste. Det är en helt annan verklighet. Det blir inte automatiskt hedersvåld för att det är en hel grupp som är dumma i huvudet!”

Ni diskuterar det här i boken utifrån begreppen solidaritet och tolerans, och menar att det idag förstås som gott att vara tolerant mot alla kulturer, religioner och värderingar, samtidigt som det innebär att vi blundar för ojämlikhet och förtryck inom vissa grupper. Vad har hänt med solidariteten?

”Till att börja med har vänstern helt förlorat idén om vad det innebär att vara vänster. Man kämpar för vissa frågor – feminism, djurrätt, osv – men ingen tar ett helhetsgrepp. Vad innebär det att vara vänster idag? Rent politiskt är det en gåta!”

Som ung deltog Eduardo i vänstergerillan under diktaturåren i Argentina. Han fängslades och torterades. Det var en Amnestygrupp på Island som räddade hans liv.

”I Sverige har vänsterrörelsen tvärdött på grund av skuldkänslor, något som har två källor. Dels känner man skuld över situationen i tredje världen, att vår levnadsstandard och vår välfärd uppstått på bekostnad av människor i fattigare delar av världen. Men allt är inte vårt fel.”

Eduardo tar Scaniafabriken i Tucaman, Argentina, som exempel. Mitt under brinnande gerillakrig 1976, i en situation där gerillan sköt skarpt mot utländska bolag, etablerade det svenska företaget en fabrik i landet. En fabrik som inte attackerades, och som fortfarande finns kvar. Varför? För att företaget krävde att arbetarna skulle engagera sig i fackföreningar. De gav sina anställda trygghet och inflytande. De spred de tankar som det svenska samhället är uppbyggt kring till andra delar av världen.

”Sverige har inte koloniserat andra länder. Svenska företag har inte bara exploaterat tredje världen, de har också visat solidaritet med människorna där. Eller ja … Lundin Oil är väl inte så jävla kul, men överlag bör vi kunna släppa skulden.”

Den andra källan till skuld menar Eduardo bottnar i att vänstern inte har gjort upp med sitt förflutna, i vilket de gav stöd till diktaturer runt om i världen.

”Man har inte gjort sina ideologiska läxor! Ta Argentina som exempel, de tar idag ansvar för vad jag och många andra utsattes för. De har gjort upp med sin historia, och nu är det ett förgrundsland bland annat när det gäller lagstiftning. De har den mest progressiva lagstiftningen i världen när det kommer till transsexualitet till exempel, där det är upp till varje individ att definiera vad man är och därför vad det står angivet i pass och id-handlingar.”

Insprängt i Heder och samvete finns fem historier hämtade från Eduardos arbete med ungdomar som tvingats leva hedersliv – som fått sitt livsutrymme begränsat, som saknar frihet att välja partner eller framtid, och som förväntas göra det som släkten och familjen förväntar sig av dem. Eduardo skrev ungefär 45 sådana här historier ur verkligheten. Sedan fick andra välja vilka som skulle finnas med i boken.

”Vi valde historier som var lämpliga för att visa systematiken i hedersförtrycket, som kunde åskådliggöra mekanismerna och dess konsekvenser för ungdomarnas liv.”

En historia som inte fick plats i boken jämför Eduardo med filmen Gifta på låtsas, där Gérard Depardieu och Andie MacDowell låtsas vara gifta för att han ska få green card i USA. De lever inte tillsammans men läser på om varandras vanor, allt för att kunna svara på de mest intima frågor. På samma sätt arrangerade två unga par Eduardo träffat en form av gemensam lögn för att kunna leva som de ville. Två par, ett bestående av två kvinnor och det andra av två män, inser att de kan dölja sin homosexualitet för släkten genom att gifta sig med varandra. De skaffar ett hus där de bor på varsin våning. Det vill säga, tjejerna bor för sig och killarna för sig. Men hela tiden finns en beredskap för oväntade besök eller frågor. Det finns manliga attribut i tjejernas lägenhet, och vice versa i killarnas. De lever två separata liv, ett utåt och ett inåt mot familjen och släkten.

”Den historien tog vi inte med för att den är för rolig. Eller den kan få det att framstå som om de hittat en perfekt lösning och att problemet skulle vara ur världen. I själva verket är deras tillvaro extremt pressad. De är fyra personer som är beroende av varandra. Om en person i den här konstellationen vill ut, ja då rasar tillvaron för dem alla. Det som framstår som en smidig lösning är i själva verket ett exempel på hur sköra konstruktioner många tvingas ta till för att överleva.”

I de här texterna möter vi fem personer som i sina unga år redan vet allt för mycket om våld, rädsla och maktlöshet. Ungdomar som du personligen känner, eller har känt, och som du på olika sätt försökt att hjälpa. Hur var det att skriva de här berättelserna?

”Det gjorde väldigt ont. Att gå in i det så. Jag grät jättemycket. Särskilt när jag skrev historien om Parvi.”

Parvis berättelse börjar väldigt hoppfullt. Hennes pappa vill engagera sig i Elektras arbete. Han vill engagera sig mot hedersvåld. Men ändå går det så fel. Ändå slutar det med att familjen kväver den här livsglada baskettjejen, hon med skinn på näsan och planer för framtiden. Förbud. Hot. Misshandel. Och så slutligen det där förlamande telefonsamtalet från en av Parvis vänner som hysteriskt snyftar fram att Parvi är död. Att hon har hängt sig i familjens badrum.

”Jag har sett väldigt mycket död. Men … jag trodde aldrig att Parvi skulle dö. Hon var alltid glad, hade alltid ett stort leende på läpparna. Jag trodde aldrig att hon skulle dö …”

Vi sitter tysta en stund. Torkar några tårar.

Hur hoppas/befarar du att boken kommer att tas emot? Ni går ju hårt åt namngivna politiker, forskare och utredare, är ni beredda ifall det … ja rent ut sagt tar hus i helvete?

”Jag är personligen jävligt trött på det här och hoppas de blir arbetslösa allihop. Allt vi skriver är faktabaserat. Det vi kritiserar eller citerar finns svart på vitt i rapporter, utredningar och intervjuer. Då får de som sagt det stå för det. Det jag verkligen är rädd för är tystnad.”

När jag efter intervjun följer Eduardo tillbaka till sitt förlags monter i mässhallen frågar han om jag minns hur kul vi hade på Sobelhuset.

”Jag vet att jag räddar liv med det jag gör. Ibland rent fysiskt med mina bara händer. Men jag kan verkligen sakna det där enkla och roliga. Nuförtiden är ingenting enkelt längre.”

Similar Posts:

• En bok som förtjänar uppståndelse
• Vecka 40: Boksmällan och vidare
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• Hederskultur, mord och det svenska samhället
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

En ny form av heder har introducerats i Sverige under de senaste decennierna.
Det är en hedersideologi som struntar i mänskliga rättigheter och är oförenlig med demokratin. Att ifrågasätta eller bryta mot dess normer medför stora risker. Kollektivet kontrollerar individen. Hederskulturen är antidemokratisk och påminner om en maffia. Den ägnar sig åt antifeminism och främlingsfientlighet.

Författarna till boken Heder och samvete har med sig olika erfarenheter och kunskaper rörande hedersförtryck. Lars Åberg har som journalist länge ägnat sig åt att skriva om och debattera integrationsfrågor, medan Eduardo Grutzky genom sitt arbete för organisationer som Elektra, Sharaf hjältar och ALMAeuropa ägnat över tio år åt att försöka hjälpa ungdomar som utsätts för hedersförtryck. Eller för att använda författarnas term: ungdomar som av familj och släkt tvingas leva hedersliv.

De flesta av oss möter hedersförtrycket främst genom debatter eller medias rapportering av brutala och fruktansvärda våldsbrott utförda i hederns namn. Vi hör ordet hedersmord och vi tänker genast på Pela Atroshi och Fadime Sahindal, på unga kvinnor som mördats av sina egna familjemedlemmar för att de valt ett annat liv än det de förväntades leva. Men författarna understryker att dessa våldshandlingar i själva verket är exempel på när hederskulturen misslyckats. Morden uppmärksammades stort av media. Det som skulle tystas ned blev rikskännedom.

Det som kännetecknar ett liv i hederns skugga är att det hålls i schack och inte gör något väsen av sig. Allra bäst fungerar ideologin när ingen utanför den egna kretsen märker av den.
Hederslivet innebär en tillvaro nedsänkt i ett vardagligt övervakningssystem – de små gesternas tyranni. Man kommer inte undan; familjen, släkten, byn, klanen har individen under uppsikt. Beger man sig utanför ramarna bådar det inte gott.

Boken genomsyras av ett okuvligt engagemang för alla dessa ungdomar, de som i tysthet lever under helt andra förhållanden än andra ungdomar i Sverige. De vars livsutrymme begränsas av kollektivets beslut. De vars familjer fråntar dem deras mänskliga rättigheter. För de flickor och pojkar som tvingas bära familjens heder, och vars minsta felsteg kan få fruktansvärda konsekvenser.

I bokens första del beskrivs hedersideologins ursprung och värderingar, och vad det ger för konsekvenser för människor som lever inom dem. Författarna lanserar även teorin om den dubbla bristen för att förklara varför hedersideologier uppstår i vissa delar av världen. Dels menar de att bristen på upplysningstankar är en förutsättning för att hedersideologier ska råda i ett samhälle, det vill säga att tankarna om individers frihet, jämlikhet och brödraskap inte konkurrerat ut tankarna på kollektivets autonomi. Vidare menar de att samhällen präglade av hederskultur uppstår i frånvaron av en stark välfärdsstat. I en samhällskonstruktion som inte erbjuder något skydd för sina medborgare blir kollektivet, släkten, eller byn en förutsättning för trygghet. Därmed blir också kollektivets överlevnad överordnad individens. Och kollektivets överlevnad är beroende av dess rykte, av att dess namn inte svärtas ned. I den här typen av patriarkala strukturer innebär detta i förlängningen att ryktet, hedern, är beroende av hur väl kollektivet kontrollerar främst sina kvinnor och deras sexualitet.

Den andra delen ger en genomgång av hur debatten kring ämnet sett ut i Sverige de senaste tjugo, trettio åren. Författarna citerar politiker, granskar utredningar, redogör för hur forskningen sett ut och argumenterar för att den kulturrelativism som dominerar det offentliga samtalet medverkar till att bevara och sanktionera hedersideologin. De menar att i ivern att främja minoritetskulturers överlevnad har man blundat för det förtryck som äger rum inom dessa grupper. De visar också på hur motståndsmekanismer i det de kallar för den djupa staten, det vill säga myndigheterna som ska göra realitet av politiska beslut, står i vägen för utvecklingen. Hur de närmast kan förstås styrda av en egen agenda, där myndighetspersoner oberoende av direktiv fortsätter att agera på samma sätt som de alltid har gjort.

Heder och samvete är en bok som gör ont att läsa. Dels för att Åberg och Grutzky på ett övertygande sätt smular sönder många av de föreställningar som jag själv haft kring hedersförtryck och hedersideologiers uppkomst. Dels för att de fem insprängda berättelserna ur verkligheten, där vi möter ungdomar som Grutzky träffat genom sitt arbete, på ett väldigt effektivt sätt tar ner diskussionen från en teoretisk nivå till en medmänsklig. Det är dessa inblickar i enskilda liv, vars förutsättningar är så radikalt olika de jag själv vuxit upp med, som gör ondast. När jag tvingas reflektera över hur lika våra liv borde ha varit, men hur de inte ens går att jämföra, är det så att jag hisnar.

Jag hoppas verkligen att det blir uppståndelse kring denna debattbok. För de 70 000 svenska ungdomars skull som i en rapport från Ungdomsstyrelsen 2009 uppgav att de inte anser sig ha möjlighet att själva välja vem de ska gifta sig med. För deras skull, och för alla andra som lever i en verklighet dit demokratiska värderingar förnekas inträde, hoppas jag verkligen att det blir uppståndelse.

Similar Posts:

• En helt annan verklighet. Författarintervju med Eduardo Grutzky.
• Hederskultur, mord och det svenska samhället
• Vecka 40: Boksmällan och vidare
• USA ut ur Irak …
• Lättillgängligt och viktigt

Förutom de många läsupplevelserna som ligger framför mängder av människor är det spännande att tänka på hur denna mässa kommer bli omskriven i litteratur framöver. I Ingenbarnsland plankar Miira in på bokmässan och leder den otroliga berättaren vidare in i böckernas värld, kanske föds till och med ett författarskap där. I Ett gott liv beskriver författaren Ann Heberlein hur hon vallas runt på bokmässan i ett ångestfyllt tillstånd och som läsare får jag en helt ny bild av signeringsköerna jag själv står i som förhoppningsvis gör mig ödmjukare.

För dig som totalt tröttnat på bokmässan för den här gången, eller för dig som bara behöver en kick för att vakna till efter helgen, presenteras här några av veckans läsupplevelser:

Veckans litterära koffeinstart står Christina för som delar ut en stor ros till ungdomsromanen Vi måste sluta ses på det här sättet – en kärleksroman med fantastiskt språk och fängslande historia.

På tisdag skriver Lina om debutanten Catrine Tollströms Bödeln frälsaren observatören. Det är en spänningsroman om en dokusåpa på en öde ö, där man plötsligt får att göra med en mördare… Lina hade höga förväntningar, tyckte det lät som ett oslagbart upplägg. Men det dåliga språket drar tyvärr ner den här bokens betyg.

På onsdag skriver Håkan om antologin Skräpliv som han beskriver som ”en brokig samling, men med många grymma noveller”.

På söndag recenserar Marie boken Heder och samvete av Eduardo Grutzky och Lars Åberg. Heder och samvete är en bok om hederskultur och hedersvåld i Sverige som starkt kritiserar hur så väl debatt som forskning kring problematiken ser ut idag. Marie har även träffat Grutzky under bokmässan och intervjun publiceras i samband med recensionen.

Similar Posts:

• En bok som förtjänar uppståndelse
• En helt annan verklighet. Författarintervju med Eduardo Grutzky.
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Anna Livs bokmässa
• Språkligt fantastisk kärlek