Dikterna i denna samling utgår från författarens läsning av brevväxling mellan poeten Paul Celan (1920 – 1970) och författaren och kritikern Ingeborg Bachmann (1926 – 1973). När man läser om deras brevväxling verkar de båda ha haft en önskan om att nå den andre, men ändå inte riktigt nått fram, men ändå fortsatt brevväxla. En klassisk paradox. En oförmåga att kommunicera trots vanan vid att hantera ord, och en längtan efter att nå den andre – som säkert skulle göra vilken dramatiker som helst inspirerad, men nu hamnade denna brevväxling istället under poeten Jäderlunds ögon.

Det är med denna förkunskap jag läser dikterna och får en ingång. Poem som ibland är smärtsamt kroppsliga och någon gång ger en blinkning till Boyes knoppar som brister. Ändå är det naturligtvis ingen dussin-Boye vi läser här, utan en författare som flera decennier haft sin helt egna, om än ibland rätt oåtkomliga röst.

Jag gillar ordens värme och kroppslighet. Det är nästan så jag får för mig att de floder som beskrivs i de olika naturscenerierna är blodomloppen inuti de bägge brevväxlandes kroppar, forsande blod och gång på gång en djup önskan att nå en annan, och till sin besvikelse ändå inte lyckas.

Kanske med nästa brev ändå, eller nästa…

Ensamtals finaste rader är dessa:

Tala säg
hör
lyssna
något
någon
har tid

Eller varför inte denna:

Försök då
att svara mig
på riktigt

Man får ta Ensamtal portionsvis för ibland gör den så ont att jag måste pausa. Människan oförmåga till kontakt. Jag älskar det temat.

Similar Posts:

• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Blod är tjockare än vatten
• Naturen i dikten, ängen i oss
• Poesi für alle
• ”d j u p a v e c k”

En magisk konsert!

En magisk morgon!

Ordet magisk används häpnadsväckande ofta. Jag undrar om alla blivit hjärntvättade när jag skrollar igenom flödet på Facebook eller Instagram. För något år sedan låg ett annat ord i farozonen för inflation – om ni minns? Alla skrev ”klockrent” i kommentarerna efter roliga skämtbilder eller inlägg med tydliga poänger.

Jag går till bokhyllan och hittar snabbt den tunna röda bokryggen. Språklådan. Min favoritbok som är 26 år gammal, konstaterar jag när jag ser tryckåret 1992 intill förlagsnamnet.

Boken gör mig alltid på gott humör. Dels på grund av författarens fria inställning till hur ord kan skapas och användas. Dels på grund av de underfundiga teckningarna.

Tillsammans uppmuntrar författaren och illustratören läsaren att göra en språklig upptäcktsresa. I svenska språket finns massor av ord som i princip betyder samma sak (synonymer). Och finns inte det där perfekt passande ordet uppmanas läsaren att hitta på nya ord. ”En blålång bil”. Ordet beskriver förträffligt den långa bilen som är blå.

Uppiggande för ett språk är också att ge plats för liknelser eller varför inte uppfinna egna? ”Den nygrillade korven glänste som ett kopparrör doppat i sirap.”

Hela boken är full av Althoffs och Nybergs uppmuntran att se på språkets möjligheter. De ger också exempel på hur politiker och reklammakare drar nytta av det tomma pratet. Jag blir förtjust i hur nyorden demonteras i en teckning som hittas i reklamavsnittet. Bilden visar en råttfälla med ett råttskelett och reklamtexten lyder ”Drömfällan – om råttan själv får välja!”

Språkanvändare, lyssnen till Mästarne Althoff och Nyberg! Häng in ordet magisk långt in i garderoben och prova en paljettförsedd kavaj. Evigt lång blir listan av ord som du kan använda i stället: Förtrollande, sagolik, underbar, strålande, enastående, superb, vacker, häftig, lysande …

Similar Posts:

• Hej vardag! Hej äventyr!
• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Avslappningens två sidor
• En Bibel för språknördar
• En bok att älska om att älska böcker

Förr var det lite av en högtidsdag för språkintresserade när det var dags för en ny upplaga av SAOL, Svenska Akademiens Ordlista. Idag är den lättåtkomlig på internet på adressen svenska.se och busenkel att spara bland bokmärkena i telefonen. Men hur mycket utrymme ges det till reflektioner kring språkutvecklingen i telefonapparnas tid?

Författaren Birgit Häggkvist har funderat under en längre tid kring nutidssvenskan och resultatet har blivit en bok. Där lyfter hon fram sina observationer av hur den talade och den skrivna svenskan alltmer späckas med engelska ord. Följden av detta blir att en mängd svenska klangfulla ord blir bortglömda.

Språkpolis, säger du när du kommit så här långt. Då svarar jag: Inte alls. Häggkvist själv skriver ”sej”, ”mej” i texten i stället för att använda sig av skriftnormens ”sig”, ”mig”, vilket talar för att hon fokuserar på något annat än konservativa element. Hon har ett annat syfte med sin bok, nämligen att lyfta fram den rikedom av formuleringsmöjligheter som finns på svenska.

Det stämmer inte alls att engelskans ordförråd och uttryckssätt är rikare än det svenska, menar hon. Lånord är nödvändiga ibland för nya företeelser och med tiden ingår de i det fasta låneförrådet. Men spontanlån ställer hon sig mycket undrande inför. Exempel ges med orden cuteness, back in business och gå all in. Varför inte använda de svenska orden gullighet, tillbaka på banan och satsa allt som är minst lika träffande? Vidare menar hon att de kreativa ordbildningsmöjligheterna i svenskan underutnyttjas. Ett tredje område som drabbas av influenser utifrån är grammatiken. Svenskan är inte sämre för att den har omvänd ordföljd (Predikat + Subjekt i exempelvis ”Igår köpte jag en bok”) även om andra språk vanligen tillämpar rak ordföljd (Subjekt + Predikat ”Yesterday I bought a book”).

Häggkvist förklarar att många tror att engelska är svenska fast med andra ljud.

Ett numera världsbekant exempel från företagsbranschen är C-H Svanbergs språkgroda ”We care about the small people”. [- - - ] Vad Svanberg alltså har trott att han sagt är ”Vi bryr oss om dom vanliga människorna”, medan det han sagt i verkligheten är ”Vi bryr oss om dom kortväxta människorna”.

Forskning visar att många förlorar förmågan att uttrycka sig nyanserat när engelskan inte är det egna modersmålet. Inte heller är det lättare att röra sig kvickt längs abstraktionsstegen. Jag minns att jag tänkte på detta för några år sedan när jag förstod att universitetslitteratur inom ekonomi och statsvetenskap var på engelska. Är inte risken stor att idéutvecklingen stannar av om studenterna enbart matas med anglosaxiskt språk inom dessa områden? frågade jag mig.

Bokens kapitel innehåller flera hänvisningar till tidningsartiklar inom språkdebatten och språkvetares böcker. Några krönikörer som idoliserar det engelska språket får rejäla snytingar. Den debatterande stilen ångar kraftfullt kring upplevelsen av att ingen i svensk språkvård tagit på sig ledartröjan för att mota bort de engelskspråkiga influenserna. Flera av författarens repliker till språkvetareliten innehåller vass ironi för att öka effekten i argumentationen. Är det en privat vendetta Häggkvist ägnar sig åt, undrar jag? En av de uthängda språkvetarna tycks inte alls vara omedveten om riskerna med engelskan som dominerande språk på högskolenivå. Det framgår åtminstone i en längre artikel om språkpolitik som Olle Josephson skrivit i tidningen Clarté under 2017.

Jag hade önskat att Häggkvist försett mig med fler av sina funderingar kring trendängsligheten som formar sig på olika sätt. Alltså det nästan omedvetna beteendet hos människor som vill visa sin samhörighet med gruppen de vill identifiera sig med. Det reflexartade hos var och en av oss hänger väl också ihop med att vi är bekväma och vill spara energi? För att inte tala om spontanlånen från engelskan som görs i skämtsam anda för att blinka till musik, tv-serier och sociala mediers trender? Jag ser inte språk som något som lever utan sin kontext, tvärtom är faktorerna som påverkar språkuttrycket många.

Språkvård är spännande. Genom årtiondena har språkpolitiken pendlat mellan att vara deskriptiv och normativ. Den deskriptiva språkvården vinnlägger sig om att inte nedvärdera de tillfällen när man bryter mot normen, och väljer att förstå omkringgivande faktorer. Den normativa språkvården är bra att vända sig till när man önskar ett svar på frågan ”Hur heter det egentligen?”

När jag läst klart Häggkvists bok infinner sig ett leende på mina läppar, trots mina efterlysningar av lite fler infallsvinklar. Språk är oändligt fascinerande. På radion hör jag hur en sportkommentator säger ordet ”toucha” i fotbollsreferatet. Är orsaken till ordvalet att det svenska ordet ”snudda” är omodernt på något vis? Hoppas att de yngre generationerna börjar reflektera, och jag hoppas att det inte känns som att jag ”shamear” (skambelägger) någon.

Similar Posts:

• Verktygslåda för lekfull ordhantverkare
• Om vi vägrar se, har det kanske inte hänt?
• Är det fint att kalla någon ”Din knickedick!”?
• Jäderlunds kroppslighet värmer
• ”- Å ja ba, vicken bra bok liksom!”

Boken är lätt och hanterlig, nästan bjuder in till läsning. Det finns många fina retorikböcker idag – men nischen middagssamtal är åtminstone för undertecknad ny.

Undertiteln är ”Bli ett uppskattat sällskap vid bordet” och i tjugo pedagogiskt upplagda kapitel på tre fyra sidor och ofta med en avslutande faktaruta behandlar Leena Männik Styren många infallsvinklar på detta med kommunikation och måltid. I varje kapitel finns talande illustrationer av Annika Carlsson och lämpliga citat av kända och okända.

Ämnen som avhandlas är allt från grundläggande vett och etikett, första intryck, kroppsspråk, småprat, komplimanger, blyghet, bordsplacering till nya fenomen som ”hemma-hos-restauranger” och aktuell forskning. Allt sådant är bra att känna till överallt men är speciellt viktigt när man bjuds till bords.

Termen ”kommensalitet” har sociologiprofessor Claude Fischer myntat och betyder ungefär att ”äta i grupp”. Måltider och mat är bärare av kulturarv och etnicitet. Vi minns tydligt barndomens smakupplevelser. Små barn lär sig vid köksbordet i det egna hemmet. Leena Männik Styren ger enkla råd för hur få med barn i samtal.

Ett middagssamtal varar i vanliga fall ett par timmar. Det hänger mycket på oss själva om den tiden blir lyckad; om vi lyckas skapa kontakt och ha trevligt. Det kan handla om allt från en officiell bjudning med klädkod och meny till en mindre mingelfest eller en grillfest utomhus sommartid.
Tillfällen som kan ge värdefulla kontakter och till och med vänskap för livet. De flesta tänker på trevliga stunder men många minns kanske också en stel tillställning som inte blev lyckad. Följdfrågan blir: varför? Kunde jag själv ha handlat, kommunicerat annorlunda? Boken ger även råd om hur reda upp små fadäser.

”Ödmjukhet, tålamod, respekt och närvaro” listar Männik Styren som grundläggande ingredienser för lyckad samvaro. Tillit är ett nyckelord. Hon berättar om aktuell forskning som undersökt vad som händer i våra hjärnor när vi samtalar tryggt. ”Må-bra-hormonet”- oxytocin frigörs vilket leder till att vi slappnar av och blir nyfikna på omgivningen. På motsatt vis reagerar vår hjärna (och matsmältning) med att producera kortisol när någon får oss att tystna och känna oss tillplattade. Är vi möjligen själva en sådan bordsgranne? Om du har mat kvar på tallriken när alla andra ätit klart så har du garanterat pratat för mycket!

Vi har olika roller vid en bjudning. En värd, ett värdpar håller många bollar i luften med att förbereda och närvara medan en inbjuden gäst kan koncentrerar sig på att mingla och så småningom sätta sig till bords. Representerar man sig själv som privatperson eller företräder man en arbetsplats? En bjudning fortskrider enligt oskrivna regler. Kan man dem är det lätt – är man osäker får man läsa på. Och träna!

Att bli presenterad av värden är klokt. Det blir lättare att umgås när man vet vilka de andra gästerna är. Släkt, studiekompis, granne eller samarbetspartner? Ska man presentera sig själv? Leena Männik Styren ger ett gott råd som kallas ”hisspresentationen”; på den tid det tar för en hiss att åka några våningar ska man klara av att säga några korta meningar om sig själv. En förmåga som man gott kan träna upp och använda sig av vid olika tillfällen. Ingen vill höra hela din biografi – men de flesta vill kortfattat veta vem du är och även minnas dig efteråt. Vem vet vart en presentation leder?

Vad fäster jag mig speciellt vid? Kapitlet om ”samtalshinder” ger flera insikter om till exempel att inte tala ett språk med någon som övriga bordsgrannar inte behärskar. En person med nedsatt hörsel hör ofta ännu sämre vid tillfällen där ljudnivån blir hög – att byta plats är lätt gjort och uppfattas som ren och skär omsorg. Tacktal ska inte vara långa och komplicerade. Några meningar som uttrycker tacksamhet och välvilja. Man kan öva på förhand och återanvända. Varje värd blir glad över vänliga ord. Småprat är ofta underskattat men väder och årstider berör faktiskt alla.

Visitkort – om man har – ska man ge med eftertanke. Får man ett sådant ska man också visa sin uppskattning. Absolut inte glömma kvar det på bordet – sådant ger ett slarvigt intryck. Visitkort ”sticker ut” i tider när många (affärs)kontakter sker digitalt.

I kapitlet om ”samtalsgropar” tar författaren upp sådant som man kan ge akt på: inte diskutera politik, religion eller eldfängda frågor om exempelvis könsroller och invandring, inte skvallra om övriga gäster, inte dricka sig berusad, inte bli långrandigt och självupptagen. Råkar man ut för en cyniker eller besvärlig besserwisser till bordsgranne är ett gott råd att styra över samtalet till mera neutrala ämnen, ställa någon vänlig motfråga eller till och med säga ifrån att nu ”talar vi om något annat”. I värsta fall kan man ursäkta sig och lämna bordet för en stund. Man behöver inte förklara sig – alla har alltid rätt att uppsöka toaletten. Tillbaka på plats igen har fokus förhoppningsvis skiftat. Och inte klaga på maten! Den som otursamt inte kan äta allt får alltid lämna lite på tallriken. Ingen kommer att fråga och man behöver inte själv heller lägga ut texten om sina preferenser. Det obemärkta är ofta det mest smidiga.

Helhetsintrycket av boken Goda middagssamtal är gott. Språket är vårdat och layouten behaglig och läsarvänlig. Leena Männik Styren serverar elegant i små portioner anekdoter, råd och forskning. En inspirerande bok som får läsaren att drömma om måltider i gott sällskap och i god stämning.

Similar Posts:

• Snudda eller toucha?
• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• Verktygslåda för lekfull ordhantverkare
• Personliga retoriska råd
• Hur man talar för sig