Ja och nej, kanske. För engelskans ”ringer” har uppenbarligen en dubbelmening, en mer hotfull sida. (Ungefär här inser jag också att jag faktiskt har sett en tv-serie med samma namn, med Sarah Michelle Gellar i huvudrollerna.) ”Ringer” kan också betyda inkräktare, och det passar kanske utmärkt på en uppföljare där laboratoriet Havens kloner lämnat den välbevakade ön utanför Floridas kust och evakuerats till fastlandet?

Alla kloner står emellertid inte under bevakning av Havens huvudmän. Gemma är tillbaka hos sina föräldrar, men har svårt att återanpassa sig till livet som vanlig tonårstjej igen, medan Lyra och Caelum fått en tillfällig fristad i en husvagnspark och försöker lära sig att över huvud taget leva som människor.

Precis som föregångaren Replica går Ringer att läsa från två olika håll, Lyras och Gemmas, och precis som med Replica börjar jag med Lyra. Det känns också som den mest lättsamma berättelsen av de båda – och de hade verkligen kunnat stå på egna ben som romaner, även om intrigerna samtidigt har korspunkter – eftersom Lyra iakttar och försöker begripa mänskligheten, vilket inte alltid är så lätt. Vid ett tillfälle får hon och Caelum för sig att Nashville skulle erbjuda en fristad för kloner, utifrån vad de sett i en festivalbroschyr full av Elvis-imitatörer. Det är på en gång rörande och komiskt.

Att Lauren Olivers sci-fi-upplägg utspelar sig mitt i ett så vardagligt USA är en av sakerna jag gillar bäst med romanerna. De stora frågorna om människovärde och existensberättigande står liksom med fötterna på jorden. Samtidigt tar de frågorna en ny vändning i Ringer, inte minst i Gemmas del, där hon återigen konfronteras med flera av de flickor som hon delar dna med. Skillnaden är att de inte har uppfostrats till och behandlats som människor, och vad gör egentligen det med en människa? Blir man till en människa alls?

Similar Posts:

• En människa är en människa är en kopia?
• “I do not wish. I serve.”
• It ain’t over ’til it’s over
• Det är komplicerat
• Konsekvenser

”Lyra” och ”Gemma” är också titlarna på de båda romaner som ingår i Replica, den första delen i en ny trilogi av Lauren Oliver, som nog skulle kunna bli lika framgångsrik som hennes tidigare, Delirium-trilogin. Replica går alltså att bokstavligen läsa från två håll, två perspektiv, Lyras och Gemmas. Eller om man nu skulle vilja växla mellan dem.

Jag är uppriktigt sagt inte jätteförtjust i konceptet. Jo, det är väldigt spännande att få två olika perspektiv på samma berättelse – det är att behöva välja som jag inte gillar. När jag väljer att läsa från det ena hållet först, så går jag ju samtidigt miste om att börja från det andra hållet. Valfrihetens förbannelse och lite av ett i-landsproblem, jag vet, men ändå. Det känns som om Lauren Oliver skjuter över något av sitt författaransvar på mig som läsare, och jag gillar det inte.

Det slutar med att jag och min bokcirkel – eller om vi nu ska kalla oss ”boklinje”, för vi är bara två – helt enkelt singlar slant. Den blanka femkronans siffersida för Lyra, flickan som egentligen inte har ett namn utan ett nummer. Det blir siffran. Lyra. Och det är ett alldeles utmärkt sätt att läsa på, vi är överens om att det känns tillfredställande att ha läst Gemma-delen sist, men det stör mig fortfarande lite, lite grann. Helt säkert kan man ju inte veta.

Lyra växer upp på Haven-institutet, en stor forskningsanläggning på en välbevakad ö utanför Floridas kust. Namnet Lyra har hon fått av en snäll läkare som läste böcker för klonerna och berättade för dem om stjärnhimlen, men som inte blev särskilt långvarig på Haven. Hennes ”riktiga” namn är inte så mycket ett namn som en beteckning: 24. Hon har fått lära sig att hon är något annat, något mindre än en människa, och det är också så personalen som detaljerat övervakar hennes hälsa tycks se på henne och de andra klonerna.

För berättelsens andra huvudperson, Gemma, är Haven bara ett namn hon råkar höra när hon tjuvlyssnar på ett gräl mellan föräldrarna. Något hon förstår är viktigt, kanske avgörande, för familjen, för hennes framgångsrike men frånvarande pappa, som är i läkemedelsbranschen, och hennes korrekta, kontrollerade tablettknaprande mamma. Något hon bestämmer sig för att ta reda på mer om.

Lauren Olivers största styrka är hur hon ger liv åt de här båda tjejerna med sina helt olika förutsättningar. Gemma, som i början av boken är en rätt vanlig tonårstjej, bekymrad om sin vikt och om bitchiga skolkamrater, hårt hållen av sin välbärgade familj eftersom hon varit sjuklig som barn. Lyra, som aldrig haft en normal uppväxt, men som längtar efter böcker och … ja, det är inte så lätt att sätta ord på vad man längtar efter när man vuxit upp i en laboratoriemiljö med begränsad kunskap om omvärlden och om vanlig mänsklig interaktion.

Allt det där blir ytterst levande i en spännande berättelse där flickornas vägar kommer att korsas. Det finns element i den upptrappade spänningen som jag tycker att Oliver skyndar förbi väl snabbt, men överlag skapar hon en värld och inte minst karaktärer som jag absolut vill veta mer om. Återstår alltså bara att vänta på fortsättningen, som släpps först i oktober.

Similar Posts:

• Vem är egentligen människa?
• Det är komplicerat
• Inte himlastormande men nervkittlande
• It ain’t over ’til it’s over
• Rakt in i en bergvägg

Hon som instruerar Elysia att kalla henne ”Mother” hör till den mänskliga överklass som bor eller semestrar på den exklusiva ön, där till och med luften och havet är biokemiskt manipulerade för att göra folk så avslappnade och lyckliga som möjligt. Kloner gör allt arbete och servar människorna, och Elysia har turen att få bli ”companion”, en slags sällskapsdam, barnvakt och träningspartner – nästintill en familjemedlem. Hon hade varit lycklig, om kloner varit kapabla att känna saker.

När Rachel Cohn först kastar sig ut i ganska långrandiga beskrivningar av det vackra, bekväma Demesne kan jag inte för mitt liv första att det här skulle vara författaren till Du vet var jag finns och – tillsammans med David Levithan – Nick & Norahs oändliga låtlista, med flera. Vad är det här för trivial SF-klyscha?

Så småningom går det upp för mig att det inte är Cohn som är trivial, utan människorna hon skriver. Såklart. Människorna på Demesne är Beverly Hills 90210 möter Bret Easton Ellis uppdaterad till ett klassamhälle bortom ”the Water Wars”. De för en glättig, innehållslös tillvaro med mörk botten som inte alls är helt o-cohnsk. Att ”Mother” föredrar en själlös klon framför den besvärliga, nyligen utflyttade äldsta dottern ger redan från början en hint om hur grymt bortskämda de här människorna är – och då menar jag inte ”grymt” bara i en allmänt förstärkande betydelse.

Av de amerikanska bloggare som recenserat den här romanen finns en hel bunt som tycker att vissa element är alldeles för mörka. Jag tycker förstås tvärtom, att det finns inslag som är väl flickboksaktiga och amerikanskt kyska. Det ska vara mörkt. En framtida möjlighet att genetiskt frambringa en viljelös arbetarklass, att tillverka glada, perfekta slavar och hålla mänskliga varelser som ägodelar är förbannat mörkt.

Därmed inte sagt att det inte också finns rent roliga inslag, som när Elysia försöker förstå sig på de komplicerade sociala koderna bland tonåringarna på ön.

”What’s a slut?” I ask him.
“A girl who puts out too easily.”
“Puts out what?” I imagine Greer putting out dinner and don’t understand what Ivan wouldn’t like about that.
“Puts out, you know …” His face, already beet red from our run, turns a darker scarlet. “Sex.”
I wonder where Greer puts the sex out.

Beta berättas från Elysias synvinkel, vilket är ett bra, roligt och drabbande grepp, men inte alltid särskilt konsekvent genomfört. Samtidigt har jag, trots den massiva expositionen i början, ändå svårt att greppa grundläggande spelregler i den här världen. Exempelvis tar det mig precis hela boken innan jag fattar om det faktum att klonens mänskliga föregångare, ”First”, måste ha dött för att klonen ska kunna bli till innebär att klonen faktiskt använder samma kropp, eller om kroppen är någon form av kopia av originalet. Det är en typ av basfakta som man behöver kunna greppa och köpa i den här typen av roman, tänker jag.

Så ja, ironiskt nog har Beta, precis som Beta-versionen i huvudrollen, sina barnsjukdomar. Jag tycker ändå att Cohn är en skicklig, driven författare som berör spännande, skrämmande möjligheter här, och jo, jag är definitivt nyfiken på vart hon kommer att ta sin värld och sina karaktärer i kommande böcker.

Similar Posts:

• Bli lämnad kvar
• Vem är egentligen människa?
• En julsaga
• En människa är en människa är en kopia?
• New York-galenskapens fantasy-förklaring

Den här boken handlar om Henrietta Lacks, och är en slags upprättelse för kvinnan vars celler betytt så mycket för vetenskapen men som själv varit väldigt okänd. Men den handlar också om mycket annat. Förutom berättelsen om Henrietta och hennes efterlevande familj så finns två andra huvudspår: ett som skildrar författaren Rebecca Skloots arbete med att hitta information inför och arbeta med boken, och ett som handlar om cellerna i sig och de sammanhang där de använts, och som alltså är vetenskapshistoriskt.

Det är således en bok som verkar på flera nivåer. Vissa kapitel handlar om DNA och naturvetenskapliga experiment, och är ibland relativt avancerade (även om det förstås handlar om populärvetenskap). Vissa kapitel skildrar USA:s historia genom Henriettas familjehistoria och uppväxt, och är ett gripande vittnesbörd om slavättlingars livsvillkor och förkrigstidens amerikanska utveckling. Rebecca Skloots möten och samarbete med Henriettas familj, och framför allt hennes dotter Deborah, är långt ifrån friktionsfria, men de är bokens nerv och ger historien en dimension och nerv som hade varit svår att uppnå om berättelsen bara varit historiskt saklig och bortsett från känslorna som är inblandade.

Henriettas man och barn är lågutbildade och fattiga, och deras kännedom om vad som hänt med Henriettas celler har milt uttryckt varit bristfällig. Det tog lång tid innan de fick veta vad cellerna använts till, och när de väl fick det var det ingen som förklarade vad det innebar. När Deborah fick höra att Henriettas celler hade klonats av engelska forskare trodde hon att det innebar att man hade gjort kopior av hennes mamma som gick omkring på Londons gator. När hon fick veta att cellerna hade cancer trodde hon att det betydde att hennes egna celler var likadana och att hon också skulle dö ung. Flera journalister och människor med olika egna agendor har genom åren tagit kontakt med familjen för att få hjälp med diverse projekt, och därför tar det lång tid innan de litar på Rebecca Skloots avsikter.

Den odödliga Henrietta Lacks är faktiskt något av en sträckläsare i fackboksform, oavbrutet spännande och full av levande och ibland osannolika karaktärer. Inte minst Deborah själv är en rätt bisarr person, oförutsägbar och nyckfull samtidigt som hon är översvallande och ömsint. Hon får plötsliga utbrott och vägrar prata om sin mamma ena dagen, och sitter uppe hela nätterna och söker information på internet om HeLa den andra. Även resten av Henriettas familj är mer eller mindre speciella, och man känner verkligen skillnaden i klass och bakgrund som finns mellan dem och Rebecca Skloot. Just därför är det också så fint att läsa om hur de ändå kommer varandra nära och möts i det gemensamma intresset och respekten för Henrietta och hennes historia.

En annan intressant sak med boken är dess relativa opartiskhet. Henriettas familj visste länge inte att ett cellprov tagits från Henrietta, och de har heller aldrig fått någon ersättning för det. I nuläget har de inte råd med sjukförsäkring och kan inte betala sina sjukhusräkningar, trots all den hjälp för vetenskapen HeLa varit och de inkomster cellerna bidragit till för olika aktörer. Men det här är inget som med självklarhet är fel; att använda cellprover för att utveckla nya mediciner – och ibland tjäna pengar (och ofta människoliv) på dem – är inget ovanligt. Skulle man generellt behöva ersätta de människor som bidrar med cellprover till forskningen så skulle det bli ohyggligt dyrt att utöva den. Å andra sidan kan det kännas självklart att människor har rätt att bestämma över vad som sker med vävnader från deras kroppar, även om det som händer vävnaden inte längre påverkar dem fysiskt.

Rebecca Skloot tar inte ställning i den här frågan, och hon framställer heller inte forskarvärlden och sjukhusen som ”onda”: tvärtom skildras många av de forskare som sysslat med HeLa genom tiderna som mycket sympatiska. Det blir på så sätt verkligen en berättelse som visar på historiens komplexitet, och de många olika hänsynstaganden som står mot varandra i ett samhälle.

Similar Posts:

• Intressant men väl hastigt och ytligt
• Tiotusentals väldokumenterade orgasmer
• Att ”ställa till det för sig”
• Blod och bakterier på 1800-talets sjukhus
• Fusion är nyckelordet

Sullivan tar kål på männen genom ett misslyckat experiment med biologiska stridsmedel. De få överlevarna bor idag i skyddade bostäder så de inte ska smittas. En av huvudpersonerna, Meniscus, är långsamt döende av viruset och används som levande testbänk. Han smittas med virushybrider i försök att lösa dess mysterier.

Som om inte det var nog utspelar sig andra halvan av historien i en helt annan värld. Här möter vi tre tjejer som utkämpar en strid mot gänget "the bugaboos" i ett shoppingcenter samtidigt som de försöker undgå att fångas in av polisen som har dem omringade. Här finns det också män även om historien fokuseras kring kvinnliga karaktärer.

Dessa två till synes oförenliga historier är egentligen mycket nära sammankopplade och till och med direkt beroende av varandra. Banden utvecklas och blir allt tydligare. Sullivan för berättelsen framåt på ett spännande och intressant sätt. De båda huvudhistorierna har många likheter men man hålls fortfarande lite i mörkret även efter det att man listat ut hur det hänger ihop. Det känns hela tiden som att det kan komma en vändning när som helst.

Jag började läsa med inställningen att det var en bok i samma anda som Jennifer Government av Max Barry, en actionroman med tv-seriekänsla utan riktigt djup och få varaktiga kvaliteter. Jag hade fel. Maul är spännande och tankeväckande utan att skriva någon på näsan. Jag har återkommit till den i tanken ganska många gånger och det är verkligen inte alla böcker man kan säga det om. Den har ett djup och lämnar utrymme för egna tolkningar utan att bli allt för flummig. Det skadar naturligtvis inte heller att den är både välskriven och intressant. Ännu ett bra exempel på att det är brittisk sf som leder utvecklingen och inte bara inom den stora genren rymdopera. Jätteroligt.

Miljöerna varierar kraftigt. Vi rör oss mellan vita rockar, sportsändningar på tv och ungdomsgäng. Detta återspeglas också i språket på ett skönt sätt utan att det för den skull säger så mycket om personerna i sig. Här kommer ett citat från tjejerna när dom är inringade i köpcentret.

'What about Suk Hee?'
'Every girl for herself,' said Keri.
I stared at her in disbelief and she elaborated. 'They expect us to sacrifice ourselves for each other,' Keri said. 'So we're not going to.'
Again I wondered if Keri had been studying Japanese imperial policy in the first half of the twentieth century and again I decided that no, it must be low bloodsugar.

De få friska män som finns kvar i världen tävlar varje år om chansen att bli topprankade för att höja värdet på sin sperma. Detta gör man genom att besegra sina motståndare i diverse machotävlingar och spel kallade pig walks i direktsänd tv. Vinnaren föräras titeln "Big pig". Det är svårt att missa Sullivans syftningar på machovärlden som tom, ihålig och meningslös. Trots att det är en värld fylld av kvinnor är det fortfarande till stor del de manliga värderingarna som styr. Samtidigt finns det en motpol. En karaktär som utstrålar våld, brutalitet och frihet men som ändå använder hjärnan för att uppnå sina mål. Dennes samspel med det etablerade samhället är det som driver historien framåt.

Är då poängen att världen skulle se likadan ut även om kvinnor styrde den? Nej, det är istället att könet inte spelar så stor roll. Det är den egna viljan som är det viktiga. Man väljer själv sitt öde och man kan påverka sin situation.

Var finns boken om hur världen skulle se ut utan kvinnor?

Similar Posts:

• Overkligheten gör sig hörd
• En människa är en människa är en kopia?
• Slit-och-släng-människor
• I stort sett menlös
• “I do not wish. I serve.”

Vi följer Albert Morris. En detektiv vars ditos tar på sig två motstridiga uppdrag. Detta får den ena diton att bryta kontakten med sitt original och därmed även chansen till ”evigt liv”. Vi får följa ditos som försöker spåra upp andra versioner av sig själv. Man brukar säga att det är svårt att gömma sig för sig själv och det stämmer fortfarande, den som förföljer dig har precis samma minnen som du och vet hur du tänker. En av de ditos vi får följa tror sig vara en frankie, ett frankensteins monster. En misslyckad dito som inte är en kopia av sin skapare utan en egen individ som har sina egna ambitioner och livsmål.

Möjligheterna med den här välden är oändliga. Man kan skapa ditos som inte är mänskliga för att tävla på arenorna mot andra kämpar. Om man förlorar är det bara att inte ladda in minnena. Om det nu inte är den typen av minnen man är ute efter förstås… Om det inte lockar att slåss kanske ett dygn som delfin i havet gör det?

Ditos har olika färger beroende på vilket syfte dom ska fylla. Standard ditos är gråa och klarar av de flesta uppgifter. Enklare sysslor lämnar man till en grön som inte kan känna lukt och smak (perfekt för städning). Man möter en uppsjö av ditos med olika färger, platina, lila, koppar, svart och till och med en i mocka. Svart/gulrutiga är naturligtvis taxichaufförer. Tråkigt nog märker man ingen större skillnad på ditos av olika färger. Dom beter sig nästan likadant allihop. Tråkig tycker jag, det hade blivit en mer spännande värld om man hade märkt lite större skillnader.

När man har ditos behöver man tydligen inte kriga längre och dispyter avgörs istället upp på minislagfält där lag med ditos tävlar mot varandra. Vinnaren får rätt till vad det nu var man var oense om. Detta om något visar att det är science fiction vi pratar om. Dessa krig har ersatt amerikans fotboll som den stora folksporten. Man får inte reda på om krigen avbryts för reklampauser men det skulle inte förvåna mig.

Känslan man får i Kiln People påminner lite om Asimovs robotserie eller en gammal deckare av Agatha Christie där man nästan kan lista ut vem skurken är. En riktig Who dunnit alltså. Det är ett genuint hantverk, välskrivet och väl genomtänkt.

Världen Brin skapar är som sagt var fascinerande och helt enkelt underbar och jag hoppas det kommer fler böcker i samma miljö. Tyvärr tappar historien lite tempo i andra halvan. Kommer det en uppföljare kommer jag definitivt att stå i kö för den. Har du inte läst något av Brin tidigare skulle jag rekommendera att du börjar med den första uplift-trillogin eller Earth även om Kiln People inte alls är ett dåligt val.

Även om Kiln People inte är Brins mästerverk visar den helt klart att han fortfarande är ett av de stora namnen inom SF. Det ska bli otroligt spännande att se vad han kommer ut med härnäst.

Similar Posts:

• Fullständig backup i bakfickan
• Att leva i skuggan
• In the next step of evolution, humans are historyÂ…
• Imponerande historiebeskrivning
• En människa är en människa är en kopia?