Tricia Sullivans sjätte SF-alster skrev hon när hon var gravid och utmattad, enligt egen utsago; därför inte hennes bästa. Utropstecken! Om det här är en lågpresterande Sullivan är hon antingen a) full av falsk ödmjukhet eller b) en författare som inte kan vara ointressant. Vissa människor tycks bara ämnade att skriva och hon kan nog vara just en sådan.

Detta skulle kunna kallas en världens-undergångs-roman och sorteras in under skräck eller SF eller någonstans mittemellan. Men ändå inte. Om bokhandlarna hade en hylla med kategorin Bra skulle den stå där.

Handlingen: New Jersey-tjejen Cassidy var tills nyligen musikstudent på Bard College och inbegripen i letandet efter 'the transliteration of terror' i sitt musikstycke "Nuclear Day Dream". Vi möter henne dock blodig på landsvägen medan skolan står i lågor, och hennes pojkvän är innebränd i en bil; vi följer hennes förvirrade färd till en stad där människor inte är de de var, där de tror Cassidy är någon annan och där ingen ser det Cassidy kan se – eller höra, framför allt höra, nämligen: Det! Gradvis börjar världen krackelera och Cassidy berätta för oss vad som hänt henne innan Det anföll.

Det hade varit trevligt att beskriva mer handling – det där var i princip bara de första 30 sidorna – men dels händer det alldeles för mycket och dels skulle det förta hela läsarupplevelsen. Det är oerhört välkomponerat och berättelsen flyter på raskt och händelserikt och uppmanar till sträckläsning. Boken öppnar "pang på rödbetan" och med Cassidy som guide tas vi in i en stundom roande men mest oroande verklighet, genom en värld i upplösning från små rämnanden till allt större. För varje ny vetskap vi får om vad som pågår grumlas helheten något mer, vi läsare kan bara försöka förstå medan härvan nystas upp. Inget är uppenbart, inget betonas; små ledtrådar dyker upp nästan obemärkt och man får vara alert. Mitt i detta flöde lyckas Sullivan göra en lysande beskrivning av Cassidy, som känns på riktigt. Det är annars inte SF-litteraturens främsta kännetecken med pricksäkra personporträtt.

Boken flyter mellan genrer, med en första halva som påminner om Stephen King, Lovecraft och Clive Barker, till en andra halva som lutar åt Matrix (fast med bra karaktärer) och Alice i Underlandet. Utan att säga för mycket (åter igen) är det en historia med ingredienserna apokalyps, konst, sista-människorna-på-jorden samt kognitions-, varumärkes- och strängteori; alltsammans ihopsatt med ett kitt av förvirring och presenterat genom ett lekfullt språk. Nästan varenda mening har en knorr, det är alltid nära till humor, om än genomsyrad av svärta.

Sullivan återvänder i boken till sitt eget gamla Bard College och sitt eget deltagande i Music Program Zero. Kanske är Cassidy i själva verket Tricia Sullivan själv. Kanske är alla andra karaktärer i boken plockade från verkligheten. Kanske är det därför de känns så genuina och på riktigt. Oavsett vilket lyckas hon skriva trovärdigt trots den minst sagt bisarra inramningen, och detta med små medel. Pricksäkra formuleringar, snarare än ett överflöd av information, fångar personer, känslor och skeenden.

Sullivan får också leva ut en hel massa musikteoretiska krumsprång och funderingar som jag själv bara kan le nervöst och halvförstående åt. Hon flätar ihop snustorr teoridiskurs och gränslös konst, får några feberdrömska idéer, och säger: Tänk om det verkligen är så här. Mitt i detta djupa (som har bäring på historien) passar hon på att inflika kommentarer om musik och musiker hon gillar eller ogillar (hennes frontalangrepp på Philip Glass är utan nåd).

Varför är jag då så förtjust? Den här boken har jag väntat på utan att veta om det. Den här boken är skriven till sådana som mig; det är inte ofta man känner så. Det kan vara den igenkännbara bilden av 1980-tal som förmedlas, med detaljer som de där tjocka bläckpennorna med fyra olika färger. Det känns som om Sullivan och jag känner varandra, eller åtminstone gått i parallellklass. Vi spelade nog D&D ihop och lyssnade på Jethro Tull och "Brain Salad Surgery" tillsammans. Avslutningsvis måste det också poängteras att den som i likhet med mig och Tricia Sullivan vet vad Kobiashi Maru är för något, den är snubblande nära en Star Trek-nörd.