Den frågan ställer Anders Rydell i inledningen till antologin Noll Noll i ljuvligt pastor Janssonsk stil – tiden är som en skokartong:

Vi öppnar kartongen, lägger ner jazz, The Great Gatsby och allmän rösträtt. Sedan skriver vi med tusch ”Det glada tjugotalet” på locket. Vi lägger ner Vietnamkriget, ett presidentmord och en PO Enquist-roman och skriver ”Det politiska sextiotalet”. Vi lägger ner ett Killinggäng, Monica Lewinsky och fåret Dolly och skriver ”Det ironiska nittiotalet”.

Och vad lägger vi då i 00-talets skokartong? Och vad ska det stå på locket? Tja, redaktörerna Tobias Nielsén och Anders Rydell har valt ut 15 teman åt 15 skribenter som ska definiera decenniet. Det blir ekonomi, mat, Internet, mode, politik, musik, fantasy, USA, TV, fotboll, kropp & själ, litteratur, design, kändiskultur och familj.

En ganska lättsam blandning, med andra ord, där Stockholms- och övre medelklassperspektiven är starkt dominerande. Det är mycket lyxshopping och spa, home styling och Stureplan, börsen och IT-bubblan. Världen utanför Stureplan är däremot påtagligt frånvarande, vilket kanske är lite märkligt både med tanke på globaliserings- och miljödebatten, Asiens ekonomiska expansion och inte minst de omhuldade nya mediernas betydelse för nyhetsjournalistiken världen över.

Men kanske har enkelspårigheten en poäng. Det är fortfarande åt den stora kulturkretsen i väster vi vänder våra tindrande ögon de gånger de släpper navelhöjden. Martin Gelin sammanfattar väl det amerikanska decenniet, ”från Bush-terror till Obama-tro”. Caroline Hainer menar att 00-talet är decenniet då vi började ta teve på allvar och hinner både diskutera mansroller och amerikansk tortyr med utgångspunkt i 24, Kristin Lundell konstaterar att rocken kommit i pensionsåldern och Adam Svanell skriver roligt om fantasyvurmen och nördarnas revansch med avstamp i Tolkien- och JK Rowling-hypen.

Andreas Ekström skriver sött men lite oproblematiserat om föräldraskap och pappalycka och hittar en fin krok i toppolitikernas benägenhet till pappaledighet. Liknande små klockrena nyckelbilder finns hos Kjell Häglund (Design) i reklam för kakel som är så billigt att man lika gärna kan slå sönder det, hos Annina Rabe (som för övrigt hinner med även handväskdebatten kring Sisela Lindbloms De skamlösa) i litteraturen som accessoar och hos Klas Ekman (Kropp & själ) i gamla LO-kursgården Hasseluddens förvandling till japanskinspirerad spa-anläggning. Sådant är ett nöje att läsa – stilistiskt om än inte ideologiskt.

För 00-talet framstår onekligen som det nya 80-talet. Jackie Collins-bilder av bubbelbad och guldtelefoner verkar sällan särskilt långt borta och privat ägande framstår som den mänskliga rättigheten framför alla – kosta vad det kosta vill i kreditkortsskulder, avbetalningar och sms-lån med ockerräntor. ”Bubbel och bubblor” heter Emanuel Sideas ekonomikapitel, i ”Lyx für alle” diskuterar Salka Hallström Bornolds mode och Björn af Kleens avsnitt om kändiskultur har fått titeln ”Fåfängans marknad”. Och redaktörernas skokartong? Ja, den får tuschepitetet ”Det giriga nollnolltalet”.

Oavsett om man håller med eller inte, så är det en intressant start. För även om vi just nu är nästan övermätta på de där listorna så är ju 00-talets historia långt ifrån färdigskriven. Den kommer kanske aldrig riktigt bli det heller. Men någonstans i hur vi uppfattar det förflutna finns ju fröet till hur framtiden ska formas.

Och för att avsluta med ännu en sådan där charmerande pastor Janssonism – den här gången Karin Erikssons i kapitlet om politik – historien är som ett parti biljard, där varje boll sätter nya i rörelse. Ett moderat kommunalråd pratar bredvid mun inför en dold kamera i en valstuga hösten 2002. Fyra år senare förbyts katastrofval i triumf efter Reinfeldts moderat-make-over. Men bollarna klonkar vidare in i det nya decenniet och än har vi inte sett slutet. Som en av de få som inte reservationslöst knyter ihop säcken om det förflutna pekar Eriksson också mest framåt.

Vad skulle vi egentligen vilja att det stod på 2010-talets skokartong?

Similar Posts:

• Jag tror inte det är över
• Slutet på en era?
• Koka soppa på ett år
• Rojas övertygar inte
• Best of Gulag

Oh Yeah Oh Yeah Oh Yeah Oh Yeah
I went to a dance
But I didn´t get any friends
Makes me a little sad inside
But I´m Luke Skywalker

Föräldrarfri fest någonstans i gnällbältet. De som ska däcka har däckat och de som ska göra dumma saker de kommer ångra i föräldrarnas sovrum gör dumma saker de kommer ångra i föräldrarnas sovrum. Vardagsrummet är ganska tomt. Ett kassettband med Broder Daniels debutskiva Saturday Night Engine och vi spelar Luke Skywalkerom och om igen.

Det är sommar. I den lilla staden i gnällbältet är det musikfestival, och Broder Daniel ska spela. De spelar kanske två, eller tre, sedan blir det uppenbart att de inte kan så många fler. Det låter förjävligt. Men är underbart. Hopp till Göteborg, 2008. I TV får man se två pandor, de är sexton, kanske sjutton. Snedbena i luggen. Stjärnor under ögonen. Det här är morgonteve, och de köar redan för att stå längst framme vid scenen på Broder Daniels sista konsert. De gråter och säger att de är så hemskt, de är så ledsna, det är ju deras favoritband och de har aldrig sett dem live förut.

misery is a place in me
is a place in me
oh misery
oh misery is a place in me
is a place in me
it’s a place in me

Det här är BD:s historia. Antar jag, så som de vill berätta om bandet och kanske framför allt om idéerna som drev bandet. Att läsa Henrik Berggrens analyser av sig själv och av det som varit är den stora behållningen. En abstrakt analys, ett utifrånperspektiv av manifestet hela vägen från början. ”Jag och Daniel startade Broder Daniel för vi trodde vi skulle få kompisar.” Det handlar också en hel del om festandet, förstås. Vilket ju alltid varit en del av imagen. Men ändå. ”Men normen av ”låt gå” låg kvar alldeles för länge och tyvärr var den skapad av mig. Jag hade föregått med så gott exempel att alla bara följde det och sket i allt.”

Jag hade varit nöjd med att bara läsa vad Henrik, Håkan, Theodor, Lars mfl vill säga. Inläggen från författarna blir mest bara inlägg, instick som inte tillför särskilt mycket. Man kan tänka sig de styckena lite som en berättarröst som lite sävligt sammanfattar och går vidare. Analysen, det intressanta, står de olika medlemmarna för. Martin Norberg har tagit flera av de foton som kommit att bli basen i myten Broder Daniel, och här finns också rikligt med fina foton som tyvärr inte kommer riktigt till sin rätt i den, i mitt tycke, alldeles för grova och mörka tryckningen.

Att låta bandmedlemmarna berätta själva leder också till vissa problem, många frågor besvaras inte och kryptiska uttalanden om exempelvis personer utanför bandet som skapat dålig stämning utvecklas inte, utan läsaren lämnas bara där med sina funderingar. Sådana uttalanden ger också lite dålig smak i munnen, det känns lite småtjurigt och hade kunnat strykas. Det är så mycket annat som hade kunnat sägas. Henrik säger utan omsvep att bandet var hans projekt, men det framgår inte riktigt hur övriga ser på saken, eller hur dynamiken bakom själva låtskrivandet sett ut.

Boken följer en kronologisk ordning, men det blir ändå svårt att följa turerna efter ett tag. Det är inte alltid helt lätt att förstå vem det är som pratar, eller när i tiden vi befinner oss, eftersom datumangivelserna är few and far between. Ekman skriver visserligen väldigt bra, han har ett fint flyt och ett driv, men han är alldeles för försiktig och tassar runt i bakgrunden, helt i skuggan av framför allt Henrik Berggren och Theodor Jensen. Och Anders Göthberg. Den som saknas, som inte kan tala för sig, omtalas flitigt. Det tragiska slutet ligger som en skugga över hela boken, och det hade kanske kunnat göras på ett annat sätt med en lite vassare redaktör. Nu blir alla saker som sägs om honom som bekräftelser, förklaringar till hans självmord, och det kanske inte riktigt var meningen. På det sättet är det Anders som är bokens huvudperson.

Vi är gamla nu, men pandorna har fortfarande stjärnor under ögonen och lyssnar fortfarande på Lovesick. För att det fortfarande är så träffande. För den där känslan när man står och stampar och vill att allt ska hända nu, nu, nu, men inget händer och man vet inte vart man ska ta vägen.

Ever since I was eight or nine
I´ve been standing on the shoreline
All my life I´ve been waiting
For something lasting

Henrik Berggren kliver ut på scenen i Göteborg iklädd en märklig cape. Halva publiken gråter redan och hela kommer att göra det innan konserten är slut och han säger att vi är hans barn och att han älskar oss.

Similar Posts:

• Svensk framgång och fiasko
• En stjärnas uppgång och fall
• Till Håkan
• Det otåliga nollnolltalet
• Pistoler och rosor