Men ju man tänker på det desto klurigare verkar det. Det där med ”genrelitteratur” har fortfarande åtminstone skuggan av en negativ klang och klassar man etablerade, finlitterära författare som science fiction kan man räkna med att en eller annan blir irriterad. Tänk bara på uppståndelsen kring hur en författare som John Ajvide Lindqvist kan förena vampyr- och zombiemotiv med att helt enkelt vara en bra författare. Som att det finns en motsättning.

Föga förvånande visar det sig också att en del av de traditionella definitionerna underkänner det mesta av kvinnliga författare. På det området har Möjliga världar en hel del intressant att tillföra. Michael Godhe skriver till exempel om strategier och motiv hos kvinnliga utopister, från 1600- och 1700-talen fram till Charlotte Perkins Gilman, Ursula K LeGuin och Octavia E Butler. Britt Farstad jämför Butlers framtidsvisioner med Peter Nilsons, och Kristina Hildebrand undersöker konstruktioner av manligt och kvinnligt i filmen Blade Runner.

Majoriteten av författarna i Möjliga världar är forskare inom kultur och media, litteratur och idéhistoria. Fokus ligger inte sällan på vetenskapssyn, människans framtid och historia och på filosofiska och religiösa frågor i science fiction. Ingemar Nordin diskuterar filosofi och etik utifrån bland annat Matrix, Isaac Asimov och Blade Runner, men passar också på att dissa Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi. Jimmy Dahlkvist skriver om teveserien Babylon 5:s förhållande till religion; Jerry Määttää diskuterar sf-definitioner i förhållande till bland annat marknadsföring; Louise Nilsson kontrasterar Hollywood-mekanismer mot sf-filmen som arena för religiös reflektion och Mathias Persson undersöker drömmen om den metakosmiska katedralen i Peter Nilsons Rymdväktaren och Nyaga.

Dessutom ger författaren och översättaren John-Henri Holmberg sin bild av vad som är science fictions kärna och uppgift, medan den norske sf-författaren Øyvind Myhre lämplig nog får avsluta med att blicka framåt – vilket han gör med en snabb och fascinerande överblick över mänsklighetens hela historia. Myhre ger en mängd förslag på framtida ämnen för science fiction-författare och rör också hastigt vid själva läsningen hjärta: ”Vi drømmer om det umulige. Jag vill forstå alt; erkjenne alt. Det kan jeg ikke. Men jeg kan jo lese.”

Till de mer originella uppslagen hör Martin Hellströms ”Då man kunde strunta i korven och potatisen”, där han frågar sig vad de egentligen lever på i Harry Martinsons Aniara. ”När man diktar om kosmos får man inte dikta hållningslöst. Man måste hålla sig så nära man kan till vad vetenskapen funnit och naturlagarna kan tänkas tillåta”, skrev författaren, helt i enlighet med de regler som brukar sägas gälla för science fiction. När Lars Widding ställer frågan ”Vad käkar dom egentligen?” går emellertid herrar litteraturkritiker i taket över trivialiteten och författaren säger (”fräser irriterar”, inbillar jag mig) att ”Det där om maten ska du inte bry dig så mycket om. Jag har medvetet undanhållit det. Resan ska fattas symboliskt.”

Tanken går tillbaka till de äldsta kvinnliga utopisterna som lade mycket stor vikt att lösa just vardagliga frågor kring matlagning och barnpassning i sina framtidsvisioner. Någonstans är det ju ändå, som Britt Farstad påpekar, en liten klick (tydligen ”transhumanister”, för den som samlar på akademiska sammansättningar) som ser teknologiska och genetiska uppdateringar av människan som det stora, mest spännande målet. För majoriteten av mänskligheten vore det fortfarande mer revolutionerande med rent vatten och grundläggande tillgång till mat och medicin.

Till den eviga frågan om hur framtiden ser ut fogar Möjliga världar alltså det pockande, underliggande tillägget ”Och för vem?”

Similar Posts:

• Det började med Astrosmurf
• Science fiction
• ”Geeks of the World, Unite!”
• Och politiken blev kött
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi

Boken är skriven ur tre olika perspektiv, kompletta med olika typsnitt och berättarstilar, som byter av varandra genom hela boken. Det första – min favorit – är en dagboks-/blogliknande del skriven av Atomic Discourse Gale, en ung kvinna i kolonisatörsgenerationen ombord på det mastodontiska skeppet "But the Sky, My Lady! The Sky!" som just är i färd med att anlända till sin nästa hållplats i en mångtusenårig koloniseringsresa. Det andra perspektivet vandrar mellan ett flertal andra personer ombord som dras in i den allt mer komplexa situation som utvecklar sig när skeppet närmar sig sitt mål. Här möter vi bland andra Horrocks Mathematical, förslagen låg-G-instruktör, och Constantine the Oldest Man, med ett gäng sekler på nacken och en helt egen agenda. Det tredje perspektivet är från en av planeterna som är planerad att koloniseras, där intelligenta bevingade däggdjur helt oväntat visar sig leva, på en teknisk nivå som motsvarar vårt tidiga 1900-tal. Här följer man främst Darvin, astronom och den förste som upptäcker det förestående interstellära besöket.

Detta är alltså en First Contact-berättelse, om det första mötet mellan olika interstellära civilisationer, berättad från bägge håll och kryddad med lite dramatik. Genom hela boken var jag övertygad om att det fanns en klurig bakgrundshistoria som gick ut på att mänskligheten spridits bland stjärnorna, glömt bort sitt ursprung och nu till slut råkat hitta tillbaka till sitt ursprungliga solsystem utan att förstå det. Det kan förstås vara så MacLeod har tänkt också, men det uttalas aldrig.

Historien har inslag av både Star Trek – med en klart urskiljbar Prime Directive-tanke – och Apornas Planet. Å ena sidan är det ganska maffig läsning om skeppet och hur interstellär kolonisering kan tänkas gå till socialt, ekonomiskt och kulturellt – det blir lite som Kim Stanley Robinson light. Å andra sidan är det en mer lättsmält berättelse om några personer som handlar mitt i händelsernas centrum när deras värld ska få kosmiskt främmat. MacLeod skriver ganska lättsamt och enkelt och historien kan nästan tyckas lite väl tunn ibland, men samtidigt är berättandet väldigt mysigt och med en massa glimtar av stillsam humor, bland annat en hel del ordlekar som man har ganska kul åt. Stämningen blir inte alls så tung och episk som ämnet annars lockar till. Faktum är att när historien väl är tänkt att hetta till och bli allvarlig, tar man det ändå med en klackspark. Man tar inte heller karaktärerna till hjärtat sådär oerhört. Detta till trots fastnar man ändå på något sätt, kanske mest för att det är så trevligt och underhållande. Efter en intressant öppning och en liten transportsträcke-svacka någonstans i mitten är det på de sista 30-40 sidorna som det blir riktigt intressant, med en finurlig knorr på slutet. Det är en liten solskenshistoria som man kan ha en god stund åt men som inte vänder upp och ned på ens världsbild direkt. Och visst har man lärt känna Ken MacLeod en smula på kuppen.

Similar Posts:

• Macleod på rätt väg
• Brown överträffar Macleod
• Lysande SF-briljant
• Imponerande historiebeskrivning
• Ett inlägg i miljödebatten

Så har det alltid varit, ända sedan Peyos Astrosmurf letade sig hem till oss i slutet på 70-talet. Vilka perspektiv, vilken saga, vilket drama! Och några år senare – Albert Barillés Det var en gång – rymden på en av de två TV-kanalerna. Sedan var vägen utstakad, genom Romero och Avenells Axa i farsans gamla Chock-tidningar och en uppsjö superhjälteserier med rymdanknytning, till en hel svit pocketöversättningar i serierna Galax, Delta, Kosmos, Science fiction-serien och Kalla kårar. Åren gick och med dem förmågan att ta sig igenom fler sidor och något mer avancerade berättelser än John Wyndhams Invasion från djupen. Clark, Herbert, Asimov, Bradbury, Heinlein … Bröderna Strugatskijs Picknick vid vägkanten var världsomvälvande. Den förändrade för alltid min syn på vad SF är och kan vara. Sedan dess har jag fortsatt sätta mig in i alla dessa olika alternativa spekulativa världar; Dan Simmons elaka Hyperion-svit, K.S. Robinsons diskbänksepiska Marsböcker och Banks stundom vansinniga Culture-universum.

Jag är väldigt glad att jag inte blev astronom. Inte för att min matematiska obegåvning någonsin hade medgivit det, men ändå. Jag blev arkeolog istället, med resultatet att – efter år av dryg facklitteratur – jag inte orkar med någon form av fiktiv förhistoria. Jag förhåller mig exempelvis torrt källkritisk till Aylas sexäventyr i urtiden, vilket förstås förtar charmen med läsningen. Ämnet har förlorat sin romantik och jag är bottenlöst nöjd att detsamma inte har drabbat min vurm för SF.

SF, science fiction, är förresten ett ganska fånigt uttryck som mer speglar tiden det tillkom i än vad genren idag omfattar. Det är lite som termen UFO faktiskt, det är också fånigt. Om jag kastar en stekspade i nacken på dig, och du inte har en aning om vad som träffade dig, har du just haft en närkontakt med ett Unidentified Flying Object. SF är fantastisk avkoppling, en potentiellt oändligt vid tänk-om-litteratur som kan måla upp de sjukaste, mest bisarra och minst sannolika verkligheterna och sedan låtsas som om de är fullkomligt naturliga för alla karaktärer som rör sig i den. Den kan obehindrat bolla tid och rum i handlingen så till den grad att den kan röra sig fritt mellan genrer och stilar. Här kan man hitta allt från Douglas Adams osannolika galenskaper till Peter Nilsons poetiska filosoferingar.

Det räcker gott för mig.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• Originellt och fascinerande
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Fröken Smilla 2.0
• Imponerande historiebeskrivning

Robinson har fått till en bra skildring av problematiken i arbetet för en bättre miljö. Han visar hur politikernas vilja att bli återvalda ställs mot behovet av åtgärder för allas vår miljö. Allt för ofta får det allmännas goda stå tillbaka. Det är ett inbyggt problem i ett system där man på regelbunden basis måste säkra sin egen ställning genom omval. Fördelarna överväger nackdelarna men långsiktigheten blir ofta lidande. Klassiskt.

It's easier to destroy the world than to change capitalism even one little bit,

Vi får följa både de som kämpar för en bättre miljö från forskningshåll och från den politiska sidan. Båda har sina olika problem att brottas med men kampen mot starka kapitalistiska intressen har de gemensamt. Frågan är om någon av dem har det som krävs för att komma tillrätta med problemen? Robinson verkar vara skeptisk över framtiden men boken slutar ändå i en positiv anda. Man måste jobba vidare. Det är det enda man kan göra. Det går framåt om än för långsamt. Men det går i alla fall framåt.

I senator Chase som är en av de få som bryr sig om miljöfrågorna ser jag mycket av president Bartlet från Vita huset. Samma glada ansikte som kämpar vidare mot målet avsätt motgångarna han ställs inför. Måste man kompromissa gäller det att se till att man får igenom så stora delar av det egna programmet som möjligt. En av huvudpersonerna, Charlie, personaliserar också staben. Insatt och brinnande för sin sak. Persongalleriet är imponerande i sin bredd och inkluderar till exempel tibetanska munkar.

Miljö och väderfrågorna står absolut i centrum här men det handlar om så mycket mer än det. Relationer och band till familjen är också centrala delar. Problem löses inte bara på det logiska och professionella planet. Det privata och personliga påverkar utvecklingen av det professionella på ett intressant och verklighetstroget sätt. Hur skapar man balans med två små barn, två heltidsjobb och en värld att rädda från katastrof?

Så gott som alla frågor lämnas obesvarade i slutet men det är ok. Känslan av hopp finns där och det viktiga är att man ser problemen och gör sitt bästa för att åtgärda dem. Det är det enda man kan göra och det enda som någon kan begära av en. Men det är viktigt att man i alla fall gör den ansträngningen och inte ljuger för sig själv. Om du inte själv vet vem du är så kommer du aldrig hitta rätt väg framåt vare sig privat eller professionellt.

Similar Posts:

• Imponerande historiebeskrivning
• En rymdsolskenshistoria
• Svettig dystopi
• Framtidsodyssé för MTV-generationen
• Misslyckad tribut till skräckens mästare

Supermakterna är en lös sammanslutning av islamska nationer på ena sidan och Kina på den andra. Även om de olika islamska nationerna slåss mycket inbördes står de enade när det behövs. De religiösa skillnaderna är även här stora och är en stor orsak till krig och oroligheter. En poäng som görs är att strider över religiösa skillnader inte försvinner bara för att man har samma religion. Finns det inga otroende kvar att omvända blåser man upp skillnader i tolkningen av den egna religionen och använder det som ett medel för att främja sina egna syften. I skuggan av jättarna finns bland annat Indien och en nation med ursprungsbefolkningen från Amerika som klarat sig bättre denna gång. De kämpar båda för jämlikhet för båda könen och ett bättre samhälle i allmänhet. Jämlikhet mellan könen är en återkommande fråga och framhålls som en av de stora orsakerna till att de islamska nationerna aldrig lyckats leva upp till sin fulla potential.

Vi följer en jati mellan olika inkarnationer och tar därigenom del av olika kulturer och hur de utvecklas. En jati är en samling själar som följs åt mellan inkarnationer och som är beroende av att utvecklas tillsammans för att kunna uppnå fullkomlighet och därigenom slippa ur hjulet. Man möts i bardo mellan inkarnationerna där man döms och belönas eller straffas genom formen på nästa födsel. Ett exempel som verkligen sticker ut är ett liv som tiger, vackert berättat. Som i nästan alla fall är det samspelet mellan individerna som är hjärtat i historien och det som för den framåt. Genom att skildra samma individer i olika inkarnationer får Robinsson den kontinuitet som är så svår att uppnå i historier som spänner över lång tid, i det här fallet 700 år. Det är inte helt enkelt att avgöra vem som är vem från inkarnation till inkarnation innan man kommer på att själarnas namn börjar med samma bokstav hela tiden. Vi följer en kärntrupp på tre personer men det finns även individer i gruppens utkant som återkommer. Robinsons ambitionsnivå är så hög och verket så omfattande att man måste bli imponerad även om det också är ett problem. Kanske är kakan lite för stor och det hela blir väldigt ytligt beskrivet ibland men på det stora hela har han lyckats väl. Du beskriver inte 700 års historia utan enstaka generaliseringar.

Yrken och intressen varierar mellan inkarnationerna men något som hela tiden återkommer är individernas grundinställningar till livet och arbetet för en positiv samhällsutveckling. Tack vare detta är vi mitt i händelsernas centrum hela tiden. Vi bevittnar de stora händelserna som kommer att förändra världen. Skickligt gjort av Robinson. Vissa inkarnationer handlar nästan enbart om den ena huvudpersonens intresse för vetenskaplig utveckling och för tankarna till Stephensons Quicksilver även om det naturligtvis inte går in på djupet lika mycket. Vi besöker alla delar av världen och får många olika perspektiv på utvecklingen. Man kan nästan säga att det är en novellsamling som bundits samman genom jatins möten i bardo mellan inkarnationerna. Längre in i boken luckras gränserna mellan den riktiga världen och bardo upp något och det blir mer en sammanhängande historia än tidigare men ändå inte helt. Historierna blir längre och mer komplicerade allt eftersom världen blir mer komplicerad till skillnad från de första korta inkarnationerna som bara varade några sidor. De där första snabba, korta inkarnationerna var dock viktiga för att sätta tonen i berättelsen. I mångt och mycket påminner hela upplägget om Asimovs stiftelsetrilogi. Korta berättelser som binds samman till en större helhet på ett underbart sätt. Den stora skillnaden är att Asimov hade ett övergripande mål och det finns inte här på samma sätt.

Som kontrast till vetenskapen har vi en persons fixering vid kärleken och att det är meningen med allt. Till sist har vi ledare och revolutionären som vägrar kompromissa och acceptera det nuvarande bristfälliga. De måste alla lära av varandra för att uppnå fullkomlighet.

Gillar du historier om alternativ historia så är detta att givet val för dig och jag skulle vilja rekommendera den till alla som gillar bra science fiction. Det är en fullträff helt enkelt.

Similar Posts:

• Macleod på rätt väg
• Slit-och-släng-människor
• Spännande stilbrott
• Ett inlägg i miljödebatten
• Det började med Astrosmurf