Det börjar alltid likadant. Mormor mässar: ”Här är historien. Sann eller påhittad, vem vet? Men eftersom det är en mycket gammal historia, måste du lyssna till den som om den vore sann. Förstått?!” K. måste läsa med och svara bestämt på slutet: ”Ja!”

”Oe måste läsa med”, håller jag på att skriva, för det här är en roman där gränsen mellan romanjag, berättare och författare tycks försvinnande tunn. Här framstår också författandet mer som ett kall än ett vanligt yrkesval. K. är utsedd, värjer sig, men kommer till slut till ro med sin plats i historien. I romanens sista avsnitt kan han se, eller kanske rättare sagt höra, sin hembys berättelser leva vidare i sonen Hikaris musik.

Fast på sätt och vis är det ju inte K. som är huvudpersonen i M/T och berättelsen om skogens under, utan hans barndomsby i kitteldalen i skogen på den japanska ön Shikoku. Kring denna by, som enligt romanens myter ska ha grundats i hemlighet av en grupp förvisade unga män och unga kvinnor från ”Piraternas ö”, kretsar den vindlande färgstarka, skruvade och inte alltid helt lättbegripliga handlingen. Eller, det är inte så mycket en handling som just en samling myter, inte sällan motsägelsefulla, som sträcker sig över flera hundra år.

Kanske finns det något musikaliskt över alltsammans. De korta avsnitten är fulla av upprepningar och variationer. Om romanen rör sig framåt så gör den det liksom närmast i cirklar. ”M/T”, de båda tecken som K. vill framhålla för berättelsernas återkommande figurer eller roller, Matriarken och Trickstern, är en sådan variation. Det ärr på bakhuvudet som K. fått efter sitt självmordsförsök, som sonen Hikari har efter den missbildning och hjärnskada han föddes med och som går igen även hos de mytologiska trickstergestalterna är en annan.

Jag har läst M/T och berättelsen om skogens under tidigare, och långt fram i denna omläsning kan jag inte minnas vad det var jag gillade med den. Det är förstås fascinerande, inte bara de märkliga mytologiska karaktärerna och deras agerande, utan också hela sättet att tänka, att konstruera historia full av övernaturliga inslag som ”jättefierande” hundraåringar, trädandar och mänskliga flygturer. Att inte riktigt fatta poängen med historierna kan ju ändå bli ganska tröttsamt. Fast kanske är det just det cirkulära som är poängen, att acceptera sin roll i berättandet och sedan i sin tur föra det vidare? Att vara en del av det, en länk i kedjan?

Similar Posts:

• Livet en mardröm?
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Okej
• Bakom körsbärsljuvheten
• Tyngden av teserviser

Jag var i Japan för första gången i höstas, när min bror gifte sig. Men jag har också varit där många gånger, i Haruki Murakamis, Kenzaburo Oes, Kobo Abes och Miri Yus Japan. Jag har tassat runt i de nästan magiska skogarna på Oes hemö Shikoku. Jag har smugit bakom skärmar vid det kejserliga hovet med Murasaki Shikibus Berättelsen om Genji, världens kanske första roman. Jag har flytt från atombombens Hiroshima i hälarna på Masuji Ibuse och Keiji Nakazawa.

Dit kommer man inte med en enkel flygbiljett – och skulle inte vilja heller. Ändå kan man vara där. Det är därför boken är världens viktigaste uppfinning. Hjulet kan förflytta dig i ett enda plan. Med böcker kan du resa i alla dimensioner. Plats. Tid. De oändliga världar som bara funnits i någon annans fantasi.

Jag skulle inte vilja ta tillbaka Japan-resan. Inte den fullkomligt bisarra upplevelsen att färdas mot pyramiderna i en turistbuss med fler säkerhetsvakter än turister heller, eller de klart bisarra dagsturerna till det nyöppnade Albanien eller till gränsen mellan turkiska och grekcypriotiska Cypern. De flesta fysiska resor jag gjort står sig ändå ganska slätt mot dem jag gjort bara i böcker.

För sola och bada i all ära – då kommer man ju faktiskt ganska långt hemma i Motala. Och hur mycket mer exotisk är den genomsnittliga charterorten? Barerna heter Systembolaget, kyparna pratar svenska, även om man själv envisas med knackig engelska när man nu är i utlandet, och nej, det finns inget svensk kaffe på hotellet.

Vad är det när du med enbart lånekortet som pass kan spendera förmiddagen i Kanada, eftermiddagen i Kina, och varför inte avsluta kvällen i Mordor eller Mumindalen? Inga vaccinationer krävs. Inga säkerhetskontroller. Ingen vulkanaska kommer i vägen. Det är både mycket billigare och mycket mer miljövänligt. Svenskt kaffe finns det också. Möjligheterna är oändliga.

Framför allt kan man komma människor och länder mycket närmare än man gör på en kort turistresa. Ta bara som exempel den nigerianske författaren Chinua Achebe, som avled härom veckan – en man som på sitt sätt personifierade världens historia och litteraturhistoria.

”Sakura” heter det, förresten. Körsbärsblommen. När våren har kommit, en japansk fest. Någon gång vill jag vara där då. Men jag har också redan varit där många gånger.

Similar Posts:

• Som en odöd chokladask
• Hur säger man ”Mu, vad kul” på japanska?
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Japansk läsning

Men tyvärr kan jag ändå inte såga Ormar och piercing. Det är en fin och genomskinlig skildring som, trots sina anspråkslösa åttio sidor, på något sätt har förändrat mig. Kanehara skildrar enkelt och nyktert Lui, en ung tidigare ”Barbie-tjej” som i ett rusande tempo förlorar sig i sprit, sex och, framför allt, fysisk smärta. Hon träffar punkaren Ama som trots sitt yttre visar sig vara en snäll och ömhetstörstande älskare. När Lui inser det börjar hon att förakta honom, och inleder en destruktiv otrohetsaffär med Shiba, en sadistisk tatuerare som öppet ventilerar sina fantasier om att döda henne. Mellan dessa tre uppstår ett spänningsfält som ofta är svårt att avkoda. Var befinner sig Lui, centrat, i detta spänningsfält? Var har man henne? Historien berättas ur Luis perspektiv, i första person, men någon introspektion bjuds det inte på. Den vanligaste reaktionen på det mesta är ”det är okej”. När Ama dödar en kille som antastar henne är det okej, och när Shiba utsätter henne för våldsamma övergrepp låter det så här:

Nästan instinktivt särade jag på benen och kände mig lite spänd. Jag har varit med sadister förut, och man vet aldrig vad de tänker göra. Lavemang är okej, liksom leksaker, spanking och analt. Blod däremot försöker jag undvika att se. För länge sedan stoppade en kille upp en glasflaska i mig och försökte slå sönder den med en hammare.

Ormar och piercing skänker ingen katharsis i gestaltningen av detta helvete. Försoningen lyser med sin frånvaro. Mot slutet av romanen hittas Ama död, våldtagen och torterad. När det kommer till Luis kännedom reagerar hon på ett överraskande starkt sätt. Hon blir fullkomligt förkrossad, och man hoppas naturligtvis, förstörd som man är av den hollywoodska dramaturgin, på en vändning. Den uteblir. Lui inser att det är Shiba som är mördaren, resignerar och på den näst sista sidan läser man:

”Ja, det gör de kanske”, skrattade jag och sneglade förstulet på på Shibas ansikte. Nu kan han nog inte fortsätta att våldta mig, och säkerligen kommer han att behandla mig väl. Det är okej. Även om det var Shiba som våldtog och dödade Ama, är det okej.

Man ställer sig, som Murakami i efterordet, frågan: ”Vad i hela friden är det som är ‘okej’?” Vad betyder ordet ”okej” i den här situationen? Jag kommer, kanske lite oväntat, att tänka på Hemingway. I hans romaner och noveller förekommer just det ordet ofta i protagonisternas inre monologer. De fyller där en besvärjande funktion: dessa maniskt upprepade ”okej” lägger sig som ett skydd mellan jaget, som ständigt lever på gränsen till sammanbrott, och en verklighet som är allt annat än okej. Ju värre helvetet är, ju tätare radas de upp. Men Kaneharas ”okej” fungerar inte på det viset. De döljer ingenting, besvärjer ingenting, betecknar ingenting. De representerar en iskall antimetafysik: det finns ingen ursprunglig närvaro i hjärtat av jaget som kan, eller behöver, skyddas. ”Okej” betyder helt enkelt, och i all sin gåtfullhet, bara ”okej”.

Det är sent för Lui. ”Jag undrade hur länge till jag kunde leva och hade en känsla av att det inte var särskilt länge”. Hålet i den infektionskänsliga tungan tänjs med piercingar fortare än vad läkeprocessen tillåter. Målet är en kluven tunga. Den blodiga processen symboliserar Luis större tänjande, av livet, ända in på dödens domän. Lustprincipen är i själva verket en dödsprincip. Detta blir inte minst tydligt i det sadomasochistiska sexet, där orgasmen står i direkt relation till det överhängande hotet. ”Han drog sina fingrar utefter mina vener och klämde sedan åt greppet tills hans tunna fingertoppar pressades in mot min hals.” Några rader längre ned, efter ytterligare våld och förnedring, konstaterar hon: ”Det var ju bekvämt att jag blev våt utan att han ens hade rört mig.” Vad Freud kallar realitetsprincipen, det intellekt som i vanliga fall lägger band på människan och hindrar henne ifrån att nå den slutliga tillfredsställelsen, i förlängningen döden, är svag i Lui. Ingenting håller henne borta ifrån kickarna; hon tar varje chans hon får till berusning och förnedring. Är det inte just denna avsaknad av realitetsprincipen, denna antimetafysiska transparens, som så träffande kommer till uttryck i alla ”okej”? Inte tröst – vakenhet.

Similar Posts:

• Konstant illamående
• Rum 101 1/2
• Kontroversiell var då?
• Livet en mardröm?
• Som en odöd chokladask

Kan litteraturen hjälpa mig att få grepp om det japanska? På kvällarna sitter jag på min bädd på halmmattorna och läser Haruki Murakamis Sputnikälskling, Lian Hearns Över näktergalens golv och Kenzaburo Oes Mardrömmen. Det är tre väldigt olika böcker, frågan är vad de kan tillföra ett försök att förstå det land de alla utspelar sig i. Har de något gemensamt och i så fall vad?

Sputnikälskling är ett triangeldrama om kärlek, men kanske framför allt en existentiell diskussion om verklighet och dröm, och om hur man förändras av händelser och människor i sitt liv. Över näktergalens golv utspelar sig i ett fiktivt medeltida Japan, befolkat av krigare och sköna damer. Det är en sinnlig bok, full av beskrivningar av naturens ljud, dofter och skönhet men också av tortyr, fältslag och hjärtskärande passion. Mardrömmen slutligen är en samtidsskildring, om än skriven på 60-talet. Huvudperson är den unga mannen Fågel, vars hustru i inledningen av boken just ska föda deras första barn. Fågel fruktar sin förlorade frihet, och när barnet föds med hjärnbråck och spås dö inom några dagar är det blandade känslor som fyller honom.

Finns det då några betydelsebärande likheter mellan dessa böcker? Ja, det som slår mig direkt är att noggrannheten finns där. Australiensiska Lian Hearns bok beskriver genom att använda alla sinnen hur den japanska medeltiden såg ut, kändes och lät. Stenars placering i en zen-trädgård, byggnadstekniska detaljer i ett tempels tak: minsta detalj är exakt återgiven, och resultatet är en intensiv närvarokänsla. Berättaren K i Sputnikälskling är också han minutiös. Historien rör sig kring tre personer och ett fåtal platser, men dessa platser, och även vardagliga göromål som man inte skulle tillmäta mycket betydelse, skildras ytterst noggrant: en grekisk by beskrivs närmast anatomiskt detaljerat, K:s händelselösa resa till och väntan på en flygplats breder ut sig över flera sidor. Här finns närmast en besvärjelse av vardagen, kanske som motvikt till det mystiska drag som Murakami visar att människan rymmer och inte helt kan kontrollera. Även Fågels värld i Mardrömmen är detaljerat skildrad. Han är inte noggrann som karaktär utan känns snarare hafsig och oordnad, men han är ytterst närvarande i världen, inte minst kroppsligt när han mår illa, svettas, spyr och sover som en avdomnad. Han betraktar både sin egen och andra människors kroppar på avstånd, omväxlande äcklad och omväxlande mentalt avskuren från dem. Också andra detaljer i världen beskrivs noggrant, men här inte med avsikt att förföra, som hos Hearn, utan snarare att visa fram i ett kallt och nyktert ljus: så här ser det ut, det finns varken mer eller mindre.

Noggrannheten finns alltså, i den återgivning av miljö och omgivning som tycks putsad likt glasrutorna i ett skyltfönster i Ginza. Men hur är det då med ytterligheterna, och den eventuella kombinationen av desamma? Ja, de är inte lika lätta att urskilja, men motsatsparet döden och livet är i alla fall centralt i alla skildringarna. Mycket konkret naturligtvis i Hearns maktsaga, men också i Fågels svårigheter att handskas med det barn som fötts skadat och antingen kommer att leva med en svår hjärnskada eller dö – vilket tillstånd är att föredra? Hos Murakami förenas faktiskt liv och död, gränsen suddas ut – så kanske finns det något här som visar på möjligheten just att kombinera extremer och därigenom uppnå harmoni. Detta liknar också den eviga konflikt mellan pennan och svärdet som är så tydlig i Hearns skildring av det feodalsamhälle där en krigare helst ska vara lika skickad i att döda som i att skriva poesi. Man kan väl säga att medan svärdet dominerat under Japans historia råder nu pennans makt, och borgmästaren i Hiroshima skriver följaktligen ett brev varje gång något land genomför ett kärnvapenprov för att protestera mot det och uppmana till nedrustning. Den ena sidan av ett krigiskt arv – och den andra.

Similar Posts:

• Jorden runt på 80 romaner
• Hur säger man ”Mu, vad kul” på japanska?
• Lättsmält samurajsaga med mystiska inslag
• Bra men lite för simpelt
• I would prefer not to

Svägerskans Sverige-guide tar upp tre internationellt kända svenska författare – Astrid Lindgren, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Själv är hon dock mest nyfiken på världsänden som ligger bakom Mumin-böckerna. De är ofantligt populära i Japan och den animerade serien som ofta visas på svensk barnteve dubbad på finlandssvenska är i själva verket bara en i raden av japanska tolkningar.

Att svenskar över lag är oproportionerligt förtjusta i Japan går nog inte heller att ta miste på. De ofta utmärkta översättningarna av stora författare som Kenzaburo Oe, Kobo Abe eller Haruki Murakami går henne möjligen förbi, men jag kan entusiastiskt visa upp även såväl SF-bokhandelns katalog, som består till åtminstone hälften av japansk manga och anime, som en artikel i Språktidningen om ”kawaii” (japanska för ”söt”), som numera anses vara ett etablerat begrepp också på svenska. Och fastän hon är mäkta förtjust vid anblicken av den första sushirestaurangen vi passerar inbillar jag mig att hon börjar se lite fundersam ut kring den femte.

Lillebror tar framför allt tillfället i akt att inhandla svenska böcker. Jag visar stolt upp antikvariatsfyndet Tuff och Tuss på äventyr av Gösta Knutsson, i en underbar liten utgåva från Bonniers barnbibliotek 1953. Den läste vi högt när vi var små och skrattade oss fördärvade åt Knutssons finurliga ordvändningar i allmänhet och pudeln som ”balar taklänges” i synnerhet. Och nog är det något särskilt med syskon. Jag ser på min långe, ståtlige, alldeles vuxne lillebror och samtidigt ser jag den där lite knubbige, strålande, lille pojken som bara är rent och oförbehållsamt skratt, så där som bara barn kan vara.

Svägerskan presenteras Jujja och Thomas Wieslanders Mamma Mu åker bobb med Sven Nordqvists fantastiska illustrationer och när hon så småningom tröttnar på att försöka ljuda sig igenom texten fullkomligt kastar lillebror och jag oss över den. Och varför vi sedan ligger dubbelvikta på golvet av skratt åt fågelarter som ”fulfinkar” och ”mesostar” går bara inte att översätta.

Jag hade faktiskt aldrig läst Mamma Mu förut, men svägerskan verkade uppskatta min mycket omhuldade samling Pettson-böcker och för mig finns få saker som förkroppsligar det älskvärda med Sverige som Sven Nordqvists lekfulla landskapsbilder med röda små uthus, grönglada kohagar och melankoliska skogssjöar.

Stöter ni i framtiden på en liten japanska som svänger sig med märkliga svenska uttryck i stil med ”Mu vad kul”, ja, då är det alltså förmodligen mitt fel.

Similar Posts:

• Som en odöd chokladask
• Jorden runt på 80 romaner
• Japansk läsning
• ”När det inte är torka är det oftast översvämning”
• Sex av tio vill ha svensk kanon

Jag tenderar att ha ganska svårt för författare som envist tar över i det de beskriver – i synnerhet om de dessutom med jämna mellanrum strösslar hela härligheten med utropstecken. Men Helander drar mig med i sin entusiasm. Ofta lyckas han faktiskt få sina intervjuobjekt att lyfta lite på den mediala masken. Pristagare som innan för mig mest varit namn på en lista får liv, egenheter, anekdoter. Här finns laddade politiska ställningstaganden, barndomsminnen, kyssar.

Jag faktiskt skrattar högt vid flera tillfällen. Som när den nittonårige Kenzaburo Oe inför en sträng tågkonduktör öppnar vad han tror är sin matlåda och det visar sig att mamma istället skickat med sin trädälskande son ett banzaiträd. Den blivande Nobelpristagaren håller på att skämmas ihjäl – ”nu skulle alla på tåget tro att hemma i Ose åt byborna träd!”

Och det tar en lång stund att skaka av sig skräcken efter att Helander på en fest i Nigeria plötsligt står öga mot öga med en fyra meter lång svart mamba, världens näst giftigaste orm – innan Wole Soyinka med ett vant slag klubbar ihjäl den.

Helander återkommer då och då till sin barndoms seriehjältar – som det ska visa sig att han delar med en och annan Nobelpristagare – och att följa med honom och hans team på intervjuresor över världen är på flera sätt som att följa med på pojkboksäventyr. Exotiska miljöer, fantastiska människor, drabbande historiska och politiska villkor samsas med actionfyllda små episoder och Nobelpristagarnas visdomsord och upptåg. Vi får följa med till Oes folkliga hemö Shikoku, Seamus Heaneys konfliktfyllda Nordirland, till Soyinkas mytomspunna berg Idanre, Derek Walcotts Saint Lucia, Jaroslav Seiferts svårtillgängliga Tjeckoslovakien och en hel del andra platser.

I händerna på Lars Helander blir Nobelpriset och den litterära kanon ett världstillvänt och spännande äventyr, ett rent nöje. Det är onekligen en prestation värd ett eller annat pris det också.

Similar Posts:

• De första hundra åren
• … och aldrig mötas de två
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp
• En gigant bland giganter
• Den omöjliga friheten

Jag kan förstå och sympatisera med tanken bakom, önskan att kunna ge smakprov på en överväldigande och i många fall orättvist ignorerad mångfald. Men det funkar inte. Inte i praktiken, inte den här gången. Icke brännbara sopor är nog den spretigaste novellsamling jag någonsin stött på. Det blir uppenbart att enbart nationalitet inte är mycket till gemensam nämnare när så mycket annat – genre, generation, kvalitet och målgrupper – i många fall skiljer åt. Från avantgarde till spökhistorier, moderna klassiker och dagens storheter, det blir en ganska förvirrande blandning – och ändå på något sätt hållen i samma underliga ton.

Lars Vargö är en uppenbart mycket kunnig men pedantisk översättare. Och det pedantiska blir ibland en belastning på det han gör. Att översättningar från japanska historiskt sett ofta gjorts nonchalant är en av hans käpphästar (han har skrivit om det bland annat i antologin Fjärrannära), men det finns andra kvaliteter än exakthet. Faktiskt.

Men om vi bortser från en bunt noveller som inte gör några större intryck, som spökhistorier som skulle passat bättre i någon tam skräckantologi för slukaråldern, och kanske också de som bara ger ett underligt intryck, som Amy Yamadas bisarra historia om en kvinna vars läppar förvandlas till fjärilar, finns här ändå godbitar att plocka. Yumiko Kurahashi bidrar med en skoningslös novell om en ung kvinnas inblandning i det dogmatiska och självgoda kommunistpartiet medan Miri Yu, kontroversiell försvarare av marginaliserade grupper, skriver om en liten flicka som blir mobbad i skolan. Ur den äldre generationen finns Masuji Ibuse och Nobelpristagaren Kawabata representerade – även om dessa bekantskaper kanske ändå med fördel görs annorstädes.

Samlingen avslutas med den amerikanske experten på japansk litteratur, Donald Keene, som i ett urdrag ur självbiografin skriver om sina japanska vänner. Det hade så lätt kunnat bli enbart namedropping – Keene känner verkligen den japanska litteraturens giganter – men skildringen framstår som så äkta och ger en så sällsynt personlig bild av bland andra Oe, Abe och Mishima, att man fullkomligt smälter. Lustiga anekdoter kring de litterära sällskapens druckna sammankomster eller om hur Keene irriterat ignorerar den japanska tolk Abe haft med sig till New York för att senare inse att det var Yoko Ono blandas med den smärtsamma upplevelsen av Mishimas dramatiska självmord.

Jag fick bara ett brev till av honom innan han tog livet av sig. Det började: ”Jag är på väg att bli Mishima Yukio. [Jag hade för länge sedan på skämt använt kinesiska tecken som uttalades likadant som de han använde i sitt namn, men som betydde "ett spöke som ännu inte är dött".] Din läsning av mitt namn var akademiskt korrekt. Jag är säker på att du kommer att förstå de handlingar jag är på väg att utföra, så jag säger ingenting om dem. Jag har länge tänkt att jag inte vill dö som författare utan som soldat.”

Jag vet inte vad som fått Vargö att plocka med amerikanen Keenes essä bland novellerna, men det är svårt att beklaga.

Similar Posts:

• Bakom körsbärsljuvheten
• Kyligt drabbande och förebådande
• En studie i grymhet
• Jorden runt på 80 romaner
• Det obegripliga begripliggjort

Barn brukar välja lite hur som helst
Och därför ser man Amor som ett barn
Som lovar runt, så där som pojkar gör
På lek – och håller lika tunt som de.

På något sätt personifierar prins Genji mer än någon annan Helenas klagan ur midsommarnattsdrömmen. Han är tillräckligt fladdrig för att kvalificera sig som skitstövel – och tar sig själv på tillräckligt stort allvar för att komma undan. För övrigt är han tillräckligt charmerande för att man ska förlåta honom vilket som.

Gemensamt med ovan citerade författare har hovdamen Murasaki Shikibus roman något av den lätthet med vilken Shakespeare rör sig mellan lekfull sarkasm och stor dramatik. Som Jane Austen beskriver hon med värme sina karaktärer utan att för den sakens skull vara sen att göra narr av deras brister.

Här finns Austen-romanens karaktärer av en klass som inte behöver sysselsätta sig med så mycket mer än sina personliga relationer, och deras sätt att föra dessa reella funderingar på ett underfundigt abstrakt plan. Trots hovmiljön är Genji dock betydligt mindre hövisk. Med sitt viskande och snubblande över dessa oändliga japanska skärmar liknar den ibland nästan någon sorts sängkammarfars. För även om romanens relationerna visserligen styrs av etikett och ceremonier som är främmande för en nutida och västerländsk läsare, känns de sexuella intrigerna inte så lite moderna.

Därför är det också som västerländsk läsare lätt att uppfatta karaktärerna som i praktiken sekulariserade. Ändå finns här en elementär underström av buddistisk förgänglighet och karma. Hovlivets kärleksintriger genererar svartsjuka och hat, undertryckta känslor som ibland blir så starka att de manifesterar sig i hämnande andar. De övernaturliga inslagen blandar sig med den annars vardagliga detaljrikedomen på ungefär samma sätt som i den magiska realismen. Här finns för övrigt en stark och långvarig tradition i japansk kultur, med mer nutida paralleller i flera av nobelpristagaren Kenzaburo Oes romaner.

Berättelsen om Genji har kallats ”romankonstens första stora mästerverk” och helt enkelt ”den första romanen”. Den är onekligen tre hundra år äldre än Don Quijote (kanoniserad äldste på de flesta litteraturinstitutioner). Ändå slår Berättelsen om Genji en som förvånansvärt lättillgänglig. Att man gärna kommunicerar mycket litterärt, med diktstrofer och allusioner, verkar kanske konstigt och högtravande, men rymmer en hel del finurlighet. Möjligen hjälper det, som en sorts tur i oturen, att man har tillgång till översättningar – även om noter i skönlitterär text är fantastiskt fult och somliga känns en smula onödiga, har man god hjälp av andra.

Kristina Hasselgrens översättning är gjord från den engelska, uppenbarligen med stöd av diverse Genji-forskning (det finns att välja på). Tyvärr är den här volymen, med underrubriken ”De tidiga åren” vad som finns på svenska av originalets 2 500 sidor. Vill man veta hur det sedan går för karaktärerna får man gå till engelskan. Det förefaller kanske lite märkligt – man kunde till och med drista sig att hävda att en litteraturhistoriskt viktig roman som Berättelsen om Genji förtjänar bättre. Inte enbart med ålderns rätt, utan för att den, förutom att ge en (åtminstone vad gäller översättningar) tämligen unik inblick i medeltida japanskt hovliv och romankonst, inte är utan rent underhållningsvärde.

Similar Posts:

• Kylig japansk intensitet
• Livet en mardröm?
• Beroendeframkallande krigsaction
• Jorden runt på 80 romaner
• Som en odöd chokladask

”Most men lead lives of quiet desperation” lyder en välciterad rad av Thoreau. Jag är böjd att som i Desperate Housewives lägga till ”And what do most women lead? Lives of noisy fulfillment?” I kulturen framstår ångesten över att binda upp sig nästan alltid som manlig. Kvinnorna skildras istället som de som binder fast, som vänder sig inåt och bromsar upp. Men svårigheten att balansera trygghet och spänning lär ju höra till de grundläggande mänskliga problemen, och man får väl förmoda att representationen av kvinnors beslutångest ökar i takt med att våra valmöjligheter gör det.

Och även om Fågels frossande i feghet och pendlande mellan den gnälliga hustrun och den förstående älskarinnan har mycket gemensamt med mer klichéartade framställningar är karaktärerna (möjligen med undantag för just hustrun) alltför levande för att anklagas för något sådant. Och människor är ju sällan så klichéartade som när de är olyckliga. Fågel spelar ut hela registret av misär, snuddar vid diverse drastiska lösningar, men nöjer sig oftast med att klanta bort saker och låta de flesta verkliga beslut glida sig förbi.

Mardrömmen är en roman inte om människovarandets svarta sidor, men om de grå. Och de grå nyanserna tror jag är mer avgörande för de flesta människors liv. De är helt enkelt vanligare. Och kanske är de i all sin trivialitet de svåraste att beskriva.

Fågel är en mänsklighetens triumf över litteraturen i all sin alldaglighet, svettlukt och beslutsångest. Och när han på något sätt kan försonas med sitt liv känner jag som läsare en slags försoning med mänsklighetens skitiga vardag. Det låter kanske högtravande, men är egentligen väldigt enkelt. Mardrömmen är som ett enkelt konstaterande: vi är inte bättre än så här. Men heller inte sämre.

Similar Posts:

• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Okej
• Bland tricksters och trädandar
• Som en odöd chokladask
• Bakom körsbärsljuvheten