När man börjar läsa Ormar och piercing har man vissa för romanen ofördelaktiga fakta: 1. Hitomi Kanehara var inte mer än nitton år när hon skrev den. 2. Den sålde en miljon exemplar och gjorde nittonåringen rik. 3. Den belönades med det prestigefyllda Akutagawapriset, tidigare tilldelat författare som Kenzaburo Oe och Ryu Murakami.

Men tyvärr kan jag ändå inte såga Ormar och piercing. Det är en fin och genomskinlig skildring som, trots sina anspråkslösa åttio sidor, på något sätt har förändrat mig. Kanehara skildrar enkelt och nyktert Lui, en ung tidigare ”Barbie-tjej” som i ett rusande tempo förlorar sig i sprit, sex och, framför allt, fysisk smärta. Hon träffar punkaren Ama som trots sitt yttre visar sig vara en snäll och ömhetstörstande älskare. När Lui inser det börjar hon att förakta honom, och inleder en destruktiv otrohetsaffär med Shiba, en sadistisk tatuerare som öppet ventilerar sina fantasier om att döda henne. Mellan dessa tre uppstår ett spänningsfält som ofta är svårt att avkoda. Var befinner sig Lui, centrat, i detta spänningsfält? Var har man henne? Historien berättas ur Luis perspektiv, i första person, men någon introspektion bjuds det inte på. Den vanligaste reaktionen på det mesta är ”det är okej”. När Ama dödar en kille som antastar henne är det okej, och när Shiba utsätter henne för våldsamma övergrepp låter det så här:

Nästan instinktivt särade jag på benen och kände mig lite spänd. Jag har varit med sadister förut, och man vet aldrig vad de tänker göra. Lavemang är okej, liksom leksaker, spanking och analt. Blod däremot försöker jag undvika att se. För länge sedan stoppade en kille upp en glasflaska i mig och försökte slå sönder den med en hammare.

Ormar och piercing skänker ingen katharsis i gestaltningen av detta helvete. Försoningen lyser med sin frånvaro. Mot slutet av romanen hittas Ama död, våldtagen och torterad. När det kommer till Luis kännedom reagerar hon på ett överraskande starkt sätt. Hon blir fullkomligt förkrossad, och man hoppas naturligtvis, förstörd som man är av den hollywoodska dramaturgin, på en vändning. Den uteblir. Lui inser att det är Shiba som är mördaren, resignerar och på den näst sista sidan läser man:

”Ja, det gör de kanske”, skrattade jag och sneglade förstulet på på Shibas ansikte. Nu kan han nog inte fortsätta att våldta mig, och säkerligen kommer han att behandla mig väl. Det är okej. Även om det var Shiba som våldtog och dödade Ama, är det okej.

Man ställer sig, som Murakami i efterordet, frågan: ”Vad i hela friden är det som är ‘okej’?” Vad betyder ordet ”okej” i den här situationen? Jag kommer, kanske lite oväntat, att tänka på Hemingway. I hans romaner och noveller förekommer just det ordet ofta i protagonisternas inre monologer. De fyller där en besvärjande funktion: dessa maniskt upprepade ”okej” lägger sig som ett skydd mellan jaget, som ständigt lever på gränsen till sammanbrott, och en verklighet som är allt annat än okej. Ju värre helvetet är, ju tätare radas de upp. Men Kaneharas ”okej” fungerar inte på det viset. De döljer ingenting, besvärjer ingenting, betecknar ingenting. De representerar en iskall antimetafysik: det finns ingen ursprunglig närvaro i hjärtat av jaget som kan, eller behöver, skyddas. ”Okej” betyder helt enkelt, och i all sin gåtfullhet, bara ”okej”.

Det är sent för Lui. ”Jag undrade hur länge till jag kunde leva och hade en känsla av att det inte var särskilt länge”. Hålet i den infektionskänsliga tungan tänjs med piercingar fortare än vad läkeprocessen tillåter. Målet är en kluven tunga. Den blodiga processen symboliserar Luis större tänjande, av livet, ända in på dödens domän. Lustprincipen är i själva verket en dödsprincip. Detta blir inte minst tydligt i det sadomasochistiska sexet, där orgasmen står i direkt relation till det överhängande hotet. ”Han drog sina fingrar utefter mina vener och klämde sedan åt greppet tills hans tunna fingertoppar pressades in mot min hals.” Några rader längre ned, efter ytterligare våld och förnedring, konstaterar hon: ”Det var ju bekvämt att jag blev våt utan att han ens hade rört mig.” Vad Freud kallar realitetsprincipen, det intellekt som i vanliga fall lägger band på människan och hindrar henne ifrån att nå den slutliga tillfredsställelsen, i förlängningen döden, är svag i Lui. Ingenting håller henne borta ifrån kickarna; hon tar varje chans hon får till berusning och förnedring. Är det inte just denna avsaknad av realitetsprincipen, denna antimetafysiska transparens, som så träffande kommer till uttryck i alla ”okej”? Inte tröst – vakenhet.