Historien berättas från de första stapplande stegen i Upplands Väsby bland mopeder och folköl, till de stora framgångarna med ”The final countdown” och sedan de efterföljande fiaskona. För under många år var det främst fiasko och ekonomiska bekymmer som förknippades med bandet. Ja, och så den där låten då. Den som faktiskt är ganska bra, men som har en ohyggligt enerverande synthslinga.

Personligen föll jag aldrig riktigt för Europe, men minns att jag av någon underlig anledning började samla på urklipp från kvällstidningarna när det började rulla på för bandet i USA. Kanske var det en känsla av stolthet över att vara svensk och att det då fanns ett band som faktiskt började lira med de stora killarna. Musikmässigt tyckte jag inte de var så intressanta och fann mer attityd och bättre låtmaterial i LA-maffian under nämnda tid.

Kling skriver bra, om än lite torrt och avhandlande, men boken ger en bra bild om vad det var som ledde fram till den massiva hysterin kring bandet, men också om allt det som fick bandet att snabbt dala i popularitet, för att senare försvinna helt.

Precis som i Marcellos bok, är det managern Erdtman som ges den större skulden för det ekonomiska haveriet som drabbade bandet efter flytten till Bahamas och mot slutet ges det även en intressant genomgång av pengar som borde tjänats, men som bandet troligtvis aldrig såg röken av.

En annan viktig del i missad framgång kan nog vara den uteblivna fortsättningen på succéturnén i USA med Def Leppard. Båda banden spelade för utsålda arenor, de var på sin absoluta topp, men av olika skäl förlängde inte Europe sin roll som ”special guest”, trots att båda banden ville. Efter det gick det faktiskt mest utför.

Only young twice är ett utmärkt komplement till Marcellos bok och de två tillsammans ger en mycket bra och intressant bild av bandet Europe och alla motgångar och framgångar. Det bjuds på roliga historier från ”vägarna” och bandet var verkligen långt ifrån så helylle som de framstod som då det begav sig. Ordet ”knulla” används ganska frekvent av Anders Tengner i hans beskrivningar av Europes äventyr i det stora landet i väster. Det berättas också mycket om spelet bakom kulisserna vilket ger ytterligare en dimension och förståelse för varför det gick som det gick.

Tyvärr saknas det input från exempelvis Erdtman och jag får uppfattningen att medlemmarna själva har varit ytterst sparsamma med kommentarer till boken, men det blir väl oftast så då de själva inte skriver sin berättelse.

Läs boken, lyssna på ”Superstitious”, som fortfarande är något av det bästa de gjort, och inse att bandet faktiskt var riktigt, riktigt stora. Dock under en förhållandevis kort tid.

Similar Posts:

• Svensk rockstjärna minns
• En stjärnas uppgång och fall
• Mörkrets krafter
• Mer än bara en trappa till himlen
• And the music was good, and the music was loud

Men det visade sig ganska tidigt i boken att det här skulle bli något av en överraskning. Kee skriver roligt och rakt och på sina ställen även rörande.

Efter att i tidig ålder ha knockats av Deep Purple plockar han upp gitarren och sedan är vägen mot stjärnglansen given, även om han kör ner i diket vid olika tillfällen. Via en sen upplaga av Noice bildar han Easy Action med Peo Thyrén och det är då det riktiga rocklivet tar sin början. Det partajas och liras rock & roll, som om det inte fanns en morgondag.

1986 hör Thomas Erdtman av sig och värvar Kee till Europe som då är på väg ut i världen med stormsteg. Detta blir början på både framgång och motgång. Europe säljer skivor som smör, turnerar världen över och Kee anammar rockstjärnelivet med allt vad det innebär.

Erdtman roffar åt sig pengar, bandet flyttar till Västindien av skatteskäl och historien som följer är till viss del känd sedan tidigare efter spaltmeter i kvällspressen genom åren. Men att Kee utvecklade allvarliga drogproblem är nog mindre känt för de flesta. Han krökar och suger i sig koks dygnet runt och tappar givetvis senare fotfästet rejält.

Det bjuds på mängder av riktigt roliga historier, där snedtändningen i Stockholm på tidigt 80-tal är hysteriskt kul, även om Kee själv tror att den ledde till mindre hjärnskador. Han krökar och snortar med Steve Lukather, skrattar i kapp med Gene Simmons och hamnar i säng med silikonstinna amerikanskor. Som Kee beskriver sitt rockstjärneliv ligger han inte alltför långt efter exempelvis Nikki Sixx eller Anthony Kiedis.

Dock bjuder Kee också på en del smärta, där hans pappa Hildings och bäste vännen Svens bortgångar är djupt rörande. Faktum är att man verkligen känner för Kee i dessa svåra stunder.

De andra medlemmarna i Europe ges inte allt för smickrande porträtt, minst av allt Joey Tempest, och hur Kees stämning av bandet kommer att gå återstår att se.

Rockstjärnan Gud glömde är en riktigt bra och intressant bok om en av Sveriges få rockstjärnor som turnerat på stora arenor världen över. Den är en mycket positiv överraskning och bör tilltala de flesta som är någorlunda intresserade av musikerlivet, oavsett vad man tycker om pudelrockarna Europe.

Similar Posts:

• Svensk framgång och fiasko
• Vecka 46 handlar om våldsbrottslingar, rockstjärnor och Knausgård
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Ännu en rockare om sitt liv på dekis
• It´s Only Rock ‘n Roll

Lina skriver om Karl Ove Knausgårds Min Kamp 3 på måndag. Hon är inte helt övertygad.

På fredag skriver jag om Johan Theorins Sankta Psycho . Det är en som titeln antyder en psykologisk spänningsroman som utspelar sig i så skilda världar som på förskolan samt i de mörka kulverterna till Sankta Patricias regionklinik, där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Det är en historia som framkallar kalla kårar, men som också är gripande i sin skildring av människors ensamhet och utsatthet.

På lördag recenserar vår gäst, Peter Johansson augustprisnominerade Välkommen till den här världen av Amanda Svensson. Han tycker att rastlösheten, törsten och äventyret är centrala motiv och i en flyhänt Svenssons tappning känns de både nydanade och okonstlade, trots, eller kanske tack vare, det slitna triangeldrame-temat

På söndag skriver Niclas om boken Rockstjärnan som gud glömde av Kee Marcello. Den forne gitarristen i Europe berättar ganska underhållande om sitt liv med kokain i överflöd, skatteflykt och villiga tjejer. En svensk The Dirt tycker Niclas.

Detta och mer därtill bjuder vi på Dagensbok er på denna kylslagna novembervecka.

Similar Posts:

• Snabbt, flyktigt och hänförande i Svenssonland
• Hjärtskärande och kusligt om ensamhet och längtan efter att förstå
• Söta pojkar, snälla vargar och noveller, noveller, noveller…
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Vecka 38 på dagensbok.com – Vägen framåt