Vi är många som lever eller har levt det liv som beskrivs i Skitliv. Jag känner få i min generation som inte vet vad det innebär att ställa sig i den hopplösa kön hos arbetsförmedlingen, att ständigt undra hur hög lönen blir i slutet av månaden, att jaga timmar, vänta på sms, att ständigt vara utbytbar eller att aldrig kunna ta semester. Det är många fler än de röster som ryms i boken. Åtskilliga är de som inte hörs alls.

Därför är det på många sätt en fördel att Skitliv till stor del består av journalistiskt intervjumaterial. Den som har getts makten att ha en offentlig röst bör också ibland se till att överlåta den rösten åt andra. Innanför pärmarna till antologin finns många fler än de journalist- och artistnamn som presenteras som bokens medverkande. Här är säljaren Richard, lagerarbetarna My och Erik, Odeta som driver ett städföretag, Terése som är utbildad socionom men jobbar på ICA, Guilia och Joan som berättar om finanskrisens Italien och Spanien.

En annan person som läsaren möter i Skitliv är papperslöse Beso från Georgien. Han är helt beroende av sin flickväns städlön för att kunna köpa mediciner mot den livshotande njursjukdom han drabbats av sen han kom till Sverige. Om många av de andra i Skitliv befinner sig strax utanför den eftertraktade trygghet som fast jobb, bostad och del i ett välfärdssamhälle innebär, tycks Beso vara milsvidder från den.

Det blir tydligt när jag läser Skitliv hur stor spännvidden är mellan de människor som berörs av den samhälleliga otryggheten. Ekonomiprofessor Guy Standing, vars teorier dyker upp i Katrine Kielos text i boken, menar att det rör sig om nya klassförhållanden. Han använder begreppet prekariat som term för den nya samhällsklassen. ”Termen är ett försök att beskriva den nya osäkerheten i blivande.”, skriver Kielos. Standing anser att arbetarklassen i konventionell mening är död och utbytt mot ett komplext system där det så kallade prekariatet är en del. I denna samhällsklass ryms såväl den traditionella arbetarklassen som förlorat sina jobb, som de som alltid levt med otrygga anställningar, liksom de som utbildat sig men ändå inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Prekariatsbegreppet har dock kritiserats från olika håll, bland annat för att det anses för brett. Kritikerna menar att den utbildade, behovsanställda medelklassen har få gemensamma intressen med exempelvis svartarbetande migranter.

Skitliv innehåller också personliga texter berättade utifrån skribenternas egna perspektiv. En sådan text är Torrun Carrfors berättelse om sitt arbete som sjuksköterska. Det är en av bokens inledande texter, och den första texten som ger mig en gråtklump i halsen som inte vill ge med sig. Carrfors skriver:

Jag tänker på mig själv och på hur min egen yrkeskarriär har sett ut hittills. Jag har aldrig stannat mer än ett år på samma arbetsplats. Hittills har jag alltid bytt när vinter går mot vår. Jag säger högt att jag är en rastlös själ. Att jag ständigt söker nya utmaningar. Jagar vidare, mot grönare vårdgräs. Men jag tror att det inte räcker som förklaring. Jag har stannat i relationer, i andra projekt, på utbildningar, i städer längre än så. Jag är ett barn av min tid. Jag har fortfarande aldrig haft en fast tjänst.

Jag är där med Carrfors i texten när hon en kväll börjar leta efter nytt jobb, eftersom ”det måste göras innan sommarsemestrarna och innan syren står i full blom”.

Allt blir kännbart. Våren som håller på att bryta ut utanför. Löften om något varmare, om semesterdagar, gör sig påminda. Det andas genom väggarna på arbetsplatsen. Samtidigt denna tyngd av att ännu en gång behöva söka sig vidare. Den ovissa framtiden. En höst som fortfarande är blank i almanackan.

Det är flera av de mer personligt hållna texterna som så väl gestaltar den där glidande känslan som jag tror att Skitliv vill förmedla. De kompletterar också den ibland torra och upprepande journalistprosan och skapar, tillsammans med lyrik från till exempel Daniel Boyacioglu, dynamik i boken.

Ord som trygghet och flexibilitet återkommer i antologin. På gott och ont, måste väl sägas. På ett sätt vattnas de ur, men samtidigt visar repetitionen hur centrala dessa begrepp är i det moderna livet och arbetslivet. De har blivit en nödvändig upprepning.

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Fördjupad bild av ”mamma”
• Engagerat om Sveriges flyktingarbete 2016
• Kroppar, makt och poesi
• När är man hemma?

Katrine Kielos bok, en snygg, liten, inbunden sak, har undertiteln ”Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin”. Den har kapitelrubriker av det där charmerande slaget som alltid får åtminstone mig att associera till A A Milnes Nalle Puh: ”Första kapitlet. I vilket vi kliver in i ekonomins universum och frågar oss vem Adam Smiths mamma var”; ”Sjunde kapitlet. I vilket världsekonomin går åt helvete”. Och den har en ansvarsfriskrivning, en sådan där som amerikanska filmer ofta har för att inte bli stämda:

Huvudpersonen i denna bok är fiktiv och uppvisar ingen större likhet med vare sig levande eller döda personer. Den verklighet som skildras, existerar inte i verkligheten. De ekonomiska teorier som huvudpersonen kan härledas ur har väldigt lite med verkligheten att göra. Varje likhet som kan återfinnas mellan läsaren och bokens huvudperson är slumpmässig.

Det beror på att du vill vara som han. Inte på att du är det.

Det enda könet är en uppgörelse med den ekonomiska vetenskapens själva grundförutsättningar, med föreställningen om människan som en autonom, egoistisk, välinformerad figur som gör rationella, välinformerade, själviska val – och att summan av alla dessa individer och deras själviska val är något positivt, är det som får samhället att fungera och utvecklingen att röra sig framåt.

Nå, vad har nu det med Adam Smiths mamma att göra? Nationalekonomins fadersfigur uttryckte tydligen ekonomins grundfrågor så att din middag kommer på bordet tack vare slaktarens, bagarens och bryggarens egenintressen. De gör ingenting för att de är snälla eller vill göra något meningsfullt eller så. Men summan av deras egoism är helt lyckligt att du får din middag. Vad Smith glömmer, skriver Kielos, är att det var hans mamma (han bodde nämligen kvar hemma hos mamma) som lagade och satte fram maten åt honom.

På samma sätt är ekonomin blind inte bara för merparten av kvinnors arbete och livsvillkor genom historien, utan för alla sfärer av mänsklig verksamhet som definieras inte så mycket att välinformerad självständighet som av beroende, ojämlikhet, altruism, kärlek och omsorg. Den autonome, ekonomiske mannen kan vara en suggestiv bild, därför att vi gärna vill föreställa oss som självständiga, upplysta individer, men den kommer aldrig att komma ens i närheten av att faktiskt beskriva människors hela verklighet och drivkrafter.

Exakt vad Kielos tänker sig att vi ska göra istället är mig lite oklart, men vi måste onekligen hitta sätt att tänka kring ekonomi och mänsklig tillvaro som är mer nyanserade, mer realistiska och inte minst mer hållbara. Att boken inte har fler lösningar att erbjuda gör att läsupplevelsen krymper en smula efter att man slagit ihop boken och sitter och funderar, och själva grundtanken hade varit mer av en uppenbarelse om jag inte redan läst den häromåret – då som en uppgörelse med liberalismens människosyn (och de är förstås högst besläktade) i Nina Björks Fria själar. Inte desto mindre är Det enda könet högst charmerande och smart läsning, kvickt skriven och späckad med citat och bilder ur såväl traditionell vetenskap och politik som ur populärkulturen. Nej, ekonomisk teori har sällan varit såhär rolig.

Similar Posts:

• En värld utan kärlek?
• Kroppen och sexualiteten
• Spretigt om Kinas utveckling
• Tio underhållande ekonomilektioner
• En kavalkad av moralfilosofisk visdom

Om Saci Lloyds Mitt klimatkatastofala liv tar bara ett litet kliv framåt i tiden, till en värld alltmer präglad av extrema klimatsvängningar och koldioxidransonering, så utspelar sig Condies och Olivers romaner någonstans mer avlägset. Deras samhällen har dragit rationalitet och vetenskap betydligt längre.

I båda världarna testas unga människor och matchas ihop med den partner och hela det liv som de anses mest lämpade för. Individuell valfrihet går minst sagt bort. Naturligtvis kommer huvudpersonerna att göra uppror mot allt detta, men frågan är om ett sådant samhälle alls är möjligt. Skulle vi kunna gå från vår egen värld, där valfrihet – vad det nu innebär – sätts kanske allra högst, till en värld som begränsar just den så enormt?

Tja, historien är full av statsbärande sanningar som senare förkastats. Kungens makt kan inte ifrågasättas eftersom den getts honom av Gud; proletariatets diktatur kommer ofelbart att leda till paradiset på jorden, för att bara ta några ganska påtagliga exempel. Men en värld utan kärlek?

I Katrine Kielos nyutkomna uppgörelse med vår ekonomiska världsbild, Det enda könet, går hon tillbaka till nationalekonomins urfader Adam Smith – han med den osynliga handen, ni vet, som helt automatiskt ska få var och ens girighet att sammanstråla till den bästa av världar. Smith skrev att det var slaktarens, bagarens och bryggarens egenintressen som satte maten på bordet och det är så världen fungerar.

Han glömde påpeka, skriver Kielos, att det var hans mamma som ställde fram maten åt honom. I skuggan av nationalekonomins självständige, klokt själviske man fanns en helt osynliggjord värld av markservice, omsorg och beroende. Det är värden som förknippats med kvinnor, men inga människor fungerar ju alltid kallt beräknande och logiskt. Dem som gör det brukar vi kalla psykopater.

I Deliriums framtidsvärld är det en form av lobotomi som gör alla medborgare sådär rationella och lätt psykopatiska. I slutet av tonåren får man sin behandling och blir därmed vuxen. Eller zombie, som motståndsrörelsen säger. Kan det vara en logisk förlängning av Smith/Kielos ”den ekonomiske mannen”? Och är inte en värld som vill utrota människans kanske mest mänskliga drag en värld som är dömd att gå under?

Similar Posts:

• Tillbaka till framtiden
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?
• Världen som trevlig?

Imorgon skriver jag om Alva som spenderar sommarlovet i Paris där hon jobbar som modell. Ida Pyks debutroman Paris, cherié handlar om att vara ung och möta världen, om att vara hemifrån, om att ha nya vänner som man kanske inte alltid kan lita på och om att vara riktigt kär.

Därefter bjuder Richard på Bret Easton Ellis nya Imperial Bedrooms som han tyvärr inte tyckte var mycket att hänga i granen. Varför får ni veta på onsdag! Ella har läst Det andra könet av Katrine Kielos, en uppgörelse med nationalekonomins människosyn som är så lättsamt och roligt skriven att hon då och då måste dubbelkolla om det verkligen kan stämma att det är en bok om ekonomisk teori.

Lina har läst en annan av säsongens debutanter, Pernilla Alm och hennes Alltid du. Lina beskriver den som en chick lit som hon har både positivt och negativt att säga om. Men framförallt är den en sträckläsare väl lämpad för slöa sommardagar.

På lördag handlar det bara om Italien. Det blir nyskrivna noveller och skön reselitteratur. Camilla har läst Nicola Laigioas Allt kommer tillbaka, hans första roman på svenska och dessutom gjort en intervju med honom. Hon skriver även om Avskedsbrev av Valeria Parella, som gjorde svensk succé med boken Väntrum. Roberto Savianos senaste bok Kom med mig har även varit ett tv-program i italiensk TV.

Marie skriver om Själamakerskan av Michela Murgia, en liten roman som utspelar sig på Sardinien på 1950-talet och som trots sitt blygsamma omfång engagerande behandlar stora ämnen som kärlek, moderskap, liv och död. Sist men inte minst får vi också en krönika om den nya italienska litteraturen från översättaren Sanna Dager. Ja ni hör, missa för allt i världen inte!

Och missade ni mot förmodan våra allra bästa boktips inför sommaren kan ni självklart kika på dem igen här!

Glad midsommar önskar redaktionen!

Similar Posts:

• Vecka 44: barn- och ungdomsboksvecka på dagensbok.com
• Att vara ung och möta världen
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Fortsatt Savianofeber i Italien

Men var blev den av, socialdemokratin? Någonstans mellan herrgårdar och svångremmar, ekonomiska kriser och tuffare tag mot kreti och pleti kom den av sig. Trots decennier av att faktiskt ha levererat allt från daghem till pensioner, någonstans slutade väljarna ändå tro på den. Eller var det politikerna som slutade tro först?

Skribenterna i Den grå vågen tror fortfarande. De är uppenbarligen urless på organisationen i sig – beskrivningar som ”toppstyrning”, ”paranoid” och ”trött” återkommer igen och igen – men de har fortfarande visioner om en socialdemokrati. En grå socialdemokrati.

Ja, där finns kanske anledning att hoppa till en smula. När jag först stöter på titeln Den grå vågen, utgår jag ifrån att det handlar om någon form av nidbild tecknad utifrån (som, säg, Timbro-volymen om miljörörelsen med undertiteln ”Från miljöengagemang till hembygdsfascism”), men så är det alltså inte. De här skribenterna tar gladeligen på sig vad som brukar uppfattas som ett skällsord och definierar sig själva som gråsossar.

Inte minst handlar det om sådant som känns väl igen från den nuvarande politiska agendan. Vad som är nytt i undertitelns ”ny socialdemokrati” har jag allvarligt talat svårt att sätta fingret på. Så skriver till exempel Marika Lindgren Åsbrink om vikten av att få fler i arbete längre, med högre pensionsålder, fler heltider och mer komprimerad utbildning (vilket förstås kan jämföras med nyligen recenserade Christer Sannes förslag om mindre arbete för mer välfärd och mindre miljöproblem). Per Sonneby vill ha en skola ”med höga förväntningar på alla barn”, med tidigare skolstart och större skillnader i lärarlöner. Eric Sundström hyllar EU som ”underskattad framgångssaga” och fredsprojekt, och lägger optimistiskt fram förslag på hur unionen skulle kunna bli öppnare och mer socialt medveten.

Till de ovanligare inslagen hör Johannes Åsbergs om miljöpolitik. Han vågar ifrågasätta folkhemsdrömmen om det egna huset på ett sätt som både gör lite ont i hjärtat och måste funderas vidare på. Framtiden ligger istället i tätbebyggd blandstad och en stadsplanering som bygger bort bilberoendet, menar han. Artikeln är inte minst ett argument för att politisk planering fortfarande behövs – någon nyliberalt ”osynlig hand” kommer knappast att lösa miljöproblemen.

Oavsett vad man tycker om dem läggas en rad konkreta förslag fram i olika frågor och diskussionerna som förs – eller borde föras – är intressanta. Hur åstadkommer vi en skola som ger mer rättvisa chanser för alla barn? Hur ger vi människor större kontroll över sitt arbete? Kan EU bidra till fred och demokrati i Europa och världen? Och hur samsas man i vad som trots allt är ett av Sveriges största politiska partier?

Så visst, om det här är socialdemokrati är jag nog inte socialdemokrat. (Det kan ju också vara av mindre intresse för läsaren.) Det här är ändå en mestadels välformulerad, lättillgänglig bok som sätter igång politiska funderingar.

Sådant behövs. Verkligen. Vi måste ju börja tänka på och prata om politik om vi ska kunna återfå tron på den.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Stenhårt och tungt om samtida svensk politik
• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Vad vet vi egentligen om hur Sverige lever?
• Nej-sidans argument i ett nötskal

Bokens ryggrad är en essä kring ämnet, men ungefär vartannat kapitel bildar en skönlitterär skildring av en våldtäkt och dess efterspel ur den drabbade kvinnans perspektiv. Detta ger Våldtäkt & romantik en annan dynamik än den skulle ha utan det inslaget, för även om det är en bok som uppehåller sig vid en intellektuell diskussion lyckas den också röra upp en del damm i våldtäktsdebattens mittfåra – den skönlitterära skildringen är mer exakt, noggrann med orden och detaljerna, än berättelser om våldtäkt någonsin är annars. Faktiskt är det slående hur sällan, trots alla gånger den är med i litteraturen och i filmen, vi får veta vad som egentligen händer och hur det egentligen känns. Kielos skriver om kroppsdelar och vävnader, inte om anonyma "objekt" som "tränger in". Överhuvudtaget gör hon en stor poäng utav att undersöka den kvinnliga kroppsliga upplevelsen. Det är ju faktiskt i och genom kroppen vi upplever allt. Vare sig vi är män eller kvinnor. Vad innebär det för vår uppfattning om den kvinnliga kroppen, om kvinnan överhuvudtaget, om vi betraktar den som en slags variant av den manliga?

Kielos tar spjärn mot en feministisk idétradition som separerar våldtäkt från sexualitet. Hon säger sig vara övertygad om att våldtäkt på något sätt hänger ihop med våra föreställningar om manlig och kvinnlig sexualitet, hennes bok är ett sökande efter det sambandet. Kielos följer eftertänksamt en röd tråd som sällan är spikrakt auktoritativ, men hennes resonemang är alltid uppbackade av en gedigen kunskapsbas. I rak och begriplig prosa plockar hon ihop ett teoretiskt fundament ur flera decennier av feministisk debatt, ur vilket hon sedan själv kan ta avstamp för en egen diskussion. Kielos har gått grundkurs 1 A i essäistik: hon är påläst men aldrig akademisk, hon är journalistiskt glasklar men bibehåller alltid den personliga laddningen.

Våldtäkt & romantik är inte en brandfackla, inte en storslagen teoribyggare. Här finns visserligen en del kritik mot vedertagna åtgärder för att bekämpa våldtäkterna (är fler lampor i parken verkligen en feministisk åtgärd – är inte det att acceptera kvinnors rädsla som nödvändig?) men detta är för det allra mesta en ödmjuk liten bok, vilket inte gör den mindre viktig och insiktsfull. Det är en tänkvärd, egensinnig ögonöppnare som sporrar till merläsning.

Similar Posts:

• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Obehagligt aktuell feministbibel fyller 20
• Dålig feminist = mänsklig feminist?
• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”

Gemensamt med föregångaren har boken, bland mycket annat, valet av provocerande titel. Könskrig signalerar det där uttjatade och lite tendentiöst utklippta uttalandet att ”män är djur” som hemsökte dagordningen för några år sedan. Det signalerar absoluta kategorier, skuldbeläggning och skyttegravskrig. Det är det inte alls.

”Titeln Könskrig har vi valt för att det finns en uppdelning och ett krig mellan könen och vi vill inte ha det så. I stället är den här boken ett krig emot könen som konstruktion och de begränsningar som denna konstruktion skapar”, förklarar redaktörerna i inledningen. Så länge det finns mallar för hur man ska vara och leva finns det människor som vill annorlunda. Så länge det finns hierarkier finns det uppror och ifrågasättande. Kalla det feminism, individualism, queer eller vad du vill. Upproret finns där.

I Könskrig får upproret och ifrågasättandet röst, eller snarare röster, av ett tjugotal unga skribenter med varierande bakgrund och erfarenheter. Därför är det också omöjligt att nagla fast Könskrig i några generella teser. Styrkan är mångfalden, spretigheten och det djupt personliga tilltalet. Texterna vrider och vänder på relationer, makt, konsumtion, uppfostran, kultur och – och verkligen inte minst – sex. Men också på hur den här typen av texter kan och får se ut.

Det är lättillgängligt, roligt, drabbande. Pratigt utan att bli osakligt. Det är fakta, debatt, kåseri, skönlitteratur och poesi. Ett par skribenter prövar till och med regelrätta dialoger, en klassisk retorisk form som i och för sig funkar sådär i nutida tappning. Halvtaskig korrekturläsning tillåter inte alltid att samtalstonen får flyta på som den förtjänar, och visst varierar kvaliteten lite, både stilistiskt och innehållsligt. Men Könskrig är kreativ, driven, tänkvärd och sporrande. Från Anna Ehrlemarks ”Det är när vi tar för givet att emancipationen är en enkelriktad rörelse som våldet blir oundvikligt” till Sussie Egnells ”Bara för att jag är lite snoppsugen har jag ingen lust att ‘lära upp’ och förklara världen för en slö laissez-faire-sexist”.

Poängen är inte så mycket att vartenda ord i samlingen är sant och vettigt och utan motsägelser – poängen är att de finns där. Att reflektera över, smaka och fundera på. Vad tror du egentligen? Hur skulle du vilja ha det? Möjligheterna är – skulle kunna vara – oändliga.

Similar Posts:

• Min generations ikoniska besvikelse?
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Överskattad undergång
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Män som slår – eller inte