Andrea är inte en huvudperson man faller för på första sidan. Hon är trulig, besvärlig, låg och surmulen. Vilket man ju kan identifiera sig med, för all del. Hon som liksom inte vill besvära andra med sin närvaro, men inte riktigt vet vart hon ska ta vägen heller.

Istället faller jag som läsare för Andrea när nuet övergår i Då, och Andrea faller för Hedvig. De skapar genast sin egen värld, en värld av för mycket alkohol, av musik och dans, av Hedvigs långa, trassliga hår. Av hennes drastiska, dramatiska närvaro.

Det är en värld som konkurrerar ut alla andra. Som steg för steg isolerar Andrea från andra, får henne att försumma och alltmer strunta i sina kompisar, sin familj, sina studier. För att Hedvig kan vara så underbar, ja, men också för att Hedvig visar sig som alltmer svartsjuk och lynnig. Att hålla Hedvig på gott humör är ett heltidsjobb. Mer än så. Det är en omöjlig, övermäktig uppgift.

Samtidigt som dået rör sig genom ett destruktivt kärleksförhållandes nedåtgående spiral, öppnar sig ljusglimtar i det där hopplösa nuet. Rävås bollar två olika kärlekar här, en berusande, förbrännande och en mer … värmande. Fast bränt barn skyr elden, heter det ju. Hur ska man kunna veta att man inte bara gör om samma misstag? Om det är man själv som är den utlösande faktorn, den som skapar osäkerhet och illvilja? Som förtjänar det och inget annat?

Märkligt nog råkar jag läsa två romaner för ungdomar eller unga vuxna om destruktiva kärleksrelationer precis i rad, den här och Karl Modigs Slagsmål. Båda rör sig mellan två tidsplan, med ett Då och ett Nu, men med väldigt olika tempo. Där Modig växlar snabbt, låter minnesbilderna bryta in fragmentariskt, skriver Rävås i längre avsnitt. Det ger romanen ett annat temperament, en långsammare färd mot brutalt mörker och skälvande ljus.

För det finns hopp om att ett Nu, också ett Efteråt, trots att det är sårigt, faktiskt också kan tillåta en nystart.

Similar Posts:

• Att skada
• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Om kärlek och identitet som får plats
• Nedtonat och svalt om ungdom och död
• Hemligheter, lögner och näthat

Conny, huvudpersonen i Karl Modigs senaste roman för unga vuxna, kan beskrivas som en ung man med sådana idéer om manlighet. Eller idéer och idéer, det är inte som att han sitter och filosofer om det.

Han slåss.

Han slåss när polarna bjuder in till det. Av lojalitet, eller bara för att tillfälle ges. Han slåss på gatan, i lägenheter, på tunnelbaneperronger. Han slåss ensam efter krogen, och där framstår det nästan som en flirt, ett slags uppvaktning. Han spanar in en annan kille, får ögonkontakt. De ignorerar varandra tills krogen stänger, och sen vet de båda två att de ses utanför. Som en dans. En dödsdans.

Det närmast homoerotiska återkommer när Connys blick faller på polarna på gymmet, hela tiden fängslas av hur tyget i deras kläder spänner över musklerna. Conny vill vara en sådan kille. En som har kontroll. Som kan slå och tåla stryk. Som inte är rädd för någon.

Det senare är kanske det mest komplicerade. Att kunna ge stryk, visst, det ger en väldigt påtaglig sorts makt. Att ta stryk? Jomen, kanske det med. För det innebär att inte backa undan, och ibland räcker det ju med det. Att få den andra att backa undan.

Karl Modig tydliggör samtidigt vilket påtagligt självskadebeteende det här rör sig om. Det är något så i grunden fel med den här likgiltigheten för liv och död, för den egna kroppens bräcklighet. För andra kroppars bräcklighet. En förnekelse av själva det mänskliga, det sårbara, i oss.

Romanen om Conny utspelar sig på två plan. Hans liv består i ett då och ett nu. Då, när han levde ihop med sin flickvän. Nu, när livet är något nästan obegripligt som han gör fumliga försök att sammanfoga igen. Där han har så svårt att se något hos sig själv som är värt att skydda.

Bara gradvis låter Modig mig som läsare ana hur Connys liv såg ut tidigare, vad som faktiskt präglat den på ytan städade partillvaron. Varför Connys tillvaro är så i bitar som den är. Det är subtilt och drabbande skildrat. Då och nu varvas i korta glimtar, så där som det förflutna tränger sig på när man helst inte vill tänka på det.

När man nästan gör vad som helst för att slippa tänka på det, slippa vara den där personen.

Similar Posts:

• Kärlek Då och Efteråt
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• För tidigt?
• Det händer faktiskt nu!
• Kloka tankar om känslor

Nu är de bara två. Natasha, som knappt tar sig ur sängen, och Josef, som festar, filar på sin stand-up-rutin och ligger runt. Lite planlöst. Kanske som vilken nittonåring som helst. Kanske som den som bara försöker leva vidare, men egentligen inte vet hur.

Det tar mig en stunds läsning att greppa hur nära i tiden storebror Alexanders självmord faktiskt ligger. Huvudpersonen Josefs distans smittar liksom av sig. Bara långsamt, efterhand, sipprar hans känslor, hans skuldkänslor och frågor och ilska, igenom. Borde han ha fattat? Borde han ha gjort något? Kunde han ha gjort något?

Karl Modig fångar i Döden är inget skämt sorgen och efterlevandet – familjen som liksom slås till marken av förlusten och måste hitta nya sätt att resa sig upp och vara – på ett drabbande, trovärdigt sätt. Vägen dit, Josefs avstängda sätt att supa och ligga runt, skit samma om det blir med exflickvännen Claudia, som har ny pojkvän, eller med hennes kompis Alva, har jag svårare att relatera till. Känns ingenting liksom viktigt i den här situationen, och hur ska jag som läsare i så fall känna att det är viktigt?

Varför Josef vill hålla på med stand-up förblir också lite oklart för mig. Kanske har också det mest med Alexander att göra? När han inte annars vill prata om det som gör ont, försöker Josef ändå använda det som skämtmaterial. Syrran är deprimerad och kommer inte ur sängen. Haha? Jag är inte riktigt säker på om skämten ska vara roliga eller inte.

Desto mer tycker jag om hur Josef trevande hittar nya roller, från lillebror som andra tagit hand om till någon som kan ta hand om andra. Han blir tvungen att skaffa sig ”ett riktigt jobb” som elevassistent till en utåtagerande sjuåring. Skolmiljön och den här framväxande relationen är väldigt fint gestaltad, och arbete är ett inte särskilt ofta skildrat, klart underskattat inslag i romaner för unga vuxna.

Karl Modig debuterade 2016 med Superkrafter – på gott och ont. Jag läste den aldrig då, fast jag noterade att temat lät ganska kul. Nu tror jag faktiskt att jag ska ta och införskaffa den.

Similar Posts:

• Att skada
• ”Min bror är död”
• Med ömhet inför varandet
• Den sista tiden
• Jägerfeld gör det igen