Lumparhistorier har jag tyvärr ingen aning om – med tanke på värnpliktens avskaffande är det väl en utdöende genre? – men att de där kvinnoberättelserna ständigt finns där verkar gälla vilken ålder man än är i. I tonåren handlade de mest om sex och mens och sådant, nu i 30-årsåldern är det graviditeter och förlossningsskador för hela slanten, och för kvinnorna i Kerstin Thorvall Book Club handlar det om klimakteriebesvär och livet sedan barnen flyttat hemifrån.

Kerstin Thorvall hörde förstås till dem som ständigt korsade den där osynliga gränsen mellan vad man pratar om offentligt eller med väninnorna efter tre glas vin. Hon skrev om allt som inte var lagom, som inte passade in i mallen för hur kvinnor, mödrar, hustrur, döttrar skulle vara. Antologin Kerstin Thorvall Book Club – eller Det mest förbjudna 2.0 vill verka i hennes anda, ”med Kerstins öppenhet som riktmärke”.

Tänker man sig på något sätt den här antologin som en fördjupning i Thorvalls författarskap så har man hittat fel, det måste sägas med en gång. Hon må vara starpunkten, ett något diffust riktmärke, men blir sällan så mycket mer. Istället handlar det om livet i medelåldern, kvinnolivets fysiska, sociala och mentala förändringar på väg från fertil ålder till något annat. Anspelningen på The Jane Austen Book Club är möjligen mer träffande – jag kan inte riktigt bestämma mig. Karen Joy Fowler gör det där växelspelet mellan läst och upplevt med så mycket större finess i den romanen att det blir en ganska ofördelaktig jämförelse.

Framför allt saknar jag nog själva bokklubbsupplevelsen. Överallt skrivs det om de hetsiga diskussionerna där, men av dem märks ganska lite i den färdiga boken – trots att man uppenbarligen försökt. Varje deltagare bidrar med ett avsnitt, följt av kommentarer från de andra. Diverse mellanspel skrivs också i dialogform (ibland anonymt enligt ett system jag har svårt att se logiken i). Det påminner mest om kommentarfält eller diskussionsforum på nätet – med den reservationen att tonen är så jäkla städad. Var finns den omtalade stormigheten? Visst ska kvinnor och vänner och människor i allmänhet stötta varandra, men det här blir lite väl ljummen läsning.

Bäst blir det när det är lite ‘over-the-top’, som när Annika Lantz skriver om ägglossningar på sluttampen av fertiliteten: ”Den absolut enda trösten i denna vedervärdiga fuktighet, är att vi redan ser ut som russin i underlivet”, eller: ”Mentaliteten hos min ägglossnings flytningar är besläktad med de missfoster som sätter sig över ansiktet på sina offer i ’Alien – den åttonde passageraren’”, eller: ”(Däremot kan jag bli lite berörd av att mensen numera ser ut som en specialeffekt, och att det bara verkar vara en tidsfråga innan den får tänder.)” Ja, ni fattar. Jag är lika delar hysteriskt road som lite rädd för vad framtiden bokstavligt talat kan ha i sitt sköte.

För jag är ju inte riktigt där än. Inte riktigt målgruppen för den här boken, kanske. Samtidigt är storasysterperspektivet inte dumt alls. De här kvinnorna är rätt coola. Hade jag bekymrat mig nämnvärt för att åldras hade jag definitivt känt mig styrkt av den här textsamlingen. Livet är långtifrån över. En hel del blir faktiskt bättre med åren, med växande självsäkerhet, lugn och trygghet. Kanske med ett frågetecken för den ekonomiska trygghet det förutsätts hänga ihop med – fraser om att unna sig en dyr rynkkräm eller något litet kirurgiskt lyft hade i alla fall jag klarat mig bra utan.

Här finns inte minst ett ganska befriande efterhandsperspektiv på yngre åldrar. Jag skrattar åt (men känner inte igen mig det minsta i) en tonårig, Hanne Kjöllers påtagliga stolthet över att äntligen uppgå i den månadsblödande gemenskapen och blir kanske allra mest berörd av Imke Janoscheks text om kampen för att få barn (”Hej då, fertila åren, ni sög hästballe i alla fall”).

Det känns nästan slentrian att påpeka vilken homogen antologi det här är, bara stockholmskvinnor verksamma inom media, heterosexuell medelklass och allt det där. Måste allting handla om representation hela tiden? Vem fan orkar hålla på och representera jämt? Fast faktum kvarstår ju: det hade blivit en intressantare bok med mer skilda erfarenheter.

Visst kan livet te sig nog så olika ändå. Ämnen i antologin sträcker sig från urinläckage och rynkor till varför kvinnors arbetslivserfarenhet tycks mindre värd än mäns, till medelålders kvinnor på film och teve, friheten från småbarnsansvar och kanske sorgen efter den, förälskelsens självutplånande kraft och kraften i samtalen kvinnor emellan, i de där gapskratten över brutna tabun och i att inte vara ensam i det onämnbara.

Similar Posts:

• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Ålderdomen i praktiken
• Får jag lov?
• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Smärtsamma-men-ändå-härliga historier

När Smart Pop-serien för ovanlighetens skull tar sig an något annat än det senaste decenniets teveserier har man valt Austens Stolthet och fördom. Underrubriken är ”Fresh Perspectives on the Original Chick-Lit Masterpiece” och var fokus ligger råder alltså ingen tvekan om. Helt utan teveserier är det ju inte heller, här finns gott om dregelutrymme för BBC:s mr Darcy i Colin Firths gestalt.

Spretighet är något av Smart Pop-seriens signum, men här tas den på ett sätt till en ny nivå. Flirting with Pride & Prejudice innehåller inte bara en mängd djupare eller ytligare analyser av ett populärkulturellt fenomen, den innehåller dessutom små skönlitterära historier i en salig blandning. Mercedes Lackey skriver fantasy kring Pemberley, Jane Espenson bidrar med en söt bagatell om Georgiana Darcys fortsatta öden, Melissa Senate försvarar Charlotte Lucas val av make i modern tappning och Jill Winters avslöjar vad Mary Bennet egentligen har för sig när Austen ägnar sig åt annat. Fullkomligt ahistoriskt men med glimten i ögat ifrågasätter Winters vad vi egentligen vet om välbekanta karaktärer och vilka möjligheter som finns mellan raderna på egentligen vilken roman som helst.

Dregel över mr Darcy/Colin Firth blir det som sagt en hel del av. Lani Diane Rich har till exempel bidragit med betydligt roligare texter i andra antologier. Laura Resnick utreder varför Stolthet och fördom funkar så bra i Indien (på svenska heter filmen Kärlek och fördom) och Jennifer Coburns lite oväntade analys drar paralleller mellan Austens roman och musikalen Spelman på taket. Under den märkliga avsnittsrubriken ”Jane in the Twenty First Century” skriver Joyce Millman om Stolthet och fördom till dokusåpaformat, medan Michelle Cunnah gör en variant av romanen – om de hade haft tillgång till mobiltelefoner.

Paradoxalt nog – och allt ovan är ändå bara ett urval av innehållet – är antologin ändå mer likriktad än jag hade förväntat mig. Chick-lit-perspektivet begränsar Austen och flera artiklar känns mest som att ströläsa någon damtidning med teman som Vad säger man egentligen till en väninna som är på väg att gifta sig med en mr Collins? och Vilken sorts dam är du, den energiska Lizzy, timida Jane eller bitchiga Caroline Bingley?

Karen Joy Fowler, författare till romanen Jane Austen-klubben, får emellertid sista ordet och det använder hon till att diskutera läsarreaktioner hon mött och sin egen väg in i Austens romaner via sagor och tjejtidningar. Måste Jane Austen vara ett så isolerat kvinnoprojekt, frågar hon sig. Fowler känner män som läser Austen, hon känner till och med en som citerar Austen när han diskuterar såväl fotbollsstrategier och dataspel som delstatspolitik. Han applåderar henne också för hennes manliga Austen-fan i romanen – och avråder henne från att ha två. Det är helt enkelt inte trovärdigt.

Jag tror egentligen inte heller att Austen ”bara” behövde tilltala kvinnor. Flirting with Pride & Prejudice däremot gör sig onödigt rosaskimrande brudig. Som en flärdig tidskift ger den en hel del trivsam underhållning för stunden, inte minst på grund av det lättsamma språket, och några enstaka tankar att bära med sig någon längre stund kan man också hitta. Men Jane Austen själv? Hon är betydligt större än såhär.

Similar Posts:

• Stolthet och fördom och hatsex
• Välkommen till klubben!
• Jane Austen – ständigt aktuell
• “Everybody knows where the Pump Room in Bath is, for God’s sake!”
• Ladyn som gör vad som faller henne in

Fanny har en stark inneboende moralisk kompass, men är samtidigt den tristaste, musigaste och ängsligaste av Austens hjältinnor. Det har för all del sina socioekonomiska skäl: som den fattiga släktingen vistas hon på nåder hos den rika familjen Bertram på godset Mansfield Park. Hon växter upp som en skuggestalt få har särskilt mycket uppskattning eller ens uppmärksamhet till övers för. Av de fyra kusinerna Bertram är det bara Edmund som envisas med att behandla henne drägligt.

Medlidande är inte den snabbaste ingången till en huvudperson, men precis som den till en början ynkliga Jane Eyre i Charlotte Brontës roman med samma namn växer Fanny långsamt in i läsararnas – och en och annan medkaraktärs – hjärtan.

När husets herre, sir Bertram, reser bort i affärer i Västindien (hans eventuella inblandning i slavhandel hör till romanens mer omdebatterade teman – varför nu det skulle vara så kontroversiellt, vad tror ni den här sysslolösa samhällsklassens pengar kom ifrån egentligen?) får godsets ungdom fritt spelrum under överseende av den mjäkiga lady Bertram och hennes inbilska syster mrs Norris – den sistnämnda hör med sitt snåla, manipulativa sätt till de främsta av Austens många underbart förfärliga karaktärer. Fria från patriarkens bevakande öga ger sig ungdomarna på det moraliskt tveksamma nöjet att spela teater, vilket snabbt ställer sällskapets många kärleksintriger på sin spets.

Fannys misstro för det depraverade teatermediet hör onekligen till det som får Mansfield Park att kännas en smula daterad, men tänker man efter är misstänksamheten kanske befogad? Från Hollywood till den lokala amatörteaterklubben, hur många hjärtan har inte både upptänts och krossats sporrade av teaterns storvulna men bedrägliga känslor?

Mansfield Park har för all del sina förespråkare (till dem som håller romanen högst av Austens produktion hör enligt Karen Joy Fowler bland andra Virginia Woolf, Vladimir Nabokov och Edward Said), men det brukar heta att det går åt en bunt omläsningar för att riktigt lära sig älska den. Märkligt nog översattes Mansfield Park inte till svenska förrän 1997. I gengäld har denna oförtjänt styvmoderliga behandling resulterat i en charmerande och fräsch översättning, signerad Maria Ekman.

Bland de omdömen Austen själv samlade in bland släkt och vänner finns en mrs Bramstone som ”föredrog den framför de andra – men misstänkte att det kunde bero på hennes brist på smak – eftersom hon inte förstår sig på humor”. Det stämmer att Mansfield Park är mindre underhållande och mer melankolisk än de tidigare romanerna. Den har emellertid en fin lyhördhet för Fannys tillbakadragna personlighet och för hennes hemlöshet, outsiderskap och socialt utsatta mellanläge.

Ur den aspekten är Mansfield Park lika aktuell som någonsin. Vid sidan av fördelaktiga giftermål är den sortens påtvingad, intern välgörenhet som Fanny utsätts för när hon som tioåring skickas till de främmande släktingarna en av få möjligheter till social mobilitet i det austenska samhället. Som många klassresenärer har Fanny svårt att finna sig till rätta både i sin snorkiga nya miljö och i den hon flyttat ifrån. Bara hennes eget omdöme kan avgöra vilka hon egentligen kan lita på och med henne växer insikten att ett riktigt hem bygger på annat än den obligatoriska förekomsten av gemensamma gener.

Similar Posts:

• Två sätt att få hjärtat krossat
• Lapptäcke i brev och bilder
• Kärleken som gör oss till offer eller hjältar
• Clueless à 1816
• Ladyn som gör vad som faller henne in

Karen Joy Fowler är amerikanskan som totalcharmat mig redan på årets bokmässa i Göteborg och när jag väl lyckas lägga vantarna på boken blir jag inte besviken. Precis som hon på mässan lyckas förvandla en trist seminariesal till en vänskaplig testund skapar hon i Jane Austen-klubben en underbar känsla av gemenskap kring bokens lilla läsecirkel. En gemenskap som läsaren bjuds in till genom ett ymmigt droppande av välbekanta repliker, situationer och formuleringssätt.

Jane Austen-klubben är en ganska lågmäld bok, och jag blir själv förvånad att ren trivsamhet kan generera så höga poäng. Men precis som förebilden Austen har Fowler en utsökt förmåga att hitta det stora i det lilla och att mejsla ut människor på en gång skoningslöst och med stor humor och kärlek.

Därmed inte sagt att Fowler försöker pressa in sina nutida karaktärer i någon sorts 1800-talsmallar. Inte heller sysslar hon med det ganska ytliga intrigkopierande som Helen Fielding rör sig med i Bridget Jones-böckerna. Fowler är en tillräckligt bra författare för att kunna låna och bjuda och beundra utan att för den skull bli osjälvständig, låst eller klistrig. Hon väver samman litteratursamtal och direkta hänvisningar med underfundiga allusioner och ett visst austenskt öga för det mänskliga. De olika romanfigurerna karaktäriseras bland mycket annat genom sin tolkning av Austen på ett sätt som ger en lysande bild av både människors olika världsbilder och ett fantastiskt mångsidigt författarskap. Alla har vi vår egen Jane Austen. ”Jocelyns egen Jane Austen skrev underbara romaner om kärlek och uppvaktning men gifte sig aldrig” eller ”Allegras egen Jane Austen skrev om hur de ekonomiska behoven styrde kvinnornas kärleksliv. Om Allegra hade arbetat i bokhandel skulle hon ha placerat Austen i hyllan för skräcklitteratur.”

Intertexterna bidrar med komisk relief, perpektiv, och ger läsaren en trivsam känsla av tillträde, intelligens och gemensamma referenser. Har man inte läst i alla fall ett par av Austens böcker – eller för all del dreglat över Colin Firth i sin enda egentligt toksexiga roll som BBCs Mr Darcy – missar man onekligen en viktig dimension. Jane Austen-klubben är med all säkerhet en välskriven och trivsam roman även utan Austen-referenserna, men med dem är den en inträdesbiljett till en underbar fanclub och ett av litteraturhistoriens mest träffsäkra författarskap.

Similar Posts:

• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Stolthet och fördom och hatsex
• “Everybody knows where the Pump Room in Bath is, for God’s sake!”
• Tolv år med Bridget Jones
• Kärt återseende med dödliga underströmmar