Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Anna Liv Lidström har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

I höstas fyllde Dagensbok ansenliga tjugo år och jag har skrivit för dem i drygt tio av dessa. Det var faktiskt på tioårsfesten i Stockholm som jag blev värvad till skribent och på den vägen är det.

När jag dyker in bland mina recensioner fastnar jag för en bok jag fortfarande minns och tänker på trots att jag skrev om den redan 2013. Den poetiskt såriga tonen, den psykiska ohälsan och de vackra illustrationerna drabbar mig fortfarande som en käftsmäll.

Bästa läshälsningar / Anna Liv, redaktionen

Jag kom till världen

en vårdag för tretton år sedan.

Jag ångrade mig nästan genast.

Så enkelt och smärtsamt inleder Anna Höglund sin bok Om detta talar man endast med kaniner. Det är en historia om en känslig kanins strävan efter att hitta sin plats i tillvaron. När utanförskapet och ensamheten stångar sig blodiga emot gemenskapen.

Jag blev så bra på att säga nej
att jag glömde bort hur man säger ja.

Jag har alltid diggat Anna Höglunds böcker. Hon är en skicklig illustratör och skriver på pricken-text. Tilltalet är poetiskt och samtidigt glasklart. I Om detta talar man endast med kaniner har detta vässats till ytterligare och jag måste redan från början avslöja att jag är fullständigt knockad av denna bok. Sörjer att jag inte fick läsa den när jag var tolv, tretton. Den hade alldeles säkert varit balsam på min då såriga själ. Vi har kaninen som föds in i en karg och kantig värld. Annorlunda och med hjärtat utanpå kroppen. Hen slåss med att försöka anpassa sig samtidigt som hela hens väsen liksom skriker efter samvaro och gemenskap. Kampen för att vara som alla andra samtidigt som en längtar djupt efter att bli accepterad och förstådd för den du faktiskt är.

Vissa dagar är världen så skrämmande
att jag inte vågar lyfta blicken från marken.
Vad som helst kan hända bara jag går över golvet
för att tända lampan.
Vissa dagar har jag en stor gaffel inkörd i magen
som vrider om tarmspagettin.
Vrid, vrid.

Det är inte en lätt strid. Utanförskapen blir ännu starkare i Anna Höglunds illustrationer som är som vackra, sorgsna tavlor med inmålade tysta skrin. Kaninen lever i en värld där alla andra är människovarelser, och det bidrar till ensamhetsskildringen. Föräldrarna står sida vid sida vid diskbaljan men avståndet dem emellan beskrivs som milsvitt. Tack och lov finns en morfar som har tid. En morfar som inte krånglar till det utan tycker att livet är som det är. Och vid en fikastund ser kaninen sig själv i morfars blick. Och morfars frisyr liknar faktiskt ett par kaninöron, det är hoppfullt.

Om detta talar man endast med kaniner är en livsviktig bok som vågar skriva om det jobbiga. Känslan av meningslöshet, utanförskap och att samtidigt försöka passa in i livet. Saker som vi alla tampas med, särskilt i tonåren. Anna Höglund är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok 2013.

Similar Posts:

• Kaninsmärta och melankoli
• Snäll kanin med onda ögon
• Släng dig i väggen Sommarskuggan
• Carpe diem
• Livet efter tillplattandet

Den sommaren inträffar trippelmordet i Åmsele. Sten och Ewa Nilsson och deras tonårige son Fredrick blir mördade på kyrkogården i Åmsele över något så trivialt som en stulen cykel. Det skyldiga unga finska paret Juha Valjakkala och Marita Routalammi kan snart identifieras, men inte fångas. Det blir en polisjakt över hela Sverige.

Den massiva mediebevakningen, som alltså Lagercrantz blir del av, illustreras med parets privata fotografier. Till denna omdömeslöshet ska senare det faktum att paret – och särskilt Valjakkala – får unga beundrare på kuppen härledas. De mestadels unga tjejer som hänger runt rättegången och brevväxlar med Valjakkala blir sedan i sin tur föremål för upprörd mediebevakning – Victoria Larssons romandebut Ett norrländskt trauma från 2014 behandlar för övrigt detta tema utifrån en självbiografiskt inspirerad ung huvudpersons synvinkel – och så snurrar det på.

Tio år senare reser Lagercrantz tillbaka till Åmsele för att återigen skriva om morden. Egentligen är det väl för att göra upp med det som hände då, en medierapportering han har blandade känslor inför, men frågan är hur mycket uppgörelse det blir. Kanske är jag orättvis som läser boken så långt efter att den getts ut, men det är svårt att se att han kommer med särskilt mycket nytt. Ambitionen att ge mer utrymme åt offren väger ganska lätt. De förblir, trots gamla hemvideofilmer från lokalrevyerna makarna medverkade i, relativt anonyma. Mördarna överglänser fortfarande det mesta.

Dock får de en hel del konkurrens av författaren själv. Lika mycket som Lagercrantz är på jakt efter sanningen bakom rubrikerna verkar han vara på jakt efter sitt tio år yngre jag. Ett avsnitt är till exempel uppenbarligen ett sätt att be om ursäkt till någon tjej han haft ihop det med, och det känns uppriktigt sagt ganska smaklöst att klämma in i berättelsen om tre människors brutala och meningslösa död.

Änglarna i Åmsele är helt enkelt lite för mycket, både av Lagercrantz själv och av de där litterära ambitionerna. Det är lager på lager av ramberättelser, barndomsminnen och privat snarare än personligt. Han hade tjänat på att hålla det renare och rakare.

Men visst är det ett fascinerande stycke svensk kriminal- och mediehistoria som berättas här. Inte minst skildringarna av de unga kriminalreportrarnas kringflackande, sensationslystna tillvaro, inte sällan mest likt det uppskruvade livet på en rockfestival, är intressant och ganska obehaglig läsning. Någon särskilt skarp analys av mediedrevet kring brott och brottslingar blir det dock inte, utan framför allt en ingående skildring av det vi redan hört så mycket om: de unga mördarna med sin finska brytning, sitt Bonnie och Clyde-komplex och sitt eviga släpande på kaniner.

Similar Posts:

• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Life imitating art imitating life
• Statsministern faller i marken gång på gång
• Klassens ljus
• Makten över orden smäller högst

Den långa flykten (originaltitelns Watership Down har inget med båtar att göra, det är ”Down” som i ”äng”) är en bok som drabbade mig rätt hårt när jag läste om den som vuxen. Visst är det en barnsaga, om också en ganska våldsam sådan, om ett gäng söta kaniner som måste hitta ett nytt hem efter att människor förstört deras gamla bostad och mördat nästan hela deras flock. Det är också ganska uppenbart en allegori, liksom Tolkien skrev han med kriget i minne om ett fredligt folk från ett land med gröna kullar som tvingas föra krig mot en hänsynslös motståndare som vill utrota både dem och deras sätt att leva, eller bara rulla rakt över dem med sina nya tekniska framsteg.

Hela världen kommer att vara din fiende, du furste med tusende fiender, och så fort de fångar dig kommer de att döda dig. Men först måste de fånga dig, grävare, lyssnare, furste med det snabba varslet.

Precis som Tolkien jobbar han också hårt på sina karaktärer (i alla fall de manliga). Kaninerna i den lilla gruppen som måste ta sig fram i en ny värld – Hassel, Kronan, Femman, Björnbär – men också de andra smådjur de stöter på längs vägen. Men han glömmer aldrig att de är just kaniner; förmänskligade till en gräns, men inte bortom den. Det finns saker de inte kan förstå eller göra, och inte ens med den bästa vilja i världen kan de förvandla sig till något annat än kaniner. Han bygger en hel mytologi och ett helt språk åt dem, men de är rudimentära, med ord bara för vad kaniner kan förstå.

Men ändå. Där Tolkien börjar med hotet och slutar med segern börjar Adams med undergången, förintelsen, flykten. Medan Hassel leder sina vänner genom den där farliga världen, ända fram till den stora striden mot General Svartstarr som driver sin kaninhåla med den starkes rätt, använder de det de har. De söker kontakt med andra kaniner och andra smådjur, de sluter allianser, de lär sig att omforma sin mytologi efter de nya förhållandena i stället för att acceptera nederlaget eller klamra sig fast i traditioner. De möter kaniner som valt att invänta en säker död i bekväm fångenskap, och andra som lever i förtryck under en stark ledare som letar fiender han kan besegra. Och där Tolkien ändå lovar det rena blodets och den rättmätige konungens återkomst är det i Den långa flykten något annat som händer i den där fantastiska upplösningen, där den gamle kämpen Kronan som alltid föraktat grubblaren Hassel och hans nymodigheter står öga mot öga med en övermäktig fiende som lovar honom pardon om han flyttar på sig.

Silflay hraka, u embleer rah. (…) Min hövding har befallt mig att försvara den här tunneln, och jag stannar här tills han säger något annat.

Det är nivåer i den där repliken. Det är första gången Adams återger kaninernas språk utan översättning, men orden har förekommit var för sig tidigare, så som läsare får en ett ”Hell yeah!”-ögonblick när en pusslar ihop det: silflay – beta; hraka – spillning; embleer – stinkande; rah – hövding. På ren svenska alltså: Ät skit, din jävla översittare. (Eller ”Führer”, om en så vill.) Det är de två starkaste krigarna som står öga mot öga, men bara den ene har lärt sig förstå att råstyrka inte är detsamma som ledarskap. Och naturligtvis, att striden står mellan kaniner; de kan inte göra något åt människan, de kan inte göra något åt bilarna eller rävarna eller katterna, men de kan försöka skapa enighet bland varandra i stället för att vika sig för den starkes rätt som aldrig håller i längden. Det våldet må skapa är vanskligt och kort, som någon annan sade.

Så tack, Richard Adams. Det är lätt att vilja gå tillbaka till gamla favoritböcker när världen ser hård och kall ut. Det sägs mycket om 2016, bara halvt på skoj har det utsetts till det sämsta året i mannaminne, trots att så mycket av det bara är orsakat av vår egen rädsla och kortsiktiga lösningar. Nu tar året slut, vi lämnar en ihjälgasad värld för en okänd framtid full med stora varelser som kan trampa oss utan att ens se oss. Allt fler säger att det är snudd på landsförräderi att ens tro på en värld där det goda har något att komma med. Ställ er bakom den som lovar att sätta hårt mot hårt eller gå under. Klamra dig fast vid gamla idéer. Sluta oja dig över dem som flyr för sina liv. Gräv ner dig djupare. Rösta på rädslan.

Silflay hraka, u embleer rah.

Similar Posts:

• Ny Tolkien släpps på tisdag
• Kaninsmärta och melankoli
• Hemma hos Jultomten
• Seglivad är bara förnamnet
• Kaninkalas och koncentrationsläger

Inte för att de själva precis har något emot brunprickiga kaniner, men andra kan ju … Ja, vad ska gamle morfar säga? Pricken är ju ändå … ”alldeles olika”.

Så när hela kaninfamiljen ger sig iväg för att fira morfars födelsedag får Pricken vackert stanna hemma. Ensam. Eftersom han bara verkar vara en belastning bestämmer han sig för att rymma hemifrån och när han gått och gått träffar han – en hel familj med brunprickiga kaniner. Och så en liten vit som de inte riktigt vet var de ska göra av, för vad ska mormor säga?

Pricken var en av mina favoriter i dagisbiblioteken som liten, så när jag ramlade på den på bokmässan för några år sedan fick den förstås följa med mig hem genast. Och visst är den söt, så söt att man kan få hål i tänderna, nästintill. Eller?

Som barn tänkte jag förmodligen mest att Pricken var prickig, som jag. (Jag vet att vi jämförde pigmentfläckar och bara jag såg ut som de där sidorna i pysseltidningar där man ska rita fram något genom att dra streck mellan alla prickarna.) Nu läser jag till exempel på om makarna Rey som skapat Pricken och var tyska judar som tvingades fly Europa i sluten att 30-talet och inser att min tolkning som barn kanske var något i bokstavligaste laget.

Dessutom funderar jag lite över kaninernas berömda reproduktion: Båda kaninfamiljerna har nio ungar, åtta lika och en avvikande, men bara en mamma respektive pappa. Vad har hänt där, egentligen? Fast mest blir jag förbannad på föräldrarna som inte vågar stå upp för sina egna ungar – och inser att det där resonemanget nog knappast dog ut med tredje riket.

”Nej, jag har ju ingenting emot det, men vi måste ändå respektera konservativa morfar/mormor/fan och hans moster.”

Det finns också en scen som egentligen är helt fruktansvärd (fast den ser förstås lika gullig ut som allt annat) där Pricken, lämnad ensam hemma medan resten av familjen är på kalas, försöker tvätta bort sina prickar med mammas fläckborttagningsmedel. Det är ju jättehemskt!

Så kanske är det inte så sötsliskigt och idylliskt, när allt kommer omkring? Det blir kanske bara så läskigt som man är mogen för?

Similar Posts:

• Kaninsmärta och melankoli
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli
• Lång väg till familjelycka
• På flykt under stjärnorna
• Livet efter tillplattandet

Den färöiske barnboksförfattaren Bárður Oskarssons Den platta kaninen är inte riktigt en av de där böckerna. Faktiskt tycker de få vuxna jag försöker återge handlingen för att den låter helt förfärlig, fast det är den inte alls. Den är rolig och skruvad på ett både uppfriskande och ömsint sätt.

En dag ligger en kanin på gatan. Alldeles platt.

Råttan kände sig lite sorgsen.
”Det kan inte vara roligt att ligga där”, sa hon och tittade på hunden.
”Jag tänkte precis samma sak”, sa hunden.

Men vad ska de göra? Bära hem henne avfärdar de snabbt. Man vet aldrig hur folk reagerar om man kommer hem med deras kanin alldeles platt. Till slut får hunden en idé.

Vilken idén är vore synd att avslöja, men den är ungefär lika befängd som bilden av den platta kaninen. Och ganska fin.

Det står aldrig ”död” i Den platta kaninen. Det står inte ens ”påkörd” eller ”överkörd”, fast bilarna lurar i uppslagens utkanter. Det står ”platt” och hunden och råttan får hantera kaninens platthet liksom förutsättningslöst. Om du låg platt på gatan skulle du väl vilja att någon försiktigt petade loss dig? Kanske till och med hittade på något kul?

Historien är lika enkel och egen som de stilrena bilderna. Världen där hunden och råttan lever är avskalad och påtagligt urban, skildrad i svala men inte kalla vattenfärger.

Hunden bor i en hundkoja och kaninen någonstans på nummer 34 där människorna förmodligen inte skulle uppskatta att man kom hem med deras kanin helt platt. Det kan uppenbarligen vara farligt bland människorna i staden, men det finns också utrymme att fundera och ta egna beslut.

Beslut om var man skulle vilja ta vägen ifall man en dag ligger där. Platt.

Similar Posts:

• Mellan raderna uppstår frågorna
• Snäll kanin med onda ögon
• Kaninsmärta och melankoli
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli
• Bilderboksspecial: Burtonesque

Vem vet vilka passager som är framför oss. Färre och färre.

Så inleder Jonas Modig sin femte diktsamling. Inleder med en dikt som sätter tonen direkt och ger boken sitt annorlunda anslag. Den inledande diktens sista rader beskriver också essensen, dikternas andedräkt – samlingens fysiska form: ”Årstidernas växlingar. / Mörkrets återkomst. / Hösten som närmar sig.” En prolog i språklig känsla, mer än som unik gestaltning. Och det blir svårt att prata om en berättelse, titeldikten tycks dock ha viljan att inleda konkret – de tre första raderna.

Kaninen rymde
en tidig morgon, grävde en gång
ur buren, in under friggeboden,
till ett kvadratiskt mörker,
väntade en tidsrymd, några årmiljoner
om man översätter till kosmisk tabell,
istider passerade, tropiska mellanakter,
bleka morgontimmar, en lång skymningsstund.

Annars berörs dramaturgin starkt av årstidernas skiftningar, i väntan på hösten som alltid närmar sig. Från vår till iskall vinter – diktsamlingens yttre påverkan. Och trots att en hel del subtilt smyger förbi är det som når fram fascinerande och styr dikterna till en ödmjuk och trivsam läsning.

Låt mig förstå kaninen som den som tog sig ur buren, det etablerade perspektivet, vår konventionella kaninbur – och vidare i åskådande beskriver en sönderfallande människovärld. Blir man kaninen, är det ganska uppenbart att vi är ganska usla. Och naturens grymhet, vi ska alla dö. Under tiden så förstör bäst vi kan, ekologins balans, livsvarelsers utveckling över miljarder år, som vi försent tror oss försöka rädda och skydda med naturvård – vi krånglar bara till det och kommer dö krånglande. Och det är inte synd om oss krånglande människor. Boken för lite arvsynd med sig. ”Varghonan har passerat gränsen, / söker asyl i ett nytt land, / sliter av sig halsbandet, / kräver sin frihet i en skog / som ingen kommer att äga / på samma sätt som hon begär.”

Kaninen rymde är också i åskådande syner i sorg. Elegier, sorgesånger över ett irrelevant samhälle, hur urbaniseringen och avfolkningen från landsbygd har tagit oss långt bort från det ekologiska, bort från djuren och jorden, naturen. Den förutsättning vi hade för knappt hundra år sedan. Och för tusen. Vad händer med oss nu? Dikten ”Masmästarns änka” handlar om det hårda och fattiga hantverket och livet på svedjebruken i Roslagen, ”… till 1923 då driften las ner.” Nu utmålat som exotiskt, änkan som levde vidare där, så varelseskiljande från dem som tog över efter makens död – den ”svenska fattigidyllen”, kulturmarkerna. Turisterna, kapitalisterna.

I åskådande gestaltar dikterna kaninens synintryck. Lite så läser jag dikterna. Om kaninen behövs. Lika gärna kan jag läsa in konstnären. Människan som tar sig ur tidens fokuserade starrstörda perspektiv, våra puckade jobb som inte skapar värde. Tvärt om som producerar skitbilar, vapen och faddirullan. Förstör inte morsan naturen! vill boken säga. Dö hellre. Att återerövra värdet från ekonomer och återskapa någon form av människovärde, är en fråga som poeten tycks förbigå helt. Till en form av undergångslustig modern (konventionell) cynism. Dö hellre. Ringen är sluten. Boken är långt ifrån konsekvent i substans.

Modig sätter också stort värde i återkommande ord och abstrakta begrepp som får mening och kraft ju längre man läser. ”Slutförvaring”, hur ord och allt ”suger sig in i mörker”. Ganska basalt; svart och mörker – höst och vinter; solen och ljuset – vår och sommar. Slutförvaring tolkar jag som bokens konklusion, som första dikten: ”Vem vet vilka passager som är framför oss. Färre och färre.”, vi närmar oss slutet, om inte hela släktet så vi levande.

Återkommande i boken är dikter skrivna i vers, som ger ett omodernt intryck – men Modig gör sin grej i vers med nyskapande konstnärlig ambition. Återkommande versdikter, enkel bunden vers av stavelser växelvis: 10-11-10 och 11-10-11 stavelser, om ni inte fattar vad jag menar så här ett exempel:

Stigen försvinner in i hallonsnåren
som slutit leden över kvarglömt ris.
Nu ser man inte flaggorna och spåren.

Vid vandringsstigarna som vanligtvis
vet rätta vägen mellan berg och myrar
står telemaster i en bädd av flis

som orienteringshjälp, som släckta fyrar.
Nu vänder skogen envist ryggen till
och visar bort den vind som genomsyrar

ett öppet landskap. Över skogens spill
formar armén av apsly sina murar
och blir en fond mot sommarkvällens grill.

En svår vers att få litterär. Så enkel, vartannat rim. Men lägg märke till hur fri han gjort texten, med kommatering som inte tar hänsyn till hur versen är komponerad. Och det är ett intressant brott mot verserna som gör att dikten blir så poetisk läsaren tillåter den att bli. Mitt råd är att skita i rimmen för Modig byter inte ordföljd för att få en vacker språkmelodi, versen går att läsa som en berättande text. Ofta är det lätt att förkasta rim och det regelstyrda, men här krävs det att man förbigår det förutfattade. Modig gör verkligen något av verserna. Till slut märks inte rimmen, inte heller stavelsemåttet.

Och boken komponeras av en mängd olika textkonstruktioner – samtidigt som diktsamlingens röst är konsekvent melodiskt; ett språk som läsaren följer genom årstidernas växlingar. Även i rimmad form, men det beror som sagt på hur man läser. Men konsekvent i alla former av orimmade dikter. (Läs textutdraget från prosadikten ”Det som finns i minnet”, när jag babblat klart.)

Dikterna ger hänvisningar till inflytelserika poeter men ofta som lösrykta bismaker. Av influens. Harry Martinsson finns närvarande, Gunnar Ekelöf, Gustaf Fröding ja till och med Lars Wivallius – ”Wivallius vår är alltid kall och torr.”, kanske lite retoriskt förstås med våren.

Men i berättande utan substans – språket mer som besvärjelser, en malande drivande undergångssvärmande poesi. Åskådan. Som påverkas starkt av hösten till kraftfull intensitet: ”Lägg dig ner och känn hur orden / torkar, gulnar i ålder / medan regnet utanför / stannar in växten, ord som återgår / till de grå molnen, / redan borta i en gammal mardröm, / nedtryckta i vindlingarna, / i njurarnas slagg.”

Martinssonskt!

Språkmelodin skiftar i höststormarnas våldsamt drivna språk, en sugande stegring till slutförvaring, ett vakuum. Och när vintern kommer och när mörkret döljer oss, så är det försent! – då vilar sig diktsamlingen till slut i frostigt språk och sista dikten är en upplöst vinterdikt. I rim.
Som vänder på allt. Givetvis. Eller inget. Intet.

Modig ger oss ingen symbolisk intighet. En gud? Egentligen bara höst, vinter och mörkret som suger in dig. Till intet. Läsarens egen symbolik kompenserar och utvecklar den bristen.

Och som följd … ja läs och läs om igen. Ingen läsning blir densamma. Så länge lusten finns kvar, smid själv fram substans i denna abstrakta brukssmedja till poesi, som kan tolkas lite si och så. Men högt betyg blir det hur som helst. Kaninen rymde kräver olika läsningar – byt perspektiv och bli inspirerad av begåvad språkkonst!

Similar Posts:

• Livet efter tillplattandet
• Snäll kanin med onda ögon
• Karlfeldt – en kåt en
• Modernismens främsta dikt
• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer

Jag kom till världen

en vårdag för tretton år sedan.

Jag ångrade mig nästan genast.

Så enkelt och smärtsamt inleder Anna Höglund sin bok Om detta talar man endast med kaniner. Det är en historia om en känslig kanins strävan efter att hitta sin plats i tillvaron. När utanförskapet och ensamheten stångar sig blodiga emot gemenskapen.

Jag blev så bra på att säga nej
att jag glömde bort hur man säger ja.

Jag har alltid diggat Anna Höglunds böcker. Hon är en skicklig illustratör och skriver på pricken-text. Tilltalet är poetiskt och samtidigt glasklart. I Om detta talar man endast med kaniner har detta vässats till ytterligare och jag måste redan från början avslöja att jag är fullständigt knockad av denna bok. Sörjer att jag inte fick läsa den när jag var tolv, tretton. Den hade alldeles säkert varit balsam på min då såriga själ. Vi har kaninen som föds in i en karg och kantig värld. Annorlunda och med hjärtat utanpå kroppen. Hen slåss med att försöka anpassa sig samtidigt som hela hens väsen liksom skriker efter samvaro och gemenskap. Kampen för att vara som alla andra samtidigt som en längtar djupt efter att bli accepterad och förstådd för den du faktiskt är.

Vissa dagar är världen så skrämmande
att jag inte vågar lyfta blicken från marken.
Vad som helst kan hända bara jag går över golvet
för att tända lampan.
Vissa dagar har jag en stor gaffel inkörd i magen
som vrider om tarmspagettin.
Vrid, vrid.

Det är inte en lätt strid. Utanförskapen blir ännu starkare i Anna Höglunds illustrationer som är som vackra, sorgsna tavlor med inmålade tysta skrin. Kaninen lever i en värld där alla andra är människovarelser, och det bidrar till ensamhetsskildringen. Föräldrarna står sida vid sida vid diskbaljan men avståndet dem emellan beskrivs som milsvitt. Tack och lov finns en morfar som har tid. En morfar som inte krånglar till det utan tycker att livet är som det är. Och vid en fikastund ser kaninen sig själv i morfars blick. Och morfars frisyr liknar faktiskt ett par kaninöron, det är hoppfullt.

Om detta talar man endast med kaniner är en livsviktig bok som vågar skriva om det jobbiga. Känslan av meningslöshet, utanförskap och att samtidigt försöka passa in i livet. Saker som vi alla tampas med, särskilt i tonåren. Anna Höglund är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok 2013.

Similar Posts:

• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli
• Den förtrollande puberteten
• Släng dig i väggen Sommarskuggan
• Carpe diem
• En appell för fantasin

En spontan tanke vid en första genomläsning är "falsk marknadsföring" – kaninen som givit boken dess namn är med för lite för att motivera omslaget och titeln. Alltså ska denna bok inte införskaffas för kaninens skull, egentligen. Ändå är det Fluffy som är den röda tråden och som för historien framåt, i viss mån.

Nu är jag ingen storkonsument av så kallade grafiska romaner, men den här berättelsen är en av de märkligare jag har läst. Historien – om en singelman bosatt i storsta'n, mitt i karriären – känns i sig inte så intressant. Mitt i allt stoppas det dessutom in ett stycke om att en person blivit nerslagen och rånad, men sedan får vi inga fler kommentarer om det. Det är en bok för vuxna, men samtidigt ger den på något vis sken av att inte vara det. Det framgår inte heller, varken av förlagets text eller författarens hemsida, vilken publik man vänder sig till, så det är upp till läsaren att bedöma. Teckningarna är bra, Simone Lia får till många ansiktsuttryck av bara punkter till ögon och näsa och ett streck till mun, men de är väl inte specifikt originella i sig.

Om man på något vis kan känna igen sig i Michaels situation – singel med en kanin (eller ett barn, då), lite småförvirrad i fråga om relationer och på väg mot 40-årsåldern – så kanske den känns meningsfull, men själv känner jag mig mest som Fluffy ser ut att göra, när Michael (som försörjer sig som arkitekt) plötsligt påstår att han är bonde:

Similar Posts:

• Snäll kanin med onda ögon
• Livet efter tillplattandet
• Bilderboksspecial: Burtonesque
• Kaninsmärta och melankoli
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

Det här är en fantastisk bilderbok. Den påminner i sin detaljrikedom och lätta drag av gotiskhet om såväl Tim Burtons dockfilmer som >Hans Arnolds skruvade sagobilder. Förutom huvudhistorien finns i bilderna på varje uppslag mängder av detaljer att titta på, bland annat små svarta figurer som ägnar sig åt olika aktiviteter: i den underbara delen sitter de och spelar kort, i den fruktansvärda delen håller de begravning! När Monstret kommer är det riktig skräckfilmsuppbyggnad och överraskningseffekt som gäller, men sensmoralen finns här såklart också: man ska våga se det farliga i ögonen, och allt farligt kanske inte heller är så farligt som man tror.

Anknytningen till huvudhistorien behålls boken igenom, men utan att tappa den tillåter sig Jonna Björnstjerna ibland också att gå loss i fantasier. Som när Lillebror åker hem på metron som går igenom skogen, körd av en liten bäver på en ranglig träbana. I fantasifullhet närmar det sig då Tove Janssons klassiska Vem ska trösta knyttet? och det är verkligen inte illa.

Similar Posts:

• Dråpligt om döingar och skarpt om vänskap
• Snäll kanin med onda ögon
• Livet efter tillplattandet
• Kaninkalas och koncentrationsläger
• Heja Benny

Klart kaninen inte vill sova när han ser ut som den onde själv. Sluter man ögonen vet man inte vad som händer. Egentligen är det ju en gullig liten historia om en kanin som inte vill sova, precis som vilket barn som helst.

Klart man inte kan sova när bilarna måste köra på den nya bilbanan. Jag vet ju själv hur min Volvo blir om han inte får ut och köra varje dag. Kanske är det likadant med kaninens bilar. De måste köras.

Vad ska jag säga? Det är en medioker, lite gullig berättelse. En bilderbok, stora bilder och korta texter. Men texterna är inte speciellt kärnfulla, underfundiga eller speciella. De bara är.

Bilderna är söta, mjuka och runda i smaken. Lillasyster kanin är söt i sin randiga pyjamas. Leksaksbilarna är snabba, kaninöronen är långa och tröjan har en vit rand på magen. De är som de är. Men de är bara. Inte mer.

Men så råkar man titta kaninerna i ögonen och jag ryser. De ser onda ut. Kanske är det inte bara ögonen, leenden med två kanintänder, falska leenden. Säkert onda även de.

Jag vet fortfarande inte vad de onda ögonen gör i boken. Kanske är det bara jag som ser ondskan som smugit sig in i historien om den söta kaninen. Men jag ser den.

Similar Posts:

• Ta en morot
• Livet efter tillplattandet
• Bilderboksspecial: Burtonesque
• Kaninsmärta och melankoli
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli