McCurdys bok är ett viktigt vittnesmål av hur livsvillkoren för barnskådespelare kan te sig. I en värld där vuxnas drömmar och ekonomiska intressen får gå först är det lätt att barnen får sätta sitt liv på paus, eller helt enkelt sluta vara barn. Samtidigt som de helst ska vara barn så länge som möjligt för att kunna fortsätta spela barn på vita duken.

Boken är kvick och underhållande, det märks att McCurdy uppskattar att vara den som håller i pennan i stället för att bli regisserad. Läsaren får följa med genom hennes uppväxt genom väl utvalda anekdoter och nedslag i vardagen hos familjen McCurdy. Jenette bor tillsammans med sina tre bröder, sina föräldrar och morföräldrar. Deras hem är så belamrat med saker att barnen inte får plats i sina sängar längre, istället sover de på gymnastikmadrasser i vardagsrummet.

En central del i berättelsen är moderns cancer, genom den styr hon hela familjen. Med raseriutbrott, ilska och dåligt samvete. För inte kan man bli arg på någon som är canceröverlevare.

Mamma minns cancern på samma sätt som andra minns semestrar. Hon går till och med så långt att en gång i veckan samla oss framför tv:n och spela upp en video som hon filmade precis efter att hon fått diagnosen.

Det är alltid en balansgång att skriva (och läsa) en biografi om en traumatisk uppväxt, det blir lätt en sensationslysten misärskildring där förövaren förvandlas till ett omänskligt monster, men jag tycker att McCurdy balanserar upp historien ovanligt väl. Hon fördjupar sig inte i alla delar av traumat utan lämnar vissa delar åt läsaren att förstå mellan raderna, och vissa delar till sist. Det visar på en väg där författaren själv får välja vilka delar som ska skildras, och vad som faktiskt är för privat eller traumatiskt att beskriva mer ingående.

Berättelsen visar också på ett tydligt sätt på den komplexa relationen barn (och andra) har till sina förövare, och visar hur viktigt det är för barn att ha tillgång till många vuxna under sin uppväxt. Vuxna som vågar och kan säga stopp och belägg, även till någon som haft cancer. Trots sin titel är det inte en helt lätt sak att bli fri från den livsbana som modern stakat ut åt sin dotter, eller från den skeva världsbild som planterats in från start.

Similar Posts:

• Tro, hopp och humor
• Denna lycka att vara bland de levande
• När allting faller samman
• När lajon tappar sin päls
• Intressant men väl hastigt och ytligt

Boken är en brev- och dagboksroman som författaren riktar till sin far Jörn Donner. Nu hann Jörn Donner avlida i januari 2020 och boken kom ut först i april på ett finlandssvenskt förlag där även Jörn Donner och halvbrodern Rafael Donner publicerat sig. Otto Gabrielsson fick nej från ett antal förlag i Sverige.

Otto Gabrielsson föddes år 1981, medan fadern var gift med Jeanette Bonnier. Det året fick Jörn Donner två barn med två olika kvinnor. Det andra barnet, en halvsyster till Otto, avled 2017. En begravning som Jörn Donner inte ens gick på. I medierna efter hennes bortgång kallade han henne en ”lögnare och alkoholist”.

Jörn Donner hade allt som allt sex barn. Tillsammans med yngste sonen Rafael Donner (född 1990) har Jörn Donner skrivit böcker och gjort film.

Otto Gabrielsson ville skriva den här boken efter att han läst faderns kommenterar om honom och systern: ”misstag, båda två, men lever ju” i tegelstensbiografin Mammuten (2013). Otto Gabrielsson kallar sin far genomgående för ”papput”: en egoistisk variant av män som borde dö ut. Han går hårt åt sin far, både som människa och författare. Han funderar mycket över faderns ointresse för honom själv och funderar på om möjligen Donner såg sig som en spermadonator och att han faktiskt ansåg att blod är tunnare än vatten men han kunde ändå ha lämnat bort ovannämnda ord i sin biografi. Av någon sorts anständighet. Otto Gabrielsson vill ge sin personliga syn på en far som i de bästa stunderna varit en figur på reklamaffischer för Schweppes på väggen hemma i pojkrummet. Nu tar Otto Gabrielsson själv steget ut – eller in – i offentligheten på den gröna mediesavannen där Jörn Donner verkligen betade sig fet, trumpetade hög(s)t och tog för sig i mer än sex årtionden.

Hela boken genomsyras av Ottos saknad och sorg över hur han behandlats känslomässigt, mänskligt och ekonomiskt. Det fanns till exempel ett påskrivet dokument att modern Lisbeth Gabrielsson inte skulle få ställa några ekonomiska krav på Jörn Donner. Hur han hela sitt liv varit i största behov av en pappa. De sommarveckor han i yngre år fick tillbringa på Donners sommarställe framställs som veckor av ensamhet och rädsla. De bästa stunderna hade han roende i en eka som Jörn Donner fått av familjen Bonnier – nu skulle han vilja ärva den och även den Oscarstatyett som Donner fick för filmen Fanny och Alexander. Den enda som en finländare någonsin fått.

Otto Gabrielsson har mått dåligt, varit tidvist i uselt skick, gjort kontaktförsök, lusläst faderns böcker (många är faktiskt dåliga), dragits till finska fyllisar i Stockholmsnatten för att berätta att han är Donners son, mejlat och googlat fadern. Donner var en uppburen kulturman, reste världen runt och minglade än här än där; en kändis god för miljoner som ofta inte ens gav Otto sina böcker när han frågade utan till och med sade att han får köpa.

Otto Gabrielsson skriver drivet, ibland väldigt ingående och personligt men välformulerat med otaliga referenser till böcker, dikter, låtar, psykologiska teorier. Som läsare märker man att Gabrielsson är påverkad av sina psykologstudier, antagligen en hel del KBT-terapimetoder. Å andra sidan är känslorna allmängiltiga; det är inget märkvärdigt att vilja förklara sina känslor inför en förälder eller sin avundsjuka på syskon som fått en barndom med en närvarande far och fortsatt stöd in i vuxenlivet.

Sorglig läsning på många vis. Jag har själv läst en del av Jörn Donner (även av Rafael Donner) och sett, hört honom vid flera tillfällen och tyckt att han varit ett unikum. Trots att han var irriterande med sin egocentrism, sitt supande, svärande, rökande och ideligen framhävande av kontakter med Ingmar Bergman, Harry Schein, Harriet Andersson, presidenter och prominenser (ja, vi vet att du kände dem, du har berättat många gånger…) så visste han mycket. Det fanns ingen liknande kulturman i Finland som hållit på så länge i så många genrer: som författare, politiker, kritiker, filmproducent, journalist och mediepersonlighet. Nu ifrågasätter jag verkligen min egen läsning. Knappast skulle en kulturkvinna av samma kaliber – om sådana ens finns – ha intresserat lika mycket.

Otto Gabrielsson kan skriva och gör intressanta slutledningar. Jag läser med respekt. Som sagt: jag har läst hans far, hans bror och även faderns första frus böcker (Inga-Britt Wik) – nu läser jag även Otto Gabrielssons bok som en ny färg i en väv av mänskligt liv. Någon har påstått att boken har stort skvallervärde. Att Otto Gabrielsson skor sig på en känd far. Jag ser det inte så. Och om han gör det så varsågod – han är i all sin rätt.

Boken kan läsas på ett allmänmänskligt vis och ställer viktiga frågor: hur behandlar vi våra barn eller någon i beroendeställning? Vilka ord väljer vi? Redan romarna visste att orden sårar djupare än svärden. Det finns säkert lika många föräldraskap som det finns barn men ett barn väljer själv aldrig sina föräldrar.

Synd – trots allt – att Jörn Donner inte hann läsa boken som själv skrivit böcker om sin egen (okända) far. Fadern dog när Jörn Donner var två år.

Similar Posts:

• Donner versus Donner
• Kloka tankar om känslor
• Gammelmansgnäll
• Edna och styrkan
• Att få en gammal pappa

Jörn Donner diskuterar Finlands historia och politik och eget liv här och där. Historia, politik, maktspel, film, resor med mera. Han för fram egna bedrifter och samhällskeenden idag och för länge sedan. Namnen som droppas är många – trots att han säger sig aldrig varit intresserad av att umgås i sociala sammanhang har han breda kontaktytor efter ett långt och innehållsrikt liv. Som vanligt visar han prov på bombastiskhet och framhäver egna bedrifter, kontakter med presidenter, Ingmar Bergman och ett antal kvinnor.

Tyvärr mycket knorr och gammelmansgnäll. Mycket sjukdom och dåligt väder. Han är på jakt efter fisk att tillreda och äta – något som verkar vara det sista han hänger sig kvar vid. Så blir det kanske till slut efter att ha varit i samhällsdebattens eldhärdar. Förstås finns här en sorts sorg över att han inte längre efterfrågas, kanske inte riktigt räknas med, kanske inte längre har något att komma med. Han har ändå varit en offentlig person sedan sin debut år 1951.

Donner är på något vis både arg och trotsig: att vara gammal, cancersjuk och svag. Bortglömd? Han är också trött på sig själv. Trött på sin skröplighet trots att han inte vill ge upp. Framtiden är oviss, kort – kroppen är bräcklig även om psyket är intakt. Boken slutar med: ”Jag tror mig ha kommit till den ålder då resten får förbli tystnad”. Få se om han kan hålla sig?!

Finns det inga äldre, erfarna damer som kunde sätta sitt liv i bredd med nationen Finland och omvärlden överlag? Finns det inga ålderssvaga kvinnor som vill hålla sig kvar och publicera sig om sina kvinnliga sjukdomar och tillkortakommanden både privat och offentligt? Detta kunde vara intressant läsning. Eller kanske inte.

Similar Posts:

• Donner versus Donner
• Att vara sin fars son
• Kloka tankar om känslor
• Den privilegierades insikter
• Personligt porträtt av Mannerheim

Jobbet inom äldrevården är utmanande: fysiskt och psykiskt. Ibland blir det dubbla skift och ofta ska Moa ensam klara en hel avdelning på en och samma gång. Moa ser mycket bakom fasaden och flosklerna och chefernas ”pepptalk”. Det finns ett glapp mellan verklighet och skönmålning. De som lider av det hela är vårdbiträdena och vårdtagarna.

När hennes roman om jobbet på vårdhemmet och äldrevården blir publicerad hamnar hon rakt in i en spiral av tv-soffor, bokmässor, reportage, intervjuer och skolbesök. Hon blir också uppraggad av en tjugo år äldre manlig författare på bokmässan i Göteborg. Det är att passa sig och parera och skaffa sig skinn på näsan bland självgoda kulturmän (och -kvinnor) också. Bete sig och bete sig rätt. Plötsligt blir hon efterfrågad som expert på både åldringsvård och skrivande. Hon får byta telefonnummer – vanligt folk vill berätta sina sorgliga historier om brister i vården och gamla föräldrar. Nu är hon en modern ”arbetarförfattare”. Något som hon kanske inte hade tänkt sig. På jobbet blir hon i stället persona non grata; chefen vill ge henne sparken men kan inte på grund av (eller trots) personalbrist och när hon till sist själv säger upp sig och slutar är det lagstridigt eftersom hon har tre månaders uppsägningstid. De tidigare arbetskamraterna ser henne mer eller mindre som en förrädare …

Boken skildrar mitt i prick det besvärliga och ohanterliga inom (åldrings)vården. Arbetet är psykiskt och fysiskt utmattande. Vårdbolag tjänar storkovan på gamla dementa medan vårdbiträdena är underbetalda.

Sara Beischer skriver på ett alldeles eget sätt och får till en halsbrytande galghumor mitt bland blöjor, vikarier, höftskydd, handsprit, rullstolar och likrum. Boken är en sorts fortsättning på Jag ska egentligen inte jobba här (2012) där Moa är några år yngre och har just börjat inom långvården.

Tänkvärd historia med flera bottnar. Och en alldeles aktuell skildring om vård i livets slutskede. Det skrivs för få böcker om arbetslivet av idag – Sara Beischer bidrar med en lättläst och intressant bok om en viktig del av vårt samhälle. Och liv.

Similar Posts:

• Efterlängtat om äldrevården
• Stark berättelse som rymmer för många berättelser
• Det motsägelsefulla livet
• Att mista sin bästa vän
• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael

Boken börjar med ett brev på hösten 2017 där Rafael Donner skriver till sin far Jörn om hur han tänkt sig filma honom. Men det blir inte så – fadern låter sig inte fångas av filmkameran trots att sonen verkligen har tillgång till objektet.

Jörn Donner är en “mammut” på många sätt. Länge har han funnits i den nordiska offentligheten, han har publicerat sig i många genrer och är en kändis. På gott och ont. I sina brev redogör han utförligt för sina sjukdomar, för cancer, för knä- och hjärtoperationer. Han skriver om människor han känt, både levande och döda. Om kvinnor och barn, om sin dotter vars begravning han inte gick på och även om varför, han skriver om sex och sin lust att klä sig till kvinna. Här finns en hel del sensationer om man önskar läsa så.

Samtidigt framstår Jörn Donner inte alls så självsäker som omgivningen gärna vill framställa honom – han ger uttryck för tvivel och tillkortakommanden. Som vanligt är han skicklig på att bara sätta punkt på en diskussion men kan också vara långrandig. Han ger prov på en viss fåfänga, igen får vi ta del av hans bekantskap med Ingmar Bergman, otaliga namngivna politiker, kulturpersonligheter och skådespelare (nämner till exempel sitt långa sexuella förhållande med en viss Harriet) och han söker upp sina böcker på Library of Congress i Washington och konstaterar “jag fanns där”. Han ser sig som en produkt av föräldrar födda på 1800-talet medan sonen Rafael onekligen är ett barn av 2000-talet.

Rafael Donner skriver i en mera begrundande, sökande stil. Ofta ställer han frågor och reder ut hur det har varit att vara “Donners pojki”, yngsta barn till den här Jörn Donner som klasskamraterna i lågstadiet läste om i tidningen. Och inte bara de och deras föräldrar, utan de flesta människor i Finland känner till Donner och har (haft) någon sorts åsikt om honom. Rafael funderar över faderns upproriskhet, över hans missnöje. Rakt skriver han att faderns värld börjar försvinna och i dag skulle småflickorna i landsortsbyn tro att han är en gamling på rymmen från ett ålderdomshem. Allt färre ringer och Jörn Donner har svårigheter att ta del av cyberrymdens kommunikation. Trots det respekterar sonen faderns rastlöshet och förmåga att tänka framåt. Såsom alltid.

Manlighet diskuteras. Rafael Donner skrev redan i sin debutbok om den toxiska manligheten och om #metoorörelsen som han ser som en vattendelare. Jörn Donner nästan positionerar sig med sina exförhållanden; så här beskriver han till exempel en assistent som hjälpte honom med en bok: “Hon var utomordentligt behaglig, underbar att knulla, billig i drift”. Mansgrisigt magstarkt – å andra sidan inte alls överraskande. Han använder sin vana trogen de vanliga vulgära orden som börjar på k. Junior Donner verkar inte ha några behov av att bevisa något eller lämna ut någon – i stället berättar han om sina svårigheter att orka i mediekarusellen i samband med sin debutbok våren 2018.

Det är något särskilt med skrivande unga sönerna till äldre män. Jag tänker till exempel på Alex Schulman som skrivit om sin (döda) far. Att fadern är femtiosju år äldre – här i båda fallen – kanske får en son att förhålla på ett vis(s)t vis till existensen. Rafael skriver i sitt sista brev försommaren 2018 att han inte vill resa, något som fadern alltid rått honom till och särskilt om det är en gratis resa. Men nu är han rädd för att något ska hända. På bokens sista sida svarar fadern Jörn: “Du kan gärna resa, jag finns nog, någonstans. Än så länge. So far”. Det är ju en generös avslutning och en vink om deras förhållande är inte tar slut.

Jag kan inte låta bli att undra: när kommer brevväxlingar mellan åldrande mor och ung dotter? Av kända, kreativa kvinnor? De böckerna väntar på att bli skrivna.

Similar Posts:

• Att vara sin fars son
• Kloka tankar om känslor
• Gammelmansgnäll
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Edna och styrkan

I första essän Svaghet redogör han för när han filmar sin pappa Jörn Donner som genomgår en TAVI-operation. Det speciella är att hans pappa är gammal. Ingreppet är riskfyllt. Allt går bra men sonen invaderas av känslor av skräck: för blod, för död, för ensamhet.

Rafael Donner kom till världen när Jörn Donner var 57 år. Många gånger har sonen upplevt faderns svaghet: cancerbehandling, lungoperation, knäproteser. Ändå är han en förebild för nyfikenhet och aktivitet. Tankar går till en annan sons bok: Skynda att älska (2009). Allan Schulman var också 57 år när Alex Schulman föddes. Annat gemensamt är – förutom kändisskapet i medievärlden – finlandssvenskheten.

I essäerna återkommer Rafael Donner ofta till sin far. Ibland något självmedvetet över en känd släkt, andra gånger irritation över att presenteras som ”Donners pojkin”. Han urskuldar sig; han har själv bara känt Jörn Donner som sin far. Vem är då Jörn Donner? I Finland, men speciellt i Svenskfinland, en intellektuell institution: riksdagsman, EU-parlamentariker, ambassadör, lokalpolitiker, affärsman, skådespelare, filmare, skribent, sanningssägare, rabulist, krigsbarn, vapenvägrare … Producent för Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander (1982) vilket han också fick en Oscar för. Chef för Svenska filminstitutet 1978-82. Författare till över sextio böcker. Gift flera gånger (i Sverige levde han ihop med Harriet Andersson på 1960-talet och var senare gift med Jeanette Bonnier). Sexbarnsfar. Tidvis skandalomsusad men också mycket respekterad.

I essän Styrka berättar Rafael Donner hur han som barn ständigt grät. Näst efter att bli kallad bög var det för pojkar det värsta. Han retades ständigt och försökte träna bort sin gråt. Gråter gör han än. Även fadern har varit lättrörd. Rafael Donner lyfter upp ”gråthatet” som en nationell svaghet:

”… känslokvävningen och gråthatet är en systematisk förekommande hjärntvätt landets småpojkar utsätts för, en storskalig utrensning av samtliga spår av känslighet hos Finlands blivande män. Barn glömmer sägs det, men de glömmer inte sina känslor: de förtränger dem, eller försöker åtminstone. De ser upp på de äldre barnen och efterapar dem, de stoppar undan sina känslor i fack, de leker att de inte finns, de lär sig inte att lyssna på sig själva, de skapar masker de sedan i vuxendomen försöker upprätthålla. På skolgården är det inte lärare eller andra vuxna som fostrar barnen, utan barn som fostrar barn.”

Flickor, skriver Donner, tillåts vara svaga enligt rådande könsrollsmönster. Utan att på något vis förringa deras svårigheter skriver han:

”… de är bättre anpassade till det moderna samhället, till en värld där fysisk och psykisk styrka inte längre är lika viktiga egenskaper som empati och emotionell kompetens. I folkhemmet Sverige är värderingarna mjukare och mindre manliga än i Finland. Det syns: i samhällsklimatet, i den ekonomiska framgången, i film-, mode- och musikexporten, i jämställdheten, i solidariteten, i flyktingpolitiken.”

Den finländska mannen ligger i täten vad gäller statistik för självmord och våld. Han dör sju år tidigare än kvinnan. Donner anser att det är priset som män betalar för sin oförmåga att sätta ord på känslor och för sitt ”gråthat”. Han tar upp en syn sommartid som garanterat alla finländare sett: den redlösa raglande mannen högljutt gråtande ”i alkoholens, i nattens anonyma rum”. Barnet som inte fick gråta blir den berusade mannen som brister ut samlad störtgråt.

I essän Ensamhet tar Donner upp att ”det finns ingen sjukdom i Finland som är mera akut” och ger många exempel på all skam, förtvining och ohälsa som finns i ensamhetens kölvatten. Han berättar om sin egen ensamma tonårstid. Som sjuttonåring reser han på utbyte till Australien och isolerad tillsammans med unga från hela världen inser han att om han inte gör något åt sin ensamhet kommer han att gå under. På riktigt inser han vikten av att socialisera, skratta och tala. Hem återvänder han ”gladare, självsäkrare och öppnare till sinnet”. Till och med Helsingfors faller på sin plats som en småstad. ”Ensamheten är dödens bundsförvant” menar Donner och han inser han klarade sig undan med en hårsmån.

I essän Självsäkerhet berättar han om sina namn: Rudolf Rafael Donner. Ända sedan barnsben retades han för namnet Rudolf – ett namn som föräldrarna spontant valt efter hans utseende vid födseln och restaurangskutan Svarte Rudolf i Åbo – för att kulminera i Australien där en lustigkurre upptäckte att även Donner är en ren. En tystlåten pojke från ett arktiskt land med två renar som namn … Varje år vid jultiden samma plåga när julsången när som helst kunde spelas eller sjungas var som helst. År 2015 ändrade han sitt namn – även om en del menat att han borde gjort namnet Rudolf till sitt.

Rudolf blev Rafael. Här finns paralleller till det franska underbarnet till skribent, sociologen och forskaren: Edouard Louis (född 1992). I debutboken Göra sig kvitt Eddy Belleguelle (2015) gör han upp med en homofobisk, våldspräglad uppväxt på nordfransk landsbygd. Genom att juridiskt byta namn kunde han lämna en ”toxisk manlighet” bakom sig. I Våldets historia (2017) skriver Louis om en våldtäkt, våld överlag och Front Nationales segertåg bland landsbygdens unga män. Rafael Donner noterar att han blivit slagen flera gånger än han kan minnas: ”rädslan för våld – för andra män – sitter djupt i min benmärg”. Styrka innebär ansvar: Donner lyfter fram sin bror som i egenskap av äldre, starkare lät honom vinna barndomens fotbollsmatcher.

Många resor har Rafael Donner gjort och även bott i ”i ett halvt dussin” länder. Enligt sin far ”ska man aldrig tacka nej till en gratis resa”. Intrycken och reflektionerna handlar om allt från besök på strippklubb i Tokyo, liftande på Nya Zeeland till filmprojekt i enorm sydafrikansk misär. Han diskuterar frihet, fattigdom, digitalisering, demokrati, dick pics, gudlöshet, köttätande, veganism, individualism, egoism, ekonomi, rutiner, radikalism, tro, tid och mycket annat.

I essän om Manlighet skriver Donner bland annat att han önskar att ”feminismen vore en självklarhet”. Könsroller försvinner inte men feminismen är för alla ”fördomsfrihet, valfrihet och jämställdhet”. Han säger sig vara en ”indoktrinerad humanist”.

Det skulle finnas mycket mera att ta upp (och eventuellt kritisera) i essäerna. Men mest blir jag väldigt glad över att en ung, tänkande och kännande människa lyfter upp aktuella och brännande ämnen. Från personlig nivå till nationell, global. Essäer anses inte vara essäer om de inte är välskrivna – här är det ingen frågan om.

En ”pappabok”? Ja, men inte uppgörelse utan mera samförstånd. Jag tänker på Sara Danius sommarprat i P1 2013 där hon berättar om sin barndom och bildningsväg med en äldre far, litteraturadjunkten. Uppror var aldrig aktuellt – istället ett sorts mentorskap och fortsatt arbete. Så även Donner versus Donner. Klokt så.

Similar Posts:

• Donner versus Donner
• Att vara sin fars son
• Gammelmansgnäll
• Den privilegierades insikter
• Personligt porträtt av Mannerheim

Döm inte en människa förrän du gått en mil i den personens skor, brukar det heta. Och Du är vad du äter. I dagens Sverige har väl hälsohetsen sällan varit så stark. Isabelle Ståhl skrev för ett tag sen en bra krönika i ämnet. Det är konstigt, men när människor flyr från sina hem och andra jobbigheter, går det alltid att bry sig om vad man har på mackan istället. När var individ är ansvarig för sin egen lycka, är det inte nästan lite brottsligt att äta fettdrypande pizza då?

När det gäller kroppen och utseendet har kvinnor alltid varit de mest utsatta. Att ovanpå detta vara en känd kvinna skapar förstås ytterligare press. Ibland tänker jag att kändisarna själva rycks med i hur vi ser på dem. Bilden skapas inte av dem, de försöker bara leva upp till förväntningar en diffus ”omvärld” skapar. En ond cirkel, som i vissa fall blir ett lustiga huset. Som Michael Jackson, ungefär.

Men hur mår du av att bara äta kålsoppa, som Dolly Parton sägs ha gjort i perioder? Att aldrig bli ordentligt mätt, när du frenetiskt försöker pilla av det lilla kött en flamberad vaktel erbjuder, som Karl Lagerfeld gjorde när han gick ner trettiofem kilo på två år? Hur väl överlever du på grön juice och lite avokado fram till fyratiden på eftermiddagen, går det att bli smal på pasta som Sophia Loren hävdar, och varför åt Elizabeth Taylor biff med jordnötssmör?

Vinningen med den här boken är främst dess hysteriskt roliga ton. Jag har sällan haft så kul när jag läser en bok. Dessa krönikor på cirka fem sidor var, har tidigare publicerats i New York Magazine. Det är ett ambitiöst (och lite farligt skulle jag vilja säga) wallraffprojekt Harrington gett sig in i. Stundtals fascineras hon över och beundrar sina utvalda kändisar. Gwyneth Paltrows recept är riktigt, riktigt goda. Om nu någon dödlig människa haft råd med alla dessa ingredienser… Madonnas träningsprogramsvideo Addicted to sweat (”Jag är inte beroende av svett”, konstaterar Harrington) är hon så rädd för att hon gömmer den i sin soffa.

Ofta passar Harrington på att anamma kändisens eget språk i respektive avsnitt. Hon fördjupar sig, och hinner på få sidor ge en hyfsat nyanserad bild av personen ifråga. Under ytan pågår ständigt en feministisk diskussion. Som aldrig lämnar underhållningsnivån, men som samtidigt känns uppfriskande arg. Och jag tror att detta är en smart väg att gå, att formatet så att säga tilltalar flera.

Är Madonnas diet hård? Det kan du ge dig fan på att den är. Är den rolig? Nej! Måste man äta surkål? Ja! Men vad jag verkligen insåg är att Madonna är en revolutionär feminist och det är tufft att gå på en revolutionärs diet. Hon dansade i brudklänning! Hon kallade David Mamet för chauvinist! Hon gjorde en sexbok som hette Sex! Paul McCartneys hår är misstänkt brunt, men ingen säger att han anstränger sig för mycket för att se ung ut. Jag antar att frågan är denna: Åt suffragetten Susan B. Anthony surkål varje dag? Det gjorde hon antagligen.

Allt inramat av Moa Hoffs snygga klippdocksillustrationer.

Jag har inte lika stor koll på alla kändisar som nämns, och de roligaste är förstås de stora. Pippa Middleton känns till exempel mal placé, stycket om hennes diet tillför inte så mycket och hon är ingen särskilt rolig eller intressant personlighet.

Vissa kändisar är förstås med för att deras diet ska speglas, inser jag. 5:2-dieten till exempel, som speglas genom Miranda Kerr. Miranda Kerr har jag inte koll på vem det är, men för att vara fotomodell, skriver Harrington, är hon ”förvånansvärt ofta med i nyheterna”. Mest känd är hon kanske för att eventuellt, ingen vet säkert, ha legat med Justin Bieber. Och så skriver hon mycket om bantning och skönhet, då. Harrington testar 5:2 och omdömet blir ständig hunger. Dag 4 skriver hon:

När jag äntligen äter de 170 gram hälleflundra utan något till, som jag tillåter mig (240 kalorier), kan jag bokstavligen inte ens prata med mitt middagssällskap för att jag är så hungrig. Han har vin. Jag har en svag version av grönt te. Jag fryser plötsligt väldigt mycket, som Madame Bovary innan hon dör. Nästa dag vaknar jag upp utsvulten och nästan sjuk. Jag äter Ägg Benedict och känner mig bättre.

Det är även Miranda Kerr som påstår att avokado är hennes favoritmat. ”Avokado är gott”, skriver Harrington, men är det ens favoritmat? Svaret är nej. Avokado är ingens favoritmat.”

Och gör det plågsamt tydligt hur många som är med på det här självbedrägeritåget egentligen. När Cameron Diaz säger att hon tidigare kunde äta vad som helst utan att gå upp i vikt, men att hon sedan började fundera över hur kroppen egentligen mådde av all denna skit och började äta strikt supernyttigt istället… varför det? frågar sig Harrington. Hon testar bönburrito med extra ost, som den forna Cameron Diaz älskade, tillsammans med nachos, och konstaterar att alltihop är sagolikt gott. ”Jag har ingen aning om varför hon slutade äta sådant här”. Sophia Loren åt pasta varje dag och skröt om det för journalisterna. Men när Harrington ger sig på hennes diet inser hon att det är mängden som avgör.

Jag lärde mig att ibland är de bästa sakerna förfärliga när man får dem i för liten mängd. Bättre att leva som ett hälsofreak, för då behöver du inte ha livets goda mitt framför näsan.

”Ha bra gener”, skrev Nanna Johansson i en på facebook hårt delad serieruta med skönhetstips inför badsäsongen för några år sen. Det finns en sorglig sanning begravd där. Vissa kan äta hur mycket som helst. Andra går lätt upp i vikt. Vissa får utslag i ansiktet av gluten. Andra inbillar sig att de är allergiska mot gluten och en hel mängd andra livsmedel, för att de fick en panikångestattack på en fest en gång (Gwyneth Paltrow). Dieter tycks kräva ekonomi och tid. Och inget bättre för dig.

Jag hade också velat ha ett mer djupgående grävande: hur påverkar det ämnesomsättningen att som Karl Lagerfeld dricka cola light hela morgonen? Hur blir egentligen avföringen om du äter som Marilyn Monroe gjorde? Fast det passar kanske inte in i det lättsamma krönikeformatet…

Jag läser Jag tar samma som hon till större delen under en och samma dag, sittande på ett fik i stan. Är det en slump att jag just denna dag väljer pizza till lunch, och blir toksugen på en muffin på eftermiddagen? Att läsa om att inte få äta som jag vill gör mig alldeles galen. Jag tror det är det dieter främst gör med folk. Jag tror det är det alla bantningslöpsedlar tillför vårt samhälle: besatthet. Fokus på fel saker. Att skapa sig problem. Nästan alla kvinnor jag pratar förtroligt med saken om visar sig någon gång i livet ha haft ätstörningar. Större eller mindre, kort eller lång period i livet, men sjukdomen är alldeles för utbredd för att inte genast börja kallas för samhällssjukdom.

Jag tar samma som hon belyser, ur ett underhållande perspektiv, något som verkligen inte är underhållande. Du är vad du äter är också en märklig sak att hävda om man strävar efter att uppnå de saker ens idol har uppnått. Möjligen kan träning och god kosthållning ge en människa mer energi att förverkliga sig själv och kicka igång karriärsklättring. Men knappast enbart detta. Det är snarare ännu ett exempel på människors önskan att hitta snabbast och minst krävande väg till toppen. (Och vad är toppen? Greta Garbo fick nog och drog sig undan offentligheten vid 36 års ålder. Förmodligen på grund av sin märkliga diet, tror Harrington. Som inte ens kan ta ut den påstått så goda sellerilimpan ur ugnen, eftersom den luktar ruttnande lik. Limpan får stå där som en skampåle i veckor.)

Det är, trots envist hävdande att så skulle vara fallet, inte Beyoncés kurviga men ändå smala kropp som gjort henne framgångsrik. Om hon tar en muffin till fikat är egentligen lika ovidkommande som om hon har en cellulit på röven. Vi vet ju detta. Ändå talas det hela tiden om för oss att det förhåller sig annorlunda. Det är psykologiskt intressant och jävligt korkat. Och världen kan aldrig bli en jämlik plats så länge det upprätthålls.

Jag vill citera hela tiden egentligen, det finns så mycket träffsäkert och Rebecca Harrington är så himla rolig. Men avslutningsvis ur krönikan om Victoria Beckhams diet då:

Jag älskar makadamianötmjölk! Det smakar nästan lika gott som vanlig mjölk. Och gröten smakar lite som gröt. Vilken seger.

Similar Posts:

• To be or not to be a kändis – kändisfenomenet är här för att stanna
• Som om Strindberg knaprat piller
• Inget att akta sig för
• En barnskådespelares vittnesmål
• Ytlighetens estetik

Imperial Bedrooms handlar om Clay som är berömd manusförfattare i kretsen kring Hollywood. Efter ett antal månaders vistelse i New York återvänder han till Los Angeles för att arbeta där med några projekt. Här nystas han snabbt in i skumma händelseförlopp och affärer. Samtidigt som han träffar ex-flickvänner (det här är en värld där alla verkar ha varit ihop med, eller snarare legat med, alla och varandra) inleder han en relation med den mystiska skådespelerskan Rain Turner (OBS! pseudonym). Vid ett terapibesök hos sin psykolog blir Clay varnad för denna kvinna. Det visar sig att psykologen har två andra patienter som haft samröre med samma kvinna. Mystiken tätnar. Den intill oigenkännlighet sönderknarkade/plastikopererade Rip Millar dyker upp och vill ha Rain Turner – på hans uppdrag hjälper Clay till att kidnappa sin ”vän” Julian, som varit ihop med Rain, samtidigt som hon legat med Clay. Julian överlämnas till mexikanska torpeder som torterar ihjäl honom. Rip Millar lämnar sin fru för att vara med Rain, som i själva verket heter Denise. Den unga skådespelerskan Amanda, som Clay flörtat med, blir ihjältorterad samtidigt som en bag med några miljoner dollar i kontanter dyker upp och försvinner.

Just det, Amanda och Rain bor också tillsammans. Oklart varför. Faktum är att det mesta i denna intrig är ganska oklart. Det är en extremt intrikat och blodig historia. De sista tjugo sidorna bjuder på ett par tortyrscener som är mycket obehagliga. Som få andra författare kan Easton Ellis beskriva våld så att läsaren mår fysiskt illa – så även här. I American Psycho, Bret Easton Ellis andra och mest kända roman, var detta våld ett bärande element i handlingen. Det var lika obehagligt att läsa om det i den romanen, men där hade det en – jag frestas säga vital – funktion för handlingen och för huvudkaraktären. I denna roman är våldet begränsat till ett par scener i slutet, och man får intrycket av att det är ditslängt mest för att provocera. Någon betydelse för handlingen har det inte. Det känns som ”våldet som är obligatoriskt för en roman av Bret Easton Ellis”. Men Bret Easton Ellis hade kunnat våga lita mer på sig själv, och på läsaren, och utelämnat detta – och faktiskt gjort något nytt med sitt författarskap.

Läsaren – som inte känner sig så betrodd – känner igen fenomen och temata från American Psycho. Vid flera tillfällen besöker vänner och icke-vänner (Julian, Rip, ex-flickvännen Blair) Clay för att tala honom tillrätta – dvs att lämna Rain Turner. Det framgår att hemska saker kommer att hända om han inte gör det. Men Clay förstår inte, eller vill inte förstå. Han har, på fyllan, lämnat ett hotfullt meddelande på Julians telefonsvarare. Nu vet han inte om det verkligen är han själv som gjort det. Någon har skickat fingerade mail från hans konto. Vem är det? Är det i själva verket han själv? Flera andra, liknande, händelser framträder som gör att Clay börjar tvivla på sitt omdöme och sin förmåga att uppfatta vad som faktiskt sker. Det var ett bärande element i American Psycho, som handlade om huvudpersonens kluvenhet. Var bokens huvudperson faktiskt två olika personer? Svaret gavs aldrig, och det var mycket kittlande och oerhört välfunnet och välskrivet. Men i Imperial Bedrooms är det tyvärr bara en blek kopia, en återupprepning. På samma sätt upplever jag att de inpetade våldsscenerna i slutet av Imperial Bedrooms också är blott en återupprepning av tidigare använda grepp.

Jag är alltså inte särskilt imponerad av Bret Easton Ellis nya roman. American Psycho var en fantastisk roman – välskriven, välkomponerad, klaustrofobiskt spännande – men här verkar Easton Ellis inte ha kunnat förnya sig i den utsträckning som hade varit nödvändigt för en vitalisering av hans författarskap. Trots allt är dock miljöbeskrivningarna fascinerande. Den depraverade Hollywoodmiljön och dess skrämmande ihålighet kan Easton Ellis mycket bra, och skildringen av denna är en av, måste jag tyvärr säga, få behållningar av denna roman. Desto tråkigare är att personskildringarna är tunna och mest verkar tjäna som kulisser i en skildring av det som Easton Ellis kan och tidigare har skrivit om. Men vi vill ha något nytt! Vi vill ha människor av kött och blod! Låt dem sedan bli mördade och lemlästade – men Bret Easton Ellis nästa roman måste leva på ett helt annat sätt än denna bok.

Similar Posts:

• Mr DeMille, I’m not ready for my close-up
• Bioaktuell Ellis
• Att vara eller inte …
• Ett fall och ingen lösning
• Mörkret under gatulamporna

Sedan den första boken, Bluffen, släpptes förra året har Unni Drougge bytt förlag från Modernista till Massolit och fördjupat sin huvudkaraktär Berit Hård ytterligare. Till skillnad från hur personer verksamma i Stockholms mediebransch vanligtvis beskrivs är Berit ensam, överviktig och totalt ointresserad av hur omgivningen uppfattar henne. Hennes intressen är mat, öl och ormen Lucifer. Hon klär sig i tajta lackkläder, djurmönster och spetsunderkläder, gärna i rött. Efter att ha blivit brutalt dumpad av sin chef för flera år sedan lever hon som singel, men plockar gärna upp unga, tafatta rockkillar på Kellys eller Kvarnen. Hon är mån om sin egen lust och kastar gärna ut männen så fort hon har blivit tillfredställd. Jag kan tycka att det är synd att en så oantastlig människa som Berit Hård ska behöva ha en olycklig kärlekshistoria i bagaget. Jag vill att hon ska få vara som hon är utan orsak och verkan. Samtidigt gör det henne mer mänsklig.

Lyckan som är PR-byrån som Berit får uppdraget att sköta Lotuz af Loves presskontakter av är sådär trendigt, korrekt och välputsat som det förväntas. Miranda, byråns ägare är stereotypen av den lyckliga, framgångsrika kvinnan. Hon är smal, välklädd och positiv. Och bryr sig bara om vad andra människor tycker om henne. Trots olikheterna gör hon Berit till sin vapendragare i kampen om att göra Lotuz af Love till en av landets mest kända och eftertraktade artister. Under resans gång tillkommer ytterligare en kund, ett fiktivt socialdemokratiskt parti som också söker berömmelse och popularitet.

I Bluffen var en av de större behållningarna Leif G W Perssons karaktär. I Förkunnaren har han inte fått samma utrymme även om han dyker upp mot slutet. Inledningsvis känner jag mig lite besviken när han inte medverkar, men boken bär sig även utan kriminologiprofessorn. Det är också befriande att Unni Drougges karaktärer är kiss- och bajsnödiga och kåta, att de fiser, rapar och svettas. Toalettbesök är ofta bortrationaliserade från litteraturen, men när de för en gångs skull existerar ökar de trovärdigheten.

Däremot ställer jag mig tveksam till förlagets benämning av boken som deckare som mest känns som ett försök till ökad försäljning. Det är underhållning med inslag av brott, men fokus ligger inte på dem utan på karaktärer och medieklimat. Att omslaget bryter så mycket mot omslaget till första delen om Berit Hård känns också tråkigt. Trots förlagsbyte hade jag önskat att böckernas formspråk höll ihop mer.

Men mest är det igenkänning, ironi och svidande samhällskritik på samma gång, Unni Drougge har öga för de små detaljerna som gör hela skillnaden. Jag har genomgående roligt när jag läser. Satiren är tydlig, men inte övertydlig, mediestrategierna enkla, men inte simpla. I slutändan når vi Unni Drougges paradgren; manlig makt och hur den utövas mot kvinnor. Och trots att brotten mot slutet blir smutsiga och osmakliga är det genomgående välskriven underhållning.

Similar Posts:

• Insnärjd medievärld
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• Sommarbazaar!
• Ojämn kollektivroman
• Modernt Stockholm i kritisk sekelskiftestappning

När nu Lena Einhorn hänger på trenden att i romanform skildra kända personers liv – Tycho Brahe och Ingmar Bergman t.ex. – så är Siri von Essen ett klokt val. Strindbergs stjärnstatus kan lånas och förvandlas till ett feministiskt projekt genom att återupprätta von Essens heder.

Som roman är Siri traditionell. Den är tungt realistisk och håller sig till vad folk sa och gjorde utan att spekulerar allt för mycket i psykologiska motiv. Det finns en del romanklichéer av typen ”från den dagen vände livet” eller ”så skulle det sedan förbli under resten av livet”, påståenden som i romaner alltid är sanna medan de i verkligheten i princip aldrig är det eftersom en förändring nästan alltid är mindre än man först trodde.

Jag saknar att romanen inte är djärvare. När Siri berättar för sin man Carl att hon vill skilja sig och han undrar hur det blir med deras barn så skriver Einhorn: ”Var det möjligt att hon inte ens tänkte tanken? Kunde det verkligen vara så att hon, i ruset av detta beslut, inte tänkt på hur det skulle bli med deras dotter?” Några rader senare mumlar Siri: ”Du får henne.” Som läsare undrar man ju hur detta omtumlande beslut kunde förvandlas till skräddarens tumme. Man kan såklart hävda att läsaren inte hade förvånats om en man struntade i sitt barn på samma sätt, men varför då spekulera i vad Siri egentligen tyckte? Det är som om romanen stumnar där jag vill ha mer.

Detta är överkomliga problem. Värre är att Siri inte tillåts lämna Strindbergs skugga. Einhorn är bara intresserad av den del av Siri som är vänd mot Strindberg och hon försöker så gott hon kan hålla sig till det ”verkliga skeendet”, vilket verkar innebära att hitta den sanna förlagan till En dåres försvarstal. Det är symptomatiskt att romanen slutar med att en döende Strindberg får kommentera Siris bortgång. Långa stycken påminner Siri om vad litteraturhistoriker gjorde på Strindbergs tid, bakom en romans färgstarka skeende försökte man vaska fram den gråa verkligheten. Eller som om Strindberg gått i terapi, knaprat piller, blivit snäll och rättvis och sedan skrivit om sin roman utifrån Siris perspektiv.

Similar Posts:

• ”Du vet vad jag menar, August!”
• ”Jag har hämnats; vi är kvitt….…”
• Life imitating art imitating life
• Strindberg 101
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son