Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

Jag undrar om en avhandling är den bästa formen för Ouzounidis. Eller, snarare är det väl så att Tvivel: replikernas poetik inte liknar en konventionell avhandling. Det finns notsystem, teorier och källor. Det finns återkommande teman, Skillnad, Polyfoni, Hur och Myt, men texten är inte uppbyggd av en traditionell disposition med syfte, metod och analys. Ouzounidis använder sig istället av ett självreflekterande där hon skapar ett samtal mellan sin egen dramatik och filosofer, teoretiker, poeter och dramatiker som Gertrude Stein, Walter Benjamin och Inger Christensen. Texten är flödande, poetisk, uppbruten och gör att begreppen som diskuteras är intressanta men att själva analysen och sambandet riskerar att bli oklart.

Flera avsnitt stannar ändå kvar hos mig. Det om ordet idiots ursprung. Eller redogörelsen för hur tvivlet har en avgörande roll för handlingen i filmen Doubt (2008). Nunnan syster Aloysius, spelad av Meryl Streep, drivs av en envis övertygelse om att fader James förgripit sig på en ung pojke. Hela tiden görs sig dock tvivlet på vad som är sant påmint, och till slut även ett tvivel på hela den ordning hennes liv vilar på. Här leder Ouzounidis läsaren med fast hand. Så även i kapitlet ”Antigones förhandlingar”, där Sofokles drama diskuteras genom bland andra Judith Butler, Jacques Lacan och Bonnie Honig. Går det att se en diskrepans mellan pjäsens talhandlingar och den fysiska handlingen? Begraver Antigone sin bror två gånger? Vad menar Kreon när han motsägelsefullt dömer henne till en ”levande begravning”? Här ges både en teoretisk ingång till replikerna, och en öppning för nya iscensättningar av pjäsen och dess karaktärer.

Trots det snåriga och ibland väl inåtblickande känns Tvivel: replikernas poetik som ett nytt sätt att presentera konstnärlig forskning på. Ett grepp som jag gissar kommer att bli inflytelserikt. Ouzounidis gör istället för att lägga fram. Hon visar istället för att berätta för läsaren. Hela tiden själv tvivlande och omförhandlande.

Similar Posts:

• Att tala fram en kropp och en förståelse
• Om maktmissbruk och utsatthet
• Svammel och drömhönor
• ”det där som Gud var innan jag blev ateist”
• Den omöjliga friheten

Men vad är egentligen ett spöke? Många tänker nog på rasslande kedjor, ektoplasma och dallrande kristallkronor när de hör ordet men låt oss göra en mera generell definition. Den kan lyda ungefär så här: ett spöke är en varelse som fastnat mellan de levandes och de dödas värld p.g.a. att den vill de levande något men saknar möjlighet att meddela sig direkt. Den äger ingen kropp men kan ändå påverka materien genom att exempelvis välta stolar eller slå upp fönster med hjälp av vinden. Detta blir därför dess sätt att tala: genom att hemsöka istället för att tala rakt ut. Den låter oss tolka sina gester, avläsa sina fysiska och konkreta tecken till ett språk och på så sätt få oss att begripa den djupare innebörden av sitt meddelande.

Låt mig nu ställa ännu en fråga: är inte metaforen i sig ganska spöklik? Är inte dess sätt att meddela sig indirekt med konkreta bilder (gester) snarare än abstrakta ord en form av ”hemsökelse”? Jo, tycks Dahlberg mena, för spöklikheten är inte något unikt för spöket. Spöklikheten är nämligen den struktur som präglar hela vårt språk och vårt sätt att uttrycka oss. Den är, för att tala postmodernska, de diskurser som hemsöker det dagliga talet och får innebörderna att förskjutas. Den gör att ”oskyldiga” ord aldrig fungerar som de ska utan ständigt får politiska implikationer och laddas med inte så oskyldiga betydelser. På så sätt är språket aldrig ”under kontroll”; det kan aldrig ”talas entydigt” och inte heller vara neutralt – eller ”berättande”, som vissa manifestförfattare tycks tro. För språkets spöklikhet är lika omöjlig att undvika som det är omöjligt att hålla fast en vålnad. Man får helt enkelt inget grepp om det.

Klassisk postmodernism således? Jodå, Dahlberg kan både sin Derrida och sin Butler. Men att reducera Att umgås med spöken till en uppvisning i svår filosofi vore orättvist. Dahlbergs texter är nämligen intressanta på flera sätt, inte minst stilistiskt. I korta, lyriska texter, ofta placerade mitt på sidan skapar Dahlberg en gränszon mellan essän och skönlitteraturen, lyriken och facktexten. I ena stunden läser man på ett sätt, i nästa på ett annat. Det är en balansgång som påminner lite om den man gör när man läser Horace Engdahls hårt kondenserade Meteoriter – en utmärkt bok att fortsätta med för övrigt. Liksom där är språket och aderssen flertydiga på ett sätt som skapar en inre såväl som yttre dynamik i texten. Dahlberg är dock inte lika anspråksfull som Engdahl. För medan den sistnämndes texter präglas av en fullkomlig koncentration pendlar Dahlbergs mellan fokus och förströddhet. Mellan allvar och humor. Så här kan han skriva till exempel:

Bilmänniskan tar risker som ingen annan, kör om i kurvor, i backkrön, i kilometerlånga köer. Bara för att kunna vara på den andra sidan i några sekunder, med det föregivna motivet att vinna tid

Visst, det är fånigt och egentligen är det väl inte särskilt roligt. Men i en krävande text som denna kan jag inte låta bli att charmas av detta harmlösa spöke och dess lite tafatta rasslande med bokstäverna.

Similar Posts:

• På kartans vita fläckar
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Engdahl lyfter på masken
• ”I år ska jag bli en bättre person!”
• Horace på bästa humör

Boken vilar på två ben – det biografiska och det politiska. Ås berättar om sin bakgrund och barndom, hon beskriver sig själv som ett egensinnigt barn som tidigt hade förmågan att entusiasmera andra. Från barndomens engagemang i djurrätt till det vaknande kvinnopolitiska intresset under universitetstiden till uppkäftigheten i Stortinget och det egna partiet – var hon än lägger ned sin själ drar hon också med sig andra. Överhuvudtaget är hon en kollektivets förespråkare. Allting hon gör sker i partier, nätverk och andra typer av organisationer. Den politiska strategin är helt beroende av förmågan att identifiera sig med en grupp och att arbeta med andra ur den gruppen för att åstadkomma förändringar. Det är ett uppfriskande perspektiv vår individualistiska tid. Vad gäller det politiska innehållet, är den ständigt arbetande Ås mer inställd på att få jobbet gjort än att skapa stora visioner. Ur samtalen mellan Lönnroth och Ås träder bilden fram av en praktisk lagd politiker och en resultatorienterad aktivist. Ås är väl förankrad i forskningsvärlden, hon underbygger alltid sina argument med en rejäl skopa statistik. Men hon är inte den som teoretiserar i onödan och det sätter henne på kollisionskurs med senare tids identitetsorienterade teoretiker. Boken bränner till är när Lönnroth och Ås grälar lite grann om hur stor nytta man egentligen har av queerbegreppet och den amerikanska forskaren Judith Butlers arbete.

Annars är det inte mycket dragkamp de två emellan, Lönnroth är en aktiv samtalspartner som styr diskussionerna men ibland blir det svårt att veta ur vilket sammanhang materialet kommer. Vissa kapitel tar karaktären av föreläsningar signerade Berit Ås. En viktig skillnad mellan en intervjubok och en självbiografi är journalisten som står mellan materialet och läsaren, här har Lönnroth lyft bort sig själv och som läsare oroas man av den lite för vördnadsfulla inställningen som dessa partier återspeglar på henne. Å andra sidan finns sekvenser då Ås talar om sig själv som en dominant person. En människa som visserligen har byggt hela sin politiska gärning på förmågan att skapa relationer och bygga nätverk, men som också tenderar att själv fylla upp väldigt mycket utrymme om hon får chansen.

Som helhet är Ami Lönnroths intervjubok ett bra tillfälle för yngre feminister att lära känna en av det senaste halvseklets stora pionjärer. Men den handlar inte bara om Berit Ås, här finns också mycket matnyttigt att lära sig om efterkrigstidens Norge och de sociala förhållanden som satt sin prägel på politiken där. Men framförallt är Berit Ås en människa som sätter spring i benen på den mest desillusionerade nutidsaktivisten. Hon ger många goda lektioner i vad som krävs för att orka vara den som går ett steg före och ifrågasätter de skeva samhällsfundamenten. Läs och inspireras.

Similar Posts:

• För en gladare vänster
• Politisk idéhistoria som fastnar
• The Beauty of Grey?
• Nätverkande och internationell solidaritet
• En framtidsvision om nätokraterna

Även litterära gränser talades det om. I Sverige blir ungdomsromanerna allt mer explicita, både när det gäller sex och våld, och det finns knappt några gränser kvar att bryta. Men när Mårten Sandén och Katarina von Bredow talade om sina nya böcker (som drar mer åt sex- än våldhållet) var de överens om att det trots allt finns en sak man inte får göra: lämna läsaren helt utan hopp.

Hopp behöver också barnen i Palestina. Barnboksförfattaren Sonia Nimr berättade om det hemland där det är ointressant att bryta tabun och beträda farlig mark med utförliga våldsskildringar. I en tillvaro där barn ser våld varje dag och lever instängda i en värld utan natur och rörelsefrihet, är det andra gränser som behöver brytas. Det är den vanliga vardagen utan bomber och död som är overklig och svår att föreställa sig. Och det är den som behöver skildras.

Jonas Hassen Khemiri och Sara Stridsberg är två exempel på författare som i sina böcker överträder gränsen mellan det fiktiva och det verkliga. Människors tendens att bli upprörda över sådant här är förvånande, men kanske egentligen ett gott tecken för litteraturens genomslagskraft: om man känner sig sviken av en fiktiv gestalt måste det ju betyda att man engagerat sig väldigt i honom eller henne? De kritiker som identifierade Hassen Khemiri med sin romanfigur Halim i så hög utsträckning att de upplyste honom om felaktiga uppfattningar som Halim hyste, måste ju på allvar bry sig om Halim. Det skulle de knappast ha gjort om det hade rört sig om dålig litteratur.

Och så var det där med samhällets gränser. De som talar om skillnader mellan kvinnor och män, och de som styr vad som är ok och inte i politiska sammanhang. I det första fallet är det ett framsteg bara att tänka tanken att man kan kliva över könsgränsen – länge har det varit antingen eller som gällt på det området. Tiina Rosenberg – vem annars – var överallt på bokmässan, och i varje sammanhang var hon lika benhårt teoretisk och säker på sin sak. Vare sig hon diskuterade lesbiska kvinnors historia eller Judith Butlers senaste bok så stod hon lika fast på den punkt som gäller varje människas rätt att överträda gränser när det gäller vår egen identitet, så länge det inte skadar någon annan. Att vara det Andra och stå på andra sidan gränsen kan dock ha sina sidor, för att utrycka det milt. Tiina Rosenberg står inte längre på de politiska barrikaderna, hon upptäckte att hon inte var tillräckligt diskret för det. När hon ville vara annorlunda och tala högt om de frågor som betydde allt för henne – just rätten att vara annorlunda – slutade det i ett mediedrev som tvingade henne att dra sig tillbaka. I politiken är det mycket som fortfarande ligger utanför gränserna för vad som anses vara ok – på gott och ont.

Similar Posts:

• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2
• Bokmässan 2008: Lördag
• En grym revolutionsblatte
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok

Håller du med?

Där har du i alla fall ett par praktexempel på åsikter som genomsyras av heteronormativitet —att heterosexualitet är det normala, medan andra former av sexualitet är ”onormalt” och därmed ”onaturligt” och ”fel”.

”Man föds inte till kvinna, man blir det” skrev Simone de Beauvoir en gång i tiden. Alla de förväntningar som finns på kvinnor (och män) är inte medfödda, utan skapas socialt. Vi måste skilja på fysiskt kön och socialt skapat genus. Det är inte på något vis naturgivet att kvinnor skulle vara mer vårdande än män, eller att män skulle vara mer aggressiva och krigiska än kvinnor – det här är socialt konstruerade genusmönster. Feminismen har därför i hög grad handlat om att utmana de här genusmönstren och förväntningarna, och krossa de ojämlika strukturer som patriarkatet har givit upphov till.

Men feminismen borde inte bara bry sig om kön och genus, argumenterar de som kommit att kalla sig queerteoretiker. Namnkunnigast bland dem är kanske Judith Butler, som nu finns översatt till svenska för första gången. Många gånger kan andra skillnader, som klass, etnicitet och inte minst sexualitet, vara betydligt viktigare för att förstå såväl individer som samhällets stratifieringsmönster.

En lesbisk kvinna kan exempelvis, i olika situationer, ha betydligt mindre gemensamt med en heterosexuell kvinna, än hon har med en gay-man. Och en heterosexuell kan ha oerhört mycket fördomar mot homosexuella av det egna könet. Det räcker alltså inte med att bara ifrågasätta de köns- och genusmönster som samhället har konstruerat. Queerteori, eller queerfeminism, argumenterar för att vi också borde börja ifrågasätta hela konstruktionen av att det enbart skulle finnas två kön (”män” respektive ”kvinnor”). Den här konstruktionen gör oss helt blinda för alla de könsgränsöverskridare som faktiskt finns – allt från intersexuella till transsexuella. Vi måste, menar Butler och andra med henne, också och kanske framför allt krossa heteronormen. Låt alla älska den eller de de vill!

Den här boken utgörs av ett antal artiklar, och/eller utdrag ur böcker av Butler, ända från hennes genombrott med boken Gender troubles till sentida artiklar på temat. Texterna har valts ut av Tiina Rosenberg, som själv har gjort sig känd som Sveriges ledande queerteoretiker, och tidigare också själv skrivit en bok på temat (Queerfeministisk agenda).

I och med att Butler nu ges ut på svenska kan kanske fler komma att läsa om hennes idéer. Man ska i och för sig inte inbilla sig något annat än att det är ganska avancerad läsning. Karin Lindeqvist gör en stor insats med sin översättning, men det går inte att komma från att Butler – kanske framförallt i sina tidiga verk – är oerhört akademisk i sitt språk, vilket kräver en del av sin läsare. Rosenbergs inledning, och översättaren Lindeqvists kommentarer, är därför mycket välkommen hjälp för den oinvigde läsaren.

Similar Posts:

• Queer för nybörjare
• En hen-roman
• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• Att hitta sin pappa
• Gränsöverskridande historia

Ibland används queer synonymt med homosexuell, ibland har det andra användningsområden, som exempelvis ett sätt eller en ansats för att kunna tolka en text eller ett konstverk. Tiina Rosenberg, författaren till den här boken, vill inte försöka ge en klar och tydlig definition av vad queer betyder. Tvärtom menar hon, "egentligen bör queer inte preciseras". En av de viktigaste grunderna för queerteorin menar hon nämligen är att inte fastna i samma fålla som så många andra, utan att undvika kategoriseringar och fastslagna definitioner.

Hur ska man då försöka förklara detta teoretiska anslag, om det inte går/är eftersträvansvärt att definiera det? Kanske kan man säga att det handlar om att ifrågasätta heteronormen. Att ifrågasätta att det naturliga och självklara är heterosexualitet, och att alla som inte passar under den beteckningen således är onormala och udda. För varför skulle egentligen heterosexualitet vara ”normalare” än exempelvis homosexualitet? Blir heterosexualitet "rätt" bara för att en majoritet i dagens samhälle bekänner sig till heterosexualiteten? Varför det? Eller varför, som författaren Jonathan Ned Katz frågar sig, ser vi det som onormalt och något värt att uppmärksamma om en man klär sig i "kvinnokläder", men däremot inte om en man klär sig i ”manskläder”?

Denna heteronormativitet upprätthålls på en lång rad vis, och med en rad institutioner till sin hjälp. Queerteori kan vara ett verktyg för att ifrågasätta denna norm. Det bör självklart erkännas att så har skett långt innan diskussionen om queerteori började formuleras. Men bara för att normer har ifrågasatts och trotsats, så innebär inte det att normerna som sådana har upplösts eller övervunnits. Kanske är det här som queerteorin kan göra sin största insats?

Rosenberg ger oss i den här boken en första ordentlig introduktion till queerteori på svenska. I boken spåras bakgrunden till dagens teoribildning på många olika områden – gay- och lesbisk aktivism, Michel Foucault, och framförallt Judith Butler. Rosenberg ger också prov på en rad "queera läsningar", som hon kallar det, av litterära verk (t.ex. M Butterfly) och andra kulturfenomen som Greta Garbo.

Kan vem som helst då vara queer? Om man känner sig lite udda och annorlunda, är man queer då? Nej, Rosenberg hävdar bestämt att queer-begreppet måste avgränsas till att enbart handla om att ifrågasätta heteronormen. Andra "avvikelser" från andra normer platsar inte under begreppet queer, menar hon – begreppet får inte bli en beteckning för någon "allmän motståndsidentitet". Hon hävdar också att queerteorier måste byggas på utifrån redan existerande kunskaper och teorier om feminism och gay- och lesbiska studier.

Man ska nog inte sticka under stol med att detta inte tillhör den allra mest lättlästa litteraturen, utan kräver lite av sin läsare. Men det är utmanande läsning, som varmt rekommenderas för den som inte avskräcks av det något akademiska språket och teoribildningen.

Similar Posts:

• Krossa heteronormen!
• Gränsöverskridande historia
• Intressant om skeva läsningar
• En sexuell mångfald
• Toppen på ett mycket farligt isberg