Det pratas sällan om hur mycket jobb som krävs för att få till en färdig roman. Jo, visst pratas det om inspiration. Skrivkramp. Svårigheter att hitta rätt röst för sina karaktärer, att få fram spänning, eller känsla, eller vad en nu vill få fram med det en skriver. Att orka ända in i mål, att våga tro på sig själv. Men jag menar något annat.

Det som bara märks av när det inte har gjorts.

De flesta människor tror att en författare skriver en bok, från början till slutet, sen är den klar. Om den är bra antas den av ett förlag, och så trycks den, ord för ord, precis så som författaren skrivit den. Glöm det. Jag läste nyss en bok som klargjorde vikten av en bra redaktör för mig. Den dåliga boken började bra, var läskig i de läskiga scenerna. Bra miljöbeskrivningar, intensivt driv. Sen blev det upprepning. Och överanvändning. Bristande gestaltning.

Sen kom det in massor av karaktärer som jag aldrig lärde känna. Sen blev det platt, tråkigt, läskigt för att det var dåligt istället. Sen la jag på minnet att inte läsa fler böcker av den författaren, och det var ju synd, eftersom hen hade lyckats hur bra som helst, om inte allt det briljanta drunknat i det som var dåligt; så att det som var dåligt plötsligt blev det enda jag såg.

Idag, måndag, recenserar Christina Eftervärkar av Josefin Branzell Hertz, som är hennes debut. Den handlar om en förlossningsdepression. Intressant tematik, tycker Christina, men inte så välskriven så det blir svalt betyg (obs: att parallellen här var slumpmässig! Det var inte den boken jag läste).

På tisdag skriver Marie om Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land. En anklagelseskrift som är rytmisk på ett typiskt Lundbergskt vis, och som hela tiden återkommer till frågan: ska jag ta hand om min broder? ”Fruktansvärt angelägen, och ändå … tyvärr lite upprepande för den som läst mycket av Lundberg,” tycker Marie.

Till onsdag har Richard läst Per Helges Mellan prärien och evigheten, som handlar om olika amerikanska författare som kritiserar det nuvarande konsumtionssamhället. ”Det låter banalt men är det inte”, hävdar Richard. ”De flesta författarna var helt obekanta för mig sedan innan, så det här var en angenäm bekantskap. Mycket välskrivet och intressant.”

Till på torsdag har Kari läst Den skenhelige svensken – Korruption utan konsekvenser av Louise Brown. Det är en bok om hur korruptionen ser ut i det offentliga och det privata Sverige, hos svenska företag utomlands och i biståndssektorn. ”En rejäl knäpp på den självgoda svenska näsan”, hälsar Kari.

På fredag recenserar Håkan Murbruks Förlags utgivning av Gustaf Frödings samhällskritiska dikter. Som de såg ut innan stavningsreformen, vilket är problematiskt. ”Vad är det för syfte och tanke, vem riktar det sig till och vad är det relevanta i att ta utdrag ur diktverk, som kan tolkas politiska; problemet är för vem och varför är dessa utdrag så viktiga nu?” Ja, Håkan ser många problem.

Och på lördag är det dags för redaktionens sommartips! Varje år brukar vi dela med oss av det vi tycker att du ska läsa i hängmattan, på stranden eller i sommarstugan uppkurad under en filt, när regnet öser mot rutorna. Gammalt som nytt, klassiker som bubblare. Missa inte det!

Similar Posts:

• På spaning efter människans ursprung
• Vecka 38 på dagensbok.com – Vägen framåt
• Vecka 18: Berlin, Malmö, Botkyrka, Kabul
• En knäpp på den självgoda svenska näsan
• Vecka 17 på dagensbok.com

Eftervärkar handlar om precis det som romantiteln förmedlar: smärtan efteråt, sorgen som drabbar många kvinnor efter förlossning. Huvudkaraktären Sara genomgår en långdragen och i hennes egna ögon misslyckad förlossningsprocess och får svårt att hantera sin nya tillvaro när hon blivit hemskickad från sjukhuset. Hur tar man hand om ett spädbarn? Hur hanterar man tröttheten? Prestationsångesten?

Romanen kretsar uteslutande kring Sara. Hennes känslor och reaktioner på personerna i hennes omgivning under det gradvisa insjuknandet är berättelsens stomme. Genom detta snäva fokus framhävs viktig tematik: sjukdom och sjukvård legeras med kvinno- och modersrollen.

Författarens skildring av huvudkaraktärens reflektioner över människorna i hennes närhet är en av textens främsta kvaliteter, på grund av subjektiviteten som gör dem godtyckliga – Saras känslor, i synnerhet i romanens andra hälft, är inte helt rationella. Genom detta får texten dubbla lager, vilket främjar den.

Ett berättartekniskt inslag som är skickligt genomfört är skillnaden i ton mellan de insprängda journalanteckningarna och den övriga texten. Dessa fungerar också som ett andra perspektiv på Saras tillstånd, sett utifrån. Också de korta passagerna som är skrivna i jagform och skildrar förlossningen i romanens inledande del är skickligt författade. Jagets egen beskrivning av förlossningen är skarp och kompromisslös.

Men i övrigt är berättartekniken och språket i romanen inte helt välfungerande. Det är delvis små men betydelsefulla aspekter av texten som påverkar uppfattningen av den. Huvudkaraktärens namn upprepas till exempel i berättandet flera gånger per sida, ibland per stycke, vilket inte fungerar berättarmässigt och kan påverka hur välskriven skönlitteratur Eftervärkar egentligen upplevs som.

Också att handlingar och huvudkaraktärens mer symboliska reflektioner skrivs ut i texten medför att den blir en aning platt. I litteraturvetenskapliga termer skulle det beskrivas som att texten använder mycket ’telling’ istället för ’showing’, alltså att den förklarar snarare än visar. Även detta drag är något man som läsare reagerar på i texten, eftersom det inte lämnar något rum för egen slutledning.

På det hela taget är detta en roman med viktig tematik och fängslande händelseförlopp, trots de mindre övertygande stilistiska aspekterna.

Similar Posts:

• En mörk resa från djungel till neon
• Man mot man i gammal berättelsearketyp
• Vecka 25: Vad ska du läsa i sommar?
• Oförglömlig läsning
• Jakten på en spädbarnmisshandlare