Den tropiska ö som första halvan av boken utspelar sig på är som ett hippieparadis, så långt från materialism och konsumtionssamhälle man kan komma. Människorna som befolkar ön väcker tanken på crakearianerna från Margaret Atwoods MaddAddam-trilogi. Likt de gentekniskt framavlade människovarelserna från Atwoods framtidsvision tycks öns invånare sakna förmåga till konflikt och ilska. De är i princip självförsörjande och lever för att odla och ha sex. De promiskuösa sexakterna avlöser varann under den heta solen. Bokens titelkaraktär, Bluebird, är glitchen i systemet. Hen bor i ett litet hus med en trädgård vars enda planta är ett magert olivträd. Varje dag går Bluebird till sitt kontor för att ta hand om öns ekonomi. Hen avskyr den ohämmade livsstilen och upplever det som att både djuren och människorna är inbegripna i en enda lång räcka av motbjudande uppvisningar i kroppslig hedonism. Stanken av kön förpestar Bluebirds tillvaro som i hemlighet drömmer om Staden med dess lockande skyskrapor och supermarkets där på andra sidan havet.

Genom en du-perspektivberättad historia följer så läsaren med på den oceankorsande resan. Och så finner Bluebird på något vis sin plats omgiven av plastträd, trendiga klubbar, klädaffärer och karriärsklättrande människor. Vill bli ett blinkade stadsljus, för att använda hens egna ord. Det monotona livet på ön byts ut mot en annan form av enformighet i Staden med stort S och en annan sorts vulgaritet. Sexet kommer Bluebird inte ifrån, det är centralt och drivande i metropolen också, fast med en större betoning av maktspel.

Gränsen mellan vad som är verkligt och vad som skapas i huvudkaraktärens huvud är suddig. Pratar fåglarna verkligen med Bluebird? Hörs insekternas lidande skrik där de ligger fångade i de köttätande växternas käftar? Det drömska och ofta obehagliga i berättelsen lutar lite åt Sara Stridsberg-hållet. Det är en märklig historia, den underligaste roman undertecknad läst på länge. Erika Bernalts fria språk följer ett alldeles eget flöde. Men det är den efter hand alltmer mörknande berättelsen som lämnar frågetecken. Boken griper inte tag och storyn blir en källa till förundran. Författarens sätt att hantera romanens genomgående teman, såsom begär, maktmissbruk, kroppsförakt, tillhörande och utanförskap är oväntade och på så vis intressanta men det räcker inte hela vägen. Kanske är det så enkelt att jag förväntade mig, hoppades på, en annan typ av förlösning för Bluebirds sifferbegåvade men naiva och många gånger utsatta karaktär.