Det är många frågor som finns att tackla, och i Människans spegel vill Hao Jingfang ta itu med några av dem både i novell- och essäform. Sex noveller från ett par decennier in i framtiden, och två essäer som försöker bena ut exakt vad vi kan vänta oss ska hända och hur vi kan hantera det – vad vi vill med en annan intelligens, och vad den kan tänkas vilja med oss.

Det är ingen dum idé; att spekulera över framtiden kräver ju en blandning av både fiktion och fakta. Jag gillade Den hopfällbara staden, Haos introduktion på svenska, och hittar några gånger samma uppfinningsrikedom här i glimtar; den både charmiga och kusliga interaktionen mellan en AI och ett litet barn i ”Qiankun och Ali”, arbetsplatshumorn i ”Var är du?”, den pittoreska old school-SF-handlingen i ”Mänsklighetens ö” som kunde kommit direkt ur något av Sam J Lundwalls gamla zines… Men samtidigt känns det ofta lite för blodfattigt. Frågeställningarna Hao ställer upp är intressanta, men de känns mer som resonemang och tankeexperiment än faktiska berättelser, med platta karaktärer och slutsatser som sällan går bortom resonemang SF-författare har fört i 50 år nu. Då tycker jag t ex Louisa Halls Speak tacklade frågorna med både mer stil och mer eftertanke.

Då är de avslutande essäerna intressantare (om också tyvärr lite slarvigt översatta). Hao spekulerar i vilken tidsrymd vi kan ha att röra oss på, och vad som kommer att hända när det väl klickar till i en molnserver någonstans. Vad är vi idag, och i framtiden, bättre på än de smartaste datorer? Vad behöver våra barn och barnbarn kunna för att leva tillsammans med dem? Vad återstår för att en dator smart nog för att kunna spöa de främsta schack- och Jeopardy-mästare ska lära sig för att faktiskt kunna kallas intelligent? Är det överhuvudtaget möjligt för en virtuell intelligens (eller för den delen en människa som ägnar hela sitt liv åt en virtuell värld) att tillägna sig kunskap och förståelse om en verklighet utanför den?

Jag skulle nog rekommendera att man läser antingen Nick Boström eller Max Tegmark i anslutning till detta, det finns en del frågor som Hao (av nödvändighet på bara 50 sidor) lämnar åsido, men som introduktion till ämnet är det inte dumt. ”Det finns ingen art som kan tillintetgöra vår andliga värld om vi inte ger upp den på egen hand”, skriver hon. Gott så; men vet vi var det beslutet i så fall kommer? Kommer det ett tydligt val, eller kommer det bara en lång rad med aningen smartare lösningar som gör livet lite bekvämare varje gång…?

Jag funderar lite på det här mänskliga att envisas med att skapa mönster och sammanhang. Precis som Hao påpekar att ett spädbarn bara behöver se ett par olika hundar för att förstå konceptet ”hund” medan en dator kan kategorisera i åratal utan att förstå att en chihuaua och en S:t Bernhard är samma sak undrar jag över kontexten här. Skulle novellerna fungerat bättre om de inte ställts upp som frågeställningar essäerna ska besvara? Dödar anspråket på svar fiktionen? Datorer verkar inte kunna leka; jag hoppas att förlaget ger Hao fler chanser att göra det också.

Similar Posts:

• Du levande
• Kan du inte tala…?
• Utmärkt introduktion till Chi-Fi
• Framtiden kan bli bra. Och/eller dålig.
• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid

Han tar avstamp i John Lockes resonemang kring frihet. Locke tillhör de naturrättsliga filosoferna. Han anser att alla individer är födda med de grundläggande rättigheterna åsiktsfrihet och yttrandefrihet. För att individer skall kunna fungera tillsammans i ett samhälle krävs det emellertid en viss inskränkning i dessa rättigheter. Det måste ges utrymme för maktutövning i form av upprätthållande av lag och ordning. Denna maktutövning skall dock alltid vara föremål för kritisk granskning och ständig omvärdering.

Det kan ju verka som ganska okontroversiella slutledningar, men dessa tankar innehåller också en del motsättningar och frågor som inte kan få slutgiltiga svar. Tack och lov. Locke menar att det viktiga är att föra ett samtal, ett redbart samtal, där åsikter uttrycks och därigenom kan bemötas med argumentation. Även motbjudande åsikter måste ut i ljuset för att kunna undersökas avseende eventuella sanningsanspråk.

Björklund är en vän av upplysningen, och har inte mycket till övers för postmodernismen och dess upphöjande av värderingar och åsikter på bekostnad av sökandet efter sanning. Denna relativism gör det omöjligt att föra en diskussion kring moral.

Även språket och dess funktion är av stor betydelse för resonemanget. Språket får aldrig förvandlas till ett Orwellskt nyspråk. Man måste vara överens om att vissa betydelser gäller i språket för att överhuvudtaget kunna föra en diskussion. Här kommer vi in på Martin Heidegger och dennes språkliga krumbukter, som gör det i stort sett omöjligt att förstå innehållet i hans filosofi. En ståndpunkt här är att det inte går att söka sanningen i språket, sökandet efter språklig exakthet leder ofta till det motsatta, och det uttryckta blir nonsens. ”Upp flyga orden, säger Erasmus, utan tyngden av en betydelse flyger de upp i molnen.”

Heidegger lär ha ansett sig vara den störste filosofen sedan Herakleitos (500-talet f. Kr). Denna ställning krävde att hans filosofi kläddes i en språkdräkt där ord och formuleringar var upphöjda över allt vardagligt. Priset blev att även anhängarna ibland varit osäkra på om hur han skulle tolkas. Att den som läser Heidegger måste anstränga sig är notoriskt. Men det kan inte hjälpas. När geniet talar lyssnar man ödmjukt, om man har den läggningen.

Heideggers filosofi är rakt motsatt till upplysningstraditionen. Hans filosofi landar i att folket behöver en ledare att följa blint och okritiskt. Detta eftersom ledaren på något sätt förkroppsligar folkets längtan. Han ville gärna bli nazisternas ideologiska filosof, och verkade vara ganska bitter över att han aldrig blev det. Det känns märkligt att Hannah Arendt lät sig fascineras av Heidegger så till den milda grad att hon inledde ett förhållande med honom. Det finns spekulationer om huruvida Den banala ondskan egentligen handlar om Heidegger istället för Adolf Eichmann. Kärlekens vägar är sannerligen outgrundliga.

Nu ägnar sig Björklund inte så mycket åt filosofiska kärleksskandaler, det är mest jag som tycker att det är fascinerande.

Man kan säga att Det redbara samtalet är just ett samtal mellan Björklund och läsaren. Vi talar mycket om kompromisser, när det är rätt och när det är fel att kompromissa. Samhällsvetenskap och politik diskuterar vi också. Det är många som får komma till tals i den här boken, och Karl Popper får avsluta i egenskap av bärare av upplysningstraditionen i det postpostmodernistiska samhället så att säga.

Det här är mycket trevlig läsning som inbjuder till fortsatt diskussion om hur man skall kunna bevara det demokratiska samhället via politiskt engagemang. Och hur det engagemanget kan se ut, och rätten att slippa hålla på med politik för den som hellre ger bort den rätten till representanter. Den intresserade kan med fördel även läsa Björklunds förra bok som handlar om den skotska upplysningen, En anständig individualism.

Similar Posts:

• Humorlöst och jättebra
• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Frihet är det bästa ting …
• Det var bättre förr?
• En klok man summerar sitt liv

David Hume föddes i Edinburgh 1711 och växte upp på ett mindre gods nära England. Han studerade juridik vid universitetet i Edinburgh. Detta ämne tröttnade han ganska snart på, i smyg läste han filosofi, historia och skönlitteratur. Universitetet i Edinburgh befann sig vid denna tid i början av en lysande utvecklingsperiod. Där fanns en liberal atmosfär och forskarna i Skottland diskuterade upplysta idéer och var vid denna tid mer framsynta och intellekutellt avancerade än forskarna i Oxford och Cambridge.

1729, när Hume var 18 år och bland annat hade läst den liberale empiristen John Lockes och fysikern och matematikern Isaac Newtons skrifter, visste han att det var detta nya tänkande han ville ägna sig åt:

Den juridiska banan, som jag planerade att följa, föreföll mig vämjelig och jag kunde inte tänka mig någon annan väg att bli framgångsrik i världen än som humanist och filosof.

Humes filosofi utgjordes av en radikal skepticism och där ingick kritik av religionen, av vidskepelse och mirakler. Han menade bland annat att man inte vet vad man talar om när man talar om Gud och den primära frågan är vad man menar med Gud. Det som inte går att bevisa, kan man inte heller tro på. Detta avståndstagande till religionen gjorde att präster och teologer motarbetade honom då han sökte tjänster vid unversiteten. Han arbetade bland annat som kontorist, privatlärare, sekreterare, juridisk rådgivare, ambassadsekreterare, statssekreterare och diplomat. Under fem år på 1750-talet arbetade han som bibliotekarie på juridiska fakulteten vid universitetet i Edinburgh. Detta lågavlönade arbete tvingades han utföra, eftersom han hindrats att få en professur i filosofi vid universiteten i både Edinburgh och Glasgow.

Att här förklara Humes hela filosofi låter sig inte göras, eftersom han kom att ägna sig åt så gott som alla sin tids fiosofiska, moraliska och politiska frågor. Hume utvecklades till att bli en av de största anglosaxiska filosoferna och han är en av upplysningsfilosofin största pionjärer. Genom att ifrågasätta allt ville han nå fram till sanningen så långt det var möjligt. Han skrev mängder av essäer, som finns samlade med utförliga kommentarer i Essays, Moral, Political and Literary (utgivna av Eugene F Miller, 1985). Essäerna skrev han regelbundet under många år, de trycktes i flera upplagor och den första samlingen utkom 1741.

1739 utkom ett av hans viktigaste verk, A Treatise of Human Nature, som han skrev under tre år i Frankrike, i en studerkammare i jesuitklostret La Flèche, där René Descartes studerat i sin ungdom. I boken skriver Hume bland annat att alla våra föreställningar härstammar från erfarenheten, det enda som existerar för oss är våra sinnesintryck och deras inbördes relationer. Människans medvetande ansåg han bestå enbart av varseblivningar. Han menade också att man inte kan se orsakssamband mellan skeenden, det är bara vår vana att vissa företeelser följer vissa andra som får oss att tro på orsaksammanhang. Människan kan inte på förhand dra slutsatser om vad som ska hända, istället är det erfarenheten och vanan som gör att vi ser ett samband. Vidare menar han att allmännyttan är måttstock för våra moraliska värderingar. Moralen har ingen grund hos Gud utan finns inbyggd i varje människa, ren egoism är onaturlig. En anmärkningsvärd åsikt han hade var att han hävdade att förnuftet är underordnat våra passioner. Känslor styr våra värderingar och därefter reflekterar vårt förnuft över dem. Man kan alltså ha starka känslor och ändå handla förnuftigt.

Hume var också historiker och såg historieskriviningen som en form av vetenskap. Den skulle vara opartisk och fri från fantasifulla krönikör, politisk propaganda och smicker av furstar. Under åren 1754-1762 utgav han History of England from the Invasion of Julius Ceasar to the Revolution in 1688. Detta sexbandsverk baserade han på omfattande studier i bibliotek i Edinburgh och London. 1764 skrev Voltaire om Humes historia att den var ”den bästa som skrivits på något språk.” Under Humes egen livstid utgavs sju kompletta upplagor av verket och under 1800-talet hela 75 stycken.

Gunnar Fredrikssons bok är ambitiöst upplagd och engagerande, även om den här och var upprepar sig. Men jag antar att detta är medvetet gjort i pedagogiskt syfte. Vad jag saknar i boken är ett person- och sakregister. Det är alltid bra att ha. Jag saknar även en litteraturförteckning över det viktigaste Hume skrivit. Klart är att Fredrikssons bok är en oerhört allmänbildande läsning. Att förstå varje tids filosofi och idévärld, gör det lättare att sätta sig in i hur ett samhälle fungerar och lättare att få en aning om den atmosfär som människorna levt i. Boken rekommenderas alltså varmt.

Vad beträffar Humes religionsfilosofi, som går ut på att vi kan inte veta något, håller jag i princip med. Däremot skulle jag själv vilja invända mot att detta är ett bevis på att det inte finns en högre makt. Våra hjärnor och medvetanden är alltför begränsade och outvecklade för att förstå och uppfatta allt, av detta skäl kan vi omöjligt nå fram till några bevis.

Similar Posts:

• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• O captain! My captain!
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena

Ett dramatiskt självmord är inget vanligt sätt att sluta en avhandling och Fria själar är heller inte någon vanlig sådan. Den är inte upplagd som en avhandling och med risk för att späda på avhandlingarnas ibland oförtjänt dåliga rykte som böcker betraktat, måste man nog ändå konstatera att om de flesta avhandlingar tenderar att ha större kunskapsvärde än läsvärde är förhållandet här snarare det omvända.

Fria själar är en uppgörelse med den individualistiska liberalism som kan sägas utgöra kapitalismens ideologiska överbyggnad och som fullkomligt genomsyrar den moderna västerländska synen på människa och samhälle. Björk diskuterar liberalismens urgestalter John Locke och John Stuart Mill och låter i sin andra del Benedictsson personifiera den svårlösliga konflikten mellan de båda herrarnas autonoma idealfigur och den i realiteten relationella människan.

Nina Björk har varit debattör i ropet sedan hennes Under det rosa täcket blev feministisk bibel i mitten av 1990-talet och Fria själar fick en hel del uppmärksamhet när den kom ut i höstas – inte minst av det mer skeptiska slaget. På senare tid har Björk anklagats för att ha övergivit sina feministiska ståndpunkter och Fria själar kritiserades som både ovetenskaplig och nykonservativ.

Och visst ekar det en smula misstänkt i öronen, när Björk inleder med att förankra sina resonemang i erfarenheten av att ha fått barn, av dessa vansinnigt irriterande människor som kan avfärda vad man än säger i vilket ämne som helst med ett ”Men du vet ju inte, för du har ju inte barn”. Den nyvunna, eller kanske snarare nyuppdagade, essentialism som Björk vill lyfta fram är dock knappast särskilt kontroversiell och har egentligen mycket lite med någon biologisk könsbestämning att göra.

Det Björk pekar på är snarare hur liberalismens tro på den självständiga individen krockar med den politiserande strukturella analys som bland annat feminismen bygger på. Människan är, menar Björk, snarare än den autonoma enhet liberalismen vill föreställa sig, en exceptionellt beroende varelse. Ingen annan art är så hjälplös under så lång tid som ett nyfött människobarn, inga andra är så beroende av varandra.

Här finns dock glidningar i resonemanget. Dels i genre, från de politiska texterna till Benedictssons personliga erfarenheter. Dels i behovstrappan, från invändningarna mot Locke och Mill att våra basbehov som av mat och dryck faktiskt inte direkt är frivilliga, till Benedictssons mer komplexa behov av självkänsla och bekräftelse.

Halvan om Benedictsson är onekligen bokens behållning och en erfarenhet av den moderna människosynens problem som fortfarande känns i grunden relevant. Historieskrivningen kring Locke och Mill framstår kanske i stora delar mer som kuriosa, men i huvudsak kan man ändå avskriva många av Fria själars problem som genrefrågor av måttligt intresse för den vanlige läsaren. Det här är mer en lång essä än en avhandling, men Björks förmåga att formulera den moderna människans komplexa föreställningar är densamma här som 1996. Också Fria själar hänger kvar i medvetandet.

Similar Posts:

• Friheten att drunkna
• Poet i ständig förändring
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Marknadsdemokrati – En testballong
• Om frihet och makt, och balansen däremellan